Lagutskottets Utlåtande N:o 27 (Utlåtande 1897:LU27 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

N:o 27.

Ank. till Riksd. kansli den 11 mars 1897, kl. 5 e. in.

Utlåtande, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående bevisning inför rätta, lag angående
ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken, lag angående
ändring i 14 kap. jordabalken, lag angående
ändring i förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar
den 4 maj 1855 och lag om ändrad lydelse
af 9 § i förordningen angående ändring i vissa
fall af gällande bestämmelser om häradsting den 11 maj
1872, dels väckt motion om ändrad lydelse af 17 kap.
3 § rättegångsbalken, dels ock väckt motion om ändring
i lagen angående ersättning af allmänna medel till vittnen
i brottmål.

Genom proposition, n:o 6, af den 9 sistlidne januari har Kongl.
Maj:t, under åberopande af propositionen bifogade, i statsrådet och
högsta domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga dels
här nedan införda förslag till:

l:o) lag angående bevisning inför rätta;

2:o) lag angående ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken;

3:o) lag angående ändring i 14 kap. jordabalken, och
4:o) lag angående ändring i förordningen angående handelsböcker
och handelsräkningar den 4 maj 1855,

Bih. till Riksd. Rrot. Vidi. 1 Sami. 21 Haft. (N:o 27).

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.
dels ock följande förslag till

5:o) lag om ändrad lydelse af 9 § i förordningen angående ändring
i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872:

Härigenom förordnas, att 9 § i förordningen angående ändring i
vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872
skall erhålla följande ändrade lydelse:

I allt hvad till rättegången hörer skall om tingslag gälla hvad
genom lag eller författningar angående härad stadgadt är. Hafva två
eller flera tingslag af Konungen förenats till ett, indele häradsrätten,
så snart ske kan, tingslaget i kretsar för val af nämnd, bestående endast
af tolf ledamöter. Dock skola i tjenst varande nämndemän fortfarande
bibehålla sina befattningar, intill dess de af laga anledning derifrån
afgå eller aflida; och skall val af ny nämndeman i afgåendes ställe ej
anställas förr än sådant är erforderligt till fyllande af det antal nämndemän,
som enligt den nya indelningen å kretsen belöper. Intill dess
nämndemännens antal nedgått till tolf, fördele häradshöfdingen efter
samråd med nämnden tjenstgöringen dem emellan.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1898.

I sammanhang med ofvanberörda proposition, som till lagutskottet
hänvisats, har utskottet till behandling förehaft tvenne inom Andra
Kammaren väckta, till lagutskottet öfverlemnade motioner, den ena, n:o
85, af herr Kronlund om ändrad lydelse af 17 kap. 3 § rättegångsbalken,
den andra, n:o 39, af herr Styrlander om ändring i lagen angående
ersättning af allmänna medel till vittnen i brottmål.

I förstnämnda motion föreslås, det Riksdagen för sin del ville besluta,
att 17 kap. 3 § rättegångsbalken finge följande förändrade lydelse:

Vill någon —--Kommer ej vittne, som stämdt är, böte från och

med 5 till och med 100 kronor och lägge sedan viss dag och vite
före — — — dertill.

Till stöd härför anför motionären:

Nu gällande rättegångsbalk stadgade i 17 kap. 3 § såsom påföljd
för ett vittnes underlåtenhet att efter stämning infinna sig vid underdomstol
ett visst bestämdt bötesbelopp af tre daler eller en krona femtio
öre. Ändamålet med den stadgade påföljden vore att tvinga vittnet
till inställelse, men uppenbart vore, att denna påföljd med hänsyn till
det obetydliga beloppet skulle förfela sin åsyftade verkan, hvilket äfven

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

torde vara hvarje med vår rättskipning förtrogen persons erfarenhet.
Vittnespligten vore ju ofta en tung pligt, och gifvet vore, att mången,
instämd att vittna, läte egna angelägenheter och annan hänsyn än sin
medborgerliga skyldighet gå framför den sistnämnda, synnerligast då
ansvaret för försummelse i detta afseende vore så ringa.

Såsom en bland orsakerna till den ofta öfverklagade långsamheten
i rättskipningen finge man otvifvelaktigt särskildt beträffande underdomstolame
räkna den här ofvan angifna bristen på effektivitet i vittneskallelsen.
För rättskipningen inom städernas jurisdiktion med deras
ofta återkommande domstolssammanträden torde olägenheten ej blifva
så känbar. Ett vittnes uteblifvande från ett domstolssammanträde å
landet vållade deremot ett onödigt uppskof af ända till ett år med
handläggningen af ett mål. Sjelf hade motionären sådan erfarenhet af
förhållandena inom Torneå domsaga. Vid ett af de nordligaste tingslagen,
der ting hölles blott en gäng om året, hade ett mål angående
oloflig bränvinsförsäljning varit anhängigt i fem år och vore ännu ej
afgjordt. Vid första tinget uteblef svaranden, vid det andra infann sig
denne och nekade till förseelsen, till det tredje instämde åklagaren
vittnen, som uteblefvo, vid det fjerde tillstädeskommo vittnena med anledning
af dem förelagda viten, men begärde då svaranden uppskof för
att höra vittnen, till det femte hade svaranden instämt sådana, hvilka
emellertid uteblefvo, och nu blef målet å nyo uppskjutet. Häri liksom
i så många andra fall såge man blott ett uppenbart försök af ena parten
att draga ut på tiden med målets afgörande. De ringa bötesbeloppen
för vittnenas utevaro betalades ofta af den tredskande parten, som i
deras utevaro såge ett förträffligt medel att vinna tid.

En ännu större rättskränkning än nu sagda blefve en följd af
omordade förhållanden, när vittnesförhör påkallades i fråga om häktad
person. Ett vittnes utevaro vållade vanligen tre veckors uppskof med
ransakningen, en menniska beröfvades derigenom sin frihet under tre
veckors längre tid, än hvad rättvisligen bort ske, staten finge vidkännas
utgifter för fångtransport, för fångens bespisning, för nämndemän, för
brottmålsdomare, der sådana, såsom i Norrbottens län, förekomme, och
för allt detta drabbades uteblifna vittnen af kronor 1: 50 i böter.

Att rättelse i dessa missförhållanden vore af nöden, torde, af hvad
ofvan anförts, nogsamt inses. Nya lagberedningen hade i sitt förslag
till lag angående bevisning inför rätta företagit sig en omredigering af
nu gällande 17 kap. 3 § rättegångsbalken uti af motionären angifvet
syfte.

En förändring af samma stadgande vore, såsom motionären sökt

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

visa, i hög grad af behofvet påkallad och kunde lätteligen ske utan att
afvakta afgörandet af hela ifrågavarande lagförslag.

Den andra af här ofvan nämnda motioner är af följande lydelse:

»Vid nästlidet års riksdag väcktes, som bekant, af mig motion
derom, att Riksdagen ville besluta att till Kongl. Maj:t aflåta skrifvelse
med begäran, att förslag till tillägg till ofvan omförmälda lag i syfte
att under vissa vilkor bereda ersättning af allmänna medel åt vittnen,
som af för brott tilltalade personer åberopats, måtte för Riksdagen
framläggas. Motionen afstyrktes af lagutskottet hufvudsakligast af det
skälet, att merberörda lag redan nu skulle innehålla bestämmelser, som
skulle kunna undanrödja de svårigheter, jag velat ha afhjelpta beträffande
de fall, att antingen den tilltalade saknade medel att betala
vittnesersättningen, eller det af denne åberopade vittnet på grund af
medellöshet vore urståndsatt att infinna sig vid domstolen. Men redan
lagutskottet medgaf, att den utväg, lagen medgåfve att lösa frågan,
vore beroende på den omständigheten, att det af en tilltalad person
åberopade vittnets afhörande verkligen syntes vara af någon betydelse
i målet; och Andra Kammaren visade sitt intresse för saken genom att
med en ganska stor majoritet bifalla den af mig väckta motionen om
en skrifvelse till Kongl. Maj:t. Första Kammaren afslog väl motionen,
men den omständigheten, att dels en af kammarens ledamöter i lagutskottet,
häradshöfdingen Öländer, reserverade sig mot vissa delar af
motiveringen, och dels en annan af kammarens lagfarne ledamöter,
borgmästaren von Stapelmohr, understödde min motion i hvad den afsåge
häktad person, torde få anses utgöra ett bevis för, att sympatier
för motionen äfven funnos i Första Kammaren, der herr von Stapelmohrs
förslag samlade 16 röster. Då jag fortfarande anser, att vår
lagstiftning i detta afseende har en lucka eller åtminstone en mycket
betänklig otydlighet, vågar jag derför å nyo upptaga motionen, om än
i något förändrad form.

Jag vill nemligen godkänna lagutskottets påstående, att det kunde
lätteligen vålla missbruk, och att statsverket skulle kunna tillskyndas
oskäliga kostnader, om man skulle medgifva, att alla af tilltalade personer
åberopade vittnen skulle tillerkännas ersättning af allmänna medel. Och
något sådant har jag heller aldrig begärt.

Men å andra sidan måste jag medgifva, att de af mig i fjolårets
motion påpekade sätten att förberedelsevis höra vittnena i hemorten
icke heller torde kunna genomföras. Jag vill derför inskränka mitt

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

förslag till en viss öfverensstämmelse med det af herr von Stapelmohr
i Första Kammaren framstälda förslaget.

Utom de skäl, som finnas anförda i min till förra årets Riksdag
aflåtna motion i ärendet, till hvilken jag hänvisar, vill jag anföra ännu
ett par, som återfinnas i herr von Stapelmohrs anförande.

Då staten i ordningens och säkerhetens intresse beröfvar en person
hans frihet, innan han är lagligen öfvertyga^ om brott, bör ock
staten se till, att den häktade får åtnjuta laga rättegångsförmåner utan
särskilda kostnader för honom eller af honom åberopade vittnen. Detta
synes mig vara lika naturligt, som att lagen medgifver häktad person
rätt att för besvärskrifts författande få vända sig till vederbörande
befallningshafvande. Vidare vill jag erinra om det förhållande, som
jemväl af herr von Stapelmohr påpekades i hans anförande, då ärendet
behandlades i Första Kammaren, eller att nya lagberedningen i sitt
förslag till rättegångsväsendets ombildande af år 1884 icke tvekade att
föreslå, att ersättning af allmänna medel skulle utbetalas äfven till
vittne, som inkallats på begäran af tilltalad, som hålles häktad.

Helt naturligt är, att det för en häktad person är mycket svårt
att få sina vittnen afbörda, om han saknar medel att betala dem, eller
om vittnena sakna medel till resa och uppehälle under resan, eller,
hvilket. ock ganska ofta inträffar, att båda dessa fall förekomma på en
gång. Det vore derför en enkel gärd åt rättvisan, om staten härvidlag
trädde emellan. Men då hvarje förberedande pröfning af vittnesmålens
betydelse för saken måste blifva otillfredsställande, och frågan enklast
löses, om ett sådant tillägg göres till lagen, att densamma blir öfverensstämmande
med nya lagberedningens ofvan omförmälda förslag, vågar
jag derför vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte för sin del antaga det tilllägget till ofvan
omförmälda lags 1 §:s andra moment, att orden »eller på begäran af
häktad person» inskjutas mellan orden »förordnande» och »inkallad»,
hvarigenom detta moment, som nu lyder: »enahanda rätt till ersättning
tillkommer den, som i mål af nämnda beskaffenhet blifvit enligt domstols
förordnande inkallad såsom vittne, eller af åklagaren åberopats
eller enligt domstols förordnande inkallats för att upplysningsvis höras»
skulle få följande förändrade lydelse: enahanda rätt till ersättning tillkommer
den, som i mål af nämnda beskaffenhet blifvit enligt domstols
förordnande eller på begäran af häktad person inkallad såsom vittne,
eller af åklagaren åberopats eller enligt domstols förordnande inkallats
för att upplysningsvis höras.

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Om det af mig nu framstälda lagförslaget icke kan vinna Riksdagens
bifall, vågar jag alternativt hemställa,

att Riksdagen ville besluta att till Kongl. Maj:t aflåta skrifvelse
med anhållan, att förslag till tillägg till ofvan omförmälda lag i angifvet
syfte måtte för Riksdagen framläggas.»

Sedan nya lagberedningen, enligt nådigt uppdrag, utarbetat förslag
till lag angående bevisning inför rätta jemte dermed sammanhängande
författningar och samtliga dessa förslag undergått vederbörlig granskning
inför högsta domstolen, aflät Kongl. Maj:t, såsom man torde erinra sig,
till 1893 års Riksdag proposition i ämnet.

Lagutskottet, till hvilket propositionen i vanlig ordning hänvisades,
tillstyrkte dess antagande, dock hvad beträffar sjelfva hufvudförslaget

— förslaget till lag angående bevisning inför rätta — först efter vidtagande
af åtskilliga ändringar. I den af lagutskottet tillstyrkta formen
antogs propositionen af Första Kammaren, hvaremot Andra Kammaren
med betydande majoritet — 143 röster emot 73 — afslog utskottets
hemställan och samtliga i propositionen innefattade lagförslag.

