Lagutskottets Utlåtande N:o 26 (Utlåtande 1902:LU26 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

N:o

Ank. till Riksd. kansli den 10 mars 1902, kl, 2 e. m.

Utlåtande i anledning af vädd motion om skrifvelse till Kong!.

Maj:t rörande ändring af 15 § i lagen angående sparbanker
den 29 juli 1892.

5‘ ii • H''f., av''- T . ;; ; i -Il iiH

Till förberedande behandling bar lagutskottet fått emottaga en af herr
A. Henricson i Andra Kammaren väckt motion, n:o 72, af följande lydelse:

»Vår nu gällande sparbankslag stadgar i 15 § beträffande den vinst,
som å sparbanksrörelse kan uppkomma, att densamma »skall afsättas till
eu reservfond för bestridande af omkostnader och betäckande af förluster;
dock att, när reservfonden eller, der förbehåll om tillskjuten grundfonds
återbärande icke i reglementet gjorts, sammanlagda beloppet af grund- och
reservfonderna öfverstiger tio procent af insättarnes behållning enligt senaste
bokslut, hufvudmännen må, efter det sparbankens styrelse afgifvit yttrande
i ärendet, kunna besluta, att öfverskottet skall användas för väckande och
underhållande hos mindre bemedlade insättare af håg till ökad sparsamhet
eller ock, der reglementet sådant uttryckligen medgifver, för välgörande
eller allmännyttigt ändamål. Hufvudmännens beslut härom skall underställas
Konungens befallningshafvande, som har att pröfva, huruvida beslutet
öfverensstämmer med föreskrifterna i denna § och sparbankens reglemente».
Denna paragraf, rigtigt uppfattad, stål’ utan tvifvel i ganska nära öfverensstämmelse
med lagens allmänna syfte, att sparbanksrörelse bör bedrifvas
uteslutande i allmänhetens eller, närmare uttryckt, i insättarnes intresse.
Af de förarbeten, som legat till grund för lagen i fråga, liksom för öfrig!

Bill. till Riksd. Prot. 1902. 7 Sami. 21 Käft.. (N.-o 2a). 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

af stadgandets egen formulering, framgår alldeles tydligt, att vinstöfverskott
å sparbanksrörelse i första rummet bör användas till sådana ändamål, som
med sparbanksväsendet ega verklig gemenskap och för detsamma äro af
betydelse. Sålunda yttra de sakkunnige, som utarbetat det förberedande
förslaget till nu gällande sparbankslag, att: »tillgodoseendet af andra ändamål,
visserligen välgörande eller allmännyttiga, men för sparbankerna i allt
fall mer eller mindre främmande, synes böra ifrågakomma först i andra
band och har vid sådant förhållande af komitén förordats endast under
förutsättning, att sparbankens reglemente medgifver dylik användning.»

Såsom förhållandena i praktiken gestaltat sig, har jag kommit till den
öfvertygelsen, att detta stadgande icke är tillräckligt betryggande, utan att
det tvärtom ligger en stor fara uti att lemna sparbankerna denna rätt att
i sina reglementen intaga föreskrifter om att vinstmedel å sparbanksrörelse
må kunna — visserligen i andra rummet — användas för välgörande eller
allmännyttigt ändamål. Det lärer väl vara en allmänt känd sak, att dessa
medel ganska ofta disponeras för sådana företag och uppgifter, som närmast
borde åligga kommuner eller landsting och under alla förhållanden andra
enskilda personer än de i vanliga fall mindre bemedlade, som anförtro sina
besparingar åt sparbankerna. Som bevis på huru lätt man t. ex. frestas
att använda dessa sparbanksmedel för kommunala behof ber jag att få
relatera ett af hufvudmännen i en häradssparbank fattadt beslut till utdelning
af vinstöfverskott, hvilket beslut blifvit af vederbörande Konungens
befallningshafvande faststäldt. Det heter sålunda deri: »årligen den 31 juli

öfverlemnas till sparbanksdistriktets sju i reglementet uppräknade socknar
i förhållande till hvarje sockens folkmängd vid 1894 års slut det belopp,
hvarmed reservfondens samtliga tillgångar öfverstiga 50,000 kronor vid
nästföregående års bokslut, intill dess annorlunda beslutas.»

