Lagutskottets Utlåtande N:o 27 (Utlåtande 1894:LU27 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

N:o 27.

Ank. till Riksd. kansli den 9 mars 1894, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj ds proposition med förslag
till lag om enskild själavård, konfirmation och Herrens
heliga nattvard samt till lag angående jordfästning.

: i i»>'' :VU ■ »i •'' > . ;V; ! . ’_r ’ • i :rf i»It ■<

Kongl. Maj:t har den 30 sistlidne december till Riksdagen aflåtit
en så lydande proposition n:o 28:

Under åberopande af hosföljande i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlik! § 87 regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga bilagda, af kyrkomötet, på sätt
kyrkomötets jemväl bifogade skrifvelse utvisar, för dess del godkända
förslag till lag om enskild själavård, konfirmation och Herrens heliga
nattvard, samt till lag angående jordfästning.

Denna proposition har af båda kamrarna hänvisats till lagutskottet.

De vid propositionen fogade lagförslag finnas här nedan i detta
utlåtande omnämnda.

Angående först förslaget till lag om enskild själavård m. m. erkänner
utskottet villigt, att många af de lagbestämmelser, som för närvarande
gälla i de vigtiga ämnen, hvilka behandlas i samma förslag,
äro föråldrade och böra ersättas med mera tidsenliga, äfvensom att
förslaget i flere afseenden är egnadt att på ett tillfredsställande sätt
ordna dithörande förhållanden. Å andra sidan innehåller förslaget åtskilligt,
som, då det enligt utskottets mening icke uppbäres af den
Bill. till Riksd. Prof. 1894. 7 Sami. 14 Höft. (N:is 27—28.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

allmänna uppfattningen, ej bör af utskottet tillstyrkas; och vill utskottet
här nedan lemna redogörelse för hvad utskottet i nämnda afseende
äfvensom i öfrigt mot förslaget har att anmärka.

5 § 2 mom.

Offentlig konfirmation, som enligt kyrkohandboken innebär, bland
annat, att barnet skall med »ja» besvara fem särskilda till detsamma
stälda, i handboken formulerade frågor, är, såsom af förevarande lagrum
jemfördt med 13 § framgår, uppstäld såsom vilkor för att få tillträde
till den heliga nattvarden. Enligt hvad utskottet föreställer sig
kan det emellertid inträffa, att ett barn, oaktadt det känner en innerlig
längtan och ett djupt behof att få deltaga i nattvarden, finner sig
icke kunna med rent samvete besvara alla ofvannämnda frågor, samt
af sådan anledning af håller sig från konfirmationen och i följd deraf
ej får deltaga i nattvarden; och då utskottet, i hufvudsaklig likhet med
hvad vid förevarande lagförslags granskning inom högsta domstolen
blifvit af ett justitieråd uttaladt, anser den omständighet, att ett barn
ej kan komma till öfvertygelse om sanningen af allt hvad omförmälda
frågor innebära eller vågar förbinda sig till uppfyllande af de löften,
som barnet genom frågorna affordras, och förty ej vill underkasta sig
den offentliga konfirmationen, ej vara tillräckligt skäl för barnets utestängande
från nattvarden, helst ett sådant barn mindre bör anses dertill
ovärdigt än ett sådant, som vid konfirmationen afgifver sina svar
utan eller möjligen mot egen öfvertygelse, synes det utskottet icke
vara tillrådligt att den offentliga konfirmationen göres till vilkor för
rättigheten att varda delaktig af den heliga nattvarden.

Härtill kommer, att formen för konfirmationen samt beskaffenheten
Och innehållet af de frågor, som dervid böra framställas, kunna
utan Riksdagens hörande ändras, samt att, om den föreslagna bestämmelsen
blefve lag och konfirmationen sålunda gjordes till vilkor för
nattvardens begående, innebörden af detta vilkor skulle kunna blifva
en helt annan än den Riksdagen vid lagens antagande förutsatt.

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

6 § 1 mom.

