Lagutskottets Utlåtande N:o 27 (Utlåtande 1901:LU27 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

«'' 1 llj ''

(''< annan 1!

I, L■'': *

»rrv ;-,!!•

''ii) t .ji

•tu "!!■)

....

V(,, I

N:o 27.

Ank. till Riksd. kansli den 11 mars 1901, kl. 3 e. in.

r.i■> ( '' j .1 • >’t-‘ ■ O •»• ’<•

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående ocker.

Genom en den 1 nästlidne februari aflåten proposition, n:o 40, hvilken
af båda kamrarne blifvit till lagutskottet hänvisad, har Kongl. Maj:t, under
åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

angående ocker.

Med upphäfvande af hvad i 9 kap. 6 § handelsbalken är stadgadt
angående påföljd deraf, att någon tager eller låter förskrifva sig större
ränta än sex för hundrade om året, förordnas som följér:

1 §•

Bih. till lliksd. Prat. 1901. 7 Sami. 22 Höft. (N:o 27.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

aftal om annat än försträckning eller anstånd med betalning, för ocker
straffad med böter från och med tjugufem till och med ett tusen kronor
eller med fängelse i högst ett år, der ej å förbrytelsen straff är i allmänna
strafflagen utsatt.

Lag samma vare, der någon, som förvärfvat fordran, den han visste
vara tillkommen genom ocker, uppbär eller utsöker eller till annan öfverlåter
större del af fordringen än efter lag skall utgå.

2 §.

tiar vid försträckning eller beviljande af anstånd med gälds betala
ng_ öfvats ocker efter ty i 1 § sägs, vare gäldenären, ehvad utfäst
blifvit, ej pligtig att betala mera än försträckt är eller fordringen utgjorde
vid anståndets beviljande.

3 §•

År af gäldenären annat eller mera utgifvct än enligt 2 § honom
ålåg att gälda; det gånge åter. Har förskrifning, som å fordringen utfärdats,
öfvergått till någon, i hvars hand den gäller ändå att fordringen
genom ocker tillkommit, och varder förskrifna beloppet till honom guldet,
söke gäldenären sitt åter hos den, som ockret öfvat. Har egendom, hvartill
gäldenären eger återvinningsrätt, kommit i annan mans hand genom
sådant fång, att denne ej är pligtig att annorledes än mot lösen utlemna
egendomen, eller är den så förskingrad eller förstörd, att den ej kan
återställas, njute gäldenären ersättning för sin förlust efter egendomens
värde.

Äro flere, som i ockret tagit del, svare de en för alla och alla för
en för hvad enligt denna paragraf skall gäldas.

4 §•

Öfverträder någon det förbud lag för vissa fall innehåller mot att
taga eller låta förskrifva sig större ränta än sex för hundrade om året,
skall hvad i 2 och 3 §§ är stadgadt ega tillämpning, ändå att ocker som
i 1 § afses ej är öfvad t.

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

5 §•

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmän strafflag.

Denna proposition är föranledd af Riksdagens skrifvelse till Konungen
den 7 maj 1898, deri Riksdagen anhöll, det täcktes Kongl. Maj:t låta
utreda, huruledes genom förändrad lagstiftning ocker lämpligast kunde
förhindras, samt för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill den verkstälda
utredningen kunde gifva anledning.

Sedan öfver denna framställning afgifvits infordrade utlåtanden från
samtliga Kongl. Maj:t.s befallningshafvande, utarbetades inom lagbyrån
efter föredöme af främmande lagstiftningar ett förslag till lag angående
ocker, hvaröfver högsta domstolens utlåtande inhemtades. De ledamöter
af högsta domstolen, som deltogo i granskningen af berörda lagförslag,
afstyrkte emellertid på anförda skäl enhälligt, att detsamma gjordes till
föremål för proposition till Riksdagen. Af tvenne ledamöter framstäldes
tillika mot en af lagförslagets detaljbestämmelser anmärkning, i följd hvaraf
jemkning af lagförslaget vidtogs. Öfriga af högsta domstolen mot förslaget
uttalade betänkligheter blefvo deremot af vederbörande departementschef
bemötta vid ärendets föredragning i statsrådet den 1 nästlidne februari,
hvarefter Kongl. Maj:t beslöt aflåtande till Riksdagen af nu föreliggande
proposition.

