Lagutskottets Utlåtande N:o 27 (Utlåtande 1900:LU27 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

N:o 27.

r'' :,--M :s; • v::?. « * !, :< : .i- . -Å-ru''v !:]q>r OM

Ank. till Riksd. kansli den 19 mars 1900, kl. 1 e. m.

V J O''"''Ii ,t’ OilOlt* >uj Tt£

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående ändringar
i gällande lagstiftning om väghållningsbesvärets utgörande.

Lagutskottet har till behandling fått mottaga elfva särskilda motioner,
åsyftande ändringar i eller tillägg till gällande lagstiftning angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet.

Samtliga dessa motioner hafva afgifvits inom Andra Kammaren, nemligen
n:o 2 af herr C. Sandquist, n:o 10 af herr O. Anderson i Hasselbol,
n:o 17 af herr M. Andersson i Löfhult, n:o 20 af herr J. Bjehnérus, n:o

27 af herr J. Larsson i Presstorp, n:o 29 af herr A. J. Högstedt, n:o 35

af herr J. A. Lundström, n:o 43 af herr P. Pehr son i Törneryd, n:0 131

af herr C. G. Johansson i Aflösa, n:o 139 af herr G. A. E. Kronlund och

n:o 142 af herr E. A. Lindblad.

Herr Sandquists motion är af följande lydelse:

»Vid förra årets riksdag väckte undertecknad motion (n:o 89) i syfte
att vinna följande tillägg till 63 § uti lag af den 23 oktober 1891, angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet: »Stående dock väg hållningsskyldige

fritt att sjelfva ombesörja vägskattens debitering och indrifning,
med rättighet att få de resterande utskylderna indrifna på sätt
om resterande kommunala utskylder stadgadt är».

Uti sitt afstyrkande utlåtande (n:o 58) säger lagutskottet beträffande
detta yrkande: »Uppbörd genom vägstyrelse skulle vara förenad med

Bih. till Riksd. Prof. 1900. 1 Sami. 19 Höft. (N;o 27.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

störa olägenheter, vida större än de, som åtfölja det nu stadgade uppbördssättet
genom kronobetjeningen.» Synnerligen svåra skulle dessa
olägenheter komma att blifva, menar utskottet, i sådana väghållningsdistrikt,
som bestå af »flera kommuner».

I det fall, att väghållningsdistrikt består af allenast »en kommun», medgifver
dock utskottet, att dessa »olägenheter icke skulle blifva så afsevärda».

Alldenstund min motion icke hade till syftemål att åstadkomma
något tvång för väghållningsdistrikt att öfvergifva det nu föreskrifna uppbördssättet,
utan endast åsyftade att erhålla en välbehöflig frihet för de
väghållningsdistrikt, som önska att begagna sig af ett både lämpligare och
billigare uppbördssätt, än det nu lagstadgade, alltså följer derutaf, att de
af utskottet anförda svårigheterna icke kunna utgöra några giltiga skäl
emot motionens syftemål. Under sådant förhållande dristar jag hoppas,
att motionen, å nyo väckt, skall såsom fullt berättigad beaktas.

Rörande vägskattens debitering, indrifning och redovisning finnes
stadgadt uti väglagens 63 § som följer:

»Konungens befallningshafvande ombesörjer, på vägstyrelsens derom
framstälda begäran, att vägskatten varder genom vederbörande i sammanhang
med kronoskatterna debiterad, indrifven och redovisad, på sätt om landstingsmedel
är föreskrifvet, egande Konungens befallningshafvande jemväl att
förordna om afskrifning af sådana afgifter till vägkassan, som i anseende
till bristande tillgångar icke kunnat indrifvas.» Strax efter den nya väglagens
tillkomst hade man temligen allmänt den uppfattningen inom flera
väghållningsdistrikt, att denna paragraf icke lade något hinder i vägen
för väghållningsskyldige att antingen anlita kommunalnämnden eller uppdraga
åt annan pålitlig person att debitera, indrifva och redovisa afgifter
till vägkassan.

Undantagsvis åtminstone medgaf ock vid den tiden Konungens befallningshafvande
i Stockholms län väghållningsskyldige inom ett väghållningsdistrikt
frihet att sjelfva ombesörja, »på sätt de bäst funno lämpligt»,
vägskattens debitering, indrifning och redovisning.

Inom ett och annat väghållningsdistrikt dristade man ock, utan någon
som helst förfrågan hos Konungens befallningshafvande, efter eget godtfinnande
ombesörja vägskatteuppbörden i förlitande derpå, att obetalade
afgifter till vägkassan skulle indrifvas på samma sätt som om resterande
kommunala utskylder stadgadt är. Men snart nog nödgades man inom
dylika väghållningsdistrikt erfara, att så ingalunda vore förhållandet.
Enligt hvad man berättat för mig, har ett sådant väghållningsdistrikt

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

blifvit hotadt med att »gå miste om statsanslaget», om man icke stälde
sig väglagens 63 § till efterrättelse.

Inom det väghållningsdistrikt, till hvilket jag räknas, debiteras och
indrifves vägskatten ännu, enligt väghållningsskyldiges beslut, af dertill
utsedd person. Och detta enkla och billiga uppbördssätt har visat sig
vara utmärkt bra, så långt det »sunda bondförståndet» fått gälla, men
tyvärr icke längre; ty väghållningsskyldige i närmast liggande stad hafva
vägrat, så har man sagt mig, erlägga vägskatt för ett staden tillhörigt,
inom väghållningsdistriktet liggande hemman för att sålunda framtvinga
tvångsuppbördssättet, enligt anförda 63 §. Då vägskatten uppbäres och
användes inom väghållningsdistriktets kommun, frågar man sig med rätta:
hvarför skola väghållningsskyldige inom samma kommun vara fråntagna
rättigheten att sjelfva, »på sätt de för godt finna», låta debitera och indrifva
vägskatten?

Då kommunerna i flera årtionden ansetts mogna för att ombesörja
debitering och uppbörd af kommunalutskylderna genom af dem valda
kommunalnämnder, så borde väl ock väghållninggsskyldige anses mogna
nog för att sjelfva ombesörja vägskattens debitering och indrifning genom
af dem valde uppbördsmän. Men icke blott frihet för och mognad hos
de väghållningsskyldige äro talande skäl för denna sjelfombesörjningsrättighet.

Kändt är, att inom alla sådana väghållningsdistrikt, der inga industriella
inrättningar finnas, måste den i mantal satta jorden nästan ensam ännu
vidkännas väghållningsbördan, ty den ringa del af vägskatten, som inflyter
ifrån lägenhetsegare, några få handlande och kapitalister, förmår
icke att i någon nämnvärd mån minska densamma.

Väghållningsskyldige hafva derför af nöden att på sådant sätt få ombesörja
sina väghållningsangelägenheter, att förvaltningskostnaderna icke
blifva allt för känbara.

På grund af det anförda får jag vördsamt föreslå, att Riksdagen måtte
för sin del besluta: att 63 § uti lag den 23 oktober 1891, angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet, måtte erhålla tillägg af följande
innehåll:

»Stående dock väghållningsskyldige fritt att sjelfva ombesörja vägskattens
debitering, indrifning och redovisning, med rättighet att få de
resterande utskylderna indrifna, på sätt om resterande kommunala utskylder
stadgadt är.»»

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Herr 0. Anderson anför uti sin motion:

»Att en rättvisare grund för väghållningsbesvärets utgörande på
landet blef lagd vid antagandet af väglagen af den 23 oktober 1891, är
utan allt tvifvel.

Det myckna klandret öfver nämnda lag är dels berättigad^ dels oberättigadt.
Att en allmän lag skall vara fullt passande i alla förhållanden
och för alla, är icke tänkbart; att en ny och så omfattande lag skulle
blifva svårhandterlig och i vissa fall missförstådd under öfvergången till
det nya med åtföljande nyintagna vägar och vägdelningar, är icke underligt,
och att full rättvisa i fördelningen af vägunderhållskostnaden skulle på
en gång få inrymmas i lagen, torde vara för mycket begärdt, Men att
brister kunde upptäckas vid tillämpningen af en så omfattande lag är
icke heller så underligt, och inom Riksdagen erkännes, att det är brister
i lagen och behof af ändringar i densamma, fastän olika meningar gjort
sig gällande om tiden och sättet för dess afhjelpande.

Undertecknad har studerat väglagens såväl text som tillämpning i
praktiken från dess början och kan icke inse behofvet af en allmän revision
af densamma, men mycket väl behofvet af lagändringar, dels för
vinnande af mera rättvis fördelning af underhållskostnaden och dels ändringar
till förtydligande och bristers afhjelpande.

I likhet med flere motionärer samt det ärade lagutskottets förslag
och Andra Kammarens beslut vid förliden riksdag anser jag rättvist och
billigt, att punkt 3 af mom. d i 6 § af väglagen bör utgå.

I 47 § väglagen fins ingen bestämmelse angående hvilka myndigheter
som hafva att föranstalta om val af två ledamöter i den omförmälda särskilda
nämnden, och bör för den skull införas ett tillägg, att kallelse till
ifrågavarande val skall utfärdas af kommunalstämmas ordförande då valet
förrättas å kommunalstämma, af vederbörande domhafvande då valet sker
inför häradsrätten, och för den händelse något val eger rum inför Konungens
befallningshafvande eller annan af Konungens befallningshafvande
bestämd myndighet, af den myndighet som valet förrättar.

I 51 § väglagen fins icke uttryckt någon bestämmelse, hvilken som
skall bekosta tryckningskostnaden i länskungörelsen för nämndens uppskattningsinstrument.
Med stöd af ordalydelsen i paragrafen ha säkert de allra
flesta antagit, att kungörandet skulle ske på statens bekostnad, och detta
antagande vinner stöd genom bestämmelsen i 47 §, att Konungens befallningshafvande
väljer ordförande och halfva antalet af nämnden, samt
att nämndens uppskattning hufvud sakligast afser att få utrönt, huru mycket
staten skall betala till de vägunderhållningsskyldige in natura, hvarför
mycket missnöje uppstått, då krafräkningar kommit väghållningsskyldige

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

till Landa. Det bör intagas i paragrafen ett tillägg, att kungörandet skall
ske på statens bekostnad.

I 39 § väglagen bestämmes om fyrktalssättningen, men det är eu
brist i lagen, att det icke lins någon bestämmelse om hvem skyldigheten
åligger att upprätta vägfyrktalslängder, ej heller om längdens
justering, hvilket åstadkommit många olägenheter, och torde vara lämpligt
att vid 59 § väglagen införa ett nytt moment derom, att skyldigheten
att upprätta vägfyrktalslängder torde lämpligast åläggas vederbörande
kommunalnämnder, som ändock ha taxeringslängderna till hands, och att
längderna underkastas enahanda granskning, som i fråga om kommunens
fyrktalslängd linnes föreskrifven.

Då den tolkning af väglagens 60 § gjort sig gällande, att statsbidrag
vägrats för sådana oindelta vägar, som underhållas af vägstyrelsen
på vägkassans bekostnad och uttaxerade medel af väghållningsskyldige
in natura, men då sådana vägar äro af lika beskaffenhet och sammanhang
med de indelta, så bör 60 § ändras till ordalydelsen så, att statsbidrag
skall utgå för all landsväg och bygdeväg, som underhålles antingen
in natura af de väghållningsskyldige eller ock gemensamt af
hela distriktet eller dess vägkassa, som de in natura underhållsskyldige
deltaga i.

Underhåll af broar, som icke ingå uti vägdelning, samt färjor, hvilka
underhållas af vägkassan och medel, uttaxerade af väghållningsskyldige
in natura, har ett så nära samband med vägarne, att jemväl för dessa bör
på samma skäl statsbidrag till samma belopp utgå. Vinter- och sommarvägunderhållet
är en känbar tunga för jordbrukaren. Visserligen blef
bördan utjemnad och för en stor del af dem lindrigare genom den nya
väglagen, men i de många distrikt, der nya vägar intagits ända till
samma väglängd som förut underhållits, så att efter ny vägdelning
dubbelt så lång väg skall underhållas, är det gifvet, att naturavägunderhållet
blir dyrare och derigenom klagan öfver vägunderhållsbördan berättigad.

Statsbidraget till in-natura-underhållet å indelta vägarne sommartid
ansågs från början vara för lågt tilltaget, och tiden synes nu vara
inne att öka statsbidraget till en femtedel af uppskattade in-naturaunderhållskostnaden
sommartid, hvarför jag vördsamt skall föreslå, att
60 § i väglagen ändras till femtedel af statsmedel i stället för en
tiondedel.»