Frågan hade alltså förfallit för denna riksdag. Redan året derpå

— vid 1894 års riksdag — väcktes emellertid flera motioner, åsyftande
införande i lagstiftningen af vissa delar utaf det i förberörda
proposition innehållna lagförslag angående bevisning inför rätta, hvarjemte
framlades förslag, i sammanhang härmed, om dels ändrade bestämmelser
angående nämndens befogenhet, dels ock ändringar i fråga
om nämndemännens val och tjenstgöring. Med föranledande häraf
hemstälde lagutskottet om aflåtande af skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran, det förslag till lag angående bevisning inför rätta å nyo måtte
för Riksdagen framläggas, och blef utskottets hemställan af båda kamrarne
bifallen.

Vid anmälan i statsrådet den 22 april 1895 af Riksdagens berörda
skrifvelse förklarade sig vederbörande departementschef, vid det förhållande,
att enighet syntes förefinnas om de väsentligaste punkterna i
det till 1893 års Riksdag aflåtna lagförslag angående bevisning inför
rätta och framför allt derom, att reformen af bevisningsrätten borde
grundas på den fria bevispröfningens princip, eg a anledning återupptaga
de i propositionen till 1893 års Riksdag innefattade lagförslag,
dock med iakttagande, såvidt möjligt, af de utaf lagutskottet föreslagna
ändringar. Sedan departementschefen derpå redogjort för ett i angifvet
syfte inom departementet uppgjordt förslag till lag angående bevisning

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

inför rätta, i hvad detsamma skilde sig från det af 1893 års lagutskott
tillstyrkta, beslöts, på hans hemställan, att högsta domstolens yttrande
deröfver såväl som öfver återstående i propositionen till 1893 års Riksdag
innefattade lagförslag skulle infordras. Sedan detta yttrande inkommit,
vidtogos i anledning deraf åtskilliga jemkningar i lagförslaget
angående bevisning inför rätta, hvarefter i statsråd den 9 sistlidne januari
beslöts förelägga Riksdagen till antagande det sålunda omarbetade
förslaget jemte öfriga till 1893 års proposition hörande lagförslag.

Nu föreliggande proposition innehåller emellertid derutöfver ett
femte lagförslag. Detta har tillkommit med föranledande af vid 1894
års riksdag afgifna motioner, åsyftande sådan ändring i nu gällande
bestämmelser, att antalet nämndemän i de på grund af förordningen
den 17 maj 1872 sammanslagna tingslag ej skulle Öfverstiga det för
andra tingslag bestämda.

Mot förslaget har vid dess granskning inför högsta domstolen icke
någon anmärkning blifvit framstäld.

Utskottets ståndpunkt till förevarande proposition är i all hufvudsak
densamma som 1893 års lagutskott intog till då framlagda förslag i
ämnet.

Lika med 1893 års lagutskott anser utskottet sålunda den grundsats,
från hvilken förslaget till lag angående bevisning inför rätta utgår
— den s. k. fria bevispröfningens grundsats — vara fullt rigtig och
innebära en högst väsentlig förbättring af nu gällande bevisningsregler.
Till rigtigheten erkänd af lagkomitén och äldre lagberedningen har
denna grundsats såväl i det af nya lagberedningen utarbetade s. k.
principbetänkandet som af den förstärkta lagberedningen på det kraftigaste
förordats. I praxis har den äfven, oaktadt bestämmelserna i
17 kap. rättegångsbalken, gjort sig allt mera gällande.

Lämpligheten af en lagförändring i den rigtning, nämnda grundsats
anvisar, torde derför ega äfven erfarenhetens bestämda vitsord.

Sjelfva innebörden af grundsatsen i fråga synes utskottet hafva
träffande angifvits i ofvannämnda principbetänkande, och tillåter sig
utskottet alltså återerinra om uttalandet härutinnan.

»Man kan», så yttrar sig nya lagberedningen, »i korthet säga, att,
då domarens på objektiva grunder fotade öfvertygelse om tillvaron eller
icke tillvaron af ett uppgifvet förhållande är bevisningens ändamål, allt,
som inom ramen af en förhandling inför rätta kan med sådan verkan
framläggas för domaren, också kan tjena såsom bevismedel. Att fullständigt
uppräkna och karakterisera allt, som inom nämnda begränsning

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

kan såsom bevismedel inverka på domarens öfvertygelse, är naturligen
icke möjligt.

Domarens öfvertygelse såsom jurist och embetsman måste sammanfalla
med hans öfvertygelse såsom menniska; eljest är den icke någon
öfvertygelse. Ju mindre derför den juridiska sanningspröfningens regler
aflägsna sig från den vanliga allmänt menskligas, ju mindre skråmessig
den framträder för folkuppfattningen, desto större blir ock förtroendet
till dess resultat. Häri ligger en af grundorsakerna till sträfvandet att
aflägsna onödiga skiljaktigheter i detta hänseende och såvidt möjligt
utesluta bevisregler, Indika stå såsom egendomligheter för en ensidig
formalistisk uppfattning.

Försöken att genom lagbestämmelser på förhand fastställa verkan
af det ena eller det andra bevismedlet, att aritmetiskt uppskatta deras
värde i hela eller halfva, eller tillägga det s. k. artificiella beviset annan
betydelse än det icke artificiella, att tvinga domaren att antaga något för
sant i ena eller osant i andra fallet, ehuru hans personliga öfvertygelse
lutar åt motsatt håll, hafva, enligt erfarenhetens vittnesbörd, icke eller
åtminstone endast i underordnad grad varit till gagn för den sak, de
vilja tjena. Väsentligen ämnade att utgöra ett värn mot domaremagtens
godtycke och Övergrepp, hafva dylika bestämmelser i allmänhet befunnits
otillräckliga dertill, om andra verksamma korrektiv saknats.

Vid denna bevispröfning måste domaren för sin öfvertygelse kunna
angifva objektiva grunder eller sådana, som äro egnade att utöfva enahanda
verkan på andra tänkande menniskor; och de regler på detta
område, hvilka utgöra en frukt af århundradens erfarenhet, förlora icke
sin giltighet derför, att domaren icke längre är pligtig eller berättigad
att mekaniskt följa dem. Skall icke rättskipningens säkerhet allvarsamt
rubbas, måste bevispröfningen blifva lika objektiv som förr.»

Mot införande af berörda grundsats möter, enligt utskottets tanke,
desto mindre betänkligheter, som, enligt hvad redan omförmälts, densamma,
visserligen på sidan om bestående lag, men i full öfverensstämmelse
med den upplysta allmänna meningen i landet vunnit en allt
vidsträcktare tillämpning och grundsatsens lagfästande följaktligen, långt
ifrån att innebära en våldsam förändring, i sjelfva verket allenast förlänar
lagens helgd åt ett bevissystem, som i väsentliga delar redan är
med vår lagskipning införlifvadt.

Af en ledamot i högsta domstolen har visserligen uttalats den meningen,
att den fria bevispröfningens grundsats redan genom 1734 års
lag skulle vara i tillbörlig utsträckning erkänd. Praxis hos oss i afseende
å bevispröfningen befunne sig också, enligt hans mening ej,

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

såsom förutsattes af dem, hvilka härutinnan önskade en ny lagstiftning,
i uppenbar strid mot gällande lags bestämmelser i ämnet, utan stode
tvärtom i god öfverensstämmelse med lagens grund och mening; och
då förändring i denna praxis icke åsyftades, vore följaktligen någon
lagändring icke heller erforderlig.

Utskottet kan likväl ej dela denna mening, hvilken ej heller inom
högsta domstolen vunnit någon anslutning, likasom allmänna åskådningssättet,
att döma af hvad under förhandlingarna i ämnet uttalats, icke
torde med åsigten i fråga öfverensstämma. Svårligen torde för öfrigt
kunna nekas, att fall kunna förekomma, då de nu stadgade bevisreglerna,
äfven om de med frihet tillämpas, träda hindrande i vägen för
vinnande af full rättvisa, och denna omständighet i och för sig synes
utskottet till fyllest ådagalägga lämpligheten af en förändring i det bestående.

Såsom skäl emot den fria bevispröfningens uttryckliga erkännande
i vår lagstiftning har vidare framhållits, att densamma ej skulle vara
förenlig med den nuvarande organisationen af våra domstolar. Särskilt
skulle alltså organisationen af häradsrätterna — som i det närmaste
hafva karakteren af enmansdomstolar — träda hindrande i vägen.
Befogenheten af detta skäl bör emellertid ej öfverskattas. Först och
främst vittnar erfarenheten från den ganska långa tid, under hvilken
den fria bevispröfningens grundsats faktiskt varit i vår lagskipning tilllämpad,
lugnande i detta afseende, och derjemte finnes ju, såsom utskottet
i annat utlåtande denna dag har tillfälle framhålla, en utväg att
förebygga den fara för rättssäkerheten, som förmenas ligga uti öfverlåtande
af den fria bevispröfningen till utöfning af en ensam domare.

Utsträckes nämndens befogenhet, lärer derigenom vinnas ett afsevärdt
värn mot missbruk af den fria bevispröfningen. Utskottet håller
emellertid före, att en dylik utsträckning ej bör utgöra något nödvändigt
vilkor för genomförande af den fria bevispröfningens grundsats,
om ock utskottet å andra sidan anser en sådan förändring af nämndens
befogenhet utan fara eller olägenhet kunna vidtagas.

Då utskottet, efter denna redogörelse för ifrågavarande propositions
tillkomst samt sin ståndpunkt till den grundsats, från hvilken propositionens
hufvudförslag utgår, går att öfver densamma afgifva utlåtande,
tillåter sig utskottet till en början erinra om innebörden af de hufvudsakliga
förändringar, som lagförslaget angående bevisning inför rätta
från dess framläggande vid 1893 års riksdag undergått. Först och
Bih. till Riksd. Prof. 18(J7. 1 Sami. 21 Jläft. 2

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

främst är härvid att uppmärksamma de äudringar, som af 1893 årB
lagutskott ifrågasattes.

Den mest genomgripande af dessa rörde rättsinstitutet parts ed. I
det till 1893 års Riksdag framlagda förslag voro bestämmelserna om
parts ed grundade på principen af fritt edligt förhör med parten, i
öfverensstämmelse med det af nya lagberedningen vid dess utlåtande
fogade s. k. särskilda förslaget.

Denna form af parts ed ansåg 1893 års lagutskott sig ej kunna
förorda till antagande, utan fann nödigt bygga sitt förslag i denna
del på en principielt motsatt grundval, hvilken funnit uttryck i det af
nya lagberedningen utarbetade hufvudförslaget. Parts-eden borde sålunda,
enligt utskottets mening, fortfarande vara normerad, och reformsträfvandena
på detta område måste derför inskränka sig till att söka
undanrödja eller åtminstone förringa de olägenheter, som med den normerade
edens bibehållande vore förknippade.

Då nya lagberedningens ur denna synpunkt uppgjorda förslag i
det hela syntes utskottet tillfredsställande, blef detsamma med vissa
mindre betydande ändringar förordadt till antagande.

Öfriga af 1893 års lagutskott föreslagna ändringar rörde allenast
förslagets angående bevisning inför rätta detaljbestämmelser. I detta
afseende må erinras om: ändringarna i 3 och 4 §§ i syfte att tydligare,
än som skett, uttala den för såväl tvistemål som brottmål i allmänhet
gällande satsen, att parts erkännande i regel gör vidare bevisning öfverflödig,
att sålunda ett motsatt förhållande är att betrakta såsom
undantag; ändringen i 7 § genom intagande af föreskrift, att delegarerätt
i bolag eller kommunal samfällighet eller förening icke grundlägger
vittnesjäf, för så vidt ej delegaren är omedelbart och personligen
ansvarig för samfällighetens förbindelser eller kan vänta synnerlig
nytta eller skada af målets utgång; begränsningen af den i berörda §
embets- eller tjensteman eller med dem i förevarande afseende likstäld
funktionär tillerkända rätt att i egenskap af målsegande vittna om
brott, som blifvit emot honom under utöfningen af embetet, tjensten
eller uppdraget begånget, till det fall, att annat vittne ej är att tillgå;
upphäfvande af den ovilkorliga bestämmelsen, att i fråga om brott, som
blifvit föröfvadt mot två eller flera, den ene ej skall vara jäfvig att
vittna om det, som händt den andre, och öfverlemnande åt rätten att
efter omständigheterna afgöra, huruvida vittnesrätt i antydda fall må
medgifvas; inskränkningen till tvistemål af den ojäfvighet att vittna,
som, enligt förslagets 8 §, förefans för nära anhöriga till den, hvilken
å tjenstens vägnar eller i egenskap af förmyndare eller såsom sysslo -

Lagutskottets Utlåtande N:o 27. 11

man för kommun, bolag eller förening förer talan inför rätta; utbytande
af den i förslagets 22 § gifna föreskrift, att i anledning af vissa
jäfsanmärkningar rätten skulle med vittnesförhör låta anstå, emot bestämmelse
om frihet för rätten att afgöra, huruvida dylikt uppskof må
ega rum eller vittnet genast höras; uteslutande af bestämmelsen i förslagets
22 §, att vittnen skola hvar för sig aflägga ed, samt mildrande
af förbudet för vittne i ett mål att närvara vid föregående vittnesmåls
afläggande; intagande i 25 § af uttrycklig föreskrift derom, att föreläggande,
hvarigenom vittne, som uteblifvit, ålägges att vid vite å annan
tid sig inställa, skall vittnet delgifvas; införande i förslagets 28 § af
föreskrift, att rätten skulle bestämma vittnesersättningen, så vidt ej
såväl båda parterna som vittnet vore derom ense; upptagande i förslagets
36 § af stadgandet i 17 kap. 9 § rättegångsbalken om förbud
att i brottmål upplysningsvis höra föräldrar och barn, äkta makar eller
syskon, emot hvarannan, såvida ej saken angår dråp och mord, hvarom
eljest all upplysning saknas; upphäfvande af den i berörda § stadgade
undantagsföreskrift i fråga om påföljd af tredska för vissa, som kunna
i brottmål kallas att upplysningsvis höras; ändring af 52 §:s bestämmelser
om ersättning till den, som fullgjort editionspligt, till öfverensstämmelse
med de i 43 § gifna föreskrifter om ersättning till sakkunnig.

