Lagutskottets Utlåtande N:o 27 (Utlåtande 1896:LU27 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

N:o 27.

Ank. till Riksd. kansli den 28 februari 1896, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af
58 och 63 ,§§ i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet den 23 oktober 18.91.

Uti fyra särskilda, inom Andra Kammaren väckta motioner, nemligen
n:o 12 af herr iV. JSfilsson i Skärhus, n:o 24 af herr Ollas A. Ericsson i
Ofvanmyra, n:o 35 af herr J. Eliasson och n:o 112 af herr L. P. Larsson
i Berga, föreslås ändringar af 58 och 63 §§ i lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet den 23 oktober 1891. Fyra af Andra Kammarens
ledamöter hafva instämt i syftet med den af herr Ericsson afgifna
motion, och sex af kammarens ledamöter hafva instämt i det af herr
Eliasson väckta förslag.

Samtliga ifrågavarande motioner, Indika blifvit till lagutskottets behandling
hänvisade, åsyfta förändrade föreskrifter angående debitering och
uppbörd af vägskatten.

Sålunda föreslår herr Nilsson,

det Riksdagen beslutar,

att §§ 58 och 63 i väglagen den 23 oktober 1891 erhålla följande
förändrade lydelse:

§ 88.

De väghållningsskyldige skola vid sammanträde, hvartill vägstyrelsen,
så snart ske kan, utfärdar kallelse, sjelfva eller genom ombud pröfva och
Ilih. till Riksd. Prat. 18Dö. 7 Sand. 14 Höft. (N:o 27.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

fastställa inkomst- och utgiftsstaten för vägkassan och i sammanhang dermed
äfven det belopp, med undvikande af bråktal, hvilket skall såsom vägskatt
uttaxeras på de till utgörande deraf skyldige.

Vid samma tillfälle eg a de väghållningsskyldige att bestämma, om
vägskattens debitering och uppbörd skall verkställas genom statens uppbördsman
i enlighet med hvad § 63 stadgar eller på annat sätt, som af
de väghållningsskyldige anses lämpligare.

Röstvärdet vid omröstningar i dessa afseenden beräknas efter vägfyrktalet.

§ 63.

I det fall, att de väghållningsskyldige, enligt föreskriften i § 58, icke
beslutat annat sätt, skall Konungens befallningshafvande, på vägstyrelsens
derom framstälda begäran, ombesörja, att vägskatten varder genom vederbörande
kronouppbördsmän i sammanhang med kronoskatterna debiterad,
indrifven och redovisad, på sätt om landstingsmedel är föreskrifvet.

Hafva de väghållningsskyldige bestämt, att vägskattens debitering,
uppbörd och redovisning skall verkställas genom vägstyrelsen eller socknevis
genom kommunalnämnderna, på sätt och emot ersättning, hvarom öfverenskommelse
träffats, så tillkommer det dessa samma rätt i fråga om
resters indrifning, som är åt kommunalnämnd för kommunalutskylder
stadgad.

Der uppbörden verkställes genom statens uppbördsman, eger Konungens
befallningshafvande och i annat fall de väghållningsskyldige att förordna
om afskrifning af sådana afgifter till vägkassan, som i anseende till
bristande tillgång icke kunnat indrifvas.

Herr Larssons förslag är af alldeles samma lydelse som herr Nilssons
ofvan återgifna. Af de tvenne öfriga motionärernas förslag afviker herr
Ericssons i så måtto i sak från herr Nilssons, att han uti andra stycket
af 63 § ej upptagit, att vägskattens debitering etc. skall kunna verkställas
jemväl genom vägstyrelsen. Såväl hans som herr Eliassons erbjuda i redaktionshänseende
åtskilliga olikheter såväl sins emellan som med herr Nilssons
förslag, men dessa olikheter torde icke vara af den betydelse, att någon
redogörelse för desamma är erforderlig.

De af motionärerna till stöd för de föreslagna ändringarne afgifna
framställningar äro i hufvudsak af likartadt innehåll, och utskottet anser
det under sådana omständigheter vara till fyllest att här återgifva hvad
herr Eliasson i nämnda hänseende anfört.

Lagutskottets Utlåtande N:o ''21.

Hans framställning är af följande lydelse:

»Uti 63 § i lagen af den 23 oktober 1891, angående väghållningsskyldighetens
utgörande på landet, stadgas: »Konungens befallningshafvande
ombesörjer, på vägstyrelsens derom framstälda begäran, att vägskatten
varder genom vederbörande i sammanhang med kronoskatterna debiterad,
indrifven och redovisad, på sätt om landstingsmedel är föreskrifvet; egande
Konungens befallningshafvande jemväl att förordna om afskrifning af sådana
afgifter till vägkassan, som i anseende till bristande tillgång icke
kunnat indrifvas».