Utskottet finner det visserligen vara önskvärdt, att, såsom i förevarande
lagrum stadgas, tillfälle till nattvardsgång i allmänhet beredes
församlingsmedlemmar minst en gång i månaden, men med afseende
dels derå, att det för närvarande torde möta svårighet att inom alla
församlingar anordna gudstjenst hvarje månad och dels å den omständighet,
att åtskilliga församlingar, särskildt i landsorten, torde vara så
fåtaligt befolkade, att, om nattvardsgång i dem skulle i regel hållas
en gång i månaden, den torde blifva mindre allmänt besökt och i följd
deraf förlora något af den högtidlighet, som med dess begående bör
vara förenad, synes stadgandet böra omredigeras och hänsyn dervid
tagas till nämnda förhållanden.

9 §.

Enligt förordningen den 20 september 1859 är medlem af svenska
kyrkan berättigad att äfven utan nödfall mottaga nattvarden inom annan
församling än den, till hvilken han hör, eller af prest, som icke är
anstäld i sistnämnda församling, hvarvid det emellertid åligger den,
som vill blifva delaktig af nattvarden, att med sin själasörjares bevis
styrka, att han är enligt gällande lag oförhindrad till sakramentets begående.

En anhållan att under omförmälda förhållanden komma i åtnjutande
af nattvarden skulle emellertid, om förevarande § antoges, vederbörande
prest kunna afslå, derest han efter föregången pröfning funne
sig dertill föranlåten.

Komiterade, som uppgjort ifrågavarande lagförslag, motivera
denna bestämmelse dermed, att då enligt 14 § 3 mom. i förslaget anteckning
i prestbetyg icke finge göras om sådant uteslutande från
nattvarden, som i nämnda § omförmäldes, torde den prest, som i nu
ifrågakomna afseende anlitades, böra sjelf förvissa sig om, att han icke
utdelade sakramentet åt någon, som på grund af berörda lagrum —*■
enligt hvilket kyrkoherden i församlingen under vissa angifna förutsättningar
skall förordna om uteslutande från nattvarden äfven i fall,
der dylikt uteslutande nu icke får ega rum — icke borde komma i

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

åtnjutande af nattvarden; och syntes detta lämpligast kunna ske, på
sätt i finska kyrkolagen vore för likartadt fall stadgadt: genom enskildt
samtal med den, som anmält sig till nattvardens begående.

Om än af motiven till ifrågavarande stadgande sålunda framgår,
att vederbörande prest icke skulle ega vägra att betjena den, som ville
begå nattvarden och visade sig vara dertill oförhindrad, torde stadgandet
dock icke vara så tydligt affattadt, att det ej skulle komma att
lemna rum för olika tolkningar och någon gång föranleda en prest att
utan giltigt skäl vägra sitt biträde åt den, som genom hans hjelp ville
blifva delaktig af nattvarden.

Till undvikande häraf, och då för öfrigt, enligt hvad här nedan
kommer att omförmälas, utskottet afstyrkt förslagets 14 §, samt grunden
till förevarande uti 9 § intagna stadgande alltså bortfallit, synes
sistnämnda § böra redigeras i öfverensstämmelse med nu gällande lag.

13 §.

I fråga om den ändring i sak denna § undergått hänvisar utskottet
till hvad här ofvan af utskottet yttrats vid 5 § 2 mom.

Utskottet har derjemte ansett, att för fullständighetens skull här
borde intagas en erinran derom, att stadgandet i denna § icke vore
tillämpligt å det fall, som afses i 14 § (15 § i Kongl. Maj:ts proposition).

14 §.

Redan af principiella skäl finner utskottet det icke böra tillerkännas
presterskapet rätt att i vissa fall förvägra församlingsmedlem
att erhålla nattvarden. Den omständighet, att någon genom att hafva
hädat Gud eller i öfrigt gjort sig skyldig till förseelse, som omförmäles
i förevarande §, torde nemligen icke vara tillfyllest för antagandet, att
han icke skulle kunna värdigt begå nattvarden. Säkerligen har vid
åtskilliga tillfällen inträffat, att en sådan person just i det ögonblick,
då han framträdt till nattvardsbordet, kommit till full medvetenhet om

Lagutskottets Utlåtande N:o 27. 5

sin synd, och att nattvardens begående sålunda blifvit för honom ett
medel till bättring.