På grund af hvad sålunda anförts föreslår motionären, att Riksdagen
ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till ändringar af lagen an -

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

gående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891 i
syfte,

a) att skyldigheten att deltaga i byggnad och underhåll af allmän
väg, bro och färja utsträckes till inkomst genom aflöning eller med enskild
tjenstebefattning förenad förmån, pension, årligt understöd, gratifikation,
lifränta och undantagsförmån, för de fall att sådan inkomst uppgår
till minst ett tusen kronor;

b) att föreskrift meddelas angående hvilka myndigheter som hafva att
föranstalta om val af ledamöter i den i 47 § af berörda lag omförmälda
särskilda nämnd;

c) att stadgande meddelas derom, att kostnaden för offentliggörande
i länskungörelserna af det i 51 § af nämnda lag omförmälda uppskattningsinstrument
skall af allmänna medel gäldas;

d) att föreskrift meddelas angående tid och sätt för anförande af besvär
öfver beslut, som fattas vid det i lagens 58 § omförmälda sammanträde
med de väghållningsskyldige;

e) att föreskrift meddelas derom, att vederbörande kommunalnämnd
skall vara skyldig upprätta vägfyrktalslängd;

f) att statsbidrag förklaras skola utgå för all landsväg, bygdeväg,
broar och färjor, som underhållas antingen in natura af de väghållningsskyldige
eller ock gemensamt på hela distriktets eller dess vägkassas bekostnad,
såvida vägskatt för sådant ändamål utgöres af de in natura väghållningsskyldige,
samt att utaf den för vägunderhåll in natura uppskattade
kostnad lemnas en femtedel af statsmedel.

Uti de af herrar M. Andersson, Hjelmérus, Larsson och Högstedt afgifna
motionerna hemställes, att Riksdagen måtte för sin del besluta, att
(JO § 1 mom. i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet
skall erhålla följande förändrade lydelse:

Utaf den för vägunderhåll in natura uppskattade kostnad lemnas en
femtedel af statsmedel, hvilket bidrag utbetalas till vederbörande vägstyrelse
för att på lämpligt sätt tillhandahållas dem, som berörda vägunderhåll
bestrida.

Till stöd för berörda yrkande anför herr Larsson:

»Uti 60 § 1 mom. af lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet stadgas, att »utaf den för vägunderhåll
in natura uppskattade kostnad lemnas en tiondedel af statsmedel, hvilket
bidrag utbetalas till vederbörande vägstyrelse för att på lämpligt sätt tillhandahållas
dem, som berörda vägunderhåll bestrida»; och motiveras denna

Lagutskottets Utlåtande N:o 27. 7

bestämmelse uti lagutskottets utlåtande n:o 31 vid 1891 års riksdag med
följande ord:

»Sålunda har utskottet, ehuru utskottet håller före, att de lindringar,
som särskilda utskottets förslag (1889) erbjöd jordbruket, voro ganska afsevärda,
likväl ansett sig böra, i syfte att bereda ytterligare lindring åt
dem, som bestrida naturaunderhållet, och på samma gång i någon mån
minska de nya beskattningsföremålens börda, förorda ett statsbidrag med
belopp, som motsvarar en tiondedel af nämnda underhålls uppskattade
värde.

För billigheten af ett statsbidrags beviljande talar onekligen den omständighet,
att underhållet af de allmänna vägarne, såsom många gånger
blifvit framhållet, i viss mån kan betraktas som ett statsändamål, till hvars
fyllande alla samhällsmedlemmar böra bidraga. Ett dylikt bidrag, väl
afpassadt, synes äfven vara den lämpligaste formen för deras deltagande
i väghållningsbesväret, hvilka ansetts böra befrias från medverkan till
vägkassans bildande. Detta statsbidrag kommer visserligen direkt allenast
naturaunderhållet till godo, men genom en bestämmelse i den rigtning,
att statsbidraget skall afräknas från det belopp, hvartill sagda underhåll
värderats, kommer detsamma att verka till lindring äfven för dem, som
hafva att endast lemna pennin gebidrag till vägkassan, då ju utdebiteringen
till nämnda kassa i viss mån bestämmes af naturaunderhållets uppskattade
värde. De motionärer, som förordat ett statsbidrag, hafva emellertid,
enligt utskottets åsigt, gått för långt i sina anspråk. Utskottet föreställer
sig nemligen, att med de lindringar, som särskilda utskottets förslag
innebär, ett statsbidrag af den storlek, utskottet här ofvan angifvit,
måste anses vara tillräckligt och egnadt att i väsentlig mån förringa betydelsen
af de mot särskilda utskottets förslag rigtade anmärkningar i
fråga om dess förmenta oförmåga att bereda tillräcklig lindring åt det af
väghållningsbördan tryckta jordbruket.

Vid tillämpningen af lagen angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet har emellertid i verkligheten visat sig, att i följd af statsbidragets
otillräcklighet den sålunda afsedda »lindringen åt det af väghållningsbördan
tryckta jordbruket» i regeln alldeles uteblifvit, och att lagens
syfte i det hänseendet kan anses förfeladt, hvadan uppmärksamheten helt
naturligt redan rigtats å behofvet att genom nya förslags framställande
eftersträfva ändamålets vinnande. Bland dessa förslag synes mig det om
ökandet utaf »bidraget af statsmedel» vara det, som å ena sidan bäst
löser svårigheten och å andra sidan bör hafva största utsigt till framgång,
enär det ju kan åberopa sig på efterföljansvärda föredömen i utlandet
och det obestridliga behofvet af lindring i de tryckande kommunala

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

bördorna genom anlitande af statsverkets öfverflöd. Så hafva till exempel,
enligt den af statistiska centralbyrån utarbetade statistiken öfver »kommunernas
fattigvård och finanser», i landsbygdskommunerna utgifterna ökats
från 14,998,509 kronor år 1874 till 32,142,563 kronor år 1897 och de
utkräfda »utskylderna» från 10,834,285 kronor år 1874 till 20,757,107
kronor år 1897.

Under sådana förhållanden som de nu anförda synes mig billighet
och rättvisa fordra, att staten än ytterligare bispringer den af utgifter
för ett så allmänt ändamål som vägunderhållet tryckta landsbygden, hvilken
ju för sina behofs fyllande icke åtnjuter de rika inkomster, som städerna
erhålla.»

De öfrige motionärerna motivera sitt yrkande med en hänvisning till
hvad vid förra årets riksdag anfördes uti då afgifna motioner i ämnet.

Uti den af herr Hjelmérus afgifna motionen hafva sju af Andra
Kammarens ledamöter instämt.

Herr Lundströms motion är af följande lydelse:

»Under den tid, som förflutit sedan lagen om väghållningsbesvärets
utgörande på landet af den 23 oktober 1891 trädde i kraft, har vid tilllämpningen
af 60 § i nämnda lag gjort sig gällande den princip, att
statsbidrag vägrats för sådana icke indelade vägar, som underhållas på
vägkassans bekostnad, oaktadt underhållskostnaden för dessa vägars underhåll
sommartiden uttagits endast af sådana fastighetsegare, som enligt
väglagen haft att vägunderhållet in natura bestrida.

I ett inom öfre Norrland beläget väghållningsdistrikt hade på grund
af Kongl. Maj:ts bref — den 20 november 1883 — Konungens befallningshafvande
föreskrifvit, att i fråga om en viss omlagd väg densamma skulle
underhållas af de hemmansegare, som deltagit i underhållet af den gamla
vägen, i förhållande till deras förra underhållsskyldighet af sagde väg,
äfvensom rörande en nyanlagd väg, att underhållet af denna skulle bekostas
af vägdistriktet gemensamt och utbjudas på entreprenadauktion i
skilda utrop om Uo mil och anbuden pröfvas af de fullmägtige, som af
kommunerna årligen utsågos för tingslagets angelägenheter.

Vid 1895 års ingång, då väglagen trådde i kraft, fans således inom
distriktet dels indelad väg, som underhölls af respektive vägunderhållsskyldige
hemmansegare, dels icke indelad väg, som skulle underhållas af
sådana fastighetsegare, hvilka blifvit befriade från underhåll af lotter å
annan indelad väg, och slutligen icke indelad väg, som underhölls gemen -

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

samt af hela vägdistriktet. Härtill kom, att samtidigt med nya väglagens
tillämpning genomfördes ändring i vägdistriktets omfång, hvarigenom en
del förut indelad väg kom att falla inom ett annat väghållningsdistrikt,
och derigenom kommer ett antal vägunderhållsskyldige att befrias ifrån
sina väglotter utan att öfvertaga annan väg i utbyte.

För att undkomma alla dessa ojemnheter i vägunderhållsbördan, beslutades
och begärdes vägdelning. Men innan denna hunnit mer än knappt
påbörjas, inträffade emellertid, att Kongl. Maj:t genom resolution — den
24 april 1896 — ålade vägdistriktet att öfvertaga och för framtiden underhålla
en under anläggning varande väg af något öfver 5 ny mils längd.
Med anledning deraf erhölls Konungens befallningshafvandes medgifvande
att uppskjuta vägdelningen, hvarefter samtlige in natura väghållningsskyldige
öfverenskommo att öfverlemna sina väglotter till vägstyrelsen,
som på deras bekostnad skulle ombesörja vägunderhållet sommartiden,
till dess ny vägdelning inom vägdistriktet blifvit faststäld, med rätt för
vägstyrelsen att hos vederbörande myndigheter uttaga vägdistriktet tillkommande
statsbidrag enligt 60 § af väglagen.

Enligt dessa bestämmelser och med ledning af upprättadt och laga
kraftvunnet uppskattningsinstrument, hafva vägdistriktets fastighetsinnehafvare,
som det vill synas, i öfverensstämmelse med 60:de paragrafens
mening åtnjutit statsbidrag med en tiondedel af uppskattade värdet för
underhållet af distriktets vägar, intill dess vederbörande nu till en början
för åren 1895—97 återfordrat viss del af det utleinnade statsbidraget på
den grund, att sådana vägar, som icke varit till natura-underhåll indelade,
ingått i den uppskattade vägunderhållskostnaden.

Enär det utan tvifvel varit lagstiftarnes mening, att statsbidrag bör
komma dem till godo, som vägunderhållet bestrida, och då förhållanden
kunna inträffa, som göra det nödvändigt för ett väghållningsdistrikt att
för någon tid ombesörja vägunderhållet på annat sätt än genom vägarnes
indelning, samt då inga skäl torde förefinnas att för statsbidrags erhållande
göra skilnad mellan de vägar, som underhållas genom arbete, och dem,
som underhållas medelst penningsammanskott, synes det lämpligt att genom
ändring af 60 § i väglagen fastslå den grundsats, att statsbidrag skall utgå
för all landsväg och bygdeväg jemte broar och färjor, som underhållas
antingen af de väghållningsskyldige eller ock gemensamt på hela distriktets
eller dess vägkassas bekostnad, såvida vägskatt för sådant ändamål utgöres
af de in natura väghållningsskyldige.

På grund af det ofvan anförda får jag vördsamt hemställa, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kong]. Maj:t
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till ändring af 60 ^ i

lutt. till Kikad Vrol. 11)00. 7 Samt. I!) Höft.

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober
1891 i syfte:

att statsbidrag förklaras skola utgå för all landsväg, bygdeväg, broar
och färjor, som underhållas antingen in natura af de väghållningsskyldige
eller ock gemensamt på hela distriktets eller dess vägkassas bekostnad,
såvida vägskatt för sådant ändamål utgöres af de in natura väghållningsskyldige.
»

Herr Pehrson lemnar uti sin motion till en början en redogörelse
för antalet motioner om ändringar i väglagen, som från denna lags tillkomst
afgifvits, samt för den behandling, ändringsförslagen undergått inom
lagutskottet vid de tre senaste riksdagarne, och fortsätter derefter:

»Af det nu sålunda meddelade, sammanstäldt. med den behandling af
ifrågavarande ämne, som föreligger i hithörande komitébetänkande och de
deröfver afgifna utlåtandena, i Kongl. Maj:ts proposition till 1889 års
Riksdag och de talrika motionerna vid flera riksdagar, i utlåtanden från
särskildt utskott och lagutskottet samt i kamrarnes protokoll, torde tydligt
nog framgå, att antalet särskilda fall, i hvilka ändring af gällande
väglag med fog kan ifrågasättas, är ganska stort och i verkligheten större,
än motionernas hemställanden angifva, samt att framför allt annat just
»några af lagens hufvudgrunder» äro väl förtjente att granskas och lämpas
efter de mycket olika lokala förhållanden, som faktiskt förefinnas i så stor
omfattning i vårt vidsträckta land. Så synnerligen vigtiga omständigheter
som indelningen i väghållningsdistrikt, utjemnandet på bästa sätt af
väghållningsbördan för de henne bärande samt formen för de mest gagnande
och rättvisa understöd från statens sida till samma bördas lättande och
utjemnande hafva nemligen, i samband med påvisandet af den gällande
lagstiftningens bristande förmåga att motsvara de billiga anspråk, man
måste ställa på densamma i afseende på just dessa hennes väl allra vigtigaste
»hufvudgrunder*, allt mer lagt i dagen behofvet af en fullständig
revision af samma lagstiftning.

