Lagutskottets Utlåtande N:o 27 (Utlåtande 1895:LU27 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

i i i

N:o 27.

Ank. till Riksd. kansli den 2 april 1895, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser
rörande oäkta barns försörjning.

Hufvudstadgandet om oäkta barns försörjning innehålles i 8 kap.
7 § ärfdabalken, hvilket lagrum föreskrifver, att oäkta barn skall af fader
och moder njuta nödtorftig föda och uppfostran, samt att, der endera af
föräldrarne dör utan att lemna gods efter sig, den efterlefvande skall
föda barnet.

Derjemte stadgas i 3 § af förordningen angående fattigvården den
9 juni 1871:

»En hvar, som är arbetsför, skall utan fattigvårdssamhälles betungande
försörja sig sjelf och sina minderåriga barn, så ock arbetsför man
sin hustru; åliggande i öfrigt föräldrar och barn att i mån af behof, å
ena, och förmåga, å andra sidan, hvarandra försörja».

I en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 47, anför herr J. G. Hazén: Enligt gällande bestämmelser
kunde visserligen fader till oäkta barn förpligtas att utgifva
bidrag till barnets underhåll och uppfostran, men erfarenheten ådagalade,
att detta i många fall vore ändamålslöst. Dels kunde nemligen fadern
sakna utmätningsbara tillgångar, dels kunde han genom att flytta till
annan ort undandraga sig försörjningspligten. I hvilket fall som helst
Bill. till Riksd. Prat. 1895. 7 Sami, 10 Höft. (N:is 27—30.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

lemnade fadern barnet utan hjelp, och barnets moder stode ensam med sin
börda för att kastas antingen på det torftiga föräldrahemmet eller på sin
kommuns fattigvård, der hon till äfventyrs komme under fattigvård sstyrelsens
husbondevälde, öfvergåfve moder sitt barn, så innehölle strafflagen
härför allvarsamma bestämmelser, men om fadern gjorde detsamma, kunde
lagen svårligen i minsta mån nå honom.

Oäkta barn och dess moder stode med afseende på bidrag till barnuppfostran
i en mycket gynsammare ställning både i Norge och i Danmark
än hos oss. I Danmark t. ex. hade lagen af den 20 april 1888 till
skydd för moder och oäkta barn på det kraftigaste ålagt kommunen en
synnerlig omvårdnad för utbekommande af bidrag, som icke erlades af
vederbörande barnfader. Der stadgades bland annat: »När det under hållsbidrag,

hvilket skall erläggas af fader till ett utanför äktenskap afladt
barn, icke betalas i rätt tid, och modern företer attest från sin
vistelsekommuns kommunalstyrelse, att hennes förmögenhetsförhållande och
arbetsförtjenst icke tillåta henne att ensam sörja för barnets försvarliga
underhåll och uppfostran, då är hon, för så vidt hon är berättigad till
försörjning här i landet, berättigad till att antingen sjelf eller genom
kommunalstyrelsen i sin vistelsekommun fordra bidraget för det sista året
från fattigvården i den kommun, hvari barnfadem uppehåller sig, utan
att sådant betraktas som en henne meddelad fattighjelp. Lyckas det icke
att finna hans vistelsekommun, kan bidraget fordras från hans försörjningskommun».
Modern erhölle alltså det tillerkända bidraget från den
kommunalstyrelse, fadern tillhörde, och egde sedan denna styrelse, enligt
andra bestämmelser i den danska lagstiftningen, att med rätt stor kraft
göra sin rätt gällande, vare 8ig genom införsel i hans inkomster, utpantning
eller tvångsarbete.

Det syntes vara högst önskligt, att denna grundsats vunne mera
utpreglad gestalt äfven i vår fattigvårdslag, och detta inom de former,
densamma medgåfve. Till äfventyrs skulle det kunna ske derigenom, att
vid dess 29 § gjordes ett tillägg af ungefär denna lydelse: Då fader till
oäkta barn ej i behörig ordning betalar den uppfostringshjelp, som enligt
laga kraftvunnen dom honom åligger, skall, der barnets nödtorftiga uppfostran
sådant kräfver, berörda bidrag genom Konungens befallningshafvandes
åtgärd godtgöras för faderns räkning från det fattigvårdssamhälle,
der han då har sin hemortsrätt, och förblir sedan detta samhälle för bidraget
ansvarigt, ända till dess han kan hafva förvärfvat sig ny hemortsrätt.