Då utskottet nu går att i ämnet sig yttra, tillåter sig utskottet till eu
början erinra derom, att Riksdagens förenämnda skrifvelse tillkom utan
att någon fullständig och tillförlitlig utredning förebragts angående den
omfattning, hvari ockerhandteringen bedrefves inom vårt land. De enskilde
motionärer, hvilka bragte frågan om förändrad ockerlagstiftning å bane
inför Riksdagen, åberopade till stöd för sina framställningar uteslutande
vissa förhållanden inom hufvudstaden, hvilka under år 1897 ådragit sig
eu allmän och obehaglig uppmärksamhet. Hvad den öfriga delen af landet
beträffar, voro några uppgifter om ockerhandteringen för motionärerna
ej tillgängliga, och ej heller under förhandlingarna inom Riksdagen framkommo
några närmare upplysningar i detta hänseende. Riksdagen var
således vid frågans afgörande ej i tillfälle bedöma behofvet af ny ockerlagstiftning.
Hvad som angående förhållandena inom hufvudstaden kommit

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

i (lagen ansågs emellertid utgöra tillräcklig anledning att lios Kongl. Maj:t
begära utredning i ämnet.

Vid den undersökning, som i anledning af Riksdagens skrifvelse egt
ruin, har sedermera, enligt hvad anföres i statsrådsprotokollet för den 8
februari 1900, befunnits, att det egentligen är i hufvudstaden samt ett
par andra af rikets större städer, som ockerhandteringen funnit utöfvare.

Detta förhållande är, efter utskottets uppfattning, af väsentlig vigt,
då det gäller att afgöra, huruvida nu ifrågavarande proposition hör af
Riksdagen antagas. Vore det så, att här förelåge ett allmänt och trängande
behof af lagbestämmelser mot ocker, utöfver de redan befintliga, då gåfves
nemligen häri ett tungt vägande skäl att låta möjliga betänkligheter mot
lagförslaget, äfven om de ej kunde undanrödjas, vika af hänsyn till det
stora allmänna syfte, som genom den ifrågasatta lagstiftningen skulle
främjas, men'' då af den verkstälda utredningen framgått, att något dylikt
allmänt behof ej förefinnes, saknas anledning att i fråga om förevarande
lagförslag eftergifva någon af de fordringar, som i allmänhet böra å
hvarje strafflagsstfftning uppställas.

Bland dessa fordringar ingår i främsta rummet, att det brott, som
skall med straff beläggas, skall finnas klart och tydligt angifvet, så att ej
någon tvekan må kunna uppstå, huruvida i ena och andra fallet eu straffbar
handling föreligger. 1 detta afseende är lagförslaget mindre tillfredsställande.
Af de moment, hvilka, enligt förslagets 1 §, i förening skulle
konstituera straffbart ocker, är, såsom högsta domstolen i sitt utlåtande
framhållit, hvart och ett för sig så obestämdt och sväfvande, att det näppeligen
förmår gifva någon fast stödjepunkt för bedömandet af frågan, om
brott föreligger. I snart sagdt hvarje fall måste afgörandet häraf i hög grad
blifva beroende af individuel uppfattning. Gent emot det betänkliga uti att
sålunda i väsentlig grad öfverlemna åt domarens fria pröfning att afgöra, när
vid försträckning gränsen mellan det tillåtna och otillåtna vore öfverskriden,
bär föredragande departementschefen visserligen framhållit, hurusom man
i andra fall, hos oss såväl som annorstädes, funnit nödigt att i lagen upptaga
straffbud, hvilka i fråga om gränserna för sin tillämplighet lemnade
ett temligen vidsträckt utrymme åt domstolarnes omdöme och urskilning;
i hvithet afseende departementschefen exempelvis erinrat om vår strafflags
bestämmelser rörande vissa fall af oredlighet eller vårdslöshet mot
borgenärer, om det i 13 § af strafflagens 18 kap. upptagna stadgande rörande
der afsedda sedlighetsbrott, om bestämmelsen angående trolöshet
mot hufvudman samt om vissa af de i 16 kap. upptagna straffbestämmelser
rörande ärekränkning. Efter utskottets åsigt kan emellertid hvad
departementschefen sålunda anfört ej tillmätas någon afgörande betydelse.