På grund af hvad sålunda anförts, får jag härmed hemställa, att
Riksdagen måtte i skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t
täcktes underkasta gällande väglag en fullständig revision, i syfte af
dels ett rättvisare utjemnande och ett kraftigare underlättande genom
statsunderstöd af väghållningsbördan, dels äfven en behöflig förbättring
af lagens detaljföreskrifter, samt derefter till Riksdagen inkomma med
de förslag, hvartill denna revision kunnat föranleda.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Herr Johansson anför uti sin motion:

»Vid förlidet års riksdag aflemnade undertecknad in. fl. till Andra
Kammaren motionen n:o 59, hvari yrkades dels sådan förändring af
väglagens 6 § d), att 3 punkten skulle derur utgå, och dels att 59 §
i samma lag förändrades derhän, att debiteringsgrunden för annan
fastighets deltagande i väghållningsbesvären blefve densamma som för
jordbruksfastighet.

Den ifrågasatta förändringen af 6 § tillstyrktes af lagutskottet och
bifölls af Andra Kammaren, me» i afseende på 59 § gjorde sig motsatta
åsigter gällande. Detta senare skedde dock ej derför att utskottet
ansåg den begärda förändringen vara obefogad, utan blott, så
vidt jag kunnat finna, af den orsaken, att det ej syntes utskottet lämpligt
att då utsträcka skyldigheten för väghållningsbesvärets utgörande.
Den åsyftade reformen borde följaktligen först framdeles genomföras.

För min del kan jag dock ej gilla utskottets uppfattning i detta
afseende. Ty jag håller tvärt om före, att tiden för den sålunda önskade
lagändringen redan var inne, då den nu gällande väglagen
trädde i kraft. Och det är med anledning häraf jag, under åberopande
af den motivering, som förlidet år åtföljde ofvan angifna motion, äfven
i år återkommer med densamma, och hemställer, att Riksdagen beslutar:
dels att 6 § d) punkten 3 får ur väglagen utgå, och dels att
59 § a) och b) får följande förändrade lydelse:

a) att fastighet, med undantag af staten och menighet tillhöriga
allmänningsskogar, påföres en vägfyrk för hvarje 100 kronor af taxeringsvärdet; b)

att dessa skogar och frälseränta påföres en vägfyrk för hvarje
400 kronor af taxeringsvärdet.»

Uti motionen hafva två af Andra Kammarens ledamöter instämt.

Herr Kronlunds motion är af följande lydelse:

»Sedan jag i en till förra årets Riksdag afgifven motion utförligt
redogjort för de stora ojemnheter, som förefinnas i nuvarande fördelningen
af vägunderhållsskyldigheten, och föreslagit åtgärder afseende
afhjelpande af dessa, men lagutskottet, der motionen behandlats, afstyra
densamma, med antydan, att den särskildt inom Norrland tryckande
vägbördan borde kunna lindras genom statsunderstöd till de af
vägunderhållet särskildt betungade väghållningsdistrikt äfvensom genom
förändringar i distriktens storlek, samt Riksdagen derpå bifallit lagutskottets
hemställan, så tillåter jag mig äfven i år återkomma till

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

samma ämne. Jag åberopar dervid den utredning, jag till förra årets
riksdag åvägabragt.

De för hvarje år till stort antal återkommande motioner om ändringar
i väglagen visa otvetydigt behofvet af en omarbetning af densamma.

De hufvudpunkter, som dervid synas mig böra komma under ompröfning,
äro frågan om en rättvisare fördelning af vägbördan mellan
de olika väghållningsdistrikten, ett ökadt statsbidrag, dess utgående i
förhållande till vägbördans relativa •storlek inom de särskilda väghållningsdistrikten
samt vägbördans fördelning på flere skatteobjekt, än
hvad nu är fallet, äfvensom ett ökadt deltagande i vägbördan från vissa
skatteobjekt.

Då emellertid en förändring i väglagen i dessa delar torde medföra
nödvändigheten af en omarbetning af väglagen jemväl i andra
delar, och detta lämpligen torde ske vid en allmän revision af samma
lag, får jag vördsamt hemställa, att Riksdagen ville i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta i nu antydda rigtning
omarbeta nu gällande väglag och för Riksdagen framlägga förslag
till de förändrade bestämmelser, som deraf kunna blifva en följd.»

Herr Lindblad anför:

»Alltsedan nya väglagen började tillämpas och dess bestämmelser
således ifrån att stå på papperet komma till praktisk användning, ha
tid efter annan talrika ändringsförslag sett dagen och vid riksdagen
gifvit anledning till årligen återkommande motioner. Om också en del
af önskemålen hafva befunnits gå tvärtemot hvarandra, så torde dock
mängden af motionärer nogsamt vittna derom, att lagen ej arbetar fullt
till nöjes. Visserligen har Riksdagen hittills stält sig afvisande mot
hvarje ändring och framförallt önskat att låta erfarenheten vid lagens
tillämpning stadga åsigterna; och detta förfaringssätt har ju mången
ansett vara klokt och berättigadt. Men det börjar nu föreiigga snart
tio års erfarenhet sedan lagen antogs, och man kan med visshet förutsäga,
att, innan vederbörlig utredning hinner att blifva verkstäld, och
i all synnerhet innan Riksdagen hunnit att ena sig om eu definitiv ny
lydelse af lagen, hafva vi nog hunnit ett godt stycke in på det andra
decenniet. Det kan ej heller vara rätt klokt, att, då man på många
orter redan kommit till insigt om att ändrade bestämmelser äro nödvändiga,
och då under tiden nya vägdelningar pågå och hinna afslutas,

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

hvilka borde vara ämnade att ega bestånd för långliga tider, man ej nu
skulle börja att draga nytta af den redan vunna erfarenheten, utan alltjemt
pålägga de nya vägkållningsdistrikten nya lärpenningar, likasom
om man ej redan hunnit experimentera tillräckligt. Bör derför lagen
verkligen ändras, så bör den ändras snart. Det nya seklet kan ju få
utgöra en anledning att önska de ändrade förhållandena genomförda
vid dess början.

Hvilka åsigter i detalj man nu än må hysa om vägbesväret och
väglagen, så kan man dock töras påstå, att det är två hufvudprinciper,
som numera kämpat sig fram och så godt som blifvit fastslagna, och
do äro, den ena, att vägarna fylla ett statsändamål (ej som förr ett
enbart jordbruksintresse), den andra, att vårt land är för vidsträckt,
dess natur och resurser för vexlande, för att kunna intvinga vägbesvärets
praktiska utgörande i en enda form. Man behöfver blott tänka på
den ofantliga olikheten mellan det bördiga, tätt bebyggda Skåne och
det vidsträckta Norrland.

För utjemnande af detta besvär, som enligt sin egen natur måtte
vara ganska ojemnt, sökte man en tid (se vägkomiténs betänkande) att
medelst stora distrikt — landstingsområdet — och eu för dessa anordnad
förvaltning och vägkassa finna en jemnare, om också icke billigare
fördelning. Det är emellertid påtagligt, att vägbesväret är af den natur,
att det måste lokaliseras så mycket som möjligt, och att de olikheter,
som till följd häraf nödvändigtvis uppstå, endast kunna utjemnas med
penningar. Staten kan nog icke direkt åtaga sig vägunderhållet, som
då lätt nog blefve för dyrt; men medelst statsbidrag — olika i mån af
svårare vågtunga — borde man kunna utjemna olikheterna bättre än
måhända medelst landstingsbidrag.

Entreprenadsystemet har, i synnerhet i Norrland, sina stora anhängare.
Mot detsamma kan man hysa sina betänkligheter, att genom
öfverenskommelser på förhand kostnaden skulle bli oskäligt dyr; häremot
finnas visserligen korrektiv, om man inrättade sommarväghållningen
ungefär i likhet med vinterväghållningen förmedelst tvångsentreprenader.
I alla händelser torde det dock i flertalet jordbruksdistrikt
i södra och mellersta delarne af landet qvarstå önskan, att hvarje hemman
skall få sin andel in natura att underhålla, och man torde derför
ännu länge böra räkna med detta sätt.

Vill man derför, såsom naturligt är, utgå från den nuvarande lagen,
så gäller det endast att i densamma söka åstadkomma de förändringar
och tillägg, som nu ofta framhållits och delvis gillats, delvis också
sparats till eu samfäld, grundligare revision. Allt för väl känner jag,

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

att sjelfva lagtexten ingalunda kan tillfredsställande formuleras af mig
så att säga på rak arm, men för att få ett åskådningsmaterial, som
ansluter sig till nu gällande väglag och blott inför de ändringar, som
synas allra nödvändigast böra ifrågasättas, framställas härmed paragrafvis
såväl utkast till ny lydelse af vissa punkter, som äfven de motiv,
som kunna tala för dessa ändringar.

§ 5. I fråga om byggande och underhåll af allmän väg, bro och
färja utgör hvarje härad en gemensamhet för sig.

År vid den tid, då denna lag träder i kraft, härad deladt i två
eller flere väghållningsdistrikt, eller äro två eller flere härad eller delar
deraf då förenade till ett distrikt, må dervid förblifva.

Delning af härad i särskilda väghållningsdistrikt eller förening af
härad eller delar deraf till ett sådant distrikt må derefter ske i sammanhang
med vägdelning på sätt nedan sägs.

På grund af stadgandet i 82 § hafva väghållningsdistrikten blifvit
bestämda och kunna icke ändras utan i sammanhang med förnyad vägdelning.
Det låter dock tänka sig och har jemväl i praktiken framträdt
behof af att, äfven då vägdelning efter nya väglagen första gången
förekommer, kunna förändra den förut bestämda indelningen i väghållningsdistrikt.
För att möjliggöra detta, tarfvas såväl ändringen här
ofvan i 5 § som äfven i kommande 41 §.

§ 7. Vägunderhållet in natura, hvarmed förstås arbetet för vägs
hållande i laggildt skick, åligger all jordbruksfastighet med minst 500
kronors taxeringsvärde med undantag af staten eller menighet tillhöriga
allmänningsskogar, som ej äro till enskild disposition upplåtna, s. k. rekognitionsskog
ar.

De beskattningsföremål, hvilka icke utgöra vägunderhåll in natura,
bidraga till väghållet allenast med penningar, som ingå till en för väghållningsdistriktet
gemensam vägkassa.

Som jordbruksfastighet under 500 kronors taxeringsvärde i regel
saknar egna dragare, och då vägunderhållet för en sådan liten del blir
onödigt mycket dyrare in natura än med penningar, föreslås, att dylika
små jordbruk endast påföras vägskatt enl. 60 § mom. 3 a) och b). Skall
statsbidraget såsom hittills utbetalas till väghållaren, då bli dylika små
belopp mycket besvärliga att fördela.

Egostyckningsförfarandet har visserligen åberopats såsom ett teoretiskt
giltigt skäl häremot, i praktiken skulle dermed endast blifva medgifvet
ett litet steg i rigtning mot entreprenadsystemets delvisa införande.

I § 10 finge man såsom konseqvens af föregående ändring i § 7

Lagutskottets Utlåtande N:o 27. 15

införa samma förbehåll: jordbruksfastighet med minst 500 kr. taxeringsvärde.

§ 12. År jordbruksfastighet afsides liggande — — — laga kraft.

I fråga om sådant vägunderhåll, som är den vägliållningsskyldige
tilldeladt utom hans socken, eger vägstyrelsen ej att motsätta sig den vägliållningsskyldiges
i behörig tid gjorda begäran.

Ofvannämnda bidrag — — — ombesörja.

Om vägstyrelsen i allmänhet kan finnas mindre böjd för att bli
väghållare, får man ej undra på, men man torde böra söka någon garanti
beträffande de för den enskilde mest betungande fallen. Genom
det föreslagna tillägget skulle man kunna befordra, att »hvar och en
får stanna med väggrusning inom sin egen socken», och att vägkassan
får förmedla bortlemnandet på entreprenad af förekommande »utsocknesbitar».