Att märka är härvidlag, att samtidigt med detta beslut inlåningsräntan
sänktes från 4 proc. till 3.6 proc., oaktadt bankrörelsen lemnade
en vinst af 6 proc. å sparbankens fonder. Ofta har också förekommit,
att dessa medel användts till förmån för elementarläroverk för qvinlig
ungdom, liksom jag också har mig bekant, att man, med bidrag af dylika
medel, upprättat eu ny klass vid ett lägre allmänt läroverk, ja, till och
med att man nedlagt sparbanksvinst i jernvägsundersökningar.

Lagens bestämmelse, att hufvudmännens beslut i detta fall skall
underställas Konungens befallningshafvande, innebär faktiskt ingen garanti
emot att sparbanksvinstmedel användas på ofvan angifvet sätt, enär

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

Konungens befallningshafvande helt enkelt inskränker sig till eu formel
pröfning af huruvida ett beslut öfverensstämmer med lag och sparbanks
reglemente.

Ostridigt är ock, att ett missnöje med det nuvarande tillståndet härutinnan
faktiskt förefinnes äfven inom speciel! intresserade och sakkunniga
kretsar; och tillåter jag mig att till stöd för detta påstående åberopa
ett anförande, som hölls vid sparbanksmötet i Stockholm under september
månad 1900.

Eu af representanterna för Enköpings sparbank, hvilken bank jemte
Färs härads sparbank uppsatt hithörande fråga på programmet, yttrade
dervid bland annat:

»I § 1 af gällande sparbankslag synes vara antydt, att eu sparbank
är till uteslutande för insättarnes skull, och att det- i sjelfva verket är
dessa, som ega icke blott de af dem åt sparbanken anförtrodda medel,
utan äfven den ränta, som af banken kan å dessa medel erhållas. All å
utlåningsrörelsen uppkommen vinst borde derför, med afdrag för nödiga
omkostnader, i form af ränta utgå till insättarne. Men då detta är omöjligt,
kan å sparbanksrörelsen uppstå eu vinst, som i viss mån är för hufvudmännen
disponibel. § 15 i sparbankslagen medgifver, om också med
någon tvekan, att denna disponibla vinst eller det s. k. vinstöfverskottet
må användas till välgörande och allmännyttiga ändamål, alltså till ändamål,
som i och för sig måste betraktas såsom synnerligen goda, men hvilka
dock, enligt inledarens tanke, i allmänhet varit helt och hållet främmande
för sparbankernas verkliga ändamål.

Styrelsen för sparbanken i Enköping har derför i ett nyligen för
hufvudmännen framlagdt reglementsförslag infört den bestämmelse, att
minst hälften af vinstöfverskottet skall fördelas bland insättarne, hvilka
derigenom erhålla eu ersättning för den högre ränta, hvartill de skulle
varit berättigade, om vid räntans bestämmande vinst och förlust kunnat
på öret beräknas. Yinstandelen blir sålunda icke någon allmosa, utan en
tilläggsränta, som bestämmes, sedan det genom bokslut blifvit utrönt,
hvilken ränta sparbanken i sjelfva verket varit i tillfälle att gifva.

På grund häraf blir den föreslagna vinstutdelningen eu handling af
rättvisa. Men den skall tillika sätta sparbanken bättre i stånd att, till
fromma för allmänheten, möta konkurrensen från folkbanker och andra
affärsbanker, af hvilka åtminstone en (Föreningbanken i Stockholm) utdelar
vinst till dem, som insätta penningar å dess sparkasseräkning. För sådant
ändamål vore det af vigt, att alla sparbanker i sina reglementen erkölle

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

liknande bestämmelser, och för att komma derhän, måste vi i främsta
rummet se till, att § 15 i sparbankslagen blir förändrad i den rigtning,
att den åtminstone inskränker sparbankernas rätt att till välgörande och
allmännyttiga ändamål använda sina öfverskottsmedel.»