Lagutskottets Utlåtande N:o 27. 5

Den omständigheten att i fråga om vissa brott några större olägenheter
ej förmärkts af den obestämda affattning och mindre noggranna begränsning,
som brottsbegreppen i lagstiftningen erhållit, utgör ej något tillfyllestgörande
bevis derom, att dessa lagstiftningens brister kunna utan fara och
olägenhet utsträckas äfven till andra brottsarter. Huruvida så skall kunna
ske, beror naturligtvis i högst väsentlig mån af de svårigheter, som kunna
beräknas blifva förenade med den praktiska tillämpningen af det obestämda
brottsbegrepp, hvars införande i lagstiftningen ifrågasättes, samt af de anspråk,
som denna tillämpning komme att ställa på de dömande myndigheterna.
Nu lärer väl vara uppenbart, att i nämnda hänseenden det föreslagna
ockerbegreppets tillämpning skulle erbjuda ojemförligt större svårigheter
och ställa väsentligt högre anspråk på domarens förmåga och erfarenhet
än förhållandet är med de brottsarter, som departementschefen framhållit
såsom dermed jemförliga. I fråga om dessa sistnämnda erfordras
för att afgöra deras tillvaro allenast en normal menniskas sedligt oförvillade
omdöme, medan deremot beträffande ocker brottslighetens bedömande
förutsätter hos domaren noggrann och ingående kännedom om de ekonomiska
lagar och omständigheter, som böra vara bestämmande för räntans
storlek vid försträckning. Under sådana förhållanden torde man ega
fullt fog för påståendet, att lagförslagets antagande skulle komma att
medföra eu mycket olikartad lagtillämpning, uteslutande beroende af
rent subjektiva uppfattningar hos de dömande myndigheterna angående
innebörden af uttrycket »skälig ränta». Svårigheten att för hvarje särskilt
fall afgöra, när de af försträckningsgifvaren betingade fördelar
öfverstiga skälig ränta, kan skönjas redan af den skiljaktighet i uppfattningen
härutinnan, som yppats mellan högsta domstolens i lagförslagets
granskning deltagande ledamöter samt föredragande departementschefen.
Medan högsta domstolens ledamöter — med omförmälande af öfverståthållareembetets
uppgift beträffande det ocker, som drifves i hufvudstaden,
»att procentarnes kunder oftast äro unga män, hvilka icke ega någon förmögenhet
eller afsevärda inkomster genom arbete, men i slägtskaps- eller
andra förbindelser hafva sådant stöd, att de kunna antagas ega utsigt att
i nödfall genom andras tillskyndan blifva räddade från ruin» — ansett
det kunna ifrågasättas, om den nu föreslagna straffbestämmelsen öfver
hufvud vore möjlig att tillämpa på ett dylikt försträckningsaftal, har föredragande
departementschefen funnit det sta utom allt tvifvel, att i fall af
nyss angifna art lagförslagets bestämmelser måste anses tillämpliga.

Den obestämdhet, som sålunda ovedersägligen vidlåder det föreslagna
nya ockerbegreppet, är betänklig redan så till vida, som densamma bereder
möjlighet, att eu verklig ockrare kan gå fri från straff, äfven om

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

fullgiltiga skäl för hans fällande föreligga. Vida betänkligare är dock, att
tillämpningen af bestämmelsen i lagförslagets 1 § skulle kunna leda till
ådömande af ansvar för ocker äfven i sådana fall, då ocker i verkligheten
ej förelåge. Om t. ex. en affärsman, som befunne sig i en ekonomiskt
starkt hotad belägenhet, der utsigterna till räddning vore högeligen ovissa,
af en annan finge hjelp ur svårigheterna emot gäldande af så hög ränta,
att denna delvis uppvägde den stora risk försträckningsgifvaren löpte att
förlora hela försträckningssumman, så kunde den senare till följd af den
obestämda affattningen af ockerbegreppet i lagförslagets 1 § komma att
fä Ibis till ansvar för ocker, oaktadt grundförutsättningen derför, den orättmätiga
vinningslystnaden, helt och hållet saknades. I hvarje händelse vore
han utsatt för risken att åtalas för ocker, en omständighet som, redan den,
skulle minska möjligheterna för den behöfvande att i fall sådana som det
ofvan antydda erhålla hjelp.