De ändringar, som, utöfver de nu omnämnda, af 1893 års lagutskott
föreslogos, voro hufvudsakligen redaktionella och torde alltså
ej kräfva särskildt omnämnande.

I det nya förslag till lag angående bevisning inför rätta, som i
anledning af 1894 år Riksdags förberörda skrifvelse utarbetades, blefvo
de flesta af 1893 års lagutskott föreslagna ändringar iakttagna, om
ock vissa redaktionella förändringar ansågos behöfliga. I fråga om
några af lagutskottet gjorda ändringsförslag befans emellertid ej lämpligt
att bringa desamma till efterföljd. Så var t. ex. förhållandet med
ofvan anförda, af lagutskottet förordade ändring i förslagets 28 §.
Härom yttrade departementschefen vid ärendets föredragning i statsrådet
den 22 april 1895:

»I 28 § har lagutskottets pluralitet velat införa den bestämmelse,
att der ej såväl den part, hvilken åberopat ett vittne, som motparten
och vittnet enas om vittnesersättningen, denna skall af rätten bestämmas
efter ty skäligt pröfvas. Väl må det, såsom utskottet yttrar, vara ändamålsenligt,
att vid bestämmandet af vittnesersättning jemväl deri part,
som ej åberopat vittnet, erhåller tillfälle att uttala sig om beloppet, och
för närvarande är det, såsom bekant, mycket vanligt att denna part på
förhand inlägger reservation mot ett efter hans åsigt för högt tilltaget

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

ersättningsbelopp, nemligen för så vidt hans rätt kan komma att deraf
bero. För ett dylikt tillvägagående utgör ock 28 §, sådan densamma
var i den kongl. propositionen formulerad, uppenbarligen icke något
hinder. Att, på sätt utskottet föreslagit, ålägga rätten ovilkorlig skyldighet
att ingå i pröfning af ersättningens belopp, så snart ej begge
parterna derom sämjas, kan jag deremot ej finna rigtigt eller lämpligt.
Då den, som åberopat vittnet, inför rätten godkänner vittnets ersättningsanspråk,
är detta naturligast att betrakta såsom en utfästelse att
utgifva fordrade beloppet, och vittnet bör då äfven ega att få sin rätt
genom domstolens beslut faststäld och derigenom utsökningsbar. Utan
tvifvel skulle ock ett stadgande sådant som det af lagutskottet föreslagna
ej sällan medföra onödig omgång och tidsutdrägt, särskildt för
de fall, då den, som åberopat vittnet, sjelf får vidkännas sin rättegångskostnad.
I betraktande häraf och då enligt lag och praxis först vid
sakens afgörande parterna emellan bör bestämmas, ej blott å hvilkendera
af dem rättegångskostnaderna i allmänhet skola stanna, utan ock
i hvilken mån vinnande partens kostnader äro af beskaffenhet att böra
af den tappande godtgöras, kan jag ej förorda, hvad lagutskottet i denna
del, afvikande från Kongl. Maj:ts förslag, tillstyrkt.»

Ej heller den i 36 § föreslagna ändringen kunde utan väsentlig
jemkning godkännas. Departementschefen anförde härutinnan:

»Stadgandet i 17 kap. 9 § rättegångsbalken, att domstolens befogenhet
att i svåra brottmål upplysningsvis höra jäfvig person, icke
må utsträckas till den tilltalades föräldrar eller barn, make eller syskon,
der saken ej angå mord eller dråp, hvarom eljest all upplysning saknas,
har af lagutskottet återupptagits och i 36 § infogats. Då talande skäl
onekligen kunna anföras för ett dylikt undantag från den eljest hvar
och en åliggande pligten att efter förmåga bidraga till uppdagande af
grofva förbrytelser, vill jag ej motsätta mig, att en bestämmelse i angifna
syftet i lagen införes. Men deremot kan jag icke anse det följdrigtigt,
att närmaste skyldemäns eller makes hörande medgifves i fråga om
dråp, men icke då det gäller vissa andra, otvifvelaktigt svårare brott,
såsom mordbrand, hvaraf annans död följt, eller de gröfsta formerna
af rån. Då nu de brott äro att betrakta såsom de gröfsta, å hvilka
lagens strängaste straff kunna följa, synes mig det rigtiga vara att låta
den obegränsade pligten att meddela upplysningar gälla alla de brott,
som kunna medföra dödsstraff eller straffarbete på lifstid, men också
endast dessa. I öfverensstämmelse härmed har affattningen af det föreslagna
tillägget till 36 § blifvit jemkad.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

»Den af lagutskottet i 52 § ifrågasatta ändringen ansågs ej böra
vidtagas.

Den likformighet emellan 52 och 43 §§, som lagutskottet härmed
åsyftat, lärer», förklarar departementschefen, »icke vara nödig eller ens
lämplig. »Att i 43 § bestämts, dels att ersättning till sakkunnig, hvarom
der är fråga, skall förskjutas af kärande eller klagande, äfven om
till äfventyrs den sakkunniges biträde påkallats till upplysning om någon
af motparten åberopad omständighet, dels ock att rätten vid målets afgörande
skall bestämma, hvem kostnaden slutligen bör drabba, beror
helt naturligt derpå, att här är fråga om sakkunnig, som rätten funnit
skäl "tillkalla till biträde åt sig. Helt annat är det fall, som afses i
52 §, der det uttryckligen förutsättes, att part begärt handlingens företeende.
I denna händelse skall, såsom ock Kongl. Maj:ts förslag innehöll,
ersättningen gifvetvis förskjutas af den, som påfordrat editionen.
Att frågan, å hvem denna af rättegången föranledda kostnad slutligen
bör stanna, skall bedömas efter de i 21 kap. rättegångsbalken gifna,
allmänna regler, torde lika litet här som beträffande ersättning till vittne
eller af part åberopad sakkunnig behöfva eller böra särskild! uttalas.
På dessa skäl anser jag den i Kongl. Maj:ts förslag åt 52 § gifna
lydelse ega företräde.»

Beträffande de af lagutskottet framlagda, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med nya lagberedningens hufvudförslag utarbetade bestämmelser
om parts ed funnos desamma böra, med vissa smärre jemkningar,
godkännas.

Departementschefen ansåg nemligen af hvad vid ärendets behandling
förekommit framgå, att principen om fritt partsförhör på ed för
närvarande icke uppbures af den allmänna meningen inom vårt land,
hvartill såsom ytterligare skäl mot dess införande komme, att denna
grundsats läte sig på ett fullt tillfredsställande sätt genomföra först i
sammanhang med en vida mera genomgripande reform af rätt.egångsförfarandet,
än nu vore i fråga.

De erforderliga jemkningarne i lagutskottets förslag afsågo 61, 68,
74 och 75 §§. Härom yttrar departementschefen: »Enligt 61 § i lagberedningens
förslag skulle i brottmål värjemålsed ej få ådömas, om å
brottet kunde följa straffarbete. Lagutskottet, som fann det betänkligt
att för närvarande gå så långt i begränsning af värjemålsedens användning
i brottmål, hemstälde, att förbudet måtte få gälla endast sådana
fall, der brottet kunde medföra straffarbete öfver ett år. Ehuru med
denna gränslinie värjemålsedcn hädanefter kunde komma till användning
i fall, der den för närvarande sällan eller aldrig ifrågakommer,

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

anser jag mig likväl icke ega tillräckligt skäl att motsätta mig den
föreslagna ändringen. Men då det ej lärer vara lämpligt eller rådligt
att döma till värjemålsed i fråga om brott af den beskaffenhet, att förlust
af medborgerligt förtroende derå kan följa, hemställer jag, att en
bestämmelse i denna rigtning i 61 § intages.

Efter 68 § enligt dess lydelse i såväl lagberedningens som lagutskottets
förslag skulle edgångsbeslut ej få tillämpas, innan det »visats»
ega laga kraft. De här begagnade ordalagen synas näppeligen medgifva
annan tolkning, än att för tillämpning af edgångsbeslutet ovilkorligen
fordrades, att med bevis från vederbörande domstol styrktes, att
vad ej erlagts eller ej fullföljts eller att besvär icke anförts. En sådan
bestämmelse synes emellertid komma att onödigtvis betunga den rättsökande
allmänheten, hvilket blefve särskildt känbart vid smärre brottmål,
der ena parten alltid skulle nödgas anskaffa diariibevis från hofrätt.
För närvarande lärer allmänt så förfaras, att, om begge parterna
inför rätta vitsorda, att edgångsutslaget ej öfverklagats, detta genast
vinner tillämpning, och då denna praxis icke, så vidt jag försport, visat
sig orsaka några olägenheter, anser jag den utan fara kunna genom
lag bekräftas. Äfven ur en annan synpunkt är, enligt min åsigt, den
af lagutskottet tillstyrkta formuleringen af ifrågavarande § mindre tillfredsställande.
Lagutskottet har till §:n, sådan den lydde i lagberedningens
förslag, gjort ett tillägg, som förutsätter, att till ed dömd part
genom förfallolöst uteblifvande å edgångsdagen brister åt eden, äfven
om edgångsbeslutet då ej visas hafva vunnit laga kraft. Bestämmelserna
i den del af §:n, som af lagutskottet upptagits från lagberedningens
förslag, torde deremot, sammanstälda med stadgandet i 71 §,
innebära, att förr än edgångsbeslutet visats hafva vunnit laga kraft
parten ej kan genom uteblifvande förlora rätten att gå eden. Derför
erfordras nemligen enligt sistnämnda §, att parten uteblifver å den dag,
då han har att fullgöra edgången; men han kan näppeligen sägas hafva
att fullgöra edgången å tid, då, enligt föreskrift i 68 §, edgångsbeslutet,
äfven om det tagit åt sig laga kraft, till följd deraf att sagda förhållande
icke blifvit styrkt, ej må vinna tillämpning. För att i förevarande
afseende bringa de särskilda delarne af 68 § i öfverensstämmelse
med hvarandra har en mindre jemkning i ordalagen vidtagits.

Med anledning deraf, att ur 65 § bortfallit den i lagberedningens
förslag förekommande bestämmelsen, att, när i målet flera påståenden
funnes, rätten hade att, då till värjemålsed dömdes, samtidigt meddela
hufvudsakligt utlåtande i öfriga delar af målet, som kunde utan ed
pröfvas, erfordras någon jemkning af stadgandet i 74 §.

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Då i 20 kap. strafflagen bestämd skilnad göres mellan stöld och
snatteri, har det synts mig, att i 75 § borde användas sådant uttryck,
som omfattar båda dessa arter af brott; hvarjemte i öfrigt ordalagen i
denna paragraf bort något jemkas för att stadgandet i första punkten
af första stycket må kunna å det i andra punkten af samma stycke omförmälda
fall direkt tillämpas.»

Det i nu föreliggande proposition innefattade förslag till lag angående
bevisning inför rätta betecknar emellertid flera skiljaktigheter
från det vid 1893 års riksdag framlagda lagförslag, än dem som ofvan
berörts. Sålunda har 1 § undergått omarbetning i syfte, att med önskvärd
tydlighet skulle framgå rätta innebörden af den bär stadgade fria
bevispröfningen: icke att domaren egde efter sitt subjektiva godtycke
pröfva den förebragta bevisningens verkan, utan allenast att han, fri
från i lagen utstakade regler angående måttet af vissa bevismedels kraft
och utan afseende å arten af de bevismedel, som användes, hade att
såsom styrkt fastställa den omständighet, rörande hvilken en för hvarje
sundt och oförvilladt omdöme fullt öfvertygande bevisning åstadkommits.

Beträffande förslagets 8 § framstäldes vid dess granskning inför
högsta domstolen anmärkning af trenne justitieråd i följande yttrande:

»Här föreskrifves, att den ej må höras såsom vittne, hvilken befinner
sig i visst slägtskaps- eller svågerlagsförhållande till annan, som
på grund af 7 § är jäfvig att vittna. Jäf enligt sistnämnda paragraf
är emellertid ej under alla förhållanden ovilkorligt. Har brott blifvit
föröfvadt mot två eller flera, eger rätten efter omständigheterna pröfva,
huruvida den ene af dem må vittna om det, som händt den andre.
Äfvenså är embets- eller tjensteman eller med denne i förevarande hänseende
likstäld person ej i sin egenskap af målsegande jäfvig att vittna
om brott, som blifvit emot honom begånget under utöfningen af hans
befattning, der ej annat vittne är att tillgå. Då i dessa fall tvekan
lätt kan uppstå, huru förfaras skall med anhörige till den, som sålunda
endast under särskilda förhållanden må höras såsom vittne, torde bestämda
föreskrifter i detta hänseende vara erforderliga. I förra fallet
synes enahanda pröfningsrätt, som blifvit rätten tillagd i afseende å
målseganden, böra tillkomma rätten äfven med hänsyn till dennes anhörige.
I senare fallet åter kan till följd af det för målsegandens
hörande uppstälda vilkor, att ej annat vittne är att tillgå, rättigheten
att höra målsegandes anhörige näppeligen göras beroende deraf, om
målseganden sjelf må höras eller ej. Medgifvandet åt målseganden att
vittna torde äfven åtminstone i viss mån kunna antagas vara föranledt
af den särskilda tilltro, som på grund af hans ställning bör tillkomma

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

honom; men deraf kan naturligen ej hemtas någon anledning att låta
hans anhörige höras såsom vittnen.»