§ 12 b [13]. I trakter, der afstånden mellan bebyggda gårdar lägga
svära hinder för en jemn fördelning mellan naturapligtige väghållare, äfvensom
för undvikande af större förskjutningar af väglotterna in i annan
socken, ega de vägliållningsskyldige rätt att besluta om vägunderhållets utgörande
helt och hållet eller ä större eller mindre delar af vägen förmedelst
entreprenad, hvarvid på förslag af vägstyrelsen Konungens befallningshafvande
eger att fastställa lämpligt förfaringssätt för en tid af tio
är, sedan de vägliållningsskyldige blifvit tvenne gånger derom hörde.

Konungens befallningshafvande kan dervid, om kostnaden skulle ställa
sig väsentligt högre än efter uppskattning, som i 46 § omförmäles, sä väl
bestämma, hvilka hemman som må vägunderhållet in natura utgöra som
ock efter skälighet jemka och fastställa ersättningsbeloppen.

Som det vid många vägdelningar visat sig nyttigt att kunna afskilja
vissa våglängder och upplåta dessa på entreprenad att betalas af
vägkassan och såmedelst undvika en del svårare förskjutningar, och då
derjemte hufvudsakligen inom Norrland och möjligen på andra platser
intresset är stort för hela vägbesvärets upplåtande på entreprenad, så
har det synts rimligt att inrycka bestämmelser härom såsom möjliga.
Det har dock förefallit nödvändigt att åt Konungens befallningshafvande
uppdraga skyddet af minoritetens berättigade intressen äfvensom möjlighet
att, på sätt G9 och 72 §§ medge i fråga om vinterväghållningen,
förekomma att entreprenadsummorna för sommarväghållningen stiga
oskäligt högt. Att såsom nu en enda väghållare skulle kunna genom
att klaga förhindra en utväg, som kan bevisligen vara till nytta för så
godt som hela distriktet, måste anses origtigt. Erfarenhet saknas ej
heller derom, att så praktiseras.

Lagutskottets tJtlåtande N:o 27.

§ 33. Å kronans allmänning må sand, grus eller sten till vägs
underhåll utan ersättning tagas efter vederbörande skogstjenstemans
anvisning.

Vill någon å annan mark taga--ersättning derför skall utgifvas.

Ligger grustaget på kronans mark, må, äfven om denna är utarrenderad,
ersättningen derför endast utgå med det belopp, som kan finnas
skäligt att utgöra ersättning för intrånget och för vägs underhåll till
grustaget.

Före 1895 hade man enl. 25 kap. byggningabalken rättighet att
gratis taga grus och sand till allmänna vägarne från all utmark. Visserligen
har jordeganderätten genom nya väglagen blifvit strängare
proklamerad, men det synes ingalunda vara lämpligt, att, då staten har
skyldighet att gifva kontanta bidrag till väghållet, staten samtidigt tar
betaldt för grus, som kan förefinnas på kronoegendom. Om denna är
utarrenderad, bör ju ej heller arrendator!! tillförsäkras någon extra inkomstkälla
deraf, utan den ersättning, som bör ifrågakomma, kan lämpligen
inskränkas till bekostandet af ordentlig väg samt betalning för
skada och intrång. På sådana vilkor synes tillrådligt att öppna grustag
äfven på kronans inegojord, då antagligen i grusfattig ort såväl kronoarrendatorn
som den öfriga allmänheten dermed äro mest betjenta, och
kronan gerna kan och bör föregå med liberala exempel, som befordra
ett allmännyttigt ändamål, förutsatt att man bibehåller full garanti mot
missbruk och full ersättning för skada.

§ 41. Sedan förrättning smannen från Konungens befallningshafvande
erhållit vägtalslängd för v äg distrikt et, skola till en början följande frågor,
på sätt här nedan sägs, till handläggning företagas, nemligen:

l:o) bestämmes om de vägar, som skola i vägdelningen ingå samt
deras egenskap af landsväg eller bygdeväg;

2:o) föreslås till urskiljande de broar, som ej böra till vägtrummor
hänföras och som således skola från delningen undantagas för att medelst
vägkassan underhållas, samt

3:o) om väghållningsdistriktets delning i mindre områden eller om
två eller flera väghållningsdistrikts förening till ett, i fall fog dertill
kan förefinnas.

§ 42. Så snart sammanträde om dessa frågor hållits med de väghållningsskyldige,
fortsättes förrättningen medelst vägarnes uppmätning och
gradering; åliggande förrättningsmannen att, innan förrättningen åter
företages, minst 14 dagar förut låta i väghållningsdistriktets kyrkor
kungöra dagen och stället för förrättningens fortsättande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Vid vägs gradering — — deremot beräknas.

§ 43. Sedan förrättning smannen vid uppmätning och gradering af
vägen haft tillfälle att äfven granska och komplettera förslaget rörande de
broar, som skola af vägkassan underhållas, hålles ett nytt sammanträde,
hvarvid de vägliållningsskyldige med ledning af gjorda beräkningar må söka
ena sig om lämpligaste sättet för delningens verkställande.

Kan enighet härom ej uppnås, upprättar förrättning smannen med gode
männen eget förslag, som i samband, med öfriga frågor hänskjutes under
Konungens befallningshafvandes pröfning, som meddelar beslut, hvarvid
lämplig hänsyn bör tagas till att vägunderhållet in natura — med aktgifvande
på tillbörlig jemnhet — blir ordnadt med minsta möjliga förskjutningar
för de vägliållningsskyldige.

Vägdelningar ske nu i allmänhet på så sätt, att, sedan, första sammanträdet
hållits, som afgjort hvilka vägar som skola ingå i delningen,
och hvarvid föreslagits, hvilka broar må öfvertagas af vägkassan, vägdelningsförrättaren
och uppskattningsmännen företaga en resa genom
hela distriktet, för att bese broarna och såmedelst kunna upprätta det
förslag, som 42 § omtalar. Hela denna rundresa synes kunna inbesparas
och i stället förenas med den sedermera förekommande uppmätningsoch
raderingsgången. Derjemte synes det vara alldeles för tidigt att
enligt 42 § Konungens befallningshafvande slutligen afgör någon del af
vägdelningsfrågan, innan någon grundlig undersökning och gradering
företagits. Uppskjutes denna Konungens befallningshafvandes åtgärd
att företagas i sammanhang med öfriga frågor, så vinnes en på verklig
undersökning grundad kännedom, och man blefve i tillfälle att lämpligare
behandla hela frågan. Man kan nemligen tänka sig och det har förekommit,
att enligt ett först upprättadt delningsförslag svåra förskjutningar
uppstå. Sättet att afhjelpa dessa kan då försiggå olika: graderingen
kan visserligen på enstaka platser justeras, men i stort sedt
torde ändring af densamma ej låta sig göra; men måhända har man
förut tvekat, men kan nu inse fördelen af att taga med i delning en
mer eller mindre behöflig väg i eu trakt, som just behöfver flere vägar
att dela på för att ej skjutas för långt hemifrån med grusningen, eller
också kan man afskilja en viss väg eller väglängd till entreprenad, eller
kan man med afseende på naiaraunderhållet inrätta vissa underafdelningar
inom distriktet t. ex. på så sätt, att vissa socknar toge hufvudsakligen
sina vägar, just för att slippa eu minutiös rättvisa, som kanske
i verkligheten blott existerar — på papperet! Men förslag om allt
detta kan ej göras eller få någon betydelse, förrän en verklig undersökning
föreligger; landtmätaren kan nu uppgöra alternativa förslag,

Bill. till Rikad. Prof. 1.900. 7 Sand. 1.9 Höft. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

och först sedermera böra de väghållningsskjddige försöka komma till
en slutlig öfverenskommelse, liksom Konungens befallningshafvande kan
meddela ett praktiskt bedömande.

§ 44. Fördelningen af väglotterna på marken företages slutligen, hvarefter
det åligger förrättningsmannen att hos Konungens befallningshafvande
göra anmälan om vägdelningens af slutande samt att tillställa hvarje
länsman inom väghållningsdistriktet ett exemplar af vägdelningslängden
för att vara för vederbörande tillgängligt.

Konungens befallningshafvande utfärdar derefter kungörelse om ett
af slutning ssammanträde inför förrättningsmannen; egande derefter den som
är med delningen missnöjd — — inom trettio dagar, dock att menighet
som klagan — — — — att der förvaras.

Det synes lämpligt att afsluta vägdelningsförrättningen med ett
sammanträde, hvarvid delningsförrättaren blir i tillfälle att för intresserade
påvisa, hvar de få sina väglotter, och skälen hvarför vissa åtgärder
företagits. Från detta sammanträde må sedan klagotid räknas, då ju
densamma blir bättre känd, men likafullt klagomål antagligen lättast
uteblifva. Som det nu sker, afslutas vägdelningsförrättningen så att
säga mera omärkligt.

§ 46. För bestämmande — — arbetet.

Underhålles väg eller vägdel medelst entreprenad, så verkställes äfven
sådan uppskattning för utrönande af storleken af det statsbidrag, som skall
ingå till vederbörande vägkassa.

Med anledning af § 12 b (13) torde konseqvensen fordra, att vägkassan
får uppbära samma bidrag som andra väghållare, och att uppskattning
derför sker i samma ordning af de vägar, som underhållas
på entreprenad.

§ 58. De väghållningsskyldige skola vid sammanträde, hvartill
vägstyrelsen, så snart ske kan, utfärdar kallelse genom socknevis valda

ombud pröfva--röstvärdet efter vägfyrktal, en hvar enskild väghållare

obetaget att vid väghållningssammanträde deltaga i öfverläggningar och beslut
efter befogenhet, hvarvid motsvarande reduktion göres i sockenombudets
röstetal.

Som erfarenheten visat, att väghållningssammanträdena besökas
mycket ojemnt, praktiseras mångenstädes att välja sockenombud, som
äro skyldige att infinna sig. För att ordna röstberäkningen mellan på
så vis valda sockeuombud och enskilda väghållare torde stadgandet
böra gifvas föreslagna lydelse.

§ 60. Mom. 1. Utaf den för vägunderhåll in natura —--—

bestrida. De väghållningsskyldige ega dock äfven besluta, att förenämnda

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

statsbidrag får ingå till vägkassan, och må Konungens befallningshafvande
stadfästa ett sådant beslut för en tid af tio år, sedan de väghållnings skyldige
blifvit tvenne gånger derom hörda.

Mom. 2. Sådant bidrag lemnas äfven att ingå till vägkassan för
underhåll af färja eller bro äfvensom för vinterväghållningen, så snart som
uttaxering af allmän vägskatt enligt mom. 3 b) för sådant ändamål förekommer.
Statsbidraget utgår med V10 af den för hvarje föregående år enligt de
reviderade och godkända räkenskaperna utbetalda kostnaden härför, men
kan i de distrikt, der vägbesväret visat sig synnerligt betungande, efter ansökan
från vägstyrelsen och på tillstyrkan af Konungens befallningshafvande
förhöjas af Kongl. Maj:t intill halfva utbetalda kostnaden.

Mom. 3 a). Den af särskilda nämnden uppskattade kostnad för underhåll
af all indelad väg inom distriktet skall fördelas på de enligt 1 § till
vägunderhåll in natura förpligtade vägfyrkar efter afdrag af statsbidraget,
der som detta uppbäres af hvarje naturapligtig väghållare, eller utan dylikt
afdrag, der som Konungens befallningshafvande faststält beslut om statsbidragets
inbetalning till vägkassan. Det belopp, som enligt den för hvarje
distrikt tillämpliga fördelning sgrunden finnes belöpa sig på hvarje naturapligtig
vägfyrk, skall såsom särskild vägskatt påföras hvarje annan vägfyrk.

b) Hvad derutöfver erfordras för bestridande af vägkassans utgifter
enligt den faststälda utgiftsstaten, påföres såsom allmän vägskatt samtliga
vägfyrkar till lika andel för en hvar af dem.

Det är ett gammalt önskemål att slippa den besvärliga utportioneringen
af statsbidragen. Samma rättighet lins ju på sätt och vis redan
nu, om alla äro öfverens, men det torde vara oegentligt, att en enda väghållare
skall kunna kullkasta ett sådant beslut. Det behöfs ju t. ex. blott,
att den minsta ojemnhet i uppskattningen förekommer, eller kan man
tänka sig ren bråkighet. Då man mycket väl kan träffa de »icke naturapligtige»
väghållarne genom att bestämma deras »särskilda» vägskatt jemt
upp så mycket högre, så bortfaller det skäl, som hittills brukat anföras
mot denna fakultativa rättighet. Och ingen kan gerna föreställa sig, att
ett distrikt beslutar sig för att lemna statsbidraget till vägkassan, om ej
vägkassan behöfver beloppet och vägskatt således också erfordras.