Lagförslagets antagande skulle sålunda kunna verka hämmande på
tillkomsten af legitima försträckningsaftal. Å andra sidan blefve den
ifrågasatta lagens betydelse såsom hinder mot ockerhandteringen, efter allt
att döma, skäligen ringa. Att ernå bindande bevisning mot eu ockrare
möter i regel, af helt naturlig anledning, betydliga svårigheter särskildt till
följd af de hos oss gällande bevisregler.

Såsom en ytterligare betänklighet mot lagförslaget tillåter sig utskottet
betona det af högsta domstolen påpekade förhållandet, att de i 3 § föreslagna
stadgandena om gäldenär återvinningsrätt äro egnade att, åtminstone
hvad fast egendom angår, medföra osäkerhet i eganderätten och deraf
följande fara för rättsförluster. Äfven om förhållandena hittills varit
sådana, att man kan hafva anledning antaga, att de fall, då återvinningsbestämmclserna
skulle kunna komma till användning, ej skulle blifva
synnerligen talrika, förefinnes ej någon säkerhet att så allt framgent skulle
blifva händelsen. För öfrig! är, efter utskottets uppfattning, reda och
trygghet i eganderättsförhållandena särskildt beträffande fast egendom ett
så vigtigt samhällsändamål, att detsamma ej ens i enstaka fall bör äfventyras
för de ovissa fördelar, som kunna vinnas genom den föreslagna ockerlagstiftningens
införande.

Slutligen vill utskottet såsom eu brist hos lagförslaget beteckna den
begränsning, ockerbegreppet erhållit att afse allenast försträckningsaftal.
Utskottet kan för sin del ej finna något giltigt skal, hvarför t. ex. försträckning,
som skedde under sken af köp, skulle kunna falla under ockerlagen,
medan deremot verkliga köp, hvarigenom köparen betingade sig
alldeles oskäliga fördelar på säljarens bekostnad, tj blefve för lagen åtkomliga.

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

På grund af hvad ofvan anförts får utskottet, som finner de af den
ifrågasatta lagstiftningen förväntade fördelar ej uppväga de olägenheter,
som deraf blefve en följd, alltså hemställa,

att Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition icke må
af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 11 mars 1901.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.

Reservationer:

af herr Zetterstrand mot vissa delar af motiveringen; samt

af herrar N. Nilsson, F. Andersson, Lindhagen, Sjöberg, M. Andersson
och Gussing, hvilka för eu åt sig om följande yttrande:

Redan i 1734 års lag förekom i viss mån såväl civilrättsligt som
straffrättsligt ingripande mot ockret, i det att uti 9 kap. 6 § handelsbalken
stadgades förbud att taga eller låta förskrifva sig större ränta än
sex för hundrade om året äfvensom att taga ränta på ränta vid äfventyr
af hela räntans förlust och böter till belopp af tiondedelen af hufvudstolen.
Genom förordningen den 11 augusti 1815 förordnades vidare i enahanda
syfte att, om vid försträckning af penningar visst vite vore utfäst, der
gäldenären skulle dröja med betalningen öfver förfallodagen, vore detta
ogilt.

Genom det frigifvande af räntan, som enligt förordningen den 13
september 1864 i ett väsentligt afseende genomfördes, har den lagstadgade
räntebegränsningen nu förlorat all betydelse såsom ett medel att motverka
ocker. Och den qvarstående bestämmelsen i 1815 års förordning drabbar
endast en enstaka yttring af ockret, oafsedt domstolarnes bemödande att i
syfte att skydda den svagare tolka begreppet vite så vidsträckt som möjligt.