De mot paragrafens lydelse gjorda erinringar föranledde dess omredigering,
på sätt i nu föreliggande förslag skönjes.

Med afseende å det i sista punkten af 26 § förekommande stadgande
om vittnes lösgifvande ur häkte i vissa fall hemstäldes vid förslagets
granskning i högsta domstolen af två dess ledamöter, att, då
beslut om lösgifvandet skulle meddelas af rätten, men längre tid, ända
till sex veckor, kunde komma att förflyta, innan denna sammanträdde,
befogenhet att förordna om vittnets lösgifvande borde medgifvas rättens
ordförande. Att för detta ytterst sällsynta fall ifrågasätta en afvikelse
från allmänna processuella regler, dertill syntes departementschefen
dock tillräckligt skäl ej föreligga. Men då möjligheten af anmärkta
olägenheten ej kunde bestridas, syntes en lämplig utväg vara att något
förkorta den tid, inom hvilken häktadt vittne åter skall för rätten
inställas, och har en ändring i detta syfte fördenskull blifvit i 26
§ vidtagen.

Äfven 28 § har erhållit förändrad affattning i öfvensstämmelse
med hvad vid förslagets granskning i högsta domstolen yrkats.

Härutinnan påpekades, att föreskrift saknades för tvistemål och
vissa brottmål, om af hvem ersättning och förskott å resekostnad till
vittne, som enligt rättens förordnande inkallats att å nyo höras, skulle
utgifvas. Ett justitieråd ansåg det böra på rätten ankomma att efter
omständigheterna pröfva, huruvida ersättning eller förskott å resekostnad
skäligen borde till vittne utgå.

Då den författning, till hvilken i berörda §:s tredje stycke hänvisas,
ej åsyftade alla brottmål, utan endast sådana, deri allmän åklagare
å tjenstens vägnar förde talan, ansågo tvenne högsta domstolens ledamöter
jemkning af ordalagen i detta stycke böra ske.

Återstående skiljaktigheter mellan nu föreliggande förslag till lag
angående bevisning inför rätta och det vid 1893 års riksdag framlagda
afse — der de ej äro af rent redaktionel art — bestämmelserna om
editionspligt.

Härom yttrade departementschefen vid ärendets föredragning i
statsrådet den 22 april 1895:

»De i 48—51 §§ af den kongl. propositionen intagna bestämmelserna
om editionspligten lemnades af lagutskottet utan anmärkning.
Icke desto mindre och ehuru inom Riksdagen någon egentlig förhandling
om denna del af förslaget icke egde rum, lärer dock på goda
grunder kunna antagas, att ifrågavarande bestämmelser, hvilka åtmin -

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

stone så vidt de träffa part eller jäfvig tredje man, innebära åtskilligt,

som för vår rättegångsordning är nytt, på många håll väckt oro och

betänkligheter. Vid sådant förhållande har jag ansett mig böra taga i
förnyadt öfvervägande, huruvida det läte sig göra att i denna del af

förslaget vidtaga modifikationer, hvarigenom det, som kunde finnas

stötande vid editionspligten, borttoges, utan att dermed betydelsen af
detta ytterst vigtiga och efter min åsigt oumbärliga rättsinstitut i nämnvärd
mån förringades.

Bland de i förra förslaget intagna bestämmelser i ämnet har den
om domstolens befogenhet att medelst vite tvinga part till framläggande
af skriftlig handling på vissa häll väckt anstöt, och vid förslagets granskning
inom högsta domstolen uttalades af en ledamot, att denna bestämmelse
förefölle både onödig och olämplig. Ihågkommas bör dock,
att enligt ordalagen i 48 § föreläggande af vite för part är att betrakta
såsom en undantagsåtgärd, som må vidtagas endast, då sådant
finnes nödigt, och det synes mig ej kunna med fog bestridas, att någon
gång förhållandena kunna värn sådana, att erforderlig utredning ej
kan vinnas, med mindre än att domstolen får tillgång till en viss handling,
exempelvis en karta. Af sådan anledning anser jag fortfarande
det vara välbetänkt och behöfligt, att lagen gifver domaren ett verksamt
medel i hand att förmå en tredskande part till framläggande af
dylik handling.

Med mera fog synes deremot kunna ifrågasättas, huruvida icke
området för editionspligten erhållit större utsträckning, än behofvet
oundgängligen krafvel-. Utan fara för misstag torde man kunna antaga,
att de betänkligheter, som ur denna synpunkt yppats, hufvudsakligen
framkallats deraf, att editionspligten utsträckts att gälla alla skriftliga
handlingar, således äfven bref, telegram och andra mera privata meddelanden.
Här synes ock i sjelfva verket eu begränsning kunna utan
skada göras, dock icke så, att undantag må medgifvas för hvarje enskilt
meddelande. Angår detta något parternas rättsförhållande och
har det aflåtits från endera parten till den andra eller från endera af
dem till tredje man, hvilken i egenskap af mäklare, agent, kommissionär
eller eljest uppträdt såsom förmedlare, eller från denne till en af parterna,
synes icke något giltigt skäl finnas att fridlysa sådan handling.
Men inträffa ej dessa förutsättningar, böra dylika handlingar af rent
privat natur icke kunna utan egarens eller innehafvare^ samtycke
dragas inför offentligheten, likasom de endast undantagsvis lära vara
egnade att bringa någon verklig upplysning i målet. Ett stadgande af
nu antydt innehåll har derför införts under 50 §, dervid den bestämHih.
till ltiksd. Prot. 1807. 7 Sami. 21 Haft. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

melse, som förut upptogs under detta paragrafnummer, med eu obetydlig
redaktionel jemkning inryckts i 49 §.

Derjemte hafva i 48 och 49 §§ vidtagits några ändringar, som
afse att tydligare uttrycka den mening, som nämnda stadganden rätteligen
böra innehålla. Af reservanter inom nya lagberedningen påyrkades
införandet af en särskild editions-ed såsom, enligt deras åsigt, utgörande
ett behöfligt komplement till bestämmelserna om edition af
skriftliga handlingar. Väl håller jag fortfarande före, att tillräckligt
skäl icke föreligger att upptaga detta yrkande, helst tillskapandet af en
ny art af processuel ed i och för sig icke utan tvingande behof lärer
böra ifrågasättas. Men nekas bör å andra sidan icke, att, om part kan
freda sig från sin editionspligt och påföljderna af tredska att fullgöra
denna skyldighet genom att förstöra eller till annan öfverlemna den
handling, hvarom fråga är, hela detta rättsinstitut i hög grad försvagas.
I 48 § har fördenskull införts det tillägg, att, om parten förstört eller
undanskaffat handlingen under sådana omständigheter, att det kan antagas
hafva skett i ändamål att hindra dess företeende, ett dylikt förfarande
skall så bedömas, som om han undandroge sig att fullgöra sin
editionspligt. Derjemte har, på det att ej en med part närskyld persons
editionspligt må varda så godt som illusorisk, i andra punkten af första
stycket efter orden »8 § omförmäler» tillagts »och ej är part i målet».

Vidkommande de i propositionen under 2:o, 3:o och 4:o upptagna
lagförslag må erinras, att dessa, med undantag af tidsbestämmelsen om
lagarnes trädande i kraft, äro af alldeles samma lydelse som de vid
1893 års riksdag framlagda förslag, mot hvilka lagutskottet då icke
hade något att erinra.

Det sätt, hvarpå nu föreliggande förslag angående bevisning inför
rätta sökt lösa den grannlaga uppgiften att utan våldsamma rubbningar
omgestalta vår gällande lagstiftning till öfverensstämmelse med den
fria bevispröfningens grundsats, anser utskottet i det hela tillfredsställande.

I likhet med 1893 års lagutskott finner utskottet sålunda förslaget
hafva med varsam hand sökt gifva de olika bevisinstituten en anordning,
som, på samma gång den upprätthåller den antagna grundsatsen,
tillika så nära som möjligt ansluter sig till bestående förhållanden och
undviker former, som för vårt folks rättsuppfattning ställa sig främmande
och till äfventyrs stötande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 27. 19

Mot detaljerna af förslaget äro ej heller några mera betydande
anmärkningar att framställa; endast i följande paragrafer hafva smärre
ändringar ansetts lämpliga.

13 §.

Ordet »ålder» har ansetts böra ur paragrafen utgå. Tillräckligt
synes vara, att vittnes ålder antecknas endast i de fall, då denna kan
vara af särskild betydelse för bedömande af vittnets trovärdighet.

18 §.

Bestämmelsen i paragrafens andra moment om förutsättningen för
vittnes hänvisande till själasörjare för erhållande af nödig undervisning
om edens vigt har utskottet gifvit förändrad affattning så till vida, att
orden »till följd af bristande religionskunskap» uteslutits. Det torde
nemligen någon gång vara erforderligt, att ett vittne äfven af annan
orsak än bristande religionskunskap bör hänvisas till själasörjaren, och
genom uteslutande af denna bestämmelse erhåller domaren eller rätten
större frihet att härutinnan handla på sätt, som i hvarje fall kan anses
bäst och ändamålsenligast.

50 §.

Med paragrafens affattning enligt Kongl. Maj:ts förslag är den
tolkningen ej utesluten, att editionspligt skulle förefinnas i fråga om
bref, telegram eller andra enskilda meddelanden, äfven om desamma
ej angå det parternas rättsförhållande, hvarom i det särskilda mål, hvari
utgifvandet af handlingen påfordras, är fråga. Då detta ej torde hafva
med förslaget afsetts och för alla händelser, enligt utskottets åsigt, betecknar
ett allt för stort ingrepp i parternas privata rättssfer, har
utskottet genom att ur paragrafen utesluta ordet »något» sökt förebygga
nämnda olägenhet.

61 §.

Kongl. Maj:ts förslag har i denna paragraf upptagit den af 1893
års lagutskott förordade bestämmelsen, att gränsen för värjemålsedens
tillåtlighet sattes vid ett maximum i straffskalan af ett års straffarbete.
Värjemålsed är sålunda enligt förslaget förbjuden, der å brottet kan
enligt lag följa straffarbete öfver ett år. Såsom man torde erinra sig,
upptog Kongl. Maj:ts till 1893 års Riksdag aflåtna förslag det stad -

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

gande härutinnan, att värjemålsed skulle vara förbjuden, der å brottet
enligt lag kunde följa straffarbete.

Vid utarbetande af det nu föreliggande förslaget ansåg sig emellertid
departementschefen böra upptaga den af lagutskottet föreslagna bestämmelsen.

Ehuru genom en återgång till den gräns för värj ernå! sedens tilllåtlighet,
som 1893 års förslag uppstälde, densamma uteslutes från användning
vid vissa brott, exempelvis de i 14 kap. 15 § strafflagen omförmälda
misshandel sbrott, der densamma hittills spelat en temligen
betydande roll, har utskottet emellertid, då det synts betänkligt att utsätta
en brottsling för frestelse till mened, genom att tillåta värjemålsed
äfven der brottet är af beskaffenhet att böra med straffarbete
försonas, ur paragrafens sista moment uteslutit orden »öfver ett år»,
och i följd deraf jemväl orden »eller förlust af medborgerligt förtroende».

70 §.

I paragrafens första moment stadgas skyldighet för rättens ordförande
bland annat att för parten förklara det, som skall med ed fästas.
Denna bestämmelse har utskottet ansett böra utgå. Såsom vid förslagets
granskning inom högsta domstolen anfördes, torde nemligen i
de flesta fall eds-temat aflfattas så kort, klart och tydligt, att en person
med sådant förstånd, att edgång honom tillätes, lätt begriper innehållet;
och då är den här föreslagna obligatoriska förklaringen af
domaren alldeles obehöflig. För de mera sällsynta fall åter, då edstemat
är något längre eller mera inveckladt, kan det mycket väl hända,
att domarens muntligen afgifna förklaring, som alltid torde blifva något
omständligare än sjelfva edstemat, af parten fattas i någon mån vidsträcktare
eller inskränktare än edstemats eget innehåll och för ty missförstås.
I dylik händelse kan förklaringen blifva till skada.

Ur paragrafens andra moment hafva af skäl, som omnämnas under
18 S här ofvan, orden »till följd af bristande religionskunskap»
uteslutits.

De i propositionen innefattade lagförslag angående ändrad lydelse
af 5 kap. 1 § ärfdabalken, ändring i 14 kap. jordabalken och ändring i

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar den 4 maj 1855
hafva icke föranledt några erinringar från utskottets sida.

Deremot har utskottet ansett sig icke kunna godkänna det i propositionen
framlagda förslag till lag om ändrad lydelse af 9 § i förordningen
angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om
häradsting den 17 maj 1872.

Genom antagande af detta lagförslag skulle nemligen, enligt utskottets
mening, afsevärda olägenheter uppstå i en del af de tingslag,
som, jemlik! nu gällande bestämmelser, hafva större antal nämndemän
än tolf. Särskildt skulle svårigheter uppkomma vid fördelning af de
skyldigheter, som utom tjenstgöringen vid domstolen åligga nämnden.
Utskottet vill härutinnan särskildt fästa uppmärksamheten derå, att
nämndemännen hafva att vid vägsyner biträda utan ersättning, och
denna skyldighet, som redan nu flerestädes är ganska betungande, skulle
naturligtvis i än högre grad kännas tryckande i de tingslag, der inskränkning
af nämndemännens antal enligt förslaget komme att vidtagas.