Mom. 2. Att statsbidrag lemnas för underhållet af färja och bro samt
för vinterväghållningen, synes blott vara en rättvisa så snart man erkänt,
att vägarne fylla ett statsändamål. Att man bekommer ersättningen genom
att medlen inflyta i vägkassan, torde vara lämpligast; man befordrar dermed
vägväsendets allt bättre handhafvande både i jordbruksdistrikten och
i dem, som hafva en del andra vägfyrkar; i dessa senare öppnas dermed
lättare möjlighet till vägarnes makadamisering.

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Sist i mom. 2 är införd bestämmelsen om högre statsbidrag för de
trakter, der vägunderhållet visat sig synnerligt betungande i förhållande
till befintliga skatteobjekt. Derigenom skulle staten kunna uppträda reglerande
och utjemnande för landet i sin helhet. Full rättvisa är ju alltid
svår att träffa; man kan endast gå försöksvägen och på så sätt, att Riksdagen
ställer till Konungens förfogande erforderligt anslag dertill.

Mom. 3 visar i a) den »särskilda» vägskattens beräkning för icke naturapligtige
vägfyrkar, olika allt efter som distriktet beslutar, att de naturapligtige
fyrkarne sjelfva uppbära statsbidraget eller låta det ingå till vägkassan;
b) talar om den »allmänna» vägskattens beräkning.

§ 61 utgår.

Uppgiften, som åsyftas i denna paragraf, blir, om än aldrig så korrekt
från häradsskrifvaren, dock till sin användning endast approximativ, ty
då vid fyrktalssättningen alla bråk bortfalla, så slår beräkningen efter den
summariska uppgiften alltid fel. Det kan derför ifrågasättas, om icke
paragrafen helt och hållet bör utgå, och man kan anse sig hafva nog
ledning af föregående års debitering m. m. för att leta sig till den lämpliga
nya debiteringen.

Deremot torde det vara mera praktiskt, om man i stället finge ålägga
häradsskrifvaren en annan skyldighet enligt ny lydelse af § 63.

§ 63. Mom. 1. Vägstyrelsen låter upprätta vägfyrktalslängden, och bör
denna granskas på det i 58 § omförmälda sammanträde, hvarefter densamma
öfversändes till häradsskrifvaren för införande af hvad som till
följd af årets taxeringsförrättningar eller eljest kan finnas nödigt.

Mom. 2. Konungens befallningshafvande ombesörjer —»— indrifvas.

Mom. 3. De väghållning sskyldige ega dock besluta att mot ersättning,
hvarom öfverenskommelse kan träffas, låta verkställa debitering och uppbörd
af vägskatten genom kommunalnämnderna i väghållning sdistriktets socknar
eller genom vägstyrelsen, der distriktet utgöres af en enda socken, samt med
rättighet att fä de resterande utskylderna indrifna på sätt om kommunalutskylder
är stadgadt.

På det i 58 § omförmälda sammanträde må efter vägstyrelsens yttrande
beslutas om afskrifning af sådana afgifter till vägkassan, som på grund
af bristande tillgång icke kunnat indrifvas.

Hvem ombestyr vägfyrktalslängden? Olika inom olika distrikt. I regel
torde vägstyrelserna hafva bästa förutsättningarna derför, så snart man
ej vill betunga häradsskrifvarne härmed.

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Vägstyrelsen har dock icke några taxeringslängder och kan icke lätt
följa ändrade taxeringar år från år. Det blir nog derför nödvändigt att
anlita kommunalnämnderna, åtminstone med lån af taxeringslängd. Och
kommunalnämnderna behöfva sjelfva en vägfyrktalslängd att tillhandahållas
å kommunalstämma vid val enligt 47, 54 och 58 §§. Deraf framkommer
sjelfmant frågan om såväl debiteringens som uppbördens förrättande
genom kommunalnämnderna, hvarvid vägfyrktalslängden också
kunde upprättas sockenvis, och vägstyrelsen blott öfvervakade och sammanförde
materialet. Upprättandet af fyrktalslängden blir alltid det besvärligaste;
att sedermera uträkna skattebeloppet blir en enkel multiplikation,
som kontrollerar sig sjelf, och uppbörden sker lätt nog i samband med
annan uppbörd.

Till följd häraf har man, förklarligt nog, velat sätta i fråga att få
hela det egentliga arbetet härmed verkstäldt på ett och samma håll och
mot in allés 3 procent i ersättning, som nu åtgår till kronans uppbördsman.

Rättigheten att träffa en dylik öfverenskommelse borde väl ej nekas.
Fordra kommunalnämnderna mera för sitt besvär, så qvarstår ju alltid
samma rätt alternativt som nu.

Man har emot uppbördens verkställande genom kommunalnämnderna
anfört besvärligheten af en vidlyftig korrespondens med flere kommunalnämnder
i stället för med en uppbördsman, kronans; men redan nu måste
vägstyrelsen anlita kommunalnämnderna för utportionering af statsbidraget
samt ersättningen för vinterväghållningen, och dermed brytes också udden
af den gjorda anmärkningen. Flerstädes få kommunalnämnderna det besväret
för intet.

Man har äfven anfört den betryggande säkerheten för att debiteringen
blir vigtig, då kronans uppbördsman handhafva densamma. Någon absolut
visshet i det fallet är dock ej skäl att hysa, alldenstund erfarenhet kan
anföras derom, att kronans uppbördsman under 2:ne år fortsatt med
debiteringsåtgärder, som aldrig af respektive vägstyrelse begärts. För sent
gjordes anmärkning härom för att kunna lagligen framdrifva en rättelse,
men de väghållningsskyldige kunde sjelfva på sammanträde besluta om
restitution.

Det sist åberopade fallet har visat nödvändigheten af att fyrktalslängderna
undergå en granskning. En sådan kan väl ske vid det ordinarie
höstsammanträdet, men som pröfningsnämndens siffror ej alltid då kunna
vara kända och äfven andra taxeringsåtgärder under året kunna vara
förbisedda, borde väl häradsskrifvaren åläggas att verkställa en jemförelsevis
lätt eftergranskning, hvarigenom förvissning kunde uppstå, att, hvem som

22 Lagutskottets Utlåtande Ä'':o 27.

än förrättar debitering och uppbörd, densamma stämmer med den upprättade
fyrk talslängden.

§ 64. Vid sammanträde .... vidtagas.

Väghållning sskyldig, som icke ätnöjes med beslut fattadt på vederbörligen
utlyst sammanträde, eger rätt att der han tilltror sig kunna visa
att beslutet kränker hans enskilda rätt eller eljest hvilar på orättvis grund
eller att det icke i laga ordning tillkommit eller att det står i strid med
allmän lag eller författning eller annorledes öfverskrider deras befogenhet,
som beslutet fattat, deruti söka rättelse genom besvär, som jemte det öfverklagade
beslutet böra till Konungens befallningshafvande ingifvas inom 30
dagar efter sammanträdet, dagen dä det afhölls likväl oräknad.

I Jemtlands, Vesterbottens och Norrbottens län må i mål, som från
lapp markskommun till Konungens befallningshafvande fullföljes, dubbelt så
lång tid, som nu är sagd, den klagande till godo komma.

Tillägg erfordras om rättighet att klaga öfver de på utlyst sammanträde
fattade beslut. Man har redan nu anfört önskvärdheten att
göra denna klagorätt analog med den kommunala.

§ 67. Vinterväg skall — — — märkas ut.

Finnes utmed väg stängsel af trä, som visat sig föranleda bildande af
snödrifvor å vägen, kan den, som håller stängslet, af Konungens befallningshafvande
åläggas att under vintertid hafva detsamma nedtaget.

En snarlik bestämmelse föreslogs af vägkomitén, och det må erkännas
som en brist, att ej lagen känner något korrektiv, om en oefterrättlig
jordinnehafvare vide uppföra ett måhända mindre behöfligt, förut
kanske ej alls befintligt stängsel på en plats, der en annan åtagit sig
att undanskaffa snön för en förut redan måttligt tilltagen ersättning.
Att onödigtvis betunga det allmänna med dryga ersättningsbelopp för
snöhinder i bygator och dylikt kan ej heller vara rigtigt.

Flere mindre ändringar bli nog ytterligare nödvändiga och må liksom
erforderliga öfvergångsstadganden åstadkommas vid en noggrannare
utredning, hvarjemte en del nu befintliga sådana synes kunna utgå.
Man kan tänka sig, att, äfven der vägdelning nyligen skett, de nyare
medgifvandena i allmänhet skola kunna småningom tillämpas, äfven
utan besvär och kostnad med ny vägdelning.

Ändringen i § 7 kan naturligen ej komma till användning förr än
vid ny delning, men är också af den obetydliga räckvidd, att den ej
mycket inverkar på det stora hela: den kan aldrig åberopas som skäl
till förnyad delning, men väl medgifvas åt de distrikt, som ej fått sin
vägdelning afslutad.

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

§ 12 kan tillämpas, blott man medger nya 6 månader efter lagens
ikraftträdande för att kunna öfverlåta dylikt vägstycke efter befogenhet
på vägstyrelsen.

Det nu framlagda förslaget gör ingalunda anspråk på att vara den
slutliga eller absolut rätta lösningen af väglagsfrågan, som så länge
stått på dagordningen. Men det är ett försök att, med bibehållande af
den nuvarande väglagens bestämmelser i hufvudsakliga delar, söka få
en del önskemål från olika orter införda såsom fakultativa rättigheter,
möjliga att besluta af de väghållningsskyldige sjelfva och med iakttagande
af att Konungens befallningshafvande eger rätt och tillfälle att
säga sitt ord, äfvensom att skydda minoritetens rätt. Positiva nya bestämmelser
ges det helt få, och de gälla i stort sedt endast de af Riksdagen
redan med sympati mötta förslagen om större bidrag från staten,
nemligen för färja, bro och vintervägshållning, hvilka bekostas af vägkassan
och der bidraget således kommer alla skattskyldige till del,
samt slutligen tanken att med vexlande statsbidrag kunna utjemna vägtungan
så långt ske kan öfver hela landet. Frågan, huruvida och efter
hvilka grunder löntagare och en del andra skatteobjekt böra deltaga
äfven i vägunderhållet, må kunna anstå, till dess ett fullständigt förslag
föreligger till Riksdagens afgörande, och till dess kunde man möjligen
äfven taga under öfvervägande, huruvida ej det extra, förhöjda bidrag,
som nu kräfves af staten, må kunna motsvaras af ett liknande bidrag
från en af landstinget omhänderhafd kassa, bildad genom tillskott från
hvarje vägdistrikt i vissa procent af inflytande s. k. särskild vägskatt
af ej naturapligtige fyrkar. Dermed skulle i viss mån motverkas den
öfverflödande rikedom, som nu faller en del vägkassor till del.»

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer motionären, att Riksdagen
måtte hos Kongl. Maj:t anhålla om en revision af väglagen samt
att Kongl. Maj:t, så snart ske kan, ville framlägga förslag till de ändrade
bestämmelser, hvartill en sådan revision kan föranleda.

Uti motionens syfte hafva tio af Andra Kammarens ledamöter
instämt.

Då utskottet nu går att öfver berörda motioner afgifva utlåtande, vill
utskottet till en början fästa uppmärksamheten å den olikhet, som dem
emellan förefinnes derutinnan, att somliga afse allmän revision af gällande
väglag, andra endast speciella ändringar deri. Till förstnämnda grupp
höra, såsom af ofvan lemnade redogörelse framgår, de förslag, som framstälts
af herrar Pehrson, Kronlund och Lindblad, till den senare åter de

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

af herrar Sandquist, O. Anderson, M. Andersson, Hjelmérus, Larsson, Högstedt,
Lundström och Johansson afgifna motionerna.

Denna omständighet har föranledt utskottet att, för vinnande af öfverskådlighet,
så anordna detta sitt utlåtande, att utskottet först afgifver yttrande
rörande de speciella ändringsförslag, som i motionerna antingen
uttryckligen framstälts eller på grund af den gifna motiveringen kunna
anses deri innefattade, hvarefter utskottet öfvergår att uttala sig om den
åtgärd, som enligt utskottets tanke bör i anledning af motionerna från
Riksdagens sida vidtagas.

