Lagutskottets Utlåtande N:o 27 (Utlåtande 1902:LU27 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

N:o 27.

Ank. till Riksd. kansli den 11 mars 1902, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 15 § i förordningen
angående fattigvården den 9 juni 1871.

Till behandling af lagutskottet har hänvisats en inom Andra Kammaren
af herrar C. A. Lindhagen och S. G. von Frusen väckt motion,
n:o 42, hvari anförts följande:

»År 1889 genomfördes den ändringen i 15 § af förordningen angående
fattigvården den 9 juni 1871, att äfven »qvinnor» förklarades
vara valbara till ledamöter i fattigvårdsstyrelse i stad och sådan styrelse
på landet, som ej utgöres af kommunalnämnd. Författningen och
de förhandlingar, som föregingo densamma, angifva ej, att dervid undantag
skulle vara gjordt för gifta qvinnor.

Understundom har derför också inträffat, att gift qvinna invalts i
fattigvårdsstyrelse. Men i allmänhet har den svenska lagstiftningens
oklara innehåll rörande gift qvinnas rättsliga ställning föranledt, att
man, i brist på ett uttryckligt stadgande, ej tilltrott sig att kunna tillerkänna
henne valbarhet.

Den gamla bestämmelsen om att mannen är hustruns rätte målsman
står nemligen ännu qvar i lagen. Hustrun skulle i följd häraf ej
vara hvad man kallar »sui juris» och följaktligen enligt allmänna rättsgrundsatsen
ej heller ega behörighet att bekläda uppdrag, som förutsätta
myndighet.

Bih. titt Riksd. Prot. 1902. 7 Samt. 22 Käft. (N:o 27) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Å andra sidan har den ursprungliga rättsprincipen blifvit allt mer
undergräfd genom upprepade lagändringar i syfte att i särskilda afseenden
tillägga gift qvinna en sjelfständig persons rättsliga befogenheter.
I den mån fasthållandet af hustruns omyndighetstillstånd sålunda blef
ohållbart, utbildades allt mer den rättspraxis, att hon kunde för sin
egen person ingå bindande aftal; och denna grundsats vann uttryckligt
erkännande genom den rörande äkta makars egendomsförhållanden år
1898 antagna lagstiftning, som tillägger hustrun den allmänna befogenheten
att ikläda sig gäld.

I sjelfva verket kan derför med skäl ifrågasättas, om ej den svenska
lagstiftningen numera i sak innehåller samma principiella grundsats,
som vunnit uttryck i den danska och norska lagstiftningens uttalanden,
att »gift qvinna är lika myndig som ogift». Intill dess en sådan allmän
principförklaring äfven inkommit i vår lag, får man väl emellertid
finna sig i att, på grundvalen af gift qvinnas lagstadgade allmänna befogenhet
att ikläda sig förbindelser, uti särskilda fall i mån af behof
inrymma uttryckligt medgifvande för henne att bekläda vissa uppdrag.

I afseende å valbarhet till fattigvårdsstyrelse kan den meningen
nu göras gällande, att ett sådant stadgande redan gifvits genom att
begreppet »qvinno!-», språkligt taget, äfven omfattar gifta qvinnor. Men
på grund af ofvan antydda förhållanden är detta dock så omtvistligt,
att det ej torde få antagas för visst utan eu särskild föreskrift.

Angelägenheten af att använda qvinnor i fattigvårdens tjenst har
på senare tider blifvit allt mer insedd. Och lika erkändt är, att fördelarne
deraf ej kunna fullt vinnas, så länge just gifta qvinnor med
sina mången gång rika erfarenheter äro utestängda från att komma i
fråga. Det har också särskildt i städerna ofta framstått såsom en stor
olägenhet att ej kunna i fattigvårdsstyrelse invälja gifta qvinnor, hvilka
man ansett särskildt lämpa sig dertill.

På grund af hvad som sålunda anförts, få vi vördsamt hemställa,
att Riksdagen för sin del ville antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af 15 § i förordningen angående fattigvården den
9 juni 1871.