Frånsedt den omständighet, att utskottet på grund af det nu anförda
anser ifrågavarande § icke vara af beskaffenhet att kunna antagas,
synas bestämmelserna i §-en i vissa afseenden vara mindre tillfredsställande.

Af motiven till ifrågavarande stadgande framgår, att vederbörande
kyrkoherdes åtgärd att utesluta någon från nattvarden borde betraktas
såsom ett rent själavård särende, och i följd deraf icke annorledes än
genom den uteslutnes egna åtgörande gifvas någon som helst offentlighet.
Hvad i detta afseende sålunda åsyftas synes emellertid icke
komma att ske, derest, såsom i §-en föreskrifves, kyrkoherden skulle,
då någon till nattvardsgång icke berättigad anmälde sig till dess begående,
kalla honom till sig för enskild! samtal, ty då budbäraren icke
är bunden af något tysthetslöfte att förtiga den kallelse, han verkstält,
kan just denna lätt föranleda, att saken framdrages i offentligheten.

Vidare torde, såsom ett justitieråd vid förslagets granskning inom
högsta domstolen anmärkt, hufvudsakliga syftet med förslaget uti ifrågavarande
del, eller att förhindra uppenbart obotfärdiga syndare från delaktighet
i nattvarden, endast i högst ofullständig grad kunna ernås,
enär jemlikt förslaget rätt till nattvardens begående skulle tillstädjas
den felande, så snart han bekände sin synd och lofvade bättring, således
äfven om hans lefverne eller handlingar bure det mest tydliga
vittnesbörd derom, att någon förbättring i verkligheten icke inträdt.

Slutligen torde ifrågavarande bestämmelser om vägran af tillträde
till nattvarden under inga förhållanden böra införas i en lag rörande
själavård. Utestängande från nattvarden kan nemligen, enligt hvad
utskottet anser, icke betraktas annorledes än såsom en kyrkotuktsåtgärd.

På grund af det anförda hemställer utskottet, att förevarande §
måtte ur förslaget utgå.

Beträffande ingressen finner utskottet med afseende å hvad i fråga
om 14 § hemställes, den ändring böra vidtagas, att bestämmelse icke
meddelas om upphäfvande af 10 kap. kyrkolagen, så vidt det angår
mindre och större bannet.

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

På grund af hvad här ofvan blifvit anfördt får utskottet hemställa,

l:o) att Riksdagen ville, beträffande förslaget till
lag om enskild själavård, konfirmation och Herrens
heliga nattvard, med förklarande, att Kongl. Maj:ts
förevarande proposition i denna del icke kan antagas
i oförändradt skick, för sin del antaga följande

Förslag

till

lag om enskild själavård, konfirmation och Herrans heliga nattvard.

Kongl. May.ts förslag. Utskottets förslag.

Med upphäfvande ej mindre af
6, 8 och 9 kap. kyrkolagen, 10
kap. samma lag, så vidt det angår
mindre och större bannet, gällande
delar af 7, 11 och 17 kap. kyrkolagen,
cirkuläret den 18 december
1695, § 2 af resolutionen på presterskapets
besvär den 17 december
1697, cirkuläret den 8 maj 1765,
cirkuläret den 12 november 1808
och förordningen den 20 september
1859, i hvad sistberörda cirkulär
och förordning röra skriftermål och
nattvard, förordningen den 4 maj
1855 angående vissa föreskrifter till
kyrkotuktens upprätthållande och
71 § i förordningen den 29 januari
1861 angående mord, dråp och annan
misshandel äfvensom förordningen
af sistnämnda dag angående
jemkning i gällande föreskrifter
om tiden för begående af Her -

Med upphäfvande ej mindre af
6, 8 och 9 kap. kyrkolagen, gällande
delar af 7, 11 och 17 kap.
kyrkolagen, cirkuläret den 18 december
1695, § 2 af resolutionen
på presterskapets besvär den 17
december 1697, cirkuläret den 8
maj 1765, cirkuläret den 12 november
1808 och förordningen den 20
september 1859, i hvad sistberörda
cirkulär och förordning röra skriftermål
och nattvard, förordningen den
4 maj 1855 angående vissa föreskrifter
till kyrkotuktens upprätthållande
och 71 .§ i förordningen
den 29 januari 1861 angående mord,
dråp och annan misshandel äfvensom
förordningen af sistnämnda dag
angående jemkning i gällande föreskrifter
om tiden för begående af
Herrens nattvard, än äfven af allt
hvad lag och författningar i öfrigt

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Kongl. Maj-.ts förslag. Utskottets förslag.

rens nattvard, än äfven af allt hvad innehålla stridande mot depna lag,
lag och författningar i öfrigt inne- forordnas som följer:
hålla stridande mot denna lag, förordnas
som följer:

1 §• .

