Lagutskottets Utlåtande N:o 27 (Utlåtande 1907:LU27 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

N:o 27.

Ank. till Eiksd. kansli den 14 mars kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till
Konungen med begäran om framläggande af förslag till
erforderliga ändringar i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd m. m.

Uti en inom Första Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
n:r 3, anför herr von Möller:

»Förlidet års Riksdag begärde i skrifvelse till Konungen, att bestämmelser
om sätt att fullfölja talan mot kyrkoråds och skolråds beslut
måtte utfärdas.

Då det sålunda är antagligt, att Kungl. Maj:t går i författning om
att undersöka hvilka åtgärder och beslut, som äro af beskaffenhet att
böra få öfverklagas, synes mig nu ett lämpligt tillfälle gifvet för undersökning,
om icke kungl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd den 21 mars 1862 kan tarfva ändringar äfven i andra punkter.

I 23 § förordnas, att ledamöter i kyrkorådet äro församlingens kyrkovärdar
samt så många i kyrkostämma valde, för gudsfruktan och nit kände
män, som församlingen finner lämpligt utse.

Kan det anses lämpligt att bibehålla denna indelningsgrund: dels
kyrkovärdar, dels för gudsfruktan och nit kände män?

Afser man härmed, att kyrkovärdar icke behöfva vara gud fruktige
och nitiske, är det möjligt för kyrkostämman att konstatera denna kandida Bih.

till Riked. Prol. 1907. 7 Samt. 23 Raft. (N:o 27.)

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

tern as gudsfruktan eller lämna en något så när exakt definition på detta
begrepp, kan det vara lämpligt att på kyrkostämman diskutera dylika
kvalifikationer och borde man ej kunna låta sig nöja med bestämmelserna
i 24 § »ledamot i kyrkoråd och skolråd kan ej vara» o. s. v.?

Enligt § 22 tillkommer kyrkorådet att — — »upptaga frågor om
— — försummelse af gudstjänsten, om uteblifvande från läsförhör, om
oenighet i äktenskap, om olydnad mot föräldrar; — —; att vaka däröfver,
att spridandet af vilseförande läror må, såvidt möjligt är, förekommas,
samt kyrklig tvedräkt och söndring förhindras»; — — — —.

Afsikten med dessa bestämmelser synes uppenbarligen hafva varit, att
pastor i förening med desse gudfruktige och nitiske män skulle utöfva
en faderlig tillsyn öfver församlingsmedlemmarnes sedliga och religiösa
lif samt genom varningar söka förmå den felande till bättring samt att,
därest detta blefve utan verkan, genom strängare åtgärder söka nå målet
frid, enighet samt först och sist kyrklig lydnad och bekännelsetrohet.

Det torde väl äfven med fog kunna påstås, att kyrkorådets ofvannämnda
uppdrag att beifra försummelse af gudstjänsten och läsförhören,
olydnad mot föräldrar samt öfvervakandet af den rena lärans vidmakthållande
äro reminiscenser från de tider, då man genom bannlysning,
kyrkoplikt, stock, skampall och andra världsliga straff sökte tvinga sina
medmänniskor till gudsfruktan och kristlig tro.

1862 års lagstiftare ansåg nog, att den patriarkaliska varningsformen
inför kyrkorådet vore ett stort steg framåt i en mera human riktning,
men kände sig nog samtidigt öfvertygad om att häri hafva funnit ett
särdeles effektivt skräck- och uppfostringsmedel.

Tyvärr synes verkligheten ej hafva bekräftat dessa illusioner.

Tiden synes allt fortfarande lika ond, åtminstone att döma efter
en biskoplig ämbetsberättelse af år 1903, i hvilken det klagas öfver
att kyrkorna äro fåtaligt besökta, att ogynnsam väderlek får utgöra
hinder för deltagande i gudstjänsten, att den manliga ungdomen och
barnen så sällan ses innanför tempelmurarne i följd af föräldrars och
fostrares rädsla för allt hvad tvång heter i fråga om religiös fostran,
att »här mer än på något annat ställe särskild! de i samhället högre
ställda äfvensom de stora arbetareskarorna bli alltmer främmandegjorda
för tempeltjänsten», att upphörandet med afgift för bänkplatser otvifvelaktigt
gör sitt till för lösandet af församlingsbandet, att söndagarna
mest användas till förlustelse och gästabud eller i håglös lättja, till
tidningsläsning o. s. v., att skjutöfningarna på de flesta ställen hållas på
söndag, att »en annan modern företeelse, folkföreläsningarna, hota söndagens
helgd, i det man stundom sökt få dem förlagda till den dagen