Vid sistlidet års riksdag föreslogs, i motion n:o 33 inom Andra
Kammaren, den förändring härutinnan, att kommunalnämnd skulle verkställa
debitering och uppbörd af vägskatten, samt förordnandet om afskrifning
tillkomma de väghållningsskyldige.

Ehuruväl lagutskottet på anförda skäl hemstälde om afslag å det sålunda
väckta förslaget, hvilket afstyrkande godkändes af begge kamrarne,
dristar undertecknad ändock å nyo draga denna fråga i något förändrad
form under Riksdagens pröfning.

Det kan väl från många håll anses, att det icke ännu vunnits alla
de erfarenheter om väglagens verkningar, som kunna föranleda ändringar
af densamma, enär tiden under hvilken den tillämpats varit allt för kort
för att stadga öfvertygelsen om dess brister och nödvändigheten af förbättringar.
Ådagalagdt är dock redan, att föreskrifterna om debitering
och uppbörd samt den derför bestämda provisionen på de flesta ställen betraktats
med ovilja. Att de gifna bestämmelserna icke öfver allt blifvit
följda, torde ock vara allmänt kändt. Inom Upsala län finnas flera distrikt,
hvarest vägskattens debitering och uppbörd verkstälts på annat sätt
än det i lagen föreskrifna, och jag har sport, att dylikt äfven eger rum i
andra län. Efter min uppfattning förtjenar detta förhållande en snar förändring.
Det lärer väl ej kunna förnekas, att en lag, som icke efterlefves
men som saknar stadgande om äfventyr för underlåtenhet, verkar menligt
på laglydnaden i öfrigt och åstadkommer misshälligheter, hvilka böra förekommas.
Erkännes detta förhållande, så torde, efter min tanke, den omständigheten,
att väglagen är ny, icke utgöra något skäl emot en ändring,
så fort sig göra låter, i de fall som af behof och billighet påkallas.

Hvad som efter inin uppfattning gifvit stor anledning till ovilja emot
väglagens tillämpning i fråga om vägskattens debitering och uppbörd är,
att kostnaderna för vinterväghållningen — hvilka i allmänhet utgöra den
största delen af hvad som i vägskatt erfordras — förut, enligt 5 § af
kongl. förordningen den 13 september 1790 angående allmänna vägars
underhållande vintertiden, ålegat kronofogden att vid de vanliga uppbörds -

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

stämmorna, utan särskild vedergällning, uppbära och till ploglagen utdela.
Förut fingo de väghållningsskyldige, som fullgjorde vinterväghållning, således
lyfta ersättningen samtidigt med kronoutskyldernas betalande, men
nu skola medlen skrinläggas hos statens uppbördsman under 3 å 4 månader.
Förut erlades ingen uppbörds- eller annan provision, men nu måste de
väghållningsskyldige icke allenast lemna i debiterings- och uppbördsprovision
3 procent, utan äfven ersätta vägstyrelsen dels för medlens reqvisition
och afhemtning å landtränteriet ej endast en gång om året, utan, der
restantier förekomma, minst två, dels ock för utbetalningen till vederbörande
ploglag. På detta sätt hafva ju kostnaderna för vinterväghållningen
ökats, utan att samfärdseln vunnit derpå. Det lärer då icke kunna
förnekas, att missnöjet eger berättigande. I anledning häraf föreställer jag
mig, att i fall de väghållningsskyldige tillerkändes rätt att förordna, om
debiteringen och uppbörden skall verkställas på i lagen föreskrifvet eller
annat för dem lämpligare och mindre kostsamt sätt, så skulle en betydlig
förbättring mot hvad nu är förhållandet inträda.

Såsom vidare skäl för en sådan förändring tillåter jag mig anföra,
dels att då de väghållningsskyldige ega att bestämma vägskattens belopp,
så borde det ej vara dem förment att äfven få besluta om samma skatts
debitering och uppbörd på ett sätt, som befordrar deras egna intressen,
och det således inedgifvas dem att i någon mån få medverka till minskande
af de nya flerestädes stora utskylder väglagen medför; dels ock att vägskatten
obestridligen endast och allenast är afsedd för distriktets väghållning
samt i följd deraf jemförlig med kommunala skatter. Om det vore
så, att bland de väghållningsskyldige icke funnes vilja, förmåga och redbarhet
för verkställandet af debiteringen och uppbörden, då vore emot
lagens bestämmelser ingenting att säga, då vore det föreskrifna uppbördssättet
nödvändigt; men detta tyckes icke vara motivet. Efter min uppfattning
har 63 § i väglagen sitt ursprung från vägkomiténs förslag, enligt
hvilket länet skulle utgöra distinkt, men sedan detta öfvergifvits och
distrikten blifvit mindre, så förefaller det mig, att ett debiterings- och
uppbördssätt, som passar för ett län, ej är lämpligt för ett härad.»