Prest inom svenska kyrkan skall i enskild själavård vinnlägga sig
att undervisa, förmana, varna och trösta sina församlingsmedlemmar,
på det att deras kristliga tro och lefverne måtte befrämjas under vaksamhet
och bön samt ett rätt bruk af nådemedlen.

2 §• f \ ;

1 mom. År någon, som i församlingen bor eller uppehåller sig,
sjuk och kallas prest till honom, vare presten pligtig att ofördröjligen
efterkomma kallelsen, der han icke har giltigt hinder. Upphör hindret,
underlåte han icke att genast derefter inställa sig.

2 mom. Prest bör, äfven der han icke varder särskildt kallad, i
själavårdande syfte besöka de församlingsmedlemmar, som äro stadda
i andlig eller lekamlig nöd.

3 §■

Anlitar främmande kristen trosbekännare prest inom svenska kyrkan
om själavård, må sådan icke förvägras. Förekommer dervid förrättning,
som finnes upptagen i kyrkohandboken, skola dennas föreskrifter
följas.

4 §•

Vill någon för prest enskildt bekänna sin synd, vare presten pligtig
att mottaga den bekännelse; egande dervid presten att meddela aflösning,
om den skriftande det begär och omständigheterna dertill föranleda.

Hvad i sådant hemligt skriftermål anförtros presten må han ej
yppa; dock må prest utan att röja person uppenbara hvad som kan
tjena till att afvärja för annan menliga följder af brottslig gerning, som

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

den skriftande bekänt, så ock, der bekännelsen gifver vid handen, att
sådan gerning tillämnas, varna den, som vederbör.

5 §. 5 §.

1 mom. Barn inom församlingen,
hvilka böra i den svenska kyrkans
lära uppfostras, skola, då de
uppnått den förståndsutveckling, att
åt dem må lemnas tillträde till Herrens
heliga nattvard, af prest inom
svenska kyrkan sorgfälligt undervisas
och beredas, dock ej tidigare
än det år, under hvilket de
fylla fjorton år; och åligger det barnets
föräldrar eller målsman att
senast innan barnet fylt sjutton år
hos kyrkoherden i den församling
barnet tillhör anmäla det till erhållande
af konfirmationsundervisning
eller ock styrka, att barnet af annan
prest inom svenska kyrkan erhållit
eller erhåller sådan undervisning.

2 mom. De barn, hvilka efter
slutad undervisning pröfvats beredda
att få tillträde till nattvarden
och sjelfva åstunda att varda deraf
delaktiga, skola i den ordning kyrkohandboken
föreskrifver offentligen
konfirmeras.

3 mom. Då barn, som åtnjutit
konfirmationsundervisning, åstundar
att konfirmeras, må det ej af
föräldrar eller målsman derifrån
hindras.

1 mom. Barn inom församlingen,
hvilka böra i den svenska kyrkans
lära uppfostras, skola, då de
uppnått den förståndsutveckling,
att åt dem må lemnas tillträde till
Herrens heliga nattvard, af prest
inom svenska kyrkan sorgfälligt
undervisas och beredas, dock ej
tidigare än det år, under hvilket
de fylla fjorton år; och åligger det
barnets föräldrar eller målsman att
senast innan barnet fylt sjutton år
hos kyrkoherden i den församling
barnet tillhör för beredelse till nattvarden
anmäla det till erhållande af
derför lämpad undervisning, eller
ock styrka, att barnet af annan
prest inom svenska kyrkan erhållit
eller erhåller sådan undervisning.