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

trots prästerskapets energiska protester, mot hvilka vi dock hoppas, att
detta tilltag skall stranda», att rörande husförhören »somliga uttala sig
vemodigt, kanske hopplöst: de äro fåtaligt besökta, intresset är för dem
i aftagande, det kan icke hållas uppe, institutionen är dömd att gå under»,
att indifferentismen häller stora skaror fångna, att i stiftsstaden de flesta
yttringar försports af den grafva, reflekterade, helt förnekande otron, under
det att på landsbygden det är mest bland de bildade det rena fritänkeriet
vinner sina anhängare, att prästerskapet för ett mera kraftigt handhafvande
af kyrkotukt behöfde ett mera kraftigt stöd af lagen och dem,
som handhafva lagens efterlefnad o. s. v. Och hans »tankar föras till
Jeremite klagan (9: 1): ack att jag vatten nog hade i mitt hufvud, och
mina ögon voro en tårekälla, att jag natt och dag begråta måtte de slagna
i mitt folk».

Att döma efter denna veklagan, tyckas de nuvarande bestämmelserna
i fråga både om kyrkotukt och kyrkoråds befogenhet att kalla de obotfärdiga
inför sig att stånda ansvar otillräckliga, men näppeligen lära väl
nutidens lagstiftare vara benägna att skärpa de kyrkliga tuktoinedlen eller
utvidga kyrkorådets i ett fritt samhälle mer än tillräckligt långt gående
rätt att trakassera kommunens medlemmar medelst kallelser, åläggande af
böter i händelse af ohörsamhet, vid hämtnings äfventyr genom polismaktens
försorg.

Må vara, att dessa paragrafer sällan tillämpas, men så länge de tilllåtas
fortlefva, sväfvar dock ett Darnokles-svärd öfver frie medborgares
rätt att oantastade få uteblifva från den allmänna gudstjänsten och läsförhören
samt höra eller tala fritt i religiösa ämnen, såvida blott icke
strafflagens paragrafer därvid trädas för nära.

Den kungl. förordningens antikverade paragrafer kunna i en fanatikers
eller ett enfaldigt kyrkoråds händer leda till beklagliga missbruk; ty
må vara, att kyrkorådets ledamöter skola vara »gudfruktige män», ingen
garanti finnes, att ej denna etikett kan bäras af hycklare eller inskränkta
personer, som utan minsta ansvarspåföljd på det oförsyntaste sätt kunna
inkräkta på den personliga friheten och under religionens täckmantel använda
lagparagrafen till förföljelse på samvetsfrihetens helgade område.
Ordalydelsen är så tänjbar och lämnar fritt spelrum för trångsynthet och
godtycke, och den har redan för länge och för ofta missbrukats — därom
vittna i kyrkolagseditionen af 1902 anförda exempel.

Äfven om det vore sant, att bestämmelserna ej längre tillämpas, hvem
svarar för, att ej ett gudfruktigt, nitiskt kyrkoråd när som helst kan sin
plikt likmätigt göra bruk af sin makt. Nitet kan stundom vara ovist och
»gudsfruktan» utesluter tyvärr ej alltid enfalden, och denna bör väl ej

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

med stöd af lagparagrafer fortfarande tillerkännas rätt att handskas med
så farliga och tveeggade vapen. Dessutom — tillämpas ej eller betraktas
bestämmelserna som föråldrade, böra de väl upphäfvas, för att ej onödigtvis
öka antikvitetssamlingen i vår lagbok och därmed bidraga till nedsättande
af dess anseende.

Enligt § 22 tillkommer kyrkoråd äfven att upptaga frågor om oenighet
i äktenskap och olydnad mot föräldrar. Den senare delen af detta
stadgande, visserligen af mera oskadlig art, men säkerligen ock af föga
effektiv innebörd, borde äfven saklöst kunna försvinna. År »barnet» minderårigt,
borde väl föräldrarne själfva bäst kunna förmå det till lydnad,
eller ock kunna de väl anlita församlingsherden eller någon annan förståndig
människa att tala detta till rätta, utan att lagen behöfde taga
befattning därmed medelst en så tungrodd, opraktisk apparat som en varning
inför kyrkorådet.

År »barnet» till mera mogna år kommet, lär kyrkorådet ej uträtta
mycket genom sina förmaningar, men väl själft; utsättas för onödigt obehag.