Lagutskottets Utlåtande N:o 27. 3

En sådan bestämmelse kunde från fattigvårdssamhällets ståndpunkt
ej synas obillig, ty då faderskapet blifvit lagligen styrkt, så funnes väl
egentligen ingen skälig anledning, hvarför barnet i försörjningsväg skulle
uteslutande tillhöra modern, moderns föräldrahem eller moderns fattigvårdssamhälle,
och detta i många fall äfven med afseende på den andel,
som ålåge fadern. Derest fattigvårdssamhället vore för båda föräldrarne
gemensamt, så borde det för visso ligga i dess eget intresse, att det vore
fadern, hvilken räknades såsom den fattige och för hvars räkning fattigvård
måste utgå, ty härmed vore för fattigvårdssamhället ännu mera
utsigt att göra sin egen rätt gällande. Till 35 § i fattigvårdsförordningen
borde derför fogas ett tillägg i denna eller liknande rigtning: Då
fattigvårdssamhälle för fader till oäkta barn nödgats bekosta eller ikläda
sig honom ådömd uppfostringshjelp, skall han inom försörjningstiden, der
fattigvårdsstyrelsen så pröfvar skäligt och i öfrigt ej synnerligt förmildrande
omständigheter göra sig gällande, stå under dess husbondevälde,
till dess skedda kostnader blifvit godtgjorda och för återstående belopp
blifvit lemnad äskad säkerhet.

På grund häraf hemställer motionären, att Riksdagen behagade
hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Majt täcktes låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till sådana bestämmelser i kongl. förordningen
angående fattigvården den 9 juni 1871, hvarigenom uppfostringsbidrag till
oäkta barn från dess fader må kunna blifva obligatoriskt för det fattigvårdssamhälle
fadern tillhör, så ook, i samband härmed, att omförmälda
fattigvårdssamhälle må vinna ökad rätt gent emot den försumlige fadern.

Frågan om den försörj ningspligt, som bör åligga fader till oäkta
barn, har flera gånger förut varit föremål för Riksdagens pröfning.

Senast vid 1893 års riksdag väcktes motion i ämnet, och i skrifvelse
till Kongl. Maj:t den 7 maj 1893 framhöll Riksdagen i anledning
deraf, att gällande föreskrifter rörande oäkta barns försörjning i tillämpningen
visat sig icke hafva varit tillräckligt verksamma gent emot fader
till oäkta barn. Erfarenheten utvisade nemligen, att fadern till ett sådant
barn, äfven om han på grund af eget erkännande utaf faderskapet eller
på grund af bristande åt honom ådömd värjemålsed förpligtats att till
modern utgifva visst bidrag till barnets underhåll, lätteligen kunde på

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

ett eller annat sätt, såsom genom att undanhålla sina tillgångar, undandraga
sig att fullgöra sin försörjningspligt. Härtill komme, att fattigvården ej
sällan i hög grad betungades af underhållsskyldigheten utaf sådana barn,
utan att fattigvårdssamhället hade verksamma tvångsmedel att förmå den
tredskande barnafadern att fullgöra den honom åliggande underhållsskyldighet.
Gällande bestämmelser om oäkta barns försörjning vore föremål
för olika tolkning, och äfven på denna grund vore tydligare föreskrifter
af nöden. Den i Norge och Danmark gällande lagstiftning, hvarom Riksdagen
tagit kännedom, gåfve modern till ett oäkta barn verksamt understöd
för att af fader, hvilken försummade sin försörjningspligt, utbekomma
det honom åliggande uppfostringsbidrag. Då det enligt Riksdagens
åsigt vore uppenbart, att gällande bestämmelser i ämnet erfordrade tillägg
och förtydligande i syfte att bättre än för närvarande tillgodose barnets
rätt, dervid den norska lagstiftningen syntes i vissa hänseenden kunna
tjena till ledning, anhöll Riksdagen, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser, som mera verksamt
än de nu gällande tillgodosåge oäkta barns rätt till försörjning.

Då Riksdagen genom ofvan omförmälda skrifvelse dragit frågan
om en ändrad lagstiftning rörande oäkta barns försörjning under Kongl.
Maj:ts pröfning, finner utskottet sig icke böra i anledning af förevarande
motion förorda en ny framställning till Kongl. Maj:t i det syfte, motionären
föreslagit, och hemställer utskottet följaktligen,

att herr Hazéns motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 2 april 1895.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.