Emellertid har samtidigt förekomsten af ocker ingalunda upphört eller
förminskats, utan det ligger i sakens natur, att denna handtering, helst när

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

den ej i något afseende är belagd med straff, skid! med den nutida
lifliga affärsverksamheten taga en allt större utsträckning. Äfven hos oss
förekommer såsoi^ bekant ocker i mångahanda gradationer, dels i mer
uppseendeväckande former uti de större städerna och dels mer i det tysta
här och hvar i landet och jemväl mångenstädes på landsbygden.

Det var dessa förhållanden, som enligt vår mening på fullgiltiga skal
föranledde 1898 års Riksdag uttala den uppfattningen, att åtgärder borde
vidtagas, hvarigenom ockret åter enligt lag drabbas af någon påföljd. Och,
såsom Riksdagen äfven anmärkte, är i detta afseende af tillräckligt stor betydelse
endast den omständigheten, att ockret ej vidare må framstå såsom
ett lofligt näringsfång, utan införlifvas bland de brott, som äro belagda
med straff och följaktligen ej heller kunna grunda några civila rättigheter.

År sjelfva saken sålunda rigtig, bör det ej få saknas utvägar att låta
den komma till sin rätt. Kongl. Maj:t har nu efter Riksdagens anvisning
och flera utländska, deribland äfven skandinaviska, lagstiftningars föredöme
framlagt ett lagförslag, bygdt på den moderna ockerlagstiftningens
grundtanke, att begreppet ocker bör fattas såsom ett missbrukande af en
persons utaf trångmål, oförstånd eller lättsinne beroende oförmåga att vid
ett aftals ingående rätt tillvarataga sina intressen.

Häremot har nu utskottet främst anmärkt, att sjelfva brottet ej blifvit
så angifvet, att man i hvarje fall lätt skall kunna afgöra, huruvida en
straffbar handling föreligger eller icke. Detta är dock till en början icke
en brist hos förslaget, utan grundadt i naturen* af sjelfva ockerbegreppet,
sådant detta framträder i det verkliga lifvet. Detsamma gäller ock om
en mängd andra brottsliga handlingar. En del brott kunna visserligen noga
beskrifvas efter yttre kännemärken; beträffande andra åter är man hänvisad
till att endast angifva arten af den brottsliga viljerigtningen. Visserligen
ställas i senare fallet större anspråk på domarens omdöme och redbarhet,
än när brottet är noga angifvet genom yttre bestämningar, hvartill
man ensidigt sträfvade på lägre kulturstadier. Men i gengäld lemnas
derigenom större utrymme för verklig rättskipning, under det domaren i
de andra händelserna lätt blir hänvisad till att utan vidare omtanke skära
alla fall öfver en kam.

Gällande strafflag upptager också redan nu en mångfald af brott,
der det i väsentlig grad öfverlemnats åt domarens fria pröfning att afgöra,
när gränsen mellan det tillåtna och otillåtna är öfverskriden. Utom de
exempel härpå, som åberopats af justitieministern, förtjenar särskildt omnämnas
bedrägeribrottet, som i sin allmänhet angifves bestå deri, att någon
genom svikligt förfarande bedrager sig till gods eller penningar eller förlust
deraf annan tillskyndar. Ett naturligt komplement till detta lagbud om straff

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

för bedrägeri utgör en straffbestämmelse för ocker, hvilket senare brott
äfven afser att under sken af aftal begagna sig af medkontrahentens faktiska
ofrihet för att af vinningslystnad tillskansa sig förmögenhetsförmåner.

De öfriga formella betänkligheter, som utskottet framlagt mot förslaget,
röra sig enligt vår uppfattning i synnerlig grad endast om sådana
overkligheter, hvilka allt för ofta från den formella juridiska granskningens
sida frammanas mot en ny sak, som dock tvingar sig fram ur lifsförhållandena.

Särskildt synes det med utskottets egen ståndpunkt vara alldeles
oförenligt att såsom en brist i förslaget framhålla, att detta ej redan
nu utsträckt ockerbegreppets tillämpning till alla ömsesidigt förpligtande
förmögenhetsaftal. Man bör väl just från betänksamheten kunna vänta
erkännande för, att man i detta afseende med bibehållande af 1734 års lags
ståndpunkt och efter exempelvis den finska och norska lagstiftningens
föredöme tills vidare begränsat ockerbegreppets tillämpning till försträckningsaftal.
Sedan derigenom här liksom annorstädes erfarenhet vunnits,
att de befarade vådorna ej inträffa, kan det möjligen vara tid att, såsom
skett i det nya norska straffrättsförslaget, ytterligare utsträcka ockerbegreppet.