Om man har skäl antaga, att kyrkorådet ej kan hysa stora förhoppningar
om att kunna påverka de olydiga barnen, gäller väl detta i än
högre grad i fråga om oeniga äkta makar, där varningen som sådan väl
i de allra flesta fäll helt och hållet förlorat sin karaktär och blott utgör förspelet
till skilsmässa.

Den är emellertid ålagd pastor och kyrkoråd genom giftermålsbalkens
14 kap. äfvensom genom kyrkolagens 16 kap. § 11.

Den välmenande, men opraktiska meningen, som väl legat till grund
för de andra patriarkaliska varningsgraderna, och hvilka det tillkom kyrkorådet
att själf göra eller låta efter eget skön, har här försvunnit. Pastor
och råd hafva förvandlats till automater, som måste lyda, när de oeniga
makarne på denna väg önska komma loss ifrån hvarandra.

Om möjligen en allvarlig, vänlig förmaning, af fri och god vilja gifven
af kyrkoherden, kan tänkas om ock i undantagsfall medföra åsyftad
verkan, så uteblir denna förvisso, när den genom ett påbud förvandlats
till en mekanisk akt.

Hur motbjudande skall ej detta tvång kännas för en samvetsgrann
prästman, som här skall spela rollen af kvasiprofoss, och hur ömklig
blir ej komedien med dessa motbjudande uppträden inför kyrkorådet.
Emgheten i äktenskapet lär svårligen på denna väg återställas. Våra
dagars lagstiftare borde väl af aktning för prästen och församlingens
förtroendemän kunna utfinna en mera praktisk, mera värdig form för
bestämmelserna i hithörande fall än de hittillsvarande, som sammankopplats
med 1686 års grofkorniga kyrkolagsparagraf: »när hat, vrede

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

och bitterhet uppkommer emellan äkta folk--, och de i dagligt slags mål

och oläte framhärda, skall predikanten — — ställa dem för ögonen,
huru illa de af djäfvulen äro besnärde, att de träta och slitas med sitt

eget kött.--Vill icke det hjälpa, då angifves det för världslig rätt, att

de efter omständigheterna och personernas villkor antingen med fängelse
eller på annat sätt må afstraffade varde. — — om ock den dem öfver gångna

allvarliga näpst intet kan uträtta, utan»--de »framhärda uti

sin ondska, ilskefulla och slemma lefverne, skola de på en tid skiljas
ifrån hvarandra till umgänge, säng, bord och hemvist. Emellertid hålles
bön i församlingen, att Gud ville dem omvända och leda in på den rätta
vägen igen.

Bättra de sig ändå intet, då skola de brottslige namngifvas och lysas
en och annan gång till bättring och på sistone bindas i sina synder.»

Skall ett upphäfvande af kyrkolagsparagrafen anses erforderligt, torde
man väl hafva skäl antaga, att det skulle hälsas med bifall från prästerskapets
sida, hvilket därigenom befriades från ett motbjudande och pinsamt
åliggande.

Enligt kungl. förordningen 1862 samt folkskolestadgan 1897 skall
skolrådet »utöfva den vård om och befattning med folkskolan, som hittills
enligt gällande stadga varit särskild skolstyrelse uppdragen», »utgöra styrelse
för alla distrikts skolor —--samt hafva sorgfällig vård om

distriktets skolor» o. s. v.

På grund af dessa bestämmelser disponerar skolrådet enväldigt öfver
kommunens skollokaler. Om ock som regel skolråden med takt och urskålning
begagna denna sin rätt, gifvas dock tyvärr härifrån beklagliga
undantag.

Det har händt, att på vissa platser å landsbygden, där kommunen
anslagit medel till bidrag åt de af staten understödda arbetareföreläsningarna,
skolrådet antingen vägrat upplåta skolsalen, oftast den enda lämpliga
lokal för dessas hållande, eller ock därvid fästat som villkor, antingen
att föreläsningar icke finge anordnas å söndagar eller, för att anföra
exempel från annat håll, att, om dylika i undantagsfall medgåfves å
söndagskvällen, de måste »vara sådana, att de öfverensstämma med söndagens^
karaktär, alltså vara af etisk eller kristligt folkuppfostrande art».