För öfrigt medgifver den nu gällande affattningen af 9 § i berörda
förordning Konungen rätt att, der så pröfvas skäligt, inskränka antalet
nämndemän i de tingslag, som uppkommit genom sammanslagning af
två eller flera tingslag. Denna anordning är, enligt utskottets åsigt,
att föredraga, då derigenom beredes möjlighet att afpassa nämndemännens
antal efter de inom olika tingslag rådande förhållanden.

Hvad herr Kronlunds förenämnda motion angår, vinnes syftet med
densamma genom bifall till ofvanberörda förslag till lag angående bevisning
inför rätta. Den af honom förordade skärpningen af bötesbestämmelsen
för vittne, som uteblifver, är nemligen i detta förslag
iakttagen.

Vidkommande slutligen herr Styrlanders här ofvan berörda motion,
hyser utskottet den uppfattningen, att den af honom förordade lagändringen
icke bör vidtagas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Såsom lagutskottet vid sistlidet års riksdag erinrade i anledning
af motionärens då afgifna framställning i liknande syfte, förutsättes tydligen
uti lagen angående ersättning af allmänna medel till vittnen i
brottmål af den 4 juni 1886, att domstol eger befogenhet att i brottmål
inkalla personer för att afhöras såsom vittnen — och detta naturligen
om de åberopas vare sig af åklagare, målsegare eller den tilltalade.
Uttryckligen stadgas nemligen uti angifna lag, att den, som
enligt domstols förordnande blifvit i brottmål till vittne inkallad, tillkommer
samma rätt till ersättning af allmänna medel, som i samma
lag tillerkännes den, som i dylikt mål af allmän åklagare åberopats till
vittne. Detta stadgande anvisar sålunda en utväg, hvarigenom de af
motionären påpekade missförhållanden kunna förebyggas. Man torde
nemligen med fog kunna förutsätta, att domstolen, särskildt då någon
är häktad samt just för de fall, motionären afser, att antingen den tilltalade
saknar medel att betala vittnesersättningen eller det af denne
åberopade vittnet på grund af medellöshet är urståndsatt att infinna
sig vid domstolen, skall, derest det åberopade vittnets afhörande verkligen
synes vara af någon betydelse i målet, veta att använda den utväg,
som omförmälda lag anvisar, eller att förordna om inkallande af
vittnet. Att åter medgifva alla af en häktad åberopade vittnen rätt till
ersättning af allmänna medel kan utskottet icke tillstyrka, enär sådant
lätteligen skulle kunna vålla missbruk och en oskälig kostnad tillskyndas
statsverket.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer alltså utskottet:

a) att Riksdagen, under förklarande, att Kongl.
Maj:ts ifrågavarande proposition icke kan i oförändradt
skick godkännas, ville, med anledning af denna proposition
och herr Kronlunds föreliggande motion, antaga
följande

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Kongl. Maj:ts förslag: Lagutskottets förslag:

l:o. Lag

angående bevisning inför rätta.

I KAP.

Om bevis i allmänhet så ock om parts erkännande.

1 §•

I rättegång galle såsom bevisadt det, hvarför med hänsyn till allt,
som i målet förekommit, öfvertygande skäl pröfvas föreligga. År angående
verkan af visst slag af bevis särskildt i lag stadgadt, lände det
till efterrättelse.

I domen skola angifvas de hufvudsakliga skäl, hvarå rätten grundar
sin öfvertygelse.

2 §•

Finner rätten, der fråga är om skadestånd, part vara dertill berättigad,
men är ej angående skadans omfång fullständig utredning förebragt;
ege rätten bestämma skadeståndet till det belopp, som med afseende
å upplysta eller eljest af rätten kända förhållanden pröfvas skäligt.

3 §•

Har part inför rätta erkänt viss omständighet, vare vidare bevisning
derom emot honom ej erforderlig.

Ej må dock hvad part erkänt gälla såsom bevisadt i tvistemål,
som ej kan genon förlikning mellan parterna afslutas, med mindre erkännandet
af förekomna omständigheter styrkes, ej heller i brottmål,
der erkännandets tillförlitlighet förringas af dess egen beskaffenhet eller
af annat förhållande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

KoJigl. Maj:ts förslag:

Lagutskottets förslag:

4 §•

Gör part sannolikt att hans erkännande varit föranledt af missuppfattning,
eller att det tillkommit genom tvång eller förledande, skall
erkännandet vara utan verkan. Återkallar part eljest sitt erkännade,
pröfve rätten med afseende å de skäl, som för återkallelsen åberopas,
och öfriga omständigheter i målet, om och i hvad mån verkan af erkännandet
genom återkallelsen förringas.

Finnes erkännande uppenbart osant, skall det lemnas utan afseende.

II KAP.

Om vittnen.

Vill part fästa sin talan med vittne, nämne vid rätten, der målet
liandlägges, den han till vittne åberopar.

6 §•

Den är jäfvig att vittna, hvilken är yngre än femton år eller saknar
förståndets fulla bruk eller är förlustig medborgerligt förtroende.

År den, som till vittne åberopas, under tilltal för brott, som kan
medföra förlust af medborgerligt förtroende; pröfve rätten efter omständigheterna,
huruvida åtalet bör utgöra hinder för hans hörande.

. . 7 §.

Eger den, som till vittne åberopas, del i saken, ändå att han ej
förer talan i målet, eller kan han af dess utgång vänta synnerlig nytta
eller skada; vare han i det mål jäfvig att vittna.

I mål, som angår kommun, bolag eller förening, vare medlem af
eller delegare i den samfällighet ej i denna egenskap jäfvig att vittna,
der han icke är enligt lag omedelbart och personligen ansvarig för sam -

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Kongl. Maj:ts förslag: Lagutskottets förslag:

fällighetens förbindelser eller kan vänta synnerlig nytta eller skada af
målets utgång.

I brottmål må målsegande, ändå att han afsagt sig rätt till talan,
ej höras såsom vittne; dock vare ej embets- eller tjensteman eller den,
som är förordnad eller vald att förrätta offentligt tjensteärende eller
utöfva annan allmän befattning eller kallad att tillhandagå vid offentlig
förrättning, i egenskap af målsegande jäfvig att vittna om brott, som
blifvit emot honom begånget under utöfningen af embetet, tjensten eller
uppdraget, der ej annat vittne är att tillgå. I fråga om brott, som
blifvit föröfvadt emot två eller flera, pröfve rätten efter omständigheterna,
huruvida den ene af dem må vittna om det, som händt den andre.

Den, som skäligen misstänkes för brott eller delaktighet deri, må
ej höras såsom vittne angående brottet.

8 §•

Den som med part eller med målsegande, hvilken ej förer talan
i målet, eller med annan, som jemlikt 7 § är jäfvig deri, är eller varit
förenad i äktenskap, eller är trolofvad, eller är i rätt ned- eller uppstigande
skyldskap eller svågerlag, eller är i den skyldskap, att den ene
är den andres broder eller syster eller broder- eller systerbarn, eller är
i svågerlag i ty att den ene är eller varit gift med den andres syskon,
vare i det mål jäfvig att vittna; dock må, då fråga är om brott, som
blifvit föröfvadt emot två eller flera, den, som till någon af målsegandena
står i det förhållande nu är sagdt, efter rättens bepröfvande höras om
det, som händt annan målsegande. Huruvida fosterföräldrar eller fosterbarn
till part eller till målsegande, hvilken ej förer talan, eller till
annan, som jemlikt 7 § är jäfvig, må vittna i målet, pröfve rätten efter
omständigheterna i hvarje särskildt fall.

I tvistemål skall dock ej räknas för jäf, att vittne är i det förhållande
här är nämndt till någon, som väl å tjenstens vägnar eller i egenskap
af förmyndare eller såsom syssloman för kommun, bolag eller förening
förer talan i målet, men sjelf icke eger sådan del i saken, som
enligt 7 § utgör laga jäf, eller kan af målets utgång vänta synnerlig
nytta eller skada.

Bill. till Riksd. Prot. 1891. 1 Band. 21 Haft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Kongl. Maj ds förslag: Lagutskottets förslag:

9 §■

Åsämjas parterna att låta den vittna, som enligt 7 eller 8 § är
jäfvig, eller som för annat brott än mened är förlustig medborgerligt
förtroende, må han såsom vittne höras, der rätten finner det lämpligt;
dock må ej någon, som enligt 7 eller 8 § är jäfvig, utan sitt medgifvande
förpligtas att aflägga vittnesmål.

10 §.

År den, som till vittne åberopas, vid rätten tillstädes, vare han
pligtig att strax aflägga vittnesmål, der rätten så förordnar.

Vill part kalla någon att aflägga vittnesmål, begäre hos domaren
stämning å vittnet. Allmän åklagare, som å tjenstens vägnar förer talan
vid underrätt, ege dock sjelf utfärda stämning å vittne, som han vill
der åberopa.

11 §.

I stämning å vittne skall intagas uppgift å parterna och målet
äfvensom tid och ort för inställelsen. Stämningen skall i hufvudskrift
eller besannad afskrift tillställas vittnet så tidigt, att vittnet kan beqvämligen
infinna sig vid rätten å tid, som i stämningen är utsatt.

12 §.

Innan vittne höres, efterfråge rättens ordförande, om jäf mot vittnet
finnes.

Åberopas till vittne någon, som ej är känd, eller förekommer anledning
att mot vittne finnes sådant jäf, som i 6 § omförmäles; förelägge
rätten den part, som äskar vittnets hörande, att angående vittnet
förebringa den upplysning, rätten finner nödig. Ej må vittnet höras
innan sådan upplysning vunnits.

Gör part mot vittne annat jäf, och förekommer anledning att jäfvet
är lagligen grundad!, ändå att det ej kan strax fulltygas; pröfve rätten,
om vittnet må genast höras eller med förhöret skall anstå till annan
dag, och förelägge rätten den part, som gjort jäfvet, att det styrka, der
vittnet blifvit strax hördt, å viss dag och, der med förhöret skall anstå,

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Kongl. Majtts förslag: Lagutskottets förslag:

å den dag, till hvilken förhöret uppskjuta, vid äfventyr att vidare rådrum
för sådant ändamål ej medgifves.

Finnes, sedan vittne blifvit hördt, att det var jäfvigt, har rätten
att derå fästa afseende då verkan af vittnesmålet bedömes.

Rättens ordförande tillfråge
vittnet om dess ålder, yrke och hemvist;
hvad derom upplyses skall i
protokollet antecknas. Förekommer
omständighet, hvilken rätten
finner vara af särskild betydelse
för bedömande af vittnets trovärdighet,
varde sådant ock i protokollet
anmärkt.

Rättens ordförande tillfråge
vittnet om dess yrke och hemvist;
hvad derom upplyses skall i protokollet
antecknas. Förekommer omständighet,
hvilken rätten finner
vara af särskild betydelse för bedömande
af vittnets trovärdighet,
varde sådant ock i protokollet anmärkt.

14 §.

Förr än vittne afgifver sin berättelse, skall vittnet med hand å
bok aflägga denna ed: »Jag N. N. lofvar och svär vid Gud och hans
heliga evangelium, att jag skall vittna och gifva till känna allt, hvad
jag vet i denna sak händt och sant vara, så att jag ej något förtiger,
tillägger eller förändrar; så sant mig Gud hjälpe till lif och själ».

15 §.

Vittne må ej utan sitt medgifvande höras angående omständighet,
hvars uppenbarande kan utsätta vittnet eller någon, till hvilken vittnet
står i det förhållande, 8 § omförmäler, för åtal. Framställes till vittnet
fråga angående sådan omständighet, ege vittnet förty vägra att besvara
frågan.

16 §.

År genom allmän lag eller särskild författning någon ålagdt att
ej uppenbara hvad han på grund af embete, tjenst eller annan befattning
får sig bekant; må han ej om sådant höras såsom vittne, med

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Kongl. Maj:ts förslag: Lagutskottets förslag:

mindre han blifvit i laga ordning löst från sin förpligtelse. Ej heller
må den, som blifvit anlitad att föra parts talan i rättegång eller deri
honom biträda, utan hufvudmannens medgifvande höras såsom vittne
om hvad han för fullgörande af det uppdrag fått sig förtrodt.

17 §•

Eftergifva parterna å ömse sidor vittneseden, varde vittnet hördt
utan ed, om rätten finner det kunna tillåtas.

18 §.

Sedan vittne aflagt ed, erinre
rättens ordförande vittnet om edens
vigt och betydelse. År eden eftergifven,
varde vittnet erinradt, att
derigenom vittnets förpligtelse och
ansvar icke förringas.

Förekommer anledning att vittne
till följd af bristande religionskunskap
icke rätt förstår edens vigt,
ege rätten hänvisa vittnet till dess
själasörjare att af honom erhålla
nödig undervisning.

Sedan vittne aflagt ed, erinre
rättens ordförande vittnet om edens
vigt och betydelse. År eden eftergifven,
varde vittnet erinradt, att
derigenom vittnets förpligtelse och
ansvar icke förringas.

Förekommer anledning att vittne
icke rätt förstår edens vigt, ege
rätten hänvisa vittnet till dess själasörjare
att af honom erhålla nödig
undervisning.

19 §.

