Lagutskottets Utlåtande N:o 26 (Utlåtande 1901:LU26 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

N:o 26.

Ank. till Riksd. kansli den 11 mars 1901, kl. 12 midd

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
15, 18, 19 och 33 §§ i förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm.

Från Andra Kammaren har lagutskottet fått till behandling emottaga
en af herr M. Höjer inom nämnda kammare väckt motion, n:o 115,
af följande lydelse:

■»Frågan om sådan ändring af kongl. förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm, att genom densamma kunde åt hufvudstadens
kommunalrepresentation tillerkännas rätt att inom sig sjelf utse sin
ordförande, har flere gånger varit föremål för Riksdagens bedömande.
Första gången skedde det 1869 genom en motion af friherre J. Liljencrantz,
andra gången 1898 genom en motion (n:o 7) af sex bland
Andra Kammarens ledamöter, framburen af undertecknad, samt tredje
gången år 1900 genom en motion (n:o 126), väckt af undertecknad
allena. Yrkandet af 1898 års motionärer föregicks af en synnerligt
utförlig motivering, i hvilken, efter påpekande af det faktum, att öfverståthållarens
sjelfskrifna ordförandeskap bland Stockholms stadsfullmägfige
aldrig var ifrågasatt under de vidlyftiga förhandlingar, som föregingo
kommunallagarnes utfärdande, både anfördes de tungt vägande
Bih. till Riksd. Vrot. 1901. 7 Sami. 21 Höft. (N:o 26). 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

skälen för reformen och uppvisades tydligt, och klart de många orimligheterna
och motsägelserna i nu gällande bestämmelser, hvilka innehöllo
en flagrant kränkning af den sjelfstyrelsens princip, som går igen
i hela den svenska kommunallagstiftningen. Denna motivering underströks
och skärptes ytterligare af undertecknad i min motion vid 1900
års riksdag. Jag tillät mig äfven att i den särskildt betona den motsägelse,
som ligger i § 15 af kongl. förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm, der det heter, att öfverståthällaren, som enligt § 18 vid
stadsfullmägtiges sammanträden förer ordet, då han tillstädes är, »icke
kan till stadsfullmägtig väljas», en motsägelse, som skulle försvinna,
om öfverståthållarens sjelfskrifna ordförandeskap upphörde och honom
endast gåfves rätt att vid stadsfullmägtiges sammanträden i öfverläggningarna,
men ej i besluten deltaga. Hvad angår frågans öden hitintills
inom den svenska Riksdagen, må det vara nog att påminna
derom, att reformen förordats af 1869 och 1900 års lagutskott samt
att den blifvit vid begge dessa tillfällen af Andra Kammaren bifallen,
den senare gången utan diskussion och utan votering. Äfven inom
den Första Kammaren höjdes vid 1900 års riksdag mägtiga röster till
förmån för motionen. Ingen nekade dess principiella berättigande, och
att den inom kammaren föll, torde uteslutande hafva berott på en
kanske väl långt drifven hänsyn till Stockholms stadsfullmägtige, hvilkas
majoritet åt vana, personlig hänsyn eller bristande intresse för hufvudstadens
kommunala sjelfständighet hitintills stält sig afvisande mot
reformen.

Men äfven inom nämnda korporation hafva tid efter annan röster
höjt sig till protest mot den rent af brutala förödmjukelse, som ligger
deri, att hufvudstadefis kommunalrepresentation ensam i hela vårt land
icke aktas värdig att sjelf utse sin ordförande. Förslag till en förändring
hafva inom stadsfullmägtige blifvit väckta åren 1874, 1886 och 1898,
men alla gånger fallit på grund af motståndet hos eu majoritet, för
hvilken ännu icke tillräckligt gått upp principvidrigheten i nu gällande
bestämmelser och som icke nog beaktat den på sista tiden alltmer ådagalagda
svårigheten att med bibehållen objektiv opartiskhet förena egenskaperna
af Konungens höga förtroendeembetsman och sjelfskrifven ordförande
i hufvudstadens kommunalstyrelse. Genom motioner af den 17
september och den 5 november sistlidna år har frågan å nyo, om också
i något förändrad form, blifvit understäld Stockholms stadsfullmägtiges
pröfning. Deras beredningsutskott har i ett utlåtande, dateradt den 10
januari 1901, hemstält, att motionerna icke måtte till någon åtgärd föranleda,
och dervid i främsta rummet åberopat det gamla och numera