2 mom. Då barn, som efter slutad
undervisning pröfvats beredt att
få tillträde till nattvarden, åstundan
att varda deraf delaktigt, må sådant
ej förvägras. Före nattvardsgången
skall offentlig konfirmation i den ordning
kyrkohandboken föreskrifver eg a
rum med de barn, som deri önska
deltaga. Ej må barn af föräldrar
eller målsman derifrån hindras.

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Kongl. Majds förslag.

Utskottets förslag.

6 §•

6 §.

1 mom. Efter derom skedd pålysning
skall i hvarje församling
nattvarden, på sätt kyrkohandboken
föreskrifver, i allmänhet hållas minst
en gång i månaden, der förhållandena
ej föranleda till annat förfarande,
samt dessutom så ofta församlingsmedlemmar
det begära.

2 mom. Nattvarden skall i högmessogudstjenst hållas; dock att,
der det anses önskvärdt att nattvardsgång vid vissa tillfällen anställes
annorledes än i sammanhang med högmessogudstjenst, kyrkoherden må
ega att derom öfverenskomma med församlingen.

1 mom. Efter derom skedd pålysning
skall i hvarje församling
nattvarden, på sätt kyrkohandboken
föreskrifver, hållas så ofta församlingsmedlemmar
det begära och i
allmänhet minst en gång i månaden.

7 §•

Nattvarden skall offentligen i kyrka begås. Å annat rum än i
kyrka må nattvardsgång hållas endast der särskilda ortsförliållanden
sådant kräfva och biskopen finner skäl att gifva sitt bifall dertill.

I hemmet må nattvarden kunna meddelas åt den, som på grund
af sjukdom, ålderdom eller annan lika giltig orsak sådant påkallar;
egande dervid anhöriga och husfolket, om de sa önska, att i nattvarden
deltaga.

B §•

Ej må annan än prest i svenska kyrkan utdela nattvarden åt medlemmar
af samma kyrka; dock att, då skäl dertill finnes, stiftets biskop
må tillåta prest inom annan evangelisk-luthersk kyrka att utdela nattvarden
till medlemmar af svenska kyrkan.

År någon i dödsfara stadd, och kan prest ej anträffas, må hvilken
kristen, som derom anlitas, aflösning och nattvard meddela.

9 §. 9 §.

Nattvarden åtnjute eu hvar i den Nattvarden åtnjute en hvar i
församling, till hvilken han hör; den församling, till hvilken han hör;
Bill. till Riksd. Prot. 1894. 7 Sami. 14 Höft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Kongl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

men om någon åstundar att mottaga
nattvarden i annan församling
eller af annan prest än den, som
är anstäld i förstnämnda församling,
vare sådant honom tillåtet, der den
prest han derom anlitar, efter vederbörlig
pröfning, är villig att honom
betjena.

men om någon åstundar att mottaga
nattvarden i annan församling
eller af annan prest än den, som
är anstäld i förstnämnda församling,
vare sådant honom tillåtet, der han
styrker att han till nattvardens begående
är oförhindrad.

10 §.

På kungjord tid skall anmälan till offentlig nattvardsgång göras
hos kyrkoherden eller den han gifver uppdrag att mottaga sådan
anmälan.

11 §■

Den, som vill åtnjuta nattvarden, skall förut i skriftermål hafva
aflagt syndabekännelse och undfått aflösning.

12 §. ''

1 mom. Skriftermål, såsom beredelse till nattvarden, skall, på
sätt kyrkohandboken föreskrifver, ske offentligen i kyrka samma dag
nattvarden utdelas eller ock dagen förut.

2 mom. Begär nattvardsgäst att i fall, der .nattvarden icke utdelas
samma dag skriftermålet sker, omedelbart efter skriftermålet
varda af sakramentet delaktig, det varde honom icke förvägradt, der
han för sin begäran anför giltiga skäl.

3 mom. Skall nattvarden, jemlikt 7 §, utdelas annanstädes än i
kyrka, bör skriftermålet ske å det rum, der nattvarden utdelas.

13 §• 13 §.

Nattvarden må ej meddelas åt Nattvarden må ej utom i det fall,
annan än den, som blifvit konfir- som i 14 § omförmäles, meddelas
merad. åt annan än den, som enligt den i

5 § stadgade ordning pröfvats beredd
att varda deraf delaktig.

