Lagutskottets Utlåtande N:o 27

Utlåtande 1899:LU27

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

i

Ä:o 27.

Ank. till Riksd. kansli den 28 febr. 1899, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af vädd motion om ändring af 36 § i
stadgan angående skjutsväsendet.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 150, anför herr E. Eriksson i Qväcklingen:

»Enligt § 36 i gällande skjutsstadga har den resande rätt att medföra
gods till en tyngd af två centner, öfver denna bestämmelse har
från de skjutshållningsskyldige försports en allmän klagan, enär de anse
denna vigt vara allt för hög, i synnerhet å trakter som äro besvärade af
backiga och mindre goda vägar.

Hvad som mest bidragit till framkallandet af detta missnöje är det
på senare tid allt mer och mer ökade antal handelsresande, hvilka vanligen
föra med sig ett bagage som profver i koffertar eller lådor af
mycket skrymmande beskaffenhet, fullt uppgående till denna vigtbestämmelse.
I ej så ringa grad torde äfven påpekade förhållande inverka pa
de anbud, som göras för öfvertagande af gästgifverihållningen, och är den
ökade kostnad, som härigenom tillskyndas det allmänna, sannolikt ej sa
obetydlig — till hvad gagn skall jag ej tillåta mig att bedöma.

Jemför man denna vigtbestämmelse med den, som för den resande
är gällande vid jernvägarne, är skilnaden allt för stor för att ej bli i
ögonen fallande.

Bih. till Riksd. Prat. 1899. 7 Sand. 16 Käft. (N:is 27, 28)

1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Från djurskyddsvänlig synpunkt sedt torde äfven meranämnda vigtbestämmelse
vara svår att försvara, enär en last af ungefär sex centner,
förutom det för de skrymmande sakernas skull ofta mycket otympliga
åkdonet, måste, helst der vägarne äro mindre goda, anses såsom allt för
svår för en häst, äfven om körhastigheten hålles inom den af lagen medgifna
gränsen.

Bå grund af hvad som i korthet anförts får jag föreslå,

att Riksdagen för sin del ville besluta sådan ändring af § 36 i gällande
skjutsstadga, att dess senare del må erhålla följande lydelse:

Resande må icke på åkdon, som han för resan nyttjar, medföra gods
till större tyngd än efter beräkning af en centner för hvarje häst, som
för åkdonet användes; dock att, etc. — —. I öfrigt lika med nuvarande
lydelse.»

Uti motionens syfte hafva två af Andra Kammarens ledamöter instämt.

Utskottet kan icke tillstyrka den af motionären föreslagna lagändringen.
Sedan den tid, då nu gällande, af Riksdagen granskade och godkända
stadga angående skjutsväsendet af den 31 maj 1878 af Kongl.
Maj:t utfärdades, lära förhållandena icke hafva utvecklats i sådan rigtning,
att den maximivigt för resgods, som då ansågs böra fastställas, nu behöfver
nedsättas. Tvärt om torde så väl de allmänna vägarne som ock å de
fldsta orter åkdonens konstruktion hafva efter den tiden ganska väsentligt
förbättrats.

Då den ifrågasatta lagändringen icke lärer kunna anses påkallad af
något allmänt kändt behof för de skjutsande, men deremot tvifvels utan
skulle i många fall medföra olägenhet för den vägfarande allmänheten,
föranlåtes utskottet hemställa,

att herr Erikssons förevarande motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 28 februari 1899. *

På lagutskottets vägnar:

K. S. HUSBERG.