Härigenom förordnas, att 15 § i förordningen angående fattigvården
den 9 juni 1871 skall erhålla följande ändrade lydelse:

15 §. 1. Der kommunalnämnd ej utgör fattigvårdsstyrelse, ut ser

fattigvårdssamhälle på landet ledamöter i sådan styrelse, män eller

Lagutskottets Utlåtande N:o 27. 3

qvinno!-, till det antal som med hänsigt till samhällets vidd och folkmängd
erfordras, dock ej mindre a.n tre; och skola, då val till ledamöter
anställes, jemväl utses suppleanter i styrelsen till halfva antalet
af ledamöterna, eller om dessas antal ej är jemnt, till det antal, som
är närmast öfver hälften.

2. I stad utses ledamöter i fattigvård sstyrelse, män eller qvinnor,
till det antal, fattigvårdssamhället finner skäligt bestämma, dock ej
mindre än fem.

3. Till ledamot är äfven gift qvinna valbar. I afseende å ledamots
och suppleants tjenstgöringstid och afgång samt rättighet att uppdraget
sig afsåga, äfvensom beträffande uteblifvande från sammanträde utan
förfall, iakttages å landet hvad om ledamot eller suppleant i kommunalnämnd,
och i stad hvad om stadsfullmäktig gäller. Qvinna, som blifvit
till ledamot eller suppleant utsedd, är likväl berättigad att när som
helst afsåga sig uppdraget.

4. År fattigvårdssamhälle i rotar fördeladt, utser hvarje rote sin
fattigvårdsföreståndare äfvensom, der rote bestämt, att särskild styrelse
för dess fattigvårdsangelägenheter skall finnas, två eller flere af rotens
medlemmar att jemte fattigvårdsföreståndaren sådan styrelse utgöra.»

Såsom i ofvan intagna motion omförmäles, har det genom förordningen
den 22 mars 1889 meddelade stadgandet om qvinnas valbarhet
till ledamot i fattigvårdsstyrelse i allmänhet tolkats så, att dylik behörighet
tillkommer endast enkor eller myndiga, ogifta qvinnor, en
tolkning, hvilken äfven torde böra anses vara den rigtiga. Motionärerne
hafva nu, i syfte att bereda äfven gifta qvinnor otvifvelaktig valbarhet,
föreslagit, att i 15 § af fattigvård sförordningen skall göras det tillägg,
som innefattas i första punkten af 3:e momentet i det genom motionen
framlagda lagförslaget, hvilket i öfrig! är af samma lydelse, som förevarande
lagrum genom ofvannämnda förordning den 22 mars 1889
erhållit.

Rörande omfattningen af den valbarhet, som alltså genom bifall
till motionärernes förslag skulle tillerkännas gift qvinna, torde förtjena
erinras, att densamma skulle afse dels sådana landskommuner, i hvilka
kommunalnämnd ej är fattigvårdsstyrelse, utan särskild sådan är utsedd,
och dels städer utom Stockholm. För sistnämnda stad, der det af motionärerne
uppgift!a behofvet att få i fattigvårdsstyrelse invälja gifta

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

qvinno!- väl .skulle gorå sig mer än annorstädes gällande, är 15 § fattigvårdsförordningen
icke tillämplig, utan finnas der i sådant hänseende
andra bestämmelser, Indika icke skulle direkt beröras af den föreslagna
lagändringen.