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Kongl. May.ts förslag. Utskottets förslag.

14 §.

1 mom. Anmäler sig till nattvardsgång
den, som hädat Gud,
lastat eller gäckat Guds heliga ord
eller sakramenten, gjort gäckeri af
gudstj ensten, smädat den kristna
tron eller eljest visat sig såsom
uppenbar motståndare till densamma
eller ock förer ett lastbart och
förargelseväckande lefverne, må,
ehvad han derför blifvit lagförd
eller icke och ändå att straff derå
ej finnes i allmän lag utsatt, kyrkoherden
i församlingen kalla honom
till sig för enskildt samtal med anledning
af den gjorda anmälan.

Hörsammar han ej kallelsen,
eller inställer han sig men visar
fortfarande obotfärdighet, skall
kyrkoherden förvägra honom att
undfå nattvarden.

2 mom. Bekänner den felande
sin synd och lofvar bättring, må
nattvarden honom icke förmenas.

3 mom. Om åtgärd, som enligt
denna § vidtagits, må anteckning
icke inflyta i annat prestbevis än
flyttningsbetyg.

15 §.

Begäres nattvarden af någon,
som är stadd i dödsfara, må den
icke under något förhållande honom
af prest förvägras.

14 §.

Begäres nattvarden af någon,
som är stadd i dödsfara, må den
icke under något förhållande honom
af prest förvägras.

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Kongl. Maj.is förslag.

16 §.

Tränger sig fram till nattvardsbordet
någon, som är af starka
drycker öfverlastad eller eljest synbarligen
i oredig sinnesförfattning,
eller som enligt denna lag icke må
varda af nattvarden delaktig, varde
han vid sakramentets utdelande
förbigången.

17 §•

Prest, som förvägrar någon tillträde
till nattvarden eller förbigår
någon vid sakramentets utdelande,
vare skyldig att, om så begäres,
gifva skriftligt besked om grunderna
för sin åtgärd. Öfver denna
må klagan ånföras hos domkapitlet.
År den klagande missnöjd med
domkapitlets beslut, må besvär deröfver
anföras hos Konungen.

Utskottets förslag.

15 §.

16 §.

Prest, som förvägrar någon tillträde
till nattvarden eller förbigår
någon vid sakramentets utdelande,
vare skyldig att, om så begäres,
gifva skriftligt besked _ om grunderna
för sin åtgärd. Öfver denna
må klagan anföras hos domkapitlet.
År den klagande missnöjd med
domkapitlets beslut, må besvär deröfver
anföras hos Konungen.

Ofvan omförmälda förslag till lag angående jordfästning är af
följande lydelse:

Förslag

till

lag angående jordfästning.

Med upphäfvande af 18 kap. kyrkolagen och allt hvad lag och
författningar i öfrigt innehålla mot denna lag stridande, varder härigenom
stadgadt och förordnadt som följer:

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

1 §•

När dödsfall timar inom svenska kyrkan, skall detsamma vid den
högmessogudstjenst, som näst efter skedd anmälan om dödsfallet inträffar
i den församling, der den aflidne var kyrkoskrifven, genom kyrkoherdens
försorg tillkännagifvas med tacksägelse i den ordning kyrkohandboken
föreskrifver. Sådant tillkännagifvande må dock ej ske i de
fall, som här nedan i 5 och 6 §§ omförmälas.

2 §•

Den aflidne skall jordfästas inom sex veckor efter dödsfallet, der
icke giltiga orsaker till längre uppskof äro för handen. Jordfästningen
må ej förrättas af annan än prest i svenska kyrkan.

3 §•

Jordfästning skall ega rum i den församling, der dödsfallet timat;
dock må, då lik skall begrafvas i annan församling, jordfästningen
kunna förrättas i denna församling, om vederbörande det åstunda.

Jordfästningen verkställes å församlingens kyrkogård eller annan
begrafningsplats eller ock å rum, som församlingen för jordfästning
anvisat. I kyrka må dock endast sådan jordfästning, hvarom i 4 §
sägs, ega rum.