Såsom herr Eliasson erinrat, förehade sistlidet års Riksdag till behandling
eu af honom väckt motion, åsyftande den ändring i väglagens
63 §, att åt kommunalnämnderna skulle öfverlemnas det bestyr med
debiteringen, uppbörden och redovisningen af vägskatt, som 63 § i dess
nuvarande lydelse ålägger kronans uppbördsman, och att i sammanhang

Lagutskottets Utlåtande N:o 27. 5

dermed de väghållningsskyldige sjelfva i stället. för Konungens befallningshafvande
skulle ega att besluta om afskrifning af de utdebiterade vägskattebelopp,
som ej kunnat indrifvas.

Lagutskottet yttrade i afgifvet utlåtande om berörda förslag bland

annat:

»I det fall, att väghållningsdistriktet består af allenast en kommun,
skulle det möjligen utan afsevärda olägenheter låta sig göra att åt kommunalnämnden
uppdraga vägskattens debitering, uppbörd och redovisning.
Men detta är ett undantagsfall. I de ojemförligt flesta äro flera kommuner
förenade till ett väghållningsdistrikt, och mångenstädes är kommunerna-s
antal inom distriktet ganska stort. 1 sådana distrikt skulle det af motionären
ifrågasatta förfarandet medföra omgång och svårigheter, ej minst för
vägstyrelsen, som finge skriftvexla med alla de särskilda kommunalnämnderna
i stället för, såsom nu, med en enda myndighet.»

På grund af hvad utskottet sålunda och i öfrigt anfört och då i allt
fall det borde betraktas såsom mindre rigtigt, att vidtaga ändringar, hvilkas
behöflighet icke vore uppenbar, uti väglagen, då densamma icke ens hunnit
att på alla orter träda i full tillämpning och innan man kunnat bilda
sig någon djupare erfarenhet af lagens verkningar, hemstälde lagutskottet
om afslag å då föreliggande motion.

Denna utskottets hemställan biträddes af båda kamrarne.

Af den nu lemnade redogörelsen framgår, att de till denna riksdag
väckta förslagen i icke oväsentlig mån skilja sig från det vid sistlidet års
riksdag i motsvarande syfte framlagda. Motionerna afse nemligen nu
allenast medgifvande af rättighet för de väghållningsskyldige, som det
önska, att åt kommunalnämnderna uppdraga vägskattens debitering och
uppbörd, då deremot förslaget till 1895 års riksdag åsyftade den genomgripande
förändring, att kommunalnämnderna, i hela landet och utan de
väghållningsskyldiges hörande, skulle öfvertaga det kronans uppbördsman
åliggande besväret med vägskattens debitering och uppbörd. Denna omständighet,
att kommunalnämndernas anlitande icke skulle blifva ^vilkorligt
utan fakultativt, gör, att det hufvudsakligaste motskäl, som förra Riksdagens
lagutskott anförde — eller att det föreslagna förfarandet ej passade för
väghållningsdistrikt med stor omfattning — numera förlorat sin betydelse.
Eu lagändring, sådan den nu är ifrågasatt, skulle nemligen medföra möjlighet
för väghållningsdistrikt, der det nuvarande uppbördssätt visat sig
olämpligt, att välja ett annat för förhållandena mera afpassadt förfarande,
men på samma gång tillförsäkra andra väghållningsdistrikt, som sådant

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

önskade, fördelare af uppbördens verkställande genom kronans uppbördsman.

Den principiella betänklighet, som af 1895 års lagutskott framhölls,
eller att ändringar i en så ny lag som väglagen ej borde vidtagas, innan
man hunnit bilda sig någon erfarenhet af lagens verkningar, lärer icke
heller böra i nu förevarande fråga vidare åberopas, sedan motionernas
antal och det understöd, de vunnit af representanter från olika delar af
landet, ådagalagt, att ett allmänt behof af den ifrågasatta lagändringen
redan gjort sig gällande.

Utskottet anser sig således böra tillstyrka eu lagändring i motionernas
syfte.

Rörande den lämpligaste formen för förändringens genomförande vill
utskottet till eu början erinra, att, då 58 § i väglagen icke innehåller
några bestämmelser angående sättet för debitering och uppbörd af vägskatt
eller för afskrifning af restantier, denna § torde böra bibehållas oförändrad
och samtliga nya bestämmelserna få sin plats i 63 §.