Vid öfvervägande, huruvida det vore önskvärdt, att valbarheten i
berörda afseende utsträcktes jemväl till gifta qvinnor, har utskottet ansett
sig icke sakna grund för den uppfattningen, att, äfven om undantag
finnas, ledamotskap i fångvårdsstyrelse dock är ett verksamhetsfält,
som i allmänhet icke särdeles väl lämpar sig för den gifta qvinnan
och den henne i öfrigt tillerkända rättsställning. De mångahanda uppgifter,
innefattande en ej oväsentlig del af den kommunala förvaltningen,
hvilka tillhöra denna styrelse, lära endast jemförelsevis sällan
på ett fullt lyckligt sätt låta sig förena med uppfyllelsen af andra
pligter, hvilka i allt fall torde böra erkännas stå den gifta qvinnan
närmare och vara af än större betydelse. Betänklighet vållas dessutom
af det förhållandet, att fattigvårdsstyrelse har åt sig öfverlåten förvaltningen
af egendom af ofta ganska ansenligt värde samt såväl på
den grund som ock i öfrigt mången gång iklädes ej obetydliga förbindelser,
för hvilkas fullgörande ledamöterna gemensamt ansvara.
De ekonomiska förpligtelser, som alltså ingå i förevarande uppdrag,
synas ej stå. väl tillsammans dermed, att dylik ansvarighet kan
utkräfvas af gift qvinna endast under den icke så särdeles vanliga förutsättningen,
att i boet finnes egendom, hvaröfver hon eger råda. Det
torde så mycket mindre böra anses välbetänkt att låta henne sålunda
öfvertaga en ansvarighet, hvilken hon ofta nog icke kunde fylla, som hennes
oförmåga härutinnan skulle kunna komma att blifva till skada för dem,
hvilka med henne dela ansvarigheten utan att hafva egt beslutanderätt
i fråga om uppdragets öfverlemnande åt henne.

Utskottet föreställer sig ock, att gifta qvinnors inväljande i fattigvårdsstyrelse
icke gerna kan vara af något större och allmännare behof
påkalladt. Med allt erkännande af den betydelsefulla och välsignelserika
verksamhet som qvinnan, såväl den gifta som den ogifta, utöfvar
i fattigvårdens tjenst, vill nemligen utskottet hålla före, att, liksom
denna verksamhet hittills i det vida öfvervägande antalet fall icke stått
i samband med ledamotskap i fattigvårdsstyrelse, det qvinliga intresset
och den qvinliga fallenheten för ifrågavarande ädla uppgift fortfarande
skola till fattigvårdens bästa kunna komma till sin fulla rätt utan någon
vidgad befogenhet i förberörda hänseende. Erfarenheten visar, hurusom
bland de många skiljaktiga bestyr, som tillhöra fattigvården, vissa
företrädesvis äro lämpade för qvinnorna samt af dem omfattas med

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

förkärlek och framgång. Särskild! i de större städerna, der fattigvårdsfrågan
är mest svårlöst, hafva för sådan qvinlig verksamhet bildats
organisationer, hvilka vid sidan af eller underordnade de officiella
fatligvårdsmyndigheterna inlagt mycken förtjenst i arbetet för fattigvården.
I de fall, då härutöfver qvinlig medverkan kan vara erforderlig
äfven inom sjelfva fattigvårdsstyrelserna, lärer den redan nu medgifva
rätten att till sådant uppdrag utse ogift qvinna åtminstone i
regel vara till fyllest.

Såsom en erinran mot det framlagda lagförslaget torde till sist
förtjena framhållas, att den plats, som blifvit ifrågasatt för det åsyftade
tillägget till nuvarande bestämmelser, i formelt hänseende icke synes
vara lyckligt funnen.

På sålunda anförda skäl föranlåtes utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 mars 1902.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herr Lindhagen, med hvilken herrar Zetterstrand, Leman, F.
Andersson, N. Nilsson och Wiklund i hufvudsak instämt:

J>En från många synpunkter betydelsefull social rörelse innefattas
i de inom alla länder sedan långa tider tillbaka pågående sträfvandena
att bereda qvinnan likställighet med mannen i rättsligt afseende samt
till gagn för det allmänna låta hennes särskilda andliga fallenheter
äfven i det offentliga lifvet komma till sin rätt och göra sig gällande.
Att härvid principielt göra något undantag för gifta qvinnor har naturligtvis
icke kommit i fråga, då en qvinna ju ej förlorar något af sitt
personliga värde genom ett giftermål utan snarare såsom maka och
moder vinner nya erfarenheter i många vigtiga samhällsspörsmål.

