Lagutskottets Utlåtande N;o 26 (Utlåtande 1908:Lu26 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N;o 26.

M:o 26,

Ank. till Riksd. kansli den 2 mars 1908, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse
till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga
om förekommande af olägenheter i följd af bebyggande
af områden, som därtill äro ur hälsosynpunkt otjänliga.

Till behandling af lagutskottet hafva hänvisats en inom Första Kammaren
af herrar Ax. Hedenlund, Alfred Sandwall, J. Gust. Ilichert och Gustaf
Boman väckt motion, n:r 12, samt en därmed lika lydande inom
Andra Kammaren af herrar Axel Vennersten, K. Beckman, Hugo Sandén,
Erik Röing, E. A. Nilson, E. C. Kropp och Sixten Neiglick afgifven
motion, n:o 17, båda afseende åtgärder för förekommande af olägenheter
i följd af bebyggande af områden, som därtill äro ur hälsosynpunkt
otjänliga.

Motionärerna hafva anfört följande:

»I vid sistlidne års riksdag af oss med föranledande af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning
väckta motioner (F. K. n:o 47, A. K. n:o 195) hemställes bland annat, att
Bih. till Ri/csd. Prot. 1908. 7 Samt. 24 Häft. (N:o 26.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

på lämpligt ställe i lagförslaget måtte införas stadgande, att Konungen
skulle äga att på framställning af stadsfullmäktige eller allmän rådstuga
meddela förbud mot nybyggnad å sådant område, som ur hälsosynpunkt
finnes otjänligt till bebyggande.

Till stöd för motionerna i denna del anfördes:

''Då mark upplåtes till planlöst bebyggande, händer ofta, att såväl
köpare som säljare äro ense om att uppsöka den för bebyggande minst
lämpliga, men därför också billigaste marken. Enligt hvad erfarenheten
visat, förläggas byggnadsplatserna ej sällan till områden, som ur hälsovårdssynpunkt
äro fullkomligt otjänliga för bebyggande. Häraf kunna uppstå
stora sanitära vådor för angränsande trakt. Emot detta missförhållande
hjälpa ej bestämmelserna om byggnadsförbud, till dess plan upprättas, utan
borde härvidlag ett absolut byggnadsförbud vara på sin plats. Att tilllägga
den jordägare, som drabbas af ett sådant förbud, rätt till skadestånd,
torde ej erfordras. Hans mark har ju aldrig varit lämplig för bebyggande
och han synes ej rättvisligen kunna göra anspråk på ersättning för det
han förbjudes att begagna sin mark på olämpligt sätt. Med hänsyn till
det ifrågasatta förbudets ingripande betydelse och vikten af att erhålla
enhetlighet vid dess tillämpning synes det böra meddelas af Konungen.’

Vederbörande särskilda utskott, som afstyrkte förslaget, yttrade:

''Hvad beträffar det föreslagna förbudet mot nybyggnad å område,
som ur hälsosynpunkt finnes otjänligt till bebyggande, måste utskottet
vitsorda, att allvarliga olägenheter kunna uppkomma i följd af den nu rådande
bristen på lagstiftning uti ifrågavarande hänseende. En bestämmelse
i antydd riktning, hvilken ju skulle gå ut på att förhindra bebyggande
af vissa områden, synes emellertid utskottet knappast hafva sin plats i
förevarande lag, som inrymmer föreskrifter med afseende å ett områdes
ordnande för bebyggande. Lämpligast torde bestämmelsen böra upptagas
i hälsovårdsstadgan. Måhända kunna ock i byggnadsstadgan införas vissa
föreskrifter i ändamål att för här afsedda fall främja samarbetet mellan
byggnadsnämnd och hälsovårdsnämnd.''

Den mot motionerna välvilliga form utskottet gaf åt sitt afstyrkande
har gifvit oss mod att redan nu ånyo fästa Riksdagens uppmärksamhet
på frågan. Det är dessutom uppenbarligen af stor vikt, att åtgärder till
undanröjande af de påpekade missförhållandena snarast möjligt vidtagas,
något, som bekräftas af erfarenheten från skilda orter.

Ifrågasättas kan, huruvida något skulle vara att vinna genom att
såsom utskottet föreslog intaga förbudet i hälsovårdsstadgan, som ju endast

Lagutskottets Utlåtande N:o 26. 3

är af administrativ natur och således intet förmår gentemot den enskilda
äganderätten. Af liknande skäl torde den andra af utskottet anvisade
utvägen, vissa bestämmelsers upptagande i byggnadsstadgan, knappast föra
till det åsyftade målet.

Ett byggnadsförbud af antydd art bör enligt vår uppfattning äga
civillags kraft. Huruvida däremot det bör utfärdas såsom fristående lag
eller anknytas till något redan befintligt lagstadgande, undandrager sig
naturligen vårt bedömande. Vidare bör förbudet utsträckas att omfatta
icke blott städer utan jämväl köpingar och municipalsamhällen.