Utskottet gör således början med det af herr Lindblad framstälda förslag,
som berör

5 §,

och hvilket, jemte en af honom ifrågasatt ändring i 41 §, åsyftar att
möjliggöra förändring uti väghållningsdistrikts storlek redan vid den vägdelning,
som enligt nya väglagen första gången förekommer. Detta kan
efter lagens nuvarande affattning ej ske. Sedan väghållningsdistriktets
område blifvit, på sätt 82 § föreskrifver, efter de väghållningsskyldiges hörande
af Konungens befallningshafvande bestämdt, måste nemligen dervid
förblifva, intill dess Konungens befallningshafvande med hänsyn till väsentligen
förändrade förhållanden kan finna ny vägdelning erforderlig, då äfven
frågan om väghållningsdistriktets storlek kan upptagas till förnyad
pröfning.

Utskottet kan ej heller finna, att den af motionären föreslagna förändringen
skulle vara på något sätt lämplig. Erfarenheten har redan
visat, huru svårt det är att i fråga om väghållningsdistriktets omfattning
vinna enhet bland de väghållningsskyldige och hurusom meningarna härutinnan
skarpt bryta sig mot hvarandra; och det kan då ej vara skäl att,
sedan beslut i frågan ändtligen kommit till stånd, omedelbart upprifva detsamma
genom att medgifva en med den närmast följande vägdelningen
missnöjd väghållningsskyldig rätt att bringa frågan om väghållningsdistriktets
storlek under förnyad pröfning. Faktiskt skulle emellertid detta
blifva fallet, då det helt visst alltid skall finnas någon del af distriktet,
der man är missnöjd med vägdelningen och således gerna vill begagna
alla möjligheter att få densamma undanröjd. Ett antagande af motionärens
förslag skulle alltså gifvetvis verka förlängning af vägdelningsproceduren,
utan att, såvidt utskottet kan finna, deraf skulle uppstå några verkliga
fördelar.

Hvad derefter vidkommer

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

6 §,

hafva herrar 0. Anderson och Johansson framstäf ändringsförslag, som
afse inskränkning i den enligt gällande lag stadgade regel, att inkomst
genom aflöning, arfvode och traktamente eller annan med allmän eller
enskild tjenstebefattning förenad förmån, pension, årligt understöd, gratifikation,
lifränta och undantagsförmån ej deltager i vägunderhållsskyldigheten.

I sådant syfte föreslår herr Johansson, att punkten 3 af mom. d) i
6 § väglagen skall utgå, hvaraf skulle följa, att ifrågavarande inkomst,
såvidt den uppgår till minst 1,000 kronor, skall, i likhet med annan inkomst
till samma belopp, deltaga i väghållningsskyldigheten.

Herr O. Andersons förslag är, af motiveringen att döma, af alldeles
samma innebörd som herr Johanssons, ehuru formuleringen af hans hemställan
gör hans yrkande mindre omfattande.

Ändring uti berörda paragraf kan anses ifrågasatt jemväl uti herr
Pehrsons yrkande om ett rättvisare utjemnande af vägbördan och uti herr
Kronlunds förslag om vägbördans fördelning på flera skatteobjekt.

Hvad nu vidkommer samtliga dessa förslag, vill utskottet för sin del
biträda det af herr Johansson framstälda. Såsom lagutskottet vid några
föregående tillfällen uttalat, lärer det ej kunna förnekas, att personer, som
hafva eu inkomst af angifvet slag af 1,000 kronor eller derutöfver, äro,
hvad beträffar förmågan att i väghållningsbesvärets utgörande deltaga, i
minst lika god, ja, bättre ställning än åtskilliga andra, som enligt nu gällande
lag få dertill bidraga, och särskildt vid jemförelse med egare eller
innehafvare af smärre fastigheter ter sig ifrågavarande inkomsttagares ställning
i detta afseende sådan, att den dem medgifna fördel näppeligen kan
på goda grunder försvaras.

Beträffande

7 §,

hvari stadgas, att vägunderhållet in natura åligger all jordbruksfastighet
med undantag af staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar, hemställer
herr Lindblad, att jordbruksfastighet med taxeringsvärde understigande
500 kronor måtte befrias från skyldighet att utgöra dylikt underhåll
samt i stället åläggas att bidraga till väghållet med penningar.

Denna ändring kan utskottet icke tillstyrka. Dels skulle härigenom
rubbas den af ålder gällande principen om jordbruksfastighetens deltagande
i berörda, besvär, dels skulle den föreslagna förändringen kunna hafva till
följd, att skyldigheten till vägunderhåll in natura blefve för öfriga jordbruksfastigheter
väsentligt mera betungande än nu är fallet. I detta hänBih.
till Rikad Prot. 1900. 7 Sami. Ut Höft. 4

Lagutskottets Utlåtande N-.o 27.

seende inå påpekas, hurusom t. ex. i Dalarne det redan nu tinnes en mängd
fastigheter, hvilkas taxeringsvärde understiger 500 kronor, detta beroende
derpå att åbyggnaderna icke taxeras i sammanhang med jordbruksfastigheten
utan särskildt för sig såsom annan fastighet, samt att fastigheter,
som äro afsides belägna, i allmänhet åsättas mycket låga värden. Den
föreslagna förändringen skulle således på många ställen redan under nuvarande
förhållanden verka en betydlig förskjutning af väghållningsbördan
in natura och än mera skulle detta blifva fallet, sedan egostyckningsförfarandet
erhållit en allmännare användning. På sistnämnda sätt skulle
man kunna undandraga fastigheter af stort värde från deltagande i vägunderhållet
in natura.

Att detta ej kan vara lämpligt, ligger i öppen dag, och utskottet vill
dessutom erinra, att det för egarne af ifrågavarande små fastigheter oftast
torde vara vida mera betungande att utbetala kontanta bidrag till vägkassan
än att utgöra de dagsverken, som kunna erfordras för att underhålla
de vägstycken, Indika tilldelats deras fastigheter.

Hvad sedermera angår herr Lindblads förslag, att i paragrafen måtte
införas ett stadgande i syfte, att till enskild disposition upplåtna så kallade
rekognitionsskogar alltid skola deltaga i vägunderhållet in natura, anser
utskottet en dylik bestämmelse obehöflig, alldenstund enligt utskottets
åsigt rekognitionsskogar böra upptagas i taxeringsvärdet för den jordbruksfastighet,
till hvilken de höra, och vägunderhåll in natura alltså redan
efter gällande lag skall för dem utgöras.

10 §.

Såsom eu följd af den utaf herr Lindblad föreslagna ändringen i 7 §,
att jordbruksfastighet med taxeringsvärde understigande 500 kronor måtte
befrias från vägunderhåll in natura, hemställer herr Lindblad om en
ändring i 10 § i syfte, att vägtal icke skall åsättas sådan jordbruksfastighet.
Då utskottet emellertid icke kunnat tillstyrka berörda ändring i 7 §,
torde förevarande ändringsförslag beträffande 10 § icke föranleda vidare
yttrande af utskottet.

12 §.

1 denna paragraf stadgas, att jordbruksfastighet, som är afsides liggande
från densamma tilldeladt vägstycke eller eljest obeqvämt belägen med afseende
å fullgörande af dess vägunderhåll in natura, må, der innehafvaren
sådant hellre vill och vägstyrelsen dertill samtycker, i stället bidraga med

Lagutskottets XJtlåtande N:o 27.

penningar efter det belopp, hvartill underhållskostnaden bestämmes af den
i IV Kap. väglagen omförmälda nämnd, samt att berörda bidrag skall ingå
till vägkassan mot skyldighet för vägstyrelsen att vägunderhållet ombesörja.

Herr Lindblad påyrkar nu sådan ändring af paragrafen, att i fråga
om vägunderhåll, som är den vägskyldige tilJdeladt utom hans socken,
vägstyrelsen ej må ega motsätta sig den väghållningsskyldiges begäran att
få bidraga med penningar i stället för att fullgöra vägunderhåll in natura.

Utskottet kan icke biträda detta förslag. I de fall, då väghållningsdistrikt
består af flere socknar samt i synnerhet om dessa äro små, inträffar
det ofta, att man för att få en lämplig vägdelning måste tilldela
nära sockengränsen liggande fastigheter underhåll af vägstycken, hvilka
äro belägna inom en annan socken. Någon olägenhet lärer dock i allmänhet
icke derigenom förorsakas vederbörande väghållningsskyldige, enär
det väl torde vara regel, att fastigheter, som sålunda få vägstycken utom
socknen, icke derigenom komma att ligga på större afstånd från sina väglotter
än de fastigheter, hvilka tilldelats vägstycken inom socknen. Deremot
skulle, om den ifrågasatta rättigheten medgåfves, samt väghållningsskyldige
i större utsträckning begagnade sig af densamma, stort besvär
tillskyndas vägstyrelsen, samt väghållningsdistrikten mången gång få vidkännas
dryga kostnader. Det ställer sig nemligen jemförelsevis dyrt för en
vägstyrelse att upplåta vägunderhåll på entreprenad, och det lärer derför
kunna inträffa, att det belopp, hvartill den särskilda nämnden uppskattat
underhållskostnaden af ett vägstycke, som sålunda skall komma att underhållas
af vägkassan, icke förslår till entreprenadsummans betalande. Det
synes derför vara lämpligast, att omförmälda i 12 § medgifna rättighet
alltid göres beroende på samtycke af vägstyrelsen, som icke lärer underlåta
att, om verkligt behof förefinnes, gifva sitt tillstånd till en väghållares
begäran att få bidraga med penningar, i stället för att fullgöra vägunderhållet
in natura.

Vidare hemställer herr Lindblad om ett tillägg till paragrafen, i
syfte att majoriteten af de väghållningsskyldige inom ett distrikt måtte,
under vissa garantier, kunna bestämma, att vägunderhållet delvis eller
i dess helhet skall upplåtas på entreprenad. Att emellertid medgifva
rätt åt majoriteten att besluta, att vägunderhållet i dess helhet inom
ett distrikt skall på entreprenad upplåtas, kan utskottet lika litet nu
som vid de föregående tillfällen, då dylika förslag förelegat, tillstyrka.
Entreprenadsystemet komme nemligen, enligt utskottets tanke, att i de
allra flesta fall ställa sig dyrare för de väghållningsskyldige än det enligt
väglagen gällande systemet om vägunderhållets in natura utgörande
af jordbruksfastighet, och det synes utskottet derför icke billigt

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

att, der enhällig öfverenskommelse om entreprenad ej kan träffas, låta
en majoritet inom distriktet tvinga minoriteten att betala för sitt vägunderhåll
i stället för att sjelf få verkställa detsamma.

Deremot anser utskottet, att majoriteten, under förutsättning att
lämpliga garantier stadgas, må kunna medgifvas rätt bestämma, att ett
visst vägstycke icke skall indelas till underhåll in natura utan öfvertagas
af vägkassan. En väg kan nemligen, t. ex. derigenom att den
ligger långt ifrån de mera odlade och bebyggda delarne af distriktet,
hafva sådant läge, att dess intagande i vägdeluingen skulle förrycka
denna samt omöjliggöra en lämplig fördelning af vägunderhållet.
Det synes utskottet derför vara fördelaktigt att i väglagen införa en
bestämmelse i syfte att flertalet väghållningsskyldige inom ett distrikt
må kunna besluta, att underhållet af väg eller vägstycke, som dertill
särskild! lämpar sig, må på entreprenad upplåtas. I likhet med hvad
motionären föreslagit och på sätt nu eger rum beträffande vinterväghållningen,
lärer det böra öfverlemnas åt Konungens befallningshafvande
att, derest godvillig öfverenskommelse om entreprenaden icke kan träffas,
tillse, att entreprenadsummorna icke stiga oskäligt högt.

Till

33 §

har herr Lindblad föreslagit ett tillägg, hvarigenom skulle bestämmas,
att ersättning för väglagningsämnen, som tagas ur på kronans mark
belägna grustag, må, äfven om marken är utarrenderad, utgå med
endast det belopp, som kan finnas skäligt att utgöra ersättning för intrånget
och för vägs underhåll till grustaget.

Beträffande ett vid förra årets riksdag väckt förslag om införande
af tillåtelse att, för underhåll af allmän väg, å all kronans utmark afgiftsfritt
taga sand, sten och grus efter vederbörande jägmästares utsyning,
yttrade lagutskottet, att utskottet hölle före, att en sådan rätt
att å annan kronans egendom än allmänning — hvartill enligt af Kongl.
Maj:t den 3 juni 1897 meddeladt utslag äfven räknas kronopark, som
bildats af indraget boställe — utan ersättning taga väglagningsämnen
skulle i många fall bereda afsevärda kostnader och olägenheter för egendomens
brukare. Vägen till grustaget skulle i följd af det trägna trafikerandet
kräfva kostsammare underhåll, än eljest vore behöflig!, och
i många fall skulle derjemte annan skadegörelse å egendomen blifva
en följd af den medgifna friheten.