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Ett bland erkännandena åt dessa sträfvanden gafs hos oss genom
1889 års lagstiftning, som beredde qvinna valbarhet till bland annat
fattigvårdsstyrelse. Något öfvervägande af den gifta qvinnans ställning
till frågan förekom icke vid detta tillfälle. Men i tillämpningen har
det oftast ansetts, att gift qvinna i brist på uttryckligt stadgande saknat
valbarhet. Då å andra sidan den allmänna lagen ej lägger hinder i
vägen för att tillerkänna henne sådan, är det sålunda angeläget, att
rättelse sker i ett lagstadgande, som åsidosätter en vigtig rättsprincip
och äfven ofta visat sig olägligt i tillämpningen.

Lagutskottet har emellertid afstyrkt en sådan åtgärd och dervid
i sitt bedömande af denna angelägenhet visat sig fortfarande omfatta
den äldre ståndpunkten, hvilken väsentligen underkände berättigandet och
värdet af att qvinnan vid sidan af mannen erhåller sjelfständigt inflytande
i samhällsfrågor, som ligga utom familjelifvets område.

Utskottets framhållande af farhågor för att de gifta qvinnorna
genom motionärernas förslag utsättas för kollisioner med pligter, som
stå dem närmare, är väl att allt för långt ingripa med sin omtanke i
de enskildes sjelfbestämningsrätt. I detta afseende bör vara till fyllest
att öfverlåta åt väljarne och föreslagna styrelsemedlemmar att sjelfva
bedöma lämpligheten af valet, hvithet ju ock är händelsen vid val till
många blott för män tillgängliga förtroendeuppdrag, der annars ett
sådant förutseende från lagstiftarens sida, som af utskottet ifrågasatts,
kanske ännu mer skulle varit på sin plats. Det är ju ej heller meningen,
att gifta qvinnor i allmänhet skola påtvingas medlemskap i
fattigvårdsstyrelser. Här gäller det blott ett fåtal befattningar, som
dessutom enligt sakens natur företrädesvis komma att eftersträfvas af
sådana gifta qvinnor, hvilka väsentligen fullgjort och afslutat de mest
maktpåliggande af de pligter, utskottet frammanat mot motionen, och
just derför ega rikaste lifserfarenheter och på samma gång god ledighet
att omsätta dessa till gagn äfven för det allmänna.

Då vidare lagen med rätta öfverlemuat åt väljarne att sjelfva bedöma,
i hvad mån manliga samt ogifta qvinliga ledamöters privatekonomiska
förhållanden böra vid inval i fattigvårdsstyrelser komma under
bedömande, så synes armat förutseende i detta afseende icke heller erfordras
vid inval af gifta qvinnor. Vid valen tages väl ock i allmänhet
hänsyn företrädesvis till skickligheten till befattningen, hvaremot man
mindre ofta eller aldrig hör talas om att farhågor för förskingring af
anförtrodda medel föranleda till framställandet såsom en hufvudsaklig
fordran, att alla styrelseledamöterna skola ega afsevärda ekonomiska tillgångar.
Erfarenheten visar för öfrigt, att gifta qvinnor, som haft någon

Lagutskottets Utlåtande N:o 87.

förmögenhet under egen förvaltning, ofta pläga intressera sig för
allmänna angelägenheter och gerna mottaga allmänna uppdrag. Det
föreligger derför ej större sannolikheter för att manliga samt ogifta
qvinliga styrelseledamöter skola i medeltal befinnas mera ekonomiskt
vederhäftiga än gifta qvinnor, som kunna ifrågakomma till inval.