Den princip, som häri uttalats, anser jag fullt läglig, och en konseqvent
tillämpning deraf synes mig vara, att all den vinst, som uppstår
å sparbanksrörelse, bör, efter stadgad afsättning till reservfond och afdrag
af nödiga omkostnader, tillfalla insättarne i form af tilläggsränta. Skulle
emellertid denna förändring anses vara alltför genomgripande och derför
stöta på motstånd, synes det mig under alla omständigheter vara af behofvet
påkalladt, att rätten att disponera öfver vinstöfverskott å sparbanksrörelse
för välgörande och allmännyttigt ändamål inskränkes och begränsas åtminstone!
till någon mindre del af detsammas belopp, så att dylik vinst icke,
såsom nu ofta sker, kommer att användas till underlättande af de skattebördor,
som lagenligt åligga kommuner eller lön. Och för vinnande af
detta önskemål anser jag det vara alldeles nödvändigt, att ett tydligt aifattadt
stadgande i detta afseende uti lagen införes.

På grund af hvad jag sålunda anfört, tager jag mig friheten härmed
vördsamt hemställa, att Riksdagen måtte uti skrifvelse till Ivongl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådan ändrad lydelse af 15 § af gällande sparbankslag,
att antingen å sparbanksrörelse uppkommen vinst skall, efter afsättning
till reservfond och afdrag af nödiga kostnader, i dess helhet tillgodoföra^
insättarne i form af tilläggsränta, eller ock rätten att för välgörande eller
allmännyttigt ändamål disponera dylik vinst begränsas till viss del af densammas
belopp».

Sparbankerna, hvilkas ändamål är att af allmänheten till förräntande
mottaga penningar och genom räntans läggande till hufvndstolen dem ytterligare
förkofra, hafva utan tvifvel varit af stor betydelse för höjande af
sparsamheten och det allmänna välståndet i vårt land; och oaktadt befintligheten
af andra penningeinstitut, hvilkas verksamhet delvis drifves efter
samma principer, torde med hänsyn dertill att dessa senare dock alltid i
någon mån åsyfta vinst, hvaremot enligt sparbankslagen sparbanks stiftare
eller desses rättsinnehafvare ej få tillgodonjuta andel i den vinst, som å
rörelsen kan uppkomma, sparbankerna äfven under nuvarande förhållanden

Lagutskottets Utlåtande N.-o 26.

ej vara öfverflödiga utan tvärtom förtjena lagstiftarens synnerliga uppmärksamhet.
I gällande sparbankslag finnas ock bestämmelser, hvilkas syfte
är att bereda sparbankerna en säker ställning och sålunda sätta dem i
stånd att motsvara det förtroende, som af allmänheten visas dem. Sådana
stadganden innehållas i § 15, hvari föreliggande motion åsyftar att åstadkomma
en ändring, och i § 21, enligt hvilken Konungens befallningshafvande
har att öfva tillsyn öfver sparbank samt må, derest hufvudmän eller
styrelse fattat beslut, hvilket står i uppenbar strid med lag eller det för
sparbanken gällande reglemente eller eljest finnes medföra våda lör sparbankens
säkerhet eller kränkning af insättares rätt, förbjuda verkställighet
af beslutet.