Ehuru motionären nu så modifierat förslaget från förra årets Riks -

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

dag, att han vill medgifva ersättning för intrånget och för vägs underhåll
till grustaget, kan utskottet dock icke tillstyrka motionärens förslag.
Utskottet anser nemligen anledning saknas att göra någon skilnad
mellan rätten att taga väglagningsämnen å utarrenderad kronojord och
på jord, som är i enskilda personers ego. Derest den af motionären
ifrågasatta lagändringen vidtages, torde för öfrigt de förändrade bestämmelserna
endast kunna vinna tillämpning i den mån nya kontrakt
uppgöras med arrendatorer af kronoegendomar och i dessa kontrakt
intages förbehåll om skjddighet för arrendator!! att tåla, att väglagningsämnen
tagas å den af honom arrenderade jorden mot erläggande af
allenast den af motionären föreslagna godtgörelse.

41, 42 och 43 §§.

Enligt nu gällande bestämmelser skola, innan graderingen af vägarne
företages, följande tre frågor vara slutligen afgjorda, nemligen:

Do) om bestämmande af de vägar, hvilka skola i vägdelningen ingå,
samt deras egenskap af landsväg eller bygdeväg;

2:o) om urskiljande af de broar, hvilka ej böra till vägtrummor hänföras
och således skola från delningen undantagas för att medelst vägkassan
underhållas; samt

vid förnyad vägdelning;

3:o) om väghållningsdistriktets delning i mindre områden, eller om
två eller flera väghållningsdistrikts förening till ett, derest förslag derom
blifvit väckt.

Herr Lindblad påyrkar nu, att dessa frågor icke skola på förhand
afgöras utan först i sammanhang med graderingen.

Utskottet håller emellertid före, att det för vinnande af ordning och
reda är nödvändigt, att berörda frågor äro slutligen afgjorda, då graderingen
sker. Deras afgörande i sammanhang med graderingen skulle
förorsaka förlängning i vägdelningsförrättningen och hafva många svårigheter
till följd. Hvad särskild! angår den af motionären framhållna fördelen
af förändringen, att man skulle inbespara kostnaden för den rundresa
genom distriktet, som vägdelningsförrättaren och uppskattningsrnännen
pläga företaga för att afgöra, hvilka vägar som skola ingå i delningen och
hvilka broar som skola öfvertagas af vägkassan, så torde denna kostnad
icke böra tillmätas någon afgörande betydelse.

Utskottet kan icke heller tillstyrka den af herr Lindblad föreslagna
förändrade lydelsen af

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

44 §,

enligt hvilken vägdelningsförrättningen skulle afslutas med ett af Konungens
befallningshafvande kungjordt afslutningssammanträde inför förrättningsmannen,
från hvilket sammanträde klagotiden skulle räknas. Detta
förfaringssätt lärer hvarken vara bättre eller enklare än det nuvarande,
enligt hvilket Konungens befallningshafvande utfärdar allmän kungörelse
om förrättningens afslutande och besvärstiden räknas från den dag, då
kungörelsen blifvit i väghållningsdistriktets kyrkor uppläst.

För ett af herr Lindblad väckt förslag om ett tillägg till

46 §

tillåter sig utskottet redogöra i sammanhang med ett förslag, som berör 60 §.

47 §.

Hvad angår det af herr O. Anderson gjorda yrkandet, att föreskrifter
måtte meddelas angående hvilka myndigheter, som hafva att föranstalta
om val af ledamöter i den uti paragrafen omförmälda särskilda nämnden/
finner utskottet bestämmelser härutinnan önskvärda och behöfliga, och har
utskottet intet att erinra deremot, att dessa bestämmelser, på sätt motionären
föreslagit, gifvas sådan affattning, att kallelse till ifrågavarande val
skall utfärdas af kommunalstämmans ordförande, då valet föri''ättas å
kommunalstämma, af vederbörande domhafvande, om valet sker inför
häradsrätten, och, för den händelse valet eger rum inför Konungens befallningshafvande
eller annan af Konungens befallningshafvande bestämd
myndighet, af den myndighet, som valet förrättar.

Hvad beträffar det i fråga om

Öl §

af herr O. Anderson framstälda förslag om uttrycklig bestämmelse derom,
att det i paragrafen föreskrifna. offentliggörandet i länskungörelserna af
uppskattningsinstrumenten skall ske på statens bekostnad, anser utskottet,
i likhet med 1899 års lagutskott, att ett dylikt förslag har goda grunder
för sig, särskildt som lagtillämpningen visat, att paragrafen i oförändradt
skick tolkas såsom innefattande skyldighet för kommunerna att gälda kostnaden
för införandet af ifrågavarande uppskattningsinstrument.

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

stadgas nu, att de väghållningsskyldige skola vid sammanträde, hvartill
vägstyrelsen, så snart ske kan, utfärdar kallelse, sjelfve eller genom ombud
pröfva och fastställa inkomst- och utgiftsstaten för vägkassan och i sammanhang
dermed äfven det belopp, hvilket skall såsom vägskatt uttaxeras
på de till utgörande deraf skyldige, samt att vid omröstning härvid röstvärdet
beräknas efter vägfyrktal. ^

Herr Lindblad föreslår, att de väghållningsskyldige skola genom socknevis
valda ombud pröfva och afgöra de i paragrafen omförmälda frågor,
en hvar enskild väghållare dock obetaget att vid väghållningssammanträde
deltaga i öfverläggningar och beslut efter befogenhet, hvarvid motsvarande
reduktion göres i sockenombudets röstetal.

Utskottet anser emellertid den af motionären ifrågastälda lagändringen
mindre lämplig. De större kommunerna skulle derigenom vinna en obehörig
öfvervigt öfver de mindre, och då vid meningsskiljaktigheter mellan
ombud och enskilde väghållningsskyldige ombuden, såsom representerande
ett flertal väghållningsskyldige, i de flesta fall skulle göra sin vilja gällande,
skulle lagändringen dessutom antagligen hafva till följd, att de enskilde
väghållningsskyldige icke komme att så ofta deltaga uti ifrågavarande
sammanträden, hvarpå åter frågornas behandling mången gång skulle blifva
lidande.

Vidare hemställer herr O. Anderson, att föreskrift måtte meddelas
angående tid och sätt för anförande af besvär öfver beslut som fattas vid
det i 58 § omförmälda sammanträde med de väghållningsskyldige.

I detta sammanhang torde böra behandlas jemväl herr Lindblads
yrkande om ett tillägg till 64 §, hvarigenom samma bestämmelser, som
nu gälla rörande besvär öfver kommunalstämmobeslut, jemväl skulle föreskrifvas
för anförande af besvär öfver beslut, som fattats å sammanträde
med de väghållningsskyldige, endast med det undantag att besvärstiden,
som i fråga om besvär öfver kommunalstämmobeslut räknas från den dag,
då klaganden af beslutet erhöll del, skulle räknas från dagen för sammanträdet.

I likhet med förra årets lagutskott håller utskottet före, att det är
en brist uti väglagen, att bestämmelse uti ifrågavarande afseende saknas.
Visserligen har den praktiska tillämpningen visat sig kunna härför råda
bot, i ty att Kongl. Maj:t uti flera särskilda genom besvär inkomna ärenden
förklarat, att det tillkommer Konungens befallningshafvande att till prof -

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

ning upptaga besvär öfver de i 58 § angifna beslut; men antydda brist
har likvisst redan förorsakat olägenheter och tidsutdrägt; och anser
utskottet, att bestämmelserna om besvär öfver kommunalstämmobeslut må
kunna blifva i förevarande fall tillämpliga.

59 §.

I fråga om denna paragraf hemställer herr Johansson om sådan
ändring, att i paragrafen omförmäld »annan fastighet» skall likställas med
jordbruksfastighet, och att således all fastighet, med undantag af staten
eller menighet tillhöriga allmänningsskogar, skall påföras en vägfyrk för
hvarje ett hundra kronor af taxeringsvärdet.

Ehuru utskottet vid det förhållande, att, innan väglagen af år 1891
utfärdades, hela vägunderhållet ålåg jordbruksfastigheten, icke anser det
lämpligt att uti ifrågavarande hänseende redan nu vidtaga eu lagändring
i den omfattning, som af motionären föreslagits, håller utskottet dock före,
att goda skäl finnas för att utsträcka den skyldighet att deltaga i kostnaden
för vägunderhållet, som nu åligger annan fastighet än jordbruksfastighet.
Utskottet har dervid särskilt fäst sig vid de nu på så många
ställen å landsbygden befintliga industriella anläggningarne af olika slag.
Vid forslandet af råmaterialier och varor m. in. till och från dessa anläggningar
slitas vägarne ofta i betydligt högre grad än genom de körslor,
som förekomma vid jordbruksfastigheter, och på många ställen å landsbygden,
der fabriker anlagts, har vägunderhållet i trakten omkring fabrikerna
så försvårats, att det endast med de största ansträngningar och stora
kostnader är möjligt att hålla vägarne i närheten af fabrikerna i farbart
skick. Utskottet anser det derför vara önskvärdt, att en lagändring vidtages
i syfte att annan fastighet än jordbruksfastighet och särskilt sådan
fastighet, som är använd för industriella ändamål, i större omfattning än
hittills må komma att deltaga i kostnaden för vägunderhållet.

Herr O. Anderson har väckt förslag om införande af bestämmelse
derom, att kommunalnämnd skall vara skyldig upprätta vägfyrktalslängd.
I sammanhang härmed bör omnämnas herr Lindblads förslag om dylik
fyrktalslängds upprättande genom vägstyrelsen samt att, sedan längden
granskats på det i 58 § omförmälda sammanträde, den skall öfversändas
till häradsskrifvare!! för införande af hvad som till följd af årets taxeringsförrättningar
eller eljest kan finnas nödigt. 1 denna fråga hyser utskottet
den uppfattningen, att, då saknaden af bestämmelse om hvem skyldigheten
att upprätta vägfyrktalslängd åligger, lätteligen kan förorsaka olägenheter,

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

en sådan bestämmelse är af behofvet påkallad, likasom utskottet håller
före, att en dylik skyldighet lämpligast bör åläggas vederbörande kommunalnämnd;
utskottet anser jemväl, att nämnda längd bör underkastas enahanda
granskning, som beträffande kommunens fyrktalslängd finnes föreskrifven.

I fråga om

60 §

föreligger ett flertal ändringsförslag.

Vidkommande till en början herr Lindblads förslag, att de väghållningsskyldige
måtte medgifvas rätt bestämma, att statsbidraget lägges till
vägkassan, vill utskottet framhålla, att de väghållningsskyldige redan nu
hafva rätt dertill såvida de alla äro ense. Detta anser utskottet lämpligt
och rigtigt, men icke att en väghållningsskyldig skulle kunna af majoriteten
tvingas att till vägkassan afstå det honom tillkommande statsbidraget.
Genom den föreslagna lagändringen skulle för öfrigt förorsakas, att, der
särskild extra utdebitering å de väghållningsskyldige icke ifrågakomme,
de, som fullgjorde vägunderhåll in natura, skulle kunna nödgas till vägkassan
öfverlemna den dem tillerkända ersättning af statsmedel utan att
erhålla någon deremot svarande nedsättning i vägskatten.

Beträffande derefter de af herrar O. Anderson, Lundström och Lindblad
väckta förslagen om ändring af reglerna för statsbidragets utgående,
vidhåller utskottet den uppfattning i ämnet, som utskottet förra året
uttalade.

Då vid tillämpningen af 60 § den princip gjort sig gällande, att
statsbidrag vägrats för sådana vägar, som underhållas på vägkassans bekostnad,
är således enligt utskottets åsigt, då ej skäl förefinnes att for
statsbidrags erhållande göra skilnad mellan de vägar, som underhallas
genom arbete, och dem, som underhållas medelst penningsammanskott,
välgrundad anledning att genom ändring af paragrafens ordalydelse fastslå
den grundsats, att statsbidrag skall utgå för all landsväg och bygdeväg,
som" underhålles antingen in natura af de väghållningsskyldige eller
ock gemensamt på hela distriktets eller dess vägkassas bekostnad, såvida
vägskatt för sådant ändamål utgöres af de in natura väghållningsskyldige.

Vidare anser utskottet det ensidigt, att staten, i likhet med hvad som
redan nu eger rum beträdande broar, Indika såsom hänförliga till vägtrummor
ingått i vägdelningen, lemnar bidrag till underhållskostnaden för
gemensamt på hela distriktets eller dess vägkassas bekostnad underhållna

Bill. till Riksd. Prof. 1.900. 7 Sami. 7.9 Höft, 5

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

broar och färjor, såvida vägskatt för sådant ändamål utgöres af de in
natura väghållningsskyldige.