Slutligen synes utskottet vilja framhålla, hurusom det särskild!
är antingen det frivilliga enskilda eller ock det underordnade
offentliga arbetet i fattigvårdens tjenst, som lämpar sig för qvinnorna
i allmänhet, då deremot den verksamhet, som derjemte är förenad med
makt och myndighet, helst bör vara männen förbehållen. Utskottet
lemnar här till en början obesvaradt,, hvarför icke förstnämnda göromål,
med hvilka utskottet gerna ser gift qvinna sysselsatt, skulle enligt utskottets
mening lika väl som medlemskap i en fångvårdsstyrelse inkräkta
på hennes familjepligter. Men utskottet har vidare härigenom
i sjelfva verket brutit stafven öfver den lagstiftning, hvarigenom qvinna
lemnades tillträde till sådan styrelse. Denna lagstiftning förutsatte
nemligen just såsom en angelägenhet af vigt, att qvinnans insigter
och erfarenheter på ifrågavararande område måste för att komma till
till sin fulla rätt beredas tillfälle att göra sig gällande äfven i sjelfva
ledningen och vid frågornas slutliga afgörande.

De civillagsändringar, som år 1889 egde rum till qvinnans förmån,
afsågo emellertid att tillägga henne valbarhet icke blott till den i fattigvårdsförordningen
omförmälda särskilda fattigvårdsstyrelse, utan äfven
till Stockholms stads fattigvårdsnämnd samt till kyrkoråd och skolråd.
Den administrativa författning, som föreskrifver inrättandet af särskilda
fångvårdsstyrelse!'' i Stockholms stads olika territoriella församlingar,
undergick deremot icke något motsvarande förtydligande i afseende å
valbarhet till styrelsen, för hvilken författningen ej upptager särskilda
kompetensvilkor, men den har i anledning af 1889 års lagstiftning
tolkats i öfverensstämmelse med densamma. En skilnad beträffande
valbarhet till dessa olika uppdrag föreligger för öfrigt bland annat deruti,
att för behörighet att inväljas i Stockholms stads fattigvårdsnämnd och
i kyrkoråd och skolråd föreskrifves rösträtt i kommunens angelägenheter,
hvithet deremot ej stadgas i fråga om valbarhet till de i fattigvårdsförordningen
omnämnda särskilda fattigvårdsstyrelser eller till
Stockholms territoriella församlingars fattigvårdsstyrelser.

Motionärerna hafva nu afsett att till en början söka bereda gift
qvinna oomtvistad valbarhet till åtminstone de fattigvårdsstyrelser, der
författningarne ej föreskrifva kommunal rösträtt såsom valbarhetsvilkor.
De begära derför Riksdagens medverkan till ändring af fattigvårdsför -

B Lagutskottets Utlåtande N:o 27,

ordningen, hvaraf sedan blefve en följd, att den förutnämnda administrativa
författningen för Stockholm äfven i denna del komme att tolkas i
öfverensstämmelse härmed. Då emellertid äfven förekommer, att gifta
qvinnor eg a kommunal rösträtt, kan det, såsom inom utskottet anmärkts,
ifrågasättas, huruvida ej följdrigtigheten påkallar, att i sammanhang
med den af motionärerna väckta frågan äfven tages under öfvervägande
angelägenheten att bereda gift qvinna uttrycklig valbarhet till Stockholms
fattigvårdsnämnd samt till kyrkoråd och skolråd.

Motionärerna hafva vidare velat åt den lagstiftningsåtgärd, som
af dem ifrågasatts, hufvudsakligen gifva formen af en lagförklaring och
i öfverensstämmelse dermed affatta! sitt förslag. Emellertid förtjenar
utan tvifvel äfven att öfvervägas befogenheten af den utaf många delade
meningen, att frågan här gäller en verklig lagändring, i hvilken händelse
förslaget lämpligen bör erhålla en något olika affattning.

För att sålunda bereda dessa frågor ett allsidigare öfvervägande,
torde saken helst böra öfverlemnas till Kongl. Maj:ts bedömande; och
får jag derföre föreslå,

att Riksdagen i anledning af förevarande motion
ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring af gällande lagstiftning om
qvinnas valbarhet till ledamot i fattigvårdsstyrelse, att
dylik befogenhet otvetydigt må tillkomma äfven gift
qvinna.»

STOCKHOLM, I>. A. NYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI, 1902.