I svårigheten att på förhand noga beräkna inkomster och. utgifter
ligger möjligheten, att vinst å sparbanks rörelse, ehuru egentligen ej afsedd,
ofta uppstår, och uppkomsten af vinst torde, derest den ej uppgår till
oskäligt belopp, vara bevis på en klok ledning af sparbanks rörelse. Enligt
15 § i sparbankslagen skall af sådan vinst i första hand bildas eu
reservfond, afsedd att skydda banken mot ogynsamma konjunkturer och
oförmodade förluster. Sedan emellertid reservfonden nått den storlek, som
för uppnående af det med densamma afsedda ändamålet af lagstiftaren ansetts
nödvändig, kan öfverskottet användas på sätt i anförda 15 § ytterligare
stadgas. Redan förordningen angående sparbanker den 1 oktober
1875, hvilken genom nu gällande sparbankslag upphäfdes, stadgade i
4 § att, sedan reservfonden uppnått viss föreskrifven storlek, vinstöfversköttet
kunde; der ej reglementet innefattade förbud deremot, användas
för allmännyttigt ändamål. Och den komité, som utarbetade förslaget till
lagen den 29 juli 1892, yttrade, såsom äfven motionären delvis anför,
beträffande de ändamål, hvartill sparbanks ifrågavarande vinstöfverskott
tjuge användas, att dervid enligt komiténs uppfattning i första rummet
borde ifrågakomma främjandet af sådana intressen, som med sparbanksväsendet
egde verklig gemenskap och för detsamma vore af betydelse, dervid
komitén såsom särdeles lämpligt förestälde sig beviljandet af premier
åt flitige, mindre bemedlade insaltare vare sig i dem medgifven ränteförhöjning
å insatta medel eller i visst tillskott till årets insats. Tillgodoseendet
af andra ändamål, visserligen välgörande eller allmännyttiga
men för sparbankerna i allt fall mer eller mindre främmande, syntes komitén
böra ifrågakomma först i andra hand och med de garantier, som
innefattades i Konungens befallningshafvandes pröfning af beslut i sådant

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

afseende, hvarjemte en förutsättning borde vara, att sparbanks reglemente
medgåfve dylik användning.

De i statistiska centralbyråns berättelser förekommande uppgifter rörande
sparbanker, b vilka uppgifter afgifvas af Konungens befallningshafvande, lemna
upplysning om de belopp af vinstöfver skottet, som af de olika sparbankerna
för hvarje år disponerats i öfverensstämmelse med 15 §:s senare del. Endast
undantagsvis förekommer dock härvid uppgift om de olika ändamål,
hvartill nämnda medel anslagits. Yid granskning af hithörande uppgifter
bär utskottet funnit det påfallande, hurusom ofta under rubriken »anslag»
förekomma afsevärda belopp, under det vederbörande sparbanks inlåningsränta
för samma tid varit ganska låg. Och af nämnda anslag torde i allmänhet
det minsta beloppet komma det ändamål till godo, som enligt lagens
mening och sakens natur borde vara det främsta, nemligen befordrande af
intresset för sparsamhet hos mindre bemedlade insättare. Till utskottets
förfogande hafva stälts åtskilliga i detta hänseende belysande uppgifter,
hem tade från tidningsnotiser eller vunna genom verkstälda undersökningar.
Sålunda skulle af ett års vinstöfverskott en sparbank hafva anslagit nära
100,000 kronor, hvaraf åtminstone en del användts till byggande af ett
hotell, en annan ungefär 50,000 kronor såsom bidrag till byggande af
regeraentskasern, hvarjemte större anslag af sparbanker förekommit till
skolhusbyggnader, badhus in. in. En sparbank skulle t. o. in. hafva anslagit
ett belopp såsom bidrag till en vägförbättring. Att märka är derjemte, att
i det första af nu nämnda fall sparbankens inlåningsränta för ifrågavarande
år uppgick till allenast 3,5—4 proc., och i det andra fallet till 4 proc.
En sparbank utdelade, enligt ofvanberörda uppgifter, till olika ändamål ett
år 30,625 kronor 28 öre, under det att inlåningsräntan endast var 3,6
proc. och samma sparbanks anslag utgjorde under två följande år ungefär
7,800 kronor och 9,000 kronor, under det att inlåningsräntan båda åren
var 3,3 proc. Körande det af motionären omnämnda fall, i hvilket utdelning
af vinstöfverskott skett till sparbanksdistriktets socknar, bär utskottet käft
tillgång till en tablå, utvisande, att inom socknarna det dem sålunda tilldelade
belopps användning fallit under de olika rubrikerna »ålderdomsunderstöd»,
» nödhj elp», »tj eu stehj onsprcmier», »folkskolebarn», »slöj d- och
fortsättningsskolor», »sjukvård» och »andra välgörande ändamål».