Vittne skall muntligen och i ett sammanhang afgifva sin berättelse.
Rättens ordförande har att till vittnet framställa de frågor, som erfordras
för vinnande af säker och fullständig upplysning om hvad vittnet har
sig bekant i målet. Part vare berättigad att genom rättens ordförande
till vittnet framställa frågor angående sådant, som hörer till saken.

Skriftlig berättelse, som af vittne åberopas, må ej uppläsas innan
vittnet muntligen afgifvit sin utsaga, der ej rättens ordförande med afseende
å särskilda omständigheter finner det böra medgifvas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Kongl. Maj:ts förslag:

Lagutskottets förslag:

20 §.

Vittnes berättelse skall strax upptecknas och för vittnet uppläsas.
Rättens ordförande inhemte derefter vittnets förklaring, om dess utsaga
är rätteligen fattad; och varde förklaringen i protokollet anmärkt. Påminner
sig vittnet sedan något mera, förr än i saken är dömdt, gifve
det strax rätten till känna.

21 §.

Förekommer anledning att vittne i parts närvaro af rädsla eller
annan orsak ej fritt utsäger sanningen, eller hindrar part vittne i dess
berättelse genom att falla vittnet i talet eller annorledes; ege rätten
förordna, att parten ej må vara tillstädes medan vittnet höres.

Sedan parten åter förekallats, skall vittnets berättelse uppläsas för
parten; och ege han derefter att genom rättens ordförande till vittnet
framställa de frågor, hvartill anledning må finnas.

22 §.

Åro vittnen flera, skola de hvar för sig höras. Ej bör under förhör
med vittne vara tillstädes annat vittne, som senare skall höras.

23 §.

Finnas vittnens utsagor mörka eller stridiga, må rätten ställa
vittnena till förhör emot hvarandra.

Pröfvas nödigt, att någon, som vittnat i målet, ånyo höres, ege
rätten förordna om vittnets inkallande.

24 §.

Skall någon, som vittnat i målet, ånyo höras, må han vittna å
förut aflagd ed; och varde han om den ed af rättens ordförande erinrad.

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Kongl. Maj:ts förslag:

Lagutskottets förslag:

25 §.

År vittne, som blifvit lagligen kalladt, ej tillstädes när målet företages
till behandling, och visas ej laga förfall, dömes till böter från
och med fem till och med ett hundra kronor; och förelägge rätten
vittnet vid vite att inställa sig å annan tid. Föreläggande, hvarom nu
är sagdt, skall vittoet delgifvas. Kommer ej vittnet ändå, må vittnet
till rätten hemtas. I brottmål, deri den tilltalade hålles häktad, må
rätten genast låta hemta vittne, som utan styrkt laga förfall uteblifvit.

Afstår den, som låtit kalla vittnet, från sin begäran om vittnets
hörande, eller kommer eljest frågan derom att förfalla; må ej vittnet
sedan för uteblifvande dömas till böter eller fällas att utgifva vite.

Vittne, som blifvit dömdt till böter eller fäldt att utgifva vite, ege
söka ändring i beslutet genom besvär.

''• i 11: ! .1/ ! h i : i! . t ■ ''; Y -V * *> • 1 • : * •. k Y i -

26 §.

Vägrar vittne att aflägga vittnesmål eller att besvara framstäld
fråga, pröfve rätten de skäl, vittnet åberopar, och gifve sitt utslag deröfver.
Förklaras vittnets vägran ej vara lagligen grundad, men tredskas
vittnet ändå; förelägge rätten vittnet vid vite och, der vittnet ej
deraf låter sig rätta, vid äfventyr af häkte att fullgöra sin skyldighet.
Ej må af anledning, som nu är sagd, i samma mål viten någon ådömas
till högre sammanlagdt belopp än fem hundra kronor eller någon hållas
i häkte under längre tid än sammanlagdt sex månader. Vittne, som
blifvit i häkte insatt, skall åter för rätten inställas i stad inom åtta
dagar och å landet inom fyra veckor; erfordras för den skull urtima
ting, gälle derom hvad om urtima ting för ransakning med häktad
finnes stadgadt.

Återkallar den, som åberopat vittnet, sin begäran om vittnets
hörande, eller kommer eljest frågan derom att förfalla; må ej sedan
beslut, hvarigenom vite blifvit vittnet förelagdt, vinna tillämpning: är
vittne i häkte insatt, förordne rätten, att vittnet genast skall ur häktet
lösgifvas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Kongl. Maj:ts förslag:

Lagutskottets förslag:

27 §.

I beslut, hvarigenom rätten förklarat vittnes vägran att aflägga
vittnesmål eller att besvara framstäld fråga icke vara lagligen grundad,
ege vittnet söka ändring genom besvär. Utan hinder af sådan klagan
må tvångsmedel, hvarom i 26 § sägs, mot vittnet användas, der rätten
finner omständigheterna dertill föranleda och förbud från högre rätt ej
kommer. Har vittne enligt 26 § fälts att utgifva vite, ege vittnet söka
ändring i beslutet genom besvär.

Vill vittne klaga öfver rättens beslut om vittnets hållande i häkte,
gälle derom hvad om klagan öfver beslut rörande häktning är för
brottmål stadgadt.

28 §.

Den, som påkallat vittne, ersätte vittnet dess resekostnad, uppehälle
och tidspillan. Sämjas de ej om beloppet, lägge rätten dem emellan
efter ty skäligt pröfvas. Vittne, som enligt rättens beslut blifvit hemtadt,
skall sjelf vidkännas hemtningskostnadeji.

Kallas någon att aflägga vittnesmål vid annan domstol än den
underrätt, inom hvars domvärjo vittnet har sitt hemvist, och är detta
beläget på längre afstånd än femtio kilometer från det ställe, der förhöret
skall hållas; vare den part, som påkallat vittnet, skyldig att i förskott
till vittnet utgifva skjutspenningar för en häst fram och åter eller,
der jernvägs- eller ångbåtslägenhet kan för resan eller någon del deraf
begagnas, afgift för billigaste plats å bantåg eller ångbåt.

Har rätten, enligt hvad i 23 § sägs, förordnat om vittnes inkallande,
ege rätten jemväl att, efter ty skäligt pröfvas, bestämma, af hvem
ersättningen till vittnet så ock förskott å resekostnad, der sådant bör
utgå, skall gäldas.

Om ersättning till vittne, som i brottmål, der allmän åklagare å
tjenstens vägnar förer talan, af honom eller enligt rättens förordnande
inkallats, är särskildt stadgadt.

29 §.

I rättens beslut angående ersättning, hvarom i 28 § sägs, ege
såväl vittnet som den, hvilken dömts att till vittnet utgifva ersättningen,
söka.ändring genom besvär; dock må beslutet genast verkställas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Kongl. Maj:ts förslag:

Lagutskottets förslag:

30 §.

Vistas vittne, som vid underrätt åberopas, utom rättens domvärjo,
och hindras vittnet af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig
vid rätten, eller finnes inställelsen medföra oskälig kostnad; ege rätten
uppdraga åt annan underrätt att hålla vittnesförhöret.

Förordnar öfverrätt eller Konungen om vittnes hörande, bestämme
tillika, efter ty lämpligast finnes, hvar vittnet skall höras.

31 §.

Kan vittne till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa
sig vid domstol, varde vittnet afhördt i sin bostad. När förhöret hålles
af häradsrätt, vare ej erforderligt, att af nämnden flere än två sitta i
rätten.

82 §.

Nu kommer part å tid, då målet icke är före vid rätten, och söker
att få vittne hördt: visar parten, att i följd af vittnets sjukdom eller
af annan orsak det icke utan våda kan anstå med vittnets hörande;
ege rätten, ändå att vederparten ej blifvit hörd öfver ansökningen, förordna
om vittnesförhöret. Handlägges målet vid häradsrätt, och kan ej
dess beslut afvaktas, ege rättens ordförande meddela förordnande, som
nu är sagdt.

33 §.

Har rätten jemlikt 30 eller 31 § förordnat om vittnes hörande
vid annan domstol eller i vittnets bostad, och är ej i beslutet utsatt
dag för förhöret, eller har i fall, som 32 § omförmäler, rätten eller
dess ordförande tillåtit vittnes hörande; åligge den part, som åberopat
vittnet, att om dagen för förhöret underrätta vederparten så tidigt, att
denne kan vid förhöret sig inställa. Sker det ej, och visas icke giltig
ursäkt, varde förhöret instäldt, der ej vederparten är tillstädes.

Finnes i brottmål, deri den tilltalade hålles häktad, nödigt, att
vittne höres vid annan domstol än den, där målet är anhängigt, eller
skall i sådant mål rätten hålla vittnesförhör i fall, som 31 eller 32 §
afser; åligge den domstol, som skall hålla förhöret, att föranstalta ej

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Kougl. Maj:ts förslag: Lagutskottets förslag:

mindre att den tilltalade, der det utan synnerlig olägenhet kan ske,
varder vid förhöret instäld, än ock att nödig underrättelse meddelas
åklagaren i målet.

34 §.

Gör part, när vittne skall höras vid annan domstol än den, der
vittnet åberopats, mot vittnet jäf, som förut ej pröfvats, eller vägrar
vittnet att aflägga vittnesmål eller att besvara framstäld fråga, och
finner domstolen anledning förekomma, att jäfvet är lagligen grundadt,
eller att vittnet eger skäl för sin vägran; varde förhöret instäldt och
parten hänvisad att vid den domstol, der vittnet åberopats, påkalla
pröfning af jäfvet eller af skälen för vittnets vägran.

35 §.

Vistas vittne utom riket, och begär förty part, att vittnet höres
å utrikes ort, må rätten det tillåta, der giltiga skäl visas. Förhöret må
ega rum vid utländsk domstol, inför svensk beskickning eller inför
svensk konsul, som enligt lag eller Konungens bemyndigande eger anställa
sådant förhör.

Har vederparten uppgifva ombud å den ort, der förhöret skall
hållas, bör ombudet i god tid förut underrättas om förhöret.

36 §.

I mål angående brott, hvarå dödsstraff eller straffarbete enligt lag
kan följa, må den, som är jäfvig att vittna, höras utan ed, der anledning
är att hans hörande kan lända till upplysning i målet och rätten
finner det lämpligt; dock ej föräldrar mot barn eller barn mot föräldrar,
ej heller äkta makar eller syskon mot hvarandra, der ej dödsstraff
eller straffarbete på lifstid å brottet följa kan och eljest all upplysning
i målet saknas.

Hörsammar ej den, som blifvit kallad att sålunda upplysningsvis
höras, rättens bud, vare lag, som om vittne är stadgadt; är den, som
skall höras, icke af den ålder eller sinnesbeskaffenhet, att enligt lag ansvar
kan honom ådömas, ege rätten, der han tredskas, förordna, att han
skall till rätten hemtas.

Bih. till Itiked. Prot. 1827. 7 Sami. 21 Haft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Kongl. Maj:ts förslag: Lagntskottets förslag:

I fråga om ersättning för inställelsen ege den, hvilken upplysningsvis
höres, enahanda rätt som vittne.

37 §.

Söker någon att till framtida säkerhet få vittne hördt angående
omständighet, hvarom han ej har rättegång med annan; pröfve domstolen,
huruvida sökandens rätt kan bero deraf, att vittnet höres. Finnes
det, och afses ej att genom förhöret vinna upplysning angående brott
eller skamlig gerning, varde vittnet hördt, der ej jäf kan utletas.
Finner domstolen särskild omständighet föranleda, att tillfälle bör lemnas
annan, hvars rätt kan vara beroende af vittnesförhöret, att dervid
närvara, läte domstolen genom sökandens försorg kalla honom till förhöret;
och njute han för inställelsen skälig ersättning.

Ej vare någon pligtig att för vittnesmåls afläggande i fall, som
här är sagdt, inställa sig vid annan domstol än den underrätt, inom
hvars domvärjo han har sitt hemvist.

III KAP.

Om sakkunnige.

38 §.

Finnes för pröfning af fråga, som icke utan särskild insigt i viss
vetenskap, konst eller handtering kan bedömas, nödigt att inhemta
yttrande af sakkunnig; höre rätten öfver frågan myndighet, embetseller
tjensteman eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande
i det ämne, frågan rörer, eller nämne en eller flera för redbarhet och
för skicklighet i ämnet kända personer att afgifva yttrande.

.41- i'' A\\4 \ • i.? ! ‘ \ \ ■

39 §.

Vid val af sakkunnig har rätten att tillse, att uppdraget ej lemnas
någon, som till saken eller till någondera parten är i sådant förhållande,
att derigenom hans tillförlitlighet kan anses förringad.

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Kongl. Maj:ts förslag: Lagutskottets förslag:

40 §.

Nämnes till sakkunnig någon, som icke på grund af embete, tjenst
eller annat allmänt uppdrag har att afgifva yttrande i frågan; förordne
rätten tillika, huruvida den sakkunnige har att afgifva skriftligt utlåtande
eller skall muntligen vid rätten meddela upplysning.

41 §.

Ej må någon, som icke å embetets vägnar eller eljest på grund
af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande såsom sakkunnig, mot sin
vilja dertill förpligtas. Den, som åtagit sig sådant uppdrag, må sedan
ej utan giltig ursäkt undandraga sig att det fullgöra; tredskas han, ege
rätten hålla honom dertill medelst vite.

Sakkunnig, som blifvit fäld att utgifva vite, ege söka ändring i
beslutet genom besvär.

42 §.