Huru vida den, som aflidit i fängelse, å sjukhus eller å annat dermed
jemförligt ställe, må derstädes kunna jordfästas, ankommer på
Konungens pröfning.

4 §•

Jordfästning i vanlig ordning eller så kallad högtidlig jordfästning
må ej förvägras utom i de fall, hvilka i 5 och 6 §§ omförmälas.

5 §•

I särskild, mindre högtidlig ordning skola dödfödda barn jord fästas.

6 §•

I stillhet skall jordfästas don, som blifvit afrättad eller ljutit döden
under föröfvande af groft brott, så ock den, som förgjort sig sjelf;

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

dock att, om den, som förgjort sig sjelf, var afvita eller, enligt läkares
intyg, af sjukdom eller ålderdomssvaghet eller annan, utan egen skuld,
irakad. förvirring saknade förståndets fulla bruk, den döde må jordfästas
i vanlig ordning.

7 §■

De särskilda formulär, efter hvilka ofvan omförmälda olika slag
af jordfästning skola förrättas, bestämmas i kyrkohandboken.

Vid jordfästning i vanlig ordning må de i svenska kyrkan öfliga
ceremonier med klockringning, procession, sorgmusik och sång brukas,
äfvensom. liktal hallas af prest, som derom anlitas och dertill finnes
villig.

Ej må vid jordfästning, hvarom i 5 § sägs, klockringning ega

rum.

Vid jordfästning i stillhet böra endast närvara den dödes anhörtg^?
sådana finnas och inställa sig, samt de personer, hvilka äro

oumbärliga för den dödes jordande. Ej må vid sådan jordfästning förekomma
klockringning, sorgmusik, sång eller liktal.

8 §•

Jordfäst lik må icke begrafvas annanstädes än å kyrkogård eller
annan plats, som blifvit för sådant ändamål behörigen invigd.

Kyrkogårdar och andra begrafningsplatser skola städse hållas i
ordnadt och värdigt skick.

9 §•

På Konungens pröfning ankommer, huru vida och under hvilka
vilkor enskild begrafningsplats må anläggas.

Mot ifrågavarande lagförslag har utskottet icke något att erinra;
och får utskottet följaktligen hemställa,

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

2:o) att Riksdagen ville godkänna det af Kongl.
Maj:t framlagda förslaget till lag angående jordfästning.

Stockholm den 9 mars 1894.

På lagutskottets vägnar:

E. von KRUSENSTJERNA.

Reservation

vid utskottets hemställan i punkt 1:

af herrar von Krusenstjerna, Fröberg, C. H. Lundström och L. O.
Larsson, hvilka ansett, att § 5 mom. 2 och 13 § i Kongl. Maj:ts förslag
till lag om enskild själavård m. m. bort af utskottet tillstyrkas;

af herr Hasselrot, med hvilken instämt herrar C. H. Lundström och
L. O. Larsson, beträffande uteslutandet af 14 § i samma förslag;

af herr C. F. Pettersson;

samt af herr Kardull, beträffande dels förslagets ingress, hvilken
han ansett böra af utskottet oförändrad tillstyrkas, dels § 2 mom. 2,
hvilket moment såsom innehållande en föreskrift, hvilken vore omöjlig
att uppfylla och följaktligen orimlig, han ansett böra utgå, dels ock §
5, i fråga hvarom herr Kardell anfört:

»Bestämmelser om konfirmationsundervisning och konfirmation
finnas endast i kyrkohandboken af 1811, men icke i gällande kyrkolag.
Att vid sådant förhållande nu intaga i lagen dit hörande föreskrifter
synes mig så mycket mindre lämpligt, som konfirmationstvånget långt,
före detta borttagits. Folkskolans växande utveckling gör särskild! konfirmationsundervisningen
småningom öfverflödig; aktningen för samvetsfriheten
bör hindra antagandet af en lag, som tvingar föräldrar med
från statskyrkan afvikande åsigter att sända sina barn till statskyrkliga
nattvardsskolor. Om § 5 förkastas, förblifVer ju förhållandet i alla händelser
sådant, som det nu är.

På grund häraf anser jag, att utskottet bort utan vidare afstyrka
bifall till Q 5.»