Ytterligare utredning torde emellertid vara erforderlig, särskild! med
hänsyn därtill att förbudet möjligen bör motsvaras af skyldighet för vederbörande
samhälle att inom viss tid vidtaga åtgärder för exproprierande af
det område förbudet omfattar, naturligen med vissa begränsningar i fråga
om ersättningsbeloppet. För öfrigt kan utredningen gifva vid handen förefintligheten
af andra till undanröjande af de öfverklagade olägenheterna
lämpligare utvägar.

Då den ifrågasatta utredningen lämpligast torde verkställas af Kungl.
Maj:t, tillåta vi oss föreslå, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t täcktes föranstalta utredning om lämpligaste
sättet att förekomma de sanitära vådor och andra olägenheter, som
för städer och stadsliknande samhällen uppkomma i följd af bebyggandet
af sådana områden, som därtill finnas ur hälsosynpunkt otjänliga, samt
för Riksdagen framlägga de författningsförslag, hvartill utredningen kan
föranleda.»

En särskild form af vår tids utveckling är den snabba tillväxten af
våra städer och den hastiga uppkomsten af tätt bebyggda samhällen af
stadsliknande karaktär. Denna utveckling tager emellertid icke alltid behörig
hänsyn till samhällenas bästa och deras befolknings hälsa, utan för
äfven med sig sociala och hygieniska missförhållanden, som måste bekämpas.

Det torde vara ett faktum, att i städer och andra samhällen, där
byggnadsverksamheten är liflig, det för erhållande af billiga byggnadstomter
och af andra skäl ofta förekommer, att bostäder uppföras å platser,
som därför äro ur hälsosynpunkt ganska olämpliga. Visserligen kan
med vår tids tekniska hjälpmedel lämpliga bostäder ofta åstadkommas tämligen
oberoende af byggnadsgrundens beskaffenhet. Sådana till buds

Utskottets

yttrande.

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

stående hjälpmedel anlitas emellertid icke alltid. Ofta sker bebyggande
utan att erforderlig dränering föregått af det område, som bebygges, och
icke sällan måste afsevärda kostnader nedläggas på torrläggning af bebyggd
mark och bortledande från dylik mark af hälsofarliga ämnen, som,
innan ännu bebyggande skett, kunnat med vida mindre omgång och uppoffring
undanskaffas eller oskadliggöras. Nu anmärkta förhållanden kunna
icke förhindras ensamt med tillhjälp af de i lagen angående stadsplan och
tomtindelning af den 31 augusti 1907 meddelade stadganden om förbud
mot nybyggnad, hvilka, för så vidt de lämpligen kunna tillämpas för nående
af det nu ifrågavarande ändamålet, synas afse endast områden, med
afseende hvarå fastställd stadsplan icke finnes eller, om sådan finnes, beslut
fattats angående ändring af densamma, men fastställelse å beslutet
ännu icke meddelats.

I likhet med motionärerna, anser utskottet särskilda åtgärder vara af
behofvet påkallade för rådande af bot å antydda missförhållanden; och
synes det utskottet kunna ifrågasättas, om ej de föreskrifter, hvilka till
förekommande däraf torde böra meddelas, lämpligen böra innehålla ej
mindre provisoriskt eller definitivt verkande förbud att uppföra nybyggnad å
af motionärerna åsyftad mark än äfven möjlighet och eventuellt skyldighet
för stad och samhälle att under vissa villkor förvärfva sådan mark.
I)å de erforderliga bestämmelserna alltså synas komma att afse såväl stadigvarande
inskränkning i som upphäfvande af bestående rättsförhållanden,
lära de, såsom jämväl motionärerna framhållit, böra erhålla civillags
natur.

Utskottet anser sig äga så mycket mera skäl att nu förorda en utredning,
sådan den af motionärerna ifrågasatts, som densamma synes utskottet
lämpligen kunna ske i samband med det nu pågående arbetet med
revision af byggnadsstadgan för rikets städer, hvilken revision den 5
juli 1907 af Kungl. Maj:t uppdragits åt en för ändamålet tillsatt kommitté.

På grund af hvad sålunda förekommit, får utskottet hemställa,

att Eiksdagen, med bifall till förevarande motioner,
måtte i skrifvelse till Kungl. Majrt anhålla, att
Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om utredning angående
lämpligaste sättet att förekomma de sanitära vådor och
andra olägenheter, som för städer och stadsliknande

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

samhällen uppkomma i följd af bebyggandet af sådana
områden, som därtill finnas ur hälsosynpunkt otjänliga,
samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen
kan föranleda.

Stockholm den 2 mars 1908.

På utskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

JBih. till Piksd. Prot. 1908. 7 Samt.

24 Häft.