Då ännu ingen möjlighet finnes att öfverklaga skolrådsbeslut, har det
på dylika platser, helst inom smärre landtkommuner, uppstått betydliga
svårigheter eller varit omöjligt att erhålla annan tillräckligt rymlig lokal
för hållandet af föreläsningar; på andra orter har man lyckats förhyra
en _ goodtemplarsal eller tagit sin tillflykt till vindsvåningen å ett andelsmejeri.

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Det är naturligtvis ej lätt för föreläsningsföreningens styrelse att af
ämnet eller namnet kunna draga några slutsatser om innehållet eller att
på förhand kunna bedöma och afgöra, om sedan ämnets behandling blir
af etisk, kristligt folkuppfostrande art eller icke, och effekten blir i sak
densamma: man vågar ej anordna föreläsningarna, för hvilka planen maste
uppgöras flere månader i förväg, om söndagarne för att ej strandsättas
på lokal.

Denna på vissa trakter förekommande afvoghet från skolrådets sida
emot föreläsningsverksamheten i allmänhet och särskildt mot deras förläggande
till söndagen äro visserligen kulturella undantagsföreteelser, men
där de förekomma, verka de hämmande på spridandet af upplysning bland
landets ungdom och den väckelse till att genom läsning söka inhämta
ytterligare kunskaper, hvilken Riksdagen afsett med detta bildningsmedel.

Då föreläsningarna i främsta rummet äro afsedda för arbetare, hvilka,
helst på landsbygden med dess långa afstånd, hafva svart att hinna bevista
föreläsningarna, om de ej hållas på söndagen, deras enda fridag, är
det beklagligt, att man beröfvar denna ungdom ett tillfälle till nyttig
förströelse i dess ofta enformiga och glädjefattiga lif.

Söndagsföreläsningarna borde väl eljest blifva ett godt surrogat för
andra mindre ädla nöjen — brännvinsflaskan och dansbanan.

Det kan väl ej anses lämpligt, om i kommuner, där man intresserar
sig för och anslagit medel till föreläsningsverksamhetens befrämjande, ett
fåtal i skolrådet invalda personer skola äga rätt och makt att komma
hela företaget att stranda genom att vägra upplåta skolsalen, till hvilken
ju dock kommunen är ensam ägare.

Denna kan ju visserligen efter 2 eller 4 år genom nyval insätta andra
ledamöter, men denna utväg tager tyvärr val lång tid.

Antingen borde sålunda skolrådets befogenhet i detta hänseende ^inskränkas
eller ock rätt medgifvas till öfverklagande af dylika skolrådsbeslut.

På grund af hvad jag anfört, får jag vördsamt anhålla,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att, Kung].
Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till ändringar,
som kunna finnas erforderliga, i kungl. förordningen 1862 om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd samt därmed sammanhängande
lagrum och författningar, för uppnående af de önskemål, som af mig i
motiveringen blifvit antydda».

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Motionären har af hans framställning att döma — hufvudsakligen
riktat sina anmärkningar mot vissa bestämmelser i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd beträdande kyrkoråds åligganden och
befogenhet. Då emellertid, dessa bestämmelser grunda sig på eller stå i
samband med stadganden i den allmänna civillagen och kyrkolagen, hvilka
stadganden alltså för vinnande af det i motionen angifna syftemål skulle
erfordra förändringar, men så nyligen som år 1905 inom Riksdagen
väckt förslag i fråga om revision af sistnämnda lag icke vunnit Riksdagens
godkännande, anser utskottet hvad motionären i berörda hänseende anfört
icke böra föranleda bifall till motionen.

Hvad beträffar motionärens slutliga anmärkning mot vissa skolråds
förfarande i fråga om upplåtande af skollokal för föreläsningsändamål och
där af föranledda yrkande om förändring i vederbörande författningar,
synes det utskottet visserligen beklagligt, om tillstånd till ifrågavarande
föreläsningars hållande i skollokal utan giltig orsak af skolrådet förvägrats.
Men då, såsom motionären omnämner, 1906 års Riksdag i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhallit, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till erforderliga bestämmelser om rätt att fullfölja
talan mot kyrkoråds och skolråds beslut, lärer, därest sådana bestämmelser
komma till stånd hvilket ock är all anledning att förvänta — möjlighet
beredas att genom klagan öfver skolråds beslut uti förevarande afseende
få det behöriga eller obehöriga därutinnan i laga ordning af högre
myndigheter pröfvadt, hvarmed det af motionären här åsyftade målet kan
vinnas.

Under åberopande af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att förevarande motion ej må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 14 mars 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Herrar IVidén och Lindhagen hafva begärt få antecknadt, att de icke
deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.