Om vi sålunda anse oss böra tillstyrka bifall till förslaget, måste vi
dock göra ett undantag för 4 §. Det ännu qvarstående förbudet om att
taga högre ränta än sex för hundrade om året saknar, såsom redan blifvit
erinradt, numera betydelse som medel att förekomma ocker, men tvingar
särdeles i penningknappa tider, enligt hvad erfarenheten visat, till att söka
kringgå detsamma. Stadgas nu nya påföljder, blifva de af omständigheterna
framtvingade öfverträdelserna både förhatligare och farligare än
med de gamla bestämmelserna, som af allmänna meningen betraktas såsom
föråldrade.

I sammanhang med antagandet af en ny ockerlag synes derför
den gamla räntebegränsningen nu böra äfven i sina qvarstående delar
upphäfvas. Detsamma gäller om det andra gamla ockerstadgandet nemligen
förbudet att taga ränta på ränta. Denna bestämmelse öfverträdes öppet såväl
med domstolarnes godkännande vid enskilda affärsuppgörelser som i utgifna
reglementen för hypoteksföreningar och dylika inrättningar. Dessutom
skulle i detta falk kunna inträffa, att på en och samma förbrytelse både
den nya lagen och det äldre stadgandet blefve tillämpliga.

På grund häraf få vi hemställa, att Riksdagen, med förklarande att
Kongl. Maj:ts proposition ej kan oförändrad bifallas, måtte för sin del
antaga följande

Bill. till Riksd. Prot. 1901. 7 Sami. 22 lläft. (Nio 27.) 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Lag

angående ocker.

Med upphäfvande af hvad i 9 kap. 6 § handelsbalken är stadgadt
rörande förbud att taga eller låta förskrifva sig större ränta än sex för
hundrade om året, eller att taga ränta på ränta, förordnas som följer:

1 §•

Hvar som vid försträckning af penningar eller beviljande af anstånd
med gälds betalning begagnar sig af någons trångmål, oförstånd eller
lättsinne till att taga eller för sig eller annan betinga förmögenhetsförmåner,
hvilka märkligen öfverstiga hvad som efter omständigheterna kunde
anses utgöra skälig ränta, varde, ändå att öfverenskommelsen har sken af
aftal om annat än försträckning eller anstånd med betalning, för ocker
straffad med böter från och med tjugufem till och med ett tusen kronor
eller med fängelse i högst ett år, der ej å förbrytelsen straff är i allmänna
strafflagen utsatt.

2 §.

Har vid försträckning eller beviljande af anstånd med gälds betalning
öfvats ocker efter ty i 1 § sägs, vare gäldenären, ehvad utfäst
blifvit, ej pligtig att betala mera än försträckt är eller fordringen utgjorde
vid anståndets beviljande.

År af gäldenären annat eller mera utgifvet än enligt § 2 honom
ålåg att gälda; det gånge åter. Har förskrifning, som 1 fordringen utfärdats,
öfvergått till någon, i hvars hand den gäller ändå att fordringen
genom ocker tillkommit, och varder förskrifna beloppet till honom guldet,
söke gäldenären sitt åter hos den, som ockret öfvat. Har egendom, hvartill
gäldenären eger återvinningsrätt, kommit i annan mans hand genom
sådant fång, att denne ej är pligtig att annorledes än mot lösen utlemna

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

egendomen, eller är den så förskingrad eller förstörd, att den ej kan återställas,
njute gäldenären ersättning för sin förlust efter egendomens värde.

Äro flere, som i ockret tagit del, svare de en för alla och alla för
en för hvad enligt denna paragraf skall gäldas.

4 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmän strafflag.

Herr Leman har begärt få antecknadt, att han af arbete inom särskilda
utskottet n:o 2 varit förhindrad att i detta ärendes slutliga behandling
deltaga.

Herrar Jansson och Redelius hafva äfven velat få antecknadt, att
de icke tagit del i handläggningen af förevarande ärende.