Broar och färjor stå nemligen i sådant samband med vägarne, att
samma skäl, som tala för att staten bidrager med en del af underhållskostnaden
för vägarne, jemväl synas betinga, att statsbidrag i samma utsträckning
lernnas till broar ecb färjor. För den händelse för öfrig! statsbidrag
kommer att utgå äfven för sådana vägar, som underhållas gemensamt
på hela distriktets eller dess vägkassas bekostnad, följer såsom en
konseqvens deraf, att statsbidrag äfven bör lernnas för på samma sätt
underhållna broar och färjor.

Deremot kan utskottet icke tillstyrka, att statsbidrag lernnas till vinterväghållningen.

Af hvad utskottet sålunda anfört framgår, att utskottet äfven anser
sig böra biträda herr Lindblads förslag om ett tillägg till 46 §, hvarigenom
skulle stadgas, att den i paragrafen föreskrift^ uppskattningen
jemväl skall verkställas beträffande väg eller vägdel, som underhålles medelst
entreprenad, och synes sådan uppskattning jemväl böra ega rum beträffande
på vägkassans bekostnad underhållna broar och färjor.

Vidare hafva herrar 0. Anderson, M. Andersson, Hjelmérus, Larsson
och Högstedt framstält yrkande om att en femtedel af den för vägunderhåll
in natura uppskattade kostnad skall lernnas af statsmedel, och herr
Lindblad föreslår, att statens bidrag måtte kunna i de distrikt, der väghållningsbesväret
visat sig synnerligen betungande, höjas till hälften af
kostnaden. Slutligen hemställer herr Kronlund om en rättvisare fördelning
af vägbördan mellan de olika väghållningsdistrikten samt om ett
ökadt statsbidrag och dess utgående i förhållande till vägbördans relativa
storlek inom de särskilda distrikten, och herr Pehrson påyrkar ett kraftigare
underlättande genom statsunderstöd af väghållningsbördan.

Att utan åtskilnad för hela vårt land höja det bidrag, som staten
lemnar dem, hvilka fullgöra vägunderhållet in natura, kan utskottet icke
tillstyrka, då många väghållningsdistrikt finnas, der vägunderhållet, delvis
till följd af de rikliga bidragen till vägkassan från andra beskattningsföremål
än jordbruksfastighet, icke är så betungande, att något ytterligare
understöd från statens sida synes nödvändigt. Deremot anser utskottet
det rättvist och billigt, att staten till de distrikt, der vägbördan är mest
tryckande, lemnar större bidrag, än nu eger rum. Derigenom skulle vägunderhållsskyldigheten,
hvilken onekligen är i hög grad olika betungande
inom olika delar samt inom olika väghållningsdistrikt i vårt land, kunna
utjemnas, utan att de grunder, enligt hvilka vägunderhållet nu utgöres,
behöfde rubbas. I fråga om sättet för bestämmande af hvilka som skola

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

komma i åtnjutande af förhöjdt statsbidrag och med hvilka belopp detta
skall utgå, lärer det böra öfverlemnas åt Kongl. Maj:t att, efter pröfning
af omständigheterna i hvarje fall, från ett af Riksdagen för ändamålet beviljadt
anslag till vederbörande anvisa erforderliga medel.

61 §

i gällande väglag stadgar, såsom bekant, skyldighet för häradsskrifvarne
att till ledning för vägskatbms bestämmande hvarje år efter slutade
taxeringsförrättningar till vägstyrelsens ordförande insända förteckningar,
som för hvarje kommun summariskt upptaga, beträffande fastigheter och
frälseränta, taxeringsvärdet samt beträffande inkomst, som i våghållet deltager,
den beskattningsbara andelen deraf.

Denna paragraf anser herr Lindblad böra ur väglagen utgå, såsom
skäl hvarför anföres i hufvudsak, att de uppgifter, som i paragrafen åsyftas,
blifva till sin användning endast approximativa, eftersom vid fyrktalssättningen
alla bråk bortfalla.

Då emellertid ifrågavarande af. häradsskrifvarne lemnade förteckningar
efter utskottets uppfattning åtminstone tjena till god ledning för vägskattens
bestämmande, äfven om de måste kompletteras med andra uppgifter,
kan utskottet cj biträda motionärens förslag om uteslutande af 61 §.

63 §•

Herr Sandquist föreslår, att 63 §, hvari nu stadgas, att vägskatten
skall debiteras, indrifvas och redovisas i sammanhang med kronoskatterna,
må erhålla ett tillägg af följande innehåll:

Herr Lindblad å sin sida hemställer, att de väghållningsskyldige måtte
medgifvas rätt besluta att mot ersättning, hvarom öfverenskommelse kan
träffas, låta verkställa debitering och uppbörd af vägskatten genom kommunalnämnderna
i väghållningsdistriktets socknar eller genom vägstyrelsen,
der distriktet utgöres af en enda socken, samt med rättighet att få de
resterande utskylderna indrifna på sätt om kommunalutskylder är stadgadt.

På det i 58 § omförmälda sammanträde skulle efter vägstyrelsens
yttrande beslutas om afskrifning af sådana afgifter till vägkassan, som på
grund af bristande tillgång icke kunnat indrifvas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Utskottet vidhåller sin vid föregående tillfällen uttalade åsigt, att eu
lagändring i det syfte, som af motionärerna ifrågasatts, icke är lämplig.

Uppbörd genom vägstyrelse skulle vara förenad med stora olägenheter,
vida större än dem, som åtfölja det nu stadgade uppbördssättet genom
kronobetjeningen.

Och hvad angår vägskattens uppbörd genom kommunalnämnd,’så
skulle i det fall, att väghållningsdistriktet består af allenast en kommun,
det möjligen utan afsevärda olägenheter låta sig göra att åt kommunalnämnden
uppdraga vägskattens debitering, uppbörd och redovisning. Men
detta är ett undantagsfall. I de ojemförligt flesta fall äro flera kommuner
förenade till ett väghållningsdistrikt, och mångenstädes är kommunernas
antal inom distriktet ganska stort. I sådana distrikt skulle det af motionärerna
ifrågasatta förfarandet medföra omgång och svårigheter, ej minst
för vägstyrelsen, som finge skriftvexla med alla de särskilda kommunalnämnderna
i stället för, såsom nu, med en enda myndighet.

För ett af herr Lindblad föreslaget tillägg till

64 §

har utskottet redogjort under 58 §.

Slutligen har herr Lindblad hemstält om ett tillägg till

67 §,

hvarigenom skulle föreskrifvas, att, derest utmed väg finnes stängsel af trä,
som visat sig föranleda bildande af snödrifvor å vägen, den, som håller
stängslet, kan af Konungens befallningshafvande åläggas att under vintertid
hafva detsamma nedtaget.

Ett liknande stadgande var intaget uti det förslag till väglag, som
af särskildt utsedde komiterade afgafs den 14 december 1880.

I detta förslag fans nemligen intagen en paragraf af följande lydelse:

»Finnes utmed väg stängsel af trä, som kan föranleda bildande af
snödrifvor å vägen, vare den, som håller stängslet, pligtig att under vintertid
hafva detsamma nedtaget.»

Uti underdånigt yttrande, som kammarkollegium afgaf öfver lagförslaget,
anförde kollegium beträffande berörda paragraf:

»Utom det att sjelfva ordställningen »som kan föranleda bildande af
snödrifvor» synes väl mycket obestämd och kunna föranleda till tvistigheter,
torde stadgandet i sig sjelft innebära ett alltför starkt ingrepp i

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

den enskildes sj eif best ämmelserätt; hvarför ock, då det synes lämpligast
att i hvarje särskilt sådant fall får förfaras såsom förut brukligt varit,
kollegium hemställer, att denna § måtte utgå.»

Med anledning af hvad kammarkollegium sålunda erinrat, uteslöts
paragrafen i den proposition angående ny väglag, som afgafs till 1889
års Riksdag; och finnes något dylikt stadgande icke heller intaget uti nu
gällande väglag.

Fastän motionären nu så till vida modifierat det af bemälde komiterade
afgifna förslaget, att skyldigheten att nedtaga stängslet skulle göras beroende
af Konungens befallningshafvandes pröfning, och att en förutsättning
för denna skyldighet skulle vara att stängslet visat sig föranleda bildande
af snödrifvor å vägen, kan utskottet dock icke tillstyrka motionärens
förslag, då den ifrågasatta skyldigheten att nedtaga stängsel enligt utskottets
åsigt skulle blifva alltför betungande för den, som håller stängslet.
Det synes derför böra såsom hittills öfverlemnas åt ploglagen att med
vederbörande träffa öfverenskommelse om på hvilka vilkor ploglagen må
erhålla rätt att nedtaga stängsel, som visat sig bilda snödrifvor å vägen,
och någon svårighet för ploglagen att få en sådan rätt lärer hädanefter
liksom förut i allmänhet icke uppstå.

Dessutom vill utskottet påpeka, att ersättningen till ploglagen för
vinterväghållningen skall utgå med det belopp, som motsvarar den verkliga
kostnaden för detta arbete, och att, om någon gång denna kostnad blifvit
för lågt beräknad, rättelse snart kan ske, då betingen med ploglagen gälla
högst tio år och merendels förnyas hvart femte år. För öfrigt tillämpas
på flere ställen i vårt land med fördel den anordningen, att, der stängsel
eller andra föremål föranleda bildande af större snödrifvor, bivägar utstakas
vid sidan af vägarne. Genom en sådan åtgärd kunna ploglagen
mången gång slippa besväret att genom skottning eller plogning hålla
vägarne på de svåraste ställena öppna.

Redogörelsen för de detaljerade ändringsförslag, som uti förevarande
motioner finnas innefattade, har härmed nått sitt slut, och det återstår
för utskottet att uttala sig, huruvida någon åtgärd, och i sådant fall
hvilken, bör, i anledning af de framstälda förslagen, af Riksdagen vidtagas.
Såsom af redogörelsen framgår, beröra de ändringsförslag, som utskottet
funnit förtjenta af godkännande, endast detalj bestämmelser uti väglagen
och afse icke rubbning af några utaf lagens hufvudgrunder. Vid sådant
förhållande kunde det måhända anses ligga närmast till hands, att utskottet

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

tillstyrkte Riksdagen att hos Kongl. Maj:t begära utarbetande och framläggande
af förslag till de speciella ändringar, som funnits önskvärda.
Utskottet anser sig emellertid ej böra stanna dervid. Visserligen håller
utskottet före, att väglagens hufvudgrunder böra i allt väsentligt orubbade
bibehållas, men en allmän revision af nämnda lag är ändock, efter utskottets
mening, lämplig och önskvärd. Dels kunna de af utskottet förordade
detaljändringarna för sitt genomförande kräfva omarbetning af andra bestämmelser
i väglagen, dels ligger den tanken nära, att en af Kongl. Maj:t
åvägabragt fullständig utredning i frågan skall ådagalägga behöfligheten
af flera ändringar i nämnda lag än dem, som beröras utaf de af utskottet
tillstyrkta detaljändringarna; ett antagande, hvartill utskottet kan hafva
desto större anledning som väglagens tillämpning under de år, som gått,
bör hafva ådagalagt, om några andra än här ofvan berörda brister
uti lagens bestämmelser kunna hafva gjort sig bemärkta och erfordra
rättelse.

Utskottet anser sig alltså böra, under åberopande af det ofvan anförda,
hemställa,

att Riksdagen, i anledning af samtliga förevarande
motioner, ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes föranstalta om revision af lagen
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den
23 oktober 1891 samt för Riksdagen framlägga det
förslag till ändrade bestämmelser i nämnda lag, hvartill
en dylik revision kan föranleda.

Stockholm den 19 mars 1900.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Res e r v ationer:

mot utskottets uttalande i fråga om ändringsförslagen beträffande
6 § af herr Sörensson, som ansett den af utskottet förordade ändring af
berörda paragraf ej lämplig;

mot utskottets motivering rörande 60 § af herr M. Andersson, som
ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till den af herr Andersson m. fl.
föreslagna ändringen af berörda paragraf.

Herrar Husben/ och Jönsson hafva begärt få antecknadt, att de icke
deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Likaledes skulle antecknas, att herrar Lundström och Zetterstrand icke
deltagit i behandlingen af de i förevarande motioner innefattade förslag,
i hvad de afse ändring af paragraferna 5— 60 uti väglagen.