Sakkunnig, hvars yttrande ej afgifves å embetets vägnar eller eljest
på grund af allmänt uppdrag, skall, der rätten så förordnar, aflägga ed,
att han skall efter bästa förstånd och samvete fullgöra det uppdrag,
som honom i målet lemnats.

Eden skall inledas och afslutas så, som i 14 § angående ed af
vittne stadgas. År af den sakkunnige skriftligt utlåtande afgifvet, varde
eden derefter lämpad; och må i ty fall eden afläggas vid den underrätt,
som för den sakkunnige är lägligast.

43 §.

Sakkunnig njute för sitt biträde skälig godtgörelse efter ty rätten
bestämmer. Om ersättning till sakkunnig, som å embetets vägnar eller
eljest på grund af allmänt uppdrog har att afgifva yttrande, gälle hvad
särskildt stadgas.

Ersättningen skall utgifvas af käranden eller, der målet är i högre
rätt fullföljdt, af klaganden, men stanna å den, som vid sakens slut
rätten finner dertill skyldig. I brottmål, der allmän åklagare å tjen -

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Kongl. Maj:ts förslag: Lagutskottets förslag:

stens vägnar förer talan, skall ersättningen förskottsvis utgå af allmänna
medel.

I rättens beslut angående ersättningen ege såväl den sakkunnige
som den, hvilken dömts att till honom utgifva ersättningen, söka ändring
genom besvär; dock må beslutet genast verkställas.

44 §.

Hvad här ofvan i detta kapitel är stadgadt skall ock ega tillämpning
i fall, då rätten finner nödigt att vid besigtning eller undersökning
af visst föremål anlita biträde af sakkunnig.

45 §.

År i allmän lag eller särskild författning meddelad föreskrift angående
sakkunnigs hörande i visst fall, lände den till efterrättelse.

46 §.

Vill part hafva sakkunnig, som ej är nämnd af rätten, hörd i
målet, gälle derom hvad i II kap. om vittne är stadgadt.

IV KAP.

Om skriftliga bevis.

47 §.

Företer part skriftlig handling att dermed styrka sin talan, pröfve
rätten handlingens beskaffenhet och rigtighet, så ock hvad vitsord och
verkan den i målet eger.

48 §.

Finnes handling, som part åberopar, i motpartens värjo, och är
anledning att af handlingen kan i målet vinnas upplysning, som eljest

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Eongl. Maj:ts förslag: Lagutskottets förslag:

ej är att tillgå; vare den part, som innehar handlingen, skyldig att
den på rättens anmaning förete. Undandrager han sig det, eller har
han förstört eller undanskaffat handlingen och kan det antagas, att
sådant skett i syfte att hindra handlingens företeende, pröfve rätten,
hvilken verkan såsom bevis må tilläggas hans förfarande. Rätten ege
ock, der sådant finnes nödigt, genom vite tillhålla den part, som innehar
handlingen, att den vid rätten förete; dock må ej i brottmål vite
föreläggas den tilltalade.

49 §.

Nu finnes handling, som af part åberopas, hos annan än motparten:
pröfvas partens rätt väsentligen bero deraf, att handlingen
företes, och är den ej annorledes att tillgå; ege rätten medelst vite
tillhålla den, som innehar handlingen, att den vid rätten förete. Har
någon blifvit, efter ty nu är sagdt, fäld att utgifva vite, ege han söka
ändring i beslutet genom besvär.

År anledning att handlingens företeende kan lända innehafvaren
eller någon, som till honom står i det förhållande, 8 § omförmäler, och
ej är part i målet, till skada eller synnerlig olägenhet; må ej honom
åläggas att förete handlingen.

50 §.

Hvad om skyldighet att förete
handling är i 48 och 49 §§ stadgadt
gälle ej i fråga om bref, telegram
eller andra enskilda meddelanden,
utan så är att de angå något
parternas rättsförhållande och vexlats
mellan dem eller mellan endera
parten och annan, som rättsförhållandet
förmedlat. Ej heller
skall hvad i 49 § är sagdt ega tilllämpning
å den, som å embetets
vägnar innehar handling, hvilken
till bevis i målet åberopas.

Hvad om skyldighet att förete
handling är i 48 och 49 §§ stadgadt
gälle ej i fråga om bref, telegram
eller andra enskilda meddelanden,
utan så är att de angå parternas
rättsförhållande och vexlats
mellan dem eller mellan endera
parten och annan, som rättsförhållandet
förmedlat. Ej heller skall
hvad i 49 § är sagdt ega tillämpning
å den, som å embetets vägnar
innehar handling, hvilken till bevis
i målet åberopas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Kongl. Maj:ts förslag:

Lagutskottets förslag:

51 §.

Den, som jemlikt 48 eller 49 § skall förete handling, ingifve den
i hufvudskrift, der ej rätten finner styrkt afskrift vara för ändamålet
tillfyllest. Innehåller handlingen jemväl sådant, som icke rörer saken
och som innehafvaren ej vill hafva kunnigt, ege han till rätten ingifva
utdrag af handlingen jemte intyg, som af rätten godkännes, att intet,
som angår saken, uteslutits.

52 §.

Den, hvilken jemlikt 49 § skall förete handling, njute för besvär
och kostnad, som af sådan anledning honom tillskyndas, ersättning,
efter ty rätten pröfvar skäligt, af den part, hvilken begärt handlingens
företeende. Nöjes endera ej åt rättens beslut, ege deri söka ändring
genom besvär; dock må beslutet genast verkställas.

53 §.

Huru i brottmål handling, som kan tjena till bevis, må tagas i
beslag, derom gälle hvad särskildt stadgas.

V KAP.

Om syn.

54 §. /■

Finnes i mål, som är anhängig! vid underrätt, för sakens utredning
eller pröfning nödigt, att rätten besigtigar föremål, som ej kan till
rätten flyttas; träde rätten samman å stället, der föremålet finnes, att
hålla syn.

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Kongl. Maj:ts förslag:

Lagutskottets förslag:

55 §.

j Pröfvas syn nödig i mål, som är anhängigt vid öfverrätt, förordne
rätten en af sina ledamöter att hålla synen och kalle två underdomare
i orten att dervid biträda; meddele derjemte erforderliga föreskrifter
om vittnens hörande och tillkallande af sakkunnigt biträde vid synen.
Öfverrätten ege ock, der det finnes lämpligare, uppdraga åt underrätten
i orten att synen förrätta. Det protokoll, som vid synen föres, varde
till öfverrätten ingifvet, och döme öfverrätten sedan i saken.

56 §• .

Finner Konungen mål, som dragits under dess pröfning, ej kunna
afgöras utan syn, förordne Konungen, huru synen skall hållas.

57 §.

Skall syn hållas af häradsrätt, ege rättens ordförande, der biträde
af sakkunnig vid synen finnes nödigt, enahanda befogenhet, som jemlikt
44 § tillkommer rätten.

58 §■ ''%

Kostnad för syn skall gäldas såsom i 43 § föreskrifves beträffande
kostnad för sakkunnigs biträde.

59 §.

År i allmän lag eller särskild författning för visst fall meddelad
föreskrift angående syn, lände den till efterrättelse.

60 §.

Hvad i IV kap. stadgas angående skyldighet för den, som innehar
skriftlig handling, att den vid rätten förete, skall i tillämpliga delar
gälla i fråga om annat föremål, som rätten aktar nödigt att för målets
utredning eller pröfning taga under skärskådande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Kongl. Maj:ts förslag: Lagutskottets förslag:

VI KAP.

Om parts ed.

61 §.

Har i tvistemål part till bestyrkande
af sin uppgift angående viss
omständighet, hvaraf målets utgång
beror, förebragt sådan bevisning,
att uppgiften, ehuru ej styrkt, dock
finnes sannolik, och kan ej annorledes
vinnas tillförlitlig upplysning
angående den omständighet; ege
rätten till sanningens utrönande förelägga
vederparten att, om han det
förmår, med ed sig värja och förneka
uppgiftens sanning.

I brottmål må ock i fall, som nyss
är sagdt, värjemålsed åläggas den
tilltalade; dock; må det ej ske, när
å brottet enligt lag kan följa straffarbete
öfver ett år eller förlust af
medborgerligt förtroende.

M , 62 §•

Kan part till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet eller af annan
orsak icke antagas ega säker hågkomst af det, hvarom upplysning
sökes; må ej till värjemålsed dömas.

63 §.

Värjemålsed må ej ådömas den, som är yngre än femton år eller
saknar förståndets fulla bruk eller för mened är förlustig medborger -

Har i tvistemål part till bestyrkande
af sin uppgift angående viss
omständighet, hvaraf målets utgång
beror, förebragt sådan bevisning,
att uppgiften, ehuru ej styrkt, dock
finnes sannolik, och kan ej annorledes
vinnas tillförlitlig upplysning
angående den omständighet; ege
rätten till sanningens utrönande
förelägga vederparten att, om han
det förmår, med ed sig värja och
förneka uppgiftens sanning.

I brottmål må ock i fall, som
nyss är sagdt, värjemålsed åläggas
den tilltalade; dock: må det ej ske,
•när å brottet enligt lag kan följa
straffarbete.

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Kongl. Maj:ts förslag: Lagutskottets förslag:

ligt förtroende, ej heller den, hvilken ed eljest icke kan utan synnerlig
våda anförtros.

64 §.

Nu kan ej värjemålsed åläggas part, förty att han icke på grund
af egen iakttagelse eger kunskap om det, hvarom upplysning sökes,
eller att sådant hinder möter, som i 62 eller 63 § sägs: pröfvas tillförlitlig
upplysning kunna vinnas derigenom, att andre parten med ed
bekräftar sin uppgift angående förhållandet; ege rätten tillåta honom
att, om han det förmår, aflägga sådan fyllnadsed; dock må det ej ske
i brottmål.

65 §.

Då till ed dömes, sätte rätten i domen ut hvad under eden skall
förnekas eller bekräftas, med iakttagande, der sakens beskaffenhet dertill
föranleder, att åt parten lemnas öppet att inskränka förnekandet
eller bekräftandet till en del af det, eden angår.

66 §.

Nöjes ej part åt beslut, hvarigenom blifvit dömdt till ed, lände
beträffande fullföljd af talan till efterrättelse hvad i sådant hänseende
gäller om rättens slutliga utslag i målet.

67 §.

Ed skall af part afläggas vid den underrätt, der målet blifvit anhängiggjordt.
Vistas parten utom den rätts domvärjo, och hindras han
af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig vid rätten eller finnes
inställelsen medföra oskälig kostnad; ege rätten tillåta, att eden
aflägges vid annan underrätt. År i mål, som blifvit anhängiggjordt
vid öfverrätt eller hos Konungen, till ed dömdt, förordne öfverrätten
eller Konungen, hvar eden skall afläggas.

Kan parten till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa
sig vid domstol, gälle hvad angående vittne är för dylikt fall i 31 §
stadgadt.

Bih. till Riksd. Prat. 1807. 7 Samt. 21 Raft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Koiigl. Maj:ts förslag: Lagutskottets förslag:

68 §.

År till ed dömdt genom beslut, hvaremot part eger fullfölja talan
i högre rätt, må beslutet ej tillämpas innan det vunnit laga kraft.
År viss dag för edgången i beslutet utsatt, och varder ej å den dag
genom parternas sammanstämmande uppgifter eller annorledes utrönt,
att beslutet vunnit laga kraft, ege rätten antingen uppskjuta målets
vidare handläggning till annan dag eller ock förklara detsamma hvilande.
Har målet förklarats hvilande och visar part sedan, att edgångsbeslutet
vunnit laga kraft, sätte rätten ut ny dag för edgången, derest den
part, som eden ålagts, ej genom förfallolöst uteblifvande å den för edgången
först utsatta dag deråt brustit.

69 §.

Ed skall inledas med orden: »Jag N. N. svär och betygar vid Gud
och hans heliga evangelium» och afslutas med denna försäkran: »så
sant mig Gud. hjelpe till lif och själ».

70 §.

Innan ed aflägges, förklare rättens
ordförande för parten det, som
skall med ed fästas, och erinre honom
om edens vigt och betydelse.

Förekommer anledning att parten
till följd af bristande religionskunskap
ej rätt förstår edens vigt, ege
rätten hänvisa parten till hans själasörjare
att erhålla nödig undervisning.

Innan ed aflägges, erinre rättens
ordförande parten om edens
vigt och betydelse.

Förekommer anledning att parten
ej rätt förstår edens vigt, ege
rätten hänvisa parten till hans själasörjare
att erhålla nödig undervisning.

71 §■

Uteblifver part, som skall aflägga ed, å den dag, då han har
att fullgöra edgången, och framter han ej laga förfall; ege sedan ej gå

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Kongl. Maj:ts förslag: Lagutskottets förslag:

eden, der han ej visar, att han haft laga förfall men icke kunnat
rätten det kungöra.

72 §.

År till ed dömdt genom beslut, som eger laga kraft, men har,
förr än tid för edgångens fullgörande var inne, parten aflidit eller eljest
blifvit satt ur stånd att aflägga eden; vare edgångsbeslutet utan verkan,
och den domstol, der målet blifvit anhängiggjordt, tage målet å nyo
under pröfning.

Lag samma vare, der parten är för mened förlustig medborgerligt
förtroende och sådant yppas innan tid för edgångens fullgörande
är inne.

År part å den tid, då edgången skall fullgöras, under tilltal för
mened, må med edgångsbeslutets tillämpning anstå till dess öfver
åtalet blifvit dömdt och utslaget vunnit laga kraft.