Utskottet håller före att, såsom ofvan anförda exempel äfven utvisa, i
många fall sparbanks vinstöfverskott användas på ett sätt, som ej torde
öfverensstämma med sparbanks väsendets ändamål, enligt hvilket de mindre
bemedlade insättarnes intresse bör i främsta rummet ses till godo. Syftet

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

med ifrågavarande beslut torde till och med någon gång hafva varit att
bereda lättnader i skattebördor, kvilket syfte icke skäligen lärer böra
anses vara innefattadt under begreppet välgörande eller allmännyttiga
ändamål. Någon större garanti mot fattande af sådana beslut synes, såsom
motionären äfven antydt, ej ligga i Konungens befallningskafvandes skyldighet
att pröfva desamma, enär denna pröfningsrätt är af ganska obestämd
natur och i allmänhet tillämpas såsom afseende allenast beslutets formella
laglighet.

Om sålunda något torde böra göras till förekommande af missförhållanden
i ifrågavarande afseende, skulle dock införande af ett bestämdt
förbud mot utdelning af det å sparbanks rörelse uppkomna öfverskott till
allmännyttigt eller välgörande ändamål enligt utskottets mening gå allt
för vida. Motionärens förslag i berörda afseende torde väl ock allenast
innebära, att vid hvarje års slut, sedan bokslut uppgjorts och storleken af
årets vinst kunde beräknas, denna vinst med visst afdrag skulle i form
af tilläggsränta utdelas till de då i banken qvarstående insättarne. Äfven
en bestämmelse af denna omfattning torde väl dock i viss mån stå i strid
mot det med sparbanks bildande afsedda allmänna intresse.

En inskränkning i rätten att för allmännyttigt eller välgörande ändamål
disponera sparbanks vinst anser emellertid utskottet på förut anförda
skäl önskvärd. Utskottet föreställer sig, att af sådan inskränkning i allmänhet
skall blifva en följd, att, om utdelning af tilläggsränta på grund
af praktiska svårigheter ej kan ifrågakomma, eu sparbank, å hvars rörelse
vinst uppstått, i hvarje fall kan i form af högre inlåningsränta bereda
insättarne ökade fördelar. Sparbankerna kunna härigenom äfven bättre
blifva i stånd att upptaga täflan med andra penningeinstitut, som alltmera
genom flöjning af räntesatser samt inrättande af former för inlåningsrörelse,
hvilka stå sparbankernas nära, söka draga till sig äfven de besparingar,
för hvilkas samlande sparbankerna särskildt äro afsedda.

Rörande bestämmandet af den begränsning, som i nu förevarande
afseende synes utskottet böra ifrågakomma, vill utskottet icke närmare
uttala sig. Möjligen skulle ett stadgande, att ej mera än hälften af en
sparbanks behållna årsvinst får till allmännyttigt och välgörande ändamål
användas, härutinnan uttrycka ett lämpligt mått af lagstadgad inskränkning.
Äfven torde kunna ifrågasättas en bestämmelse derom, att användande
af sparbanks vinst till välgörande eller allmännyttiga ändamål ej får förekomma,
så länge sparbankens inlåningsränta väsentligt understiger den i
andra penningeinstitut vid tillfället gällande.

Lagutskottets Utlåtande N.-o 26.

Under åberopande af det anförda hemställer utskottet,

att Eiksdagen, i anledning af förevarande motion,
ville i skrifvelse till Kong!. Maj:t anhålla, att Kong!.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring af 15 § i lagen om
sparbanker den 29 juli 1892, att genom ytterligare
begränsning af rätten att för välgörande eller allmännyttigt
ändamål använda å sparbanksrörelse uppkommen
vinst insättarnes intressen bl ef ve bättre tillgodosedda.

Stockholm den 10 mars 1902.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELRÖR.

Reservation af herrar Hasselrot och Hedenstierna.

Herr Rudebeck har anhållit få här antecknadt, att han på grund af
åtnjuten ledighet från riksdagsgöromålen icke deltagit i denna motions
behandling inom utskottet.

Jemväl herr Jönsson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit
i ärendets handläggning inom utskottet.

;!:i: Cnl-f 1 ■ ; I . ’: ^ . ‘i!- a ■ ,: ’ : < , . 1 -,i *''■ hn

Stockholm, Victor Pettersons A.-B. Boktryckeri. 1902.