För undvikande af missförstånd om verkliga innebörden af de rörande
sättet -för uppbörd och dylikt af vägskatt ifrågasatta förändringar har utskottet
ansett nödigt, att uttryckliga bestämmelser infördes om ifrågavarande
förhållandens likställighet med de rent kommunala bestyren af motsvarande
art. Att, såsom af tre motionärer föreslagits, medgifva åt vägstyrelse
rättighet att verkställa debitering och uppbörd af vägskatt inom hela
distriktet, har icke synts utskottet lämpligt, hvarför någon sådan bestämmelse
ej upptagits i utskottets förslag.

Under åberopande af det anförda hemställer utskottet följaktligen,

att Riksdagen ville, i anledning af herrar Nilssons,
Ericssons, Eliassons och Larssons förevarande motioner,
för sin del antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af 63 § i lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet den 23 oktober
1891.

Härigenom förordnas, att 63 § i lagen angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober
1891 skall hafva följande ändrade lydelse:

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

63 §.

Konungens befallningshafvande ombesörjer, på vägstyrelsens
derom framstälda begäran, att vägskatten
varder genom vederbörande, i sammanhang med kronoskatterna,
debiterad, indrifven och redovisad, på sätt om
landstingsmedel är föreskrifvet. De väghållningsskyldige
ege dock vid sammanträde, hvarom i 58 § förmäles,
bestämma, att vägskattens debitering, uppbörd och redovisning
skall verkställas genom kommunalnämnd mot
ersättning enligt öfverenskommelse; och galle i ty fall
i fråga om debitering och uppbörd, så ock om indrifning
af restantier i tillämpliga delar, hvad beträffande
kommunalutskylder tinnes stadgadt.

Konungens befallningshafvande eller, der uppbörden
sker genom kommunalnämnd, de väghållningsskyldige
ega att förordna om afskrifning af sådana afgifter till
vägkassan, som i anseende till bristande tillgång icke
kunnat indrifvas.

Stockholm den 28 februari 1896.

På lagutskottets vägnar:
E. von KRUSENSTJGRNA.

Reservation

af herr J. Anderson:

Inom utskottet har jag uttalat den uppfattningen, att, då väglagen
är så ny och, enligt uppgift, på eu del ställen ännu ej i sin helhet tilllämpad,
man borde dröja någon tid, tills man fått mera erfarenhet, innan
man i densamma vidtager några rubbningar.

Då utskottets pluralitet emellertid beslutit tillstyrka en ändring i
63 § i nämnda lag i det syfte motionärerna föreslagit, synes mig som den

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

föreslagna ändringen blefve opraktisk derigenom, att om än kommunalnämnden
blifver ålagd att emot särskild öfverenskommen ersättning verkställa
debitering, uppbörd och redovisning, så återstår att utröna, hvem
som är behörig att med kommunalnämnderna i de olika kommunerna afsila
öfverenskommelsen och huru den skall åstadkommas, synnerligast i
de väghållningsdistrikt, som bestå af många socknar, och slutligen huru
förhållas skall, der kommunalnämnderna i olika socknar fordra och vidhålla
olika ersättningsbelopp, kanhända dubbelt så mycket i en del socknar som
begäres i andra kommuner.

Skall någon förändring göras i 63 § i syfte att kommunerna sjelfva
få göra uppbörden, så bör kommunalnämnden icke åläggas eu dylik skyldighet,
utan böra kommunerna få rättighet att dertill utse hvilka förtroendemän
de behaga, och den valde, såsom vid de flesta andra kommunala
förtroendeuppdrag är fallet, ej i lag vara tillförsäkrad någon ersättning.
Jag anser alltså att utskottets hemställan bort få följande lydelse:

Konungens befallningshafvande ombesörjer, på vägstyrelsens
derom framstälda begäran, att vägskatten
varder genom vederbörande i sammanhang med kronoskatterna
debiterad, indrifven och redovisad, på sätt om
landstingsmedel är föreskrifvet, de väghållningsskyldige
obetaget vid sammanträde, hvarom i 58 § förmärs, bestämma,
att vägskattens debitering, uppbörd och redovisning
må verkställas genom å kommunalstämmor utsedde
förtroendemän, och galle i ty fall i fråga om indrifning
af restantier hvad om resterande kommunalutskylder
är stadgadt.

Konungens befallningshafvande eller, der uppbörden
sker genom förtroendemän, de väghållningsskyldige,
vid det i 58 § omförmälda sammanträde, ega förordna
om afskrifning af sådana afgifter till vägkassan,
som i anseende till bristande tillgång icke kunnat indrifvas.

Herrar Hasselrot, G. Andersson, Rudebeck, F. Andersson och
Bruzelius hafva begärt få här antecknadt, att de icke deltagit i ärendets
behandling inom utskottet.

Stockholm 1896. Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.