73 §.

Sedan det visat sig, huruvida den, som dömts till ed, går eden
eller deråt brister, skall slutligt yttrande i målet meddelas af den domstol,
der målet blifvit anhängiggjordt.

74 §.

Nu varder talan emot beslut, hvarigenom till ed blifvit dömdt,
fullföljd i högre rätt: finner rätten edgång ej böra eg a rum, och är i
målet ej fråga om annat hufvudsakligt påstående än det, hvarå eden
har afseende; döme då i hufvudsaken, der så lämpligen ske kan.

75 §.

Då tillgrepp skett, må rätten tillåta målseganden att edligen bekräfta
hvad han mistat och värdet derå, om det ej annorledes utletas
kan; och pröfve rätten sedan tillförlitligheten af hvad målseganden
sålunda bekräftat. Lag samma vare om den, som skada genom brand
lidit, när den ej annars mätas kan.

Ej må öfver beslut om sådan ed särskild klagan föras.

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Kongl. 5Iaj:ts förslag:

Lagutskottets förslag:

76 §.

Aro i tvistemål, som kan afslutas genom förlikning, parterna
ense, att, der ene parten edligen bekräftar sin uppgift eller sitt nekande,
hvad sålunda bekräftas skall gälla utan vidare bevis, och finner
rätten den omständighet, eden skulle angå, vara af beskaffenhet, att
målets utgång deraf beror; läte rätten den part, hvilken ed sålunda
bjuden är, aflägga eden; dock må det ej tillåtas, om den, som skulle
gå eden, är för mened förlustig medborgerligt förtroende eller rätten
eljest finner ed icke utan synnerlig våda kunna honom anförtros.

VII KAP.

Särskilda bestämmelser.

77 §.

År vittne eller annan, som till upplysning i rättegång skall höras,
icke mägtig svenska språket, ege rätten tillkalla någon, som kan såsom
tolk biträda vid förhöret.

År deu, som skall höras, döf eller stum, må förhöret ske medelst
skriftligen affattade frågor eller svar. Kan ej lämpligen så förfaras,
må såsom tolk tillkallas någon, som förstår att meddela sig med den,
som skall höras.

Hvad i III kap. stadgas om sakkunnig, som af rätten förordnas,
skall i tillämpliga .delar gälla om tolk; dock skall ersättning för biträde
vid vittnesförhör utgifvas af den, som har att gälda ersättning till
vittnet.

78 §.

År den, som enligt denna lag skall aflägga ed, jude, bör edsförpligtelsen
ske vid »Gud och hans heliga lag». Tillhör han främmande
trossamfund, hvars lära ej tillstädjer honom att aflägga ed, eller
är han af annan icke kristen lära än den mosaiska; förordne Konungen,
huru förfaras bör.

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Kongl. Jlajrts förslag: Lagutskottets förslag:

79 §.

Förstår ej den, som skall aflägga ed, svenska språket, må eden
afläggas å språk, som han förstår.

Den, som är stum, skall, der han är skrifkunnig, aflägga ed på det
sätt, att han inför rätten egenhändigt skrifver och undertecknar eden.

80 §.

Angående tid och ordning för fullföljd af talan, som jemlikt 25 §,
27 § 1 mom., 29, 36, 41, 43, 49 eller 52 § må genom besvär fullföljas,
gälle hvad i fråga om klagan öfver slutligt utslag i brottmål är
stadgadt.

81 §.

Genom denna lag upphäfvas:

9 och 10 §§ i 14 kap. samt 1 §, första, tredje, fjerde och femte
punkterna af 3 §, 4 till och med 11 §§, 13 till och med 31 §§, första
punkten af 32 § och 34 till och med 37 §§ i 17 kap. rättegångsbalken
tillika med de särskilda stadganden, som utgöra förklaring eller ändring
af nämnda lagrum eller tillägg deri; samt

hvad 4 och 5 mom. i 16 § af förordningen om nya strafflagens
införande och hvad i afseende derå iakttagas skall den 16 februari
1864 stadga angående skyldighet för part att i visst fall göra sig
urtjufva.

82 §.

Der i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till
lagrum, som jemlikt 81 § upphört att gälla, skall motsvarande bestämmelse
i denna lag tillämpas.

83 §.

Genom hvad här ofvan i 81 § blifvit förordnadt skola ej anses
upphäfda:

3 § i förordningen angående stämningsmän den 10 augusti 1877

samt

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Kongl. Maj:ts förslag: Lagutskottets förslag:

34 § i förordningen om krigsdomstolar och rättegången derstädes
den 11 juni 1868.

84 §.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari
1898; dock skola mål, som vid nämnda tid redan äro anhängiga, be- *
handlas efter äldre lag.

2:o. Lag

angående ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 1 § ärfdabalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Det barn, som dödt födes, må ej ärfva. Säga barnets fädernes
fränder, att det var dödt födt, men visar modern, eller hennes arfvingar,
att det var qvickt födt, ärfve då barn fader sin, moder barn sitt och
hennes arfvingar henne. Faller annat arf, medan barnet ännu i moderlifvet
är, och födes det med lif fram, vare lag samma. Dör modern i
födseln, och barnet lefver efter henne, ärfve då det sin moder, och
barnets arfvingar barnet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1898; dock skall i
mål, som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

3:o. Lag

angående ändring i 14 kap. jordabalken.

Härigenom förordnas, att 4 § i 14 kap. jordabalken skall upphöra
att gälla, samt att 3 § i samma kap. skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Kongl. Maj:ts förslag: Lagutskottets förslag:

Nu vill någon med den synedom sig ej åtnöja; vädje då under
hofrätt, som i rättegångsbalken sägs.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari
1898; dock skola mål, som vid nämnda tid redan äro anhängiga, behandlas
efter äldre lag.

VCbi I: f fiol) rruobdoOsH

4:o. Lag

angående ändring i förordningen angående handelsböcker
och handelsräkningar den 4 maj 1855.

Härigenom förordnas, att 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 24 och
25 §§ i förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar
den 4 maj 1855, 12 och 24 §§ sådana de lyda enligt förordningen
den 12 september 1868, skola upphöra att gälla, samt att 23 § i förstnämnda
förordning skall erhålla följande ändrade lydelse:

Räkning å varor, utborgade till köpman utan aftal om öppen
kredit, skall gäldenären bevisligen tillställas senast inom tre månader
efter utgången af det år, hvarunder det utborgade i handelsboken inskrefs,
der ej annorlunda uttryckligen aftaladt blifvit. År räkningen
gäldenären vederbörligen tillstäld, och har han ej inom tre månader,
sedan han den emottog, bevisligen tillsagt fordringsegaren, att räkningen
ej godkännes, eller ock till rätten, hvarunder gäldenären lyder,
klander derå instämt; vare då räkningen lika utmätningsgild som förfallet
skuldebref. Har gäldenären genom sin påskrift räkningen godkänt;
vare lag samma.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1898; dock skall i
mål, som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

b) att det i propositionen innefattade förslag till
Lag om ändrad lydelse af 9 § i förordningen angående
ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting
den 17 maj 1872 icke må af Riksdagen godkännas.

c) att herr Styrlanders ifrågavarande motion icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 11 mars 1897.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.

Reservationer:

vid 1 § af herrar Nilsson, P. G. Petersson, F. Andersson, Jönsson,
E. Svensson och N. Svensson; hvilka förenat sig om följande yttrande:

»Då vi ej kunnat biträda det slut, hvartill utskottets majoritet kommit
vid behandling af Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition, anse vi
oss böra i största korthet angifva skälen för vår ståndpunkt.

Först och främst hålla vi före, att något verkligt behof af nya bestämmelser
angående bevisning inför rätta icke i vårt land förefinnes.

Härvid stödja vi oss till alla delar på justitierådet Skarins inom
högsta domstolen den 4 februari 1896 härom gjorda uttalande.

Efter att hafva erinrat, att han år 1892, då förslag till lag angående
bevisning inför rätta äfvenledes förelåg till granskning inom
högsta domstolen, uttalade den mening, att något verkligt behof af
lagförändring härutinnan ej förefans, yttrar justierådet Skarin: »Under
de nästan dagliga tillfällen jag alltsedan haft att taga kännedom om
och deltaga i lagskipningen, dervid jag med lätt förklarligt särskildt
intresse följt hvad som berört denna fråga, har jag ej funnit ett enda
fall, då, såvidt jag förstått, någon annan lagstiftning än den nu gällande
visat sig behöflig eller då denna lagstiftning utgjort eller ansetts

Lagutskottets Utlåtande N:o 27. 49

utgöra hiuder för att, såvidt upplysta förhållanden medgifvit, komma
till ett godt och önskvärdt resultat. Tvärtom skulle i åtskilliga mål
saknaden af en del nu gällande lagbud (jag tänker härvid särskildt på
det i tvifvelaktiga fall ofta tillämpade stadgandet i 17 kap. 20 § rättegångsbalken
om domarens pligt att hellre fria än fälla) möjligen verkat
till ett sakfällande, dertill efter min åsigt tillräckliga skäl ej förelegat,
och derigenom alltså straff kunnat drabba en oskyldig.»

Justitierådet rigtar sig derefter mot påståendet, att den praxis vid
bevispröfning, som nu vore den rådande och hvilken, enligt hvad allmänt
medgafs, väl fylde sitt ändamål, skulle vara uppenbart stridande
mot gällande lag.

På ett, enligt vårt förmenande, öfvertygande sätt — vi tillåta oss att
härutinnan hänvisa till justitierådets utförliga motivering — visas,, att
så ingalunda är förhållandet, utan att tvärtom vår nu gällande lag i all
önskvärd utsträckning medgifver tillämpning af den fria bevispröfningens
grundsats.

Jemförelsen med främmande lagstiftningar — hvilka uttryckligen
och i full utsträckning genomfört nämnda grundsats — synes oss också
mana till varsamhet.

Såsom bemälda justitieråd yttrar, torde vi i vårt land ej hafva
något att afundas de länder, hvilkas lagstiftning man i det föreliggande
förslaget sökt efterhärma. Under det att från dessa länder i tidningar
och tidskrifter ej sällan omtalas fall, då alldeles oskyldiga personer
blifvit, med användande af den fria bevispröfningen, dömde till straff,
som de fått helt och hållet eller delvis undergå, innan deras oskuld
uppdagats, så torde från vårt land näppeligen kunna under detta århundrade
framdragas ett enda konstateradt fall då någon blifvit genom
felaktig bevispröfning slutligen dömd för brott, hvartill han ej vant
skyldig. Derjemte har vårt land hitintills också varit förskonadt från
sådana, i länder med fri bevispröfning ej sällsynta juridiska skandaler,
att en tilltalad, mot hvilken den mest tillfyllestgörande bevisning förekommit
och som till och med sjelf erkänt sin brottslighet, likväl förklarats
icke skyldig, när hans advokat förstått ingifva juryn eller domstolen
medlidande, eller politiska förhållanden inverkat på pröfningen.

Vårt andra skäl är alltså den fara för rättssäkerheten, som skulle
uppkomma, derest med bibehållande af den nuvarande domstolsorganisationen
den fria bevispröfningens grundsats skulle i än högre mån än
nu är fallet vinna tillämpning.

I likhet med justitierådet Skarin anse vi de få bevisregler .1734
års lag innehåller utgöra för domaren rigtiga och nyttiga hänvisningar

Bxh. till Riksd. Prat. 1897. 7 Sami. 21 Höft. 7

50 Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

och vara egnade att åstadkomma enhet i lagskipningen och att förekomma
allt för stort spelrum åt domarens subjektiva uppfattning eller
godtycke. Borttoges de ifrågavarande reglerna, kunde det inträffa, att
den ene domaren funne öfvertygande skäl icke föreligga genom två,
tre eller flere vittnens utsago, under det en annan funne sig öfvertyga^
redan af ett vittne eller af sannolika omständigheter.

Slutligen vilja vi erinra, att den fria bevispröfningens grundsats
icke finnes genomförd i något land, der organisationen af underdomstolarne
är sådan som våra häradsrätters.

. Da _alltså något verkligt behof af lagförändring i fråga om bevisning
inför rätta, enligt vår åsigt, ej förefinnes och då tillika antagande
åt det nu föreliggande förslaget till dylik lag, enligt vår tanke, skulle
lagga allt for stor magt i domarens händer, hafva vi ansett att utskottet
bort afstyrka bifall till samtliga i propositionen innefattade lagförslag.»;

vid 16 § af herrar Hasselnöt, Bruzelius och Nilsson, hvilka ansett
att nämnda § bort gifvas följande lydelse:

»År genom allmän lag eller särskild författning någon ålagdt att ej
uppenbara hvad han på grund af embete, tjenst eller annan befattning
ma ^an ej om sådant höras såsom vittne, med mindre han
„Vlt. * }a&a ordmng löst från sin förpligtelse. Utan parts medgifvande
ma ej heller någon höras såsom vittne om hvad parten för honom i förtroende
och mellan fyra ögon omtalat, der ej fråga är om ärekränkninq
eller om brott, hvarå_ sträf arbete i öfver ett år följa kan. Likaledes må ej
den, som blifvit anlitad att föra parts talan i rättegång eller deri honom
biträda, utan hufvudmannens medgifvande höras såsom vittne om hvad
han för fullgörande af det uppdrag fått sig förtrodt.»;

vid 49 § af herr G. Andersson;

. . lierrar Fröberg, Rudebeck och Landström mot vissa delar af

motiveringen.

Herr Ohlsson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1897.