Lagutskottets Utlåtande N:o 26. 3

utslitna skälet, att öfverståthållarens sjelfskrifna ordförandeskap vore
nyttigt och nödvändigt med anledning åt hans utsträckta pröfningsrätt
i afseende å stadsfullmägtiges beslut. Detta skäl torde emellertid längesedan
vara vederlagdt såväl af 1898 års motionärer som i synnerhet af
lagutskottet vid 1900 års riksdag. Hvad angår beredningsutskottets idé
att ställa upp å ena sidan Stockholms stads relativt stora kommunala
sjelfständighet med hänsyn till verkställighet och förvaltning och å den
andra öfverståthållarens sjelfskrifna ordförandeskap såsom ett slags eqvivalenter
mot hvarandra, så att det senare skulle vara priset för den föira,
så kan man, på samma gång man uttryckligt förnekar både det historiska
och logiska sambandet mellan båda dessa saker, tillika hålla före,
att stadsfullmägtige inom rikets främsta kommun höra ega rätt att sj elfva
utse sin ordförande utan att denna kommun i gengäld förlorar ett uns
af den sjelfständighet, som den hittintills åtnjutit och icke missbrukat.
Mot utskottets på något lös grund byggda hemställan hafva emellertid
fyra af utskottets medlemmar på de af Riksdagens lagutskott 1869 och
1900 anförda skäl anmält sin reservation. Oförtydbart är också, att
äfven inom Stockholms kommunalrepresentation den åsigten efter hand
gör sig gällande, att med afseende på den nuvarande anordningen de
förmenta fördelarne alls icke uppväga de alltmer i ögonen fallande
olägenheterna och att till förverkligande af hufvudstadens kommunala
sjelfstyrelse öfverståthållarens sjelfskrifna ordförandeskap i stadstullmägtige
så snart som möjligt bör upphöra. För att i min ringa mån
bidraga till en dylik reform, vågar jag härmed för tredje gången underkasta
frågan Riksdagens upplysta bedömande. Med åberopande af hela
motiveringen till den i Andra Kammaren vid 1898 års riksdag väckta
motionen n:o 7, såsom vore denna motivering ord för ord hör införd,
samt med hänvisning till de grunder, som af lagutskottet vid 1900 års
riksdag blifvit i dess utlåtande n:o 25 i ämnet anförda, hemställer jag
vördsamt,

att Riksdagen måtte för sin del besluta, att nedannämnda paragrafer
i kong!, förordningen den 23 maj 1862 om kommunalstyrelse i
Stockholm må erhålla följande förändrade lydelse:

§ 15-

Nedannämnda personer må med hänsigt till deras embets- och
tjenstemannaställning icke vara stadsfullmägtige, nemligen öfverståthållaren,
underståtliållaren, polismästaren och stadens fiskaler, äfvensom
de tjenstemän och betjente, hvilka i och för sina befattningar äro inför

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

stadsfullmägtige eller under dem strida nämnder eller afdelningar redo
skyldige.

Vid stadsfullmägtiges sammanträden eger öfverståtliållaren eller,
der han hindrad är, underståthållaren att vara tillstädes och i öfverläggningarna,
men ej i besluten deltaga.

§ 18.

Stadsfullmägtige välja årligen bland sig en ordförande och en
vice ordförande, om hvilka val underrättelse skall till öfverståthållareembetet
insändas.

Aro både ordförande och vice ordförande hindrade att vid något
stadsfullmägtiges sammanträde närvara, välja de, som tillstädes äro, en
annan ordförande för tillfället.

Fullmägtige antaga ock en sekreterare, hvars åligganden bestämmas
i en instruktion, som de kunna finna skäligt för honom utfärda.

§ 19.

Stadsfullmägtige, för hvilka tjenstgöringsåret börjas den 1 april,
sammanträda å första helgfria dag i februari, april, juni, oktober och
december månader samt deremellan så ofta ordföranden finner sådant
af nöden. Kallelse till sammanträde bör ock utfärdas, då tio eller flere
af fullmägtige med uppgift om anledningen skriftligen derom anhålla.

§ 33.

Stadsfullmägtige utse bland sig högst tio personer att jemte ordföranden
och vice ordföranden hos fullmägtige utgöra ett särskildt utskott,
som har att med sin uppmärksamhet följa förvaltningen af
stadens angelägenheter i alla rigtningar; till fullmägtige göra framställningar
och förslag, som i ett eller annat hänseende häraf kunna
föranledas; till föredragning bereda alla de ärenden för öfrigt, i hvilka
fullmägtige skola utlåtanden eller beslut meddela, samt å stadsfullmägtiges
vägnar företrädesvis öfvervaka verkställigheten af fullmägtiges
beslut. Detta beredningsutskott eger att från de under stadsfullmägtige
lydande nämnder, afdelningar eller tjenstemän infordra de yttranden
och upplysningar, som för ärendenas utredande äro af nöden, äfvensom
att hos öfverståthållareembetet omedelbart göra framställning om upplysningars
infordrande från embetsmyndigheter på sätt för stadsfulljnägtige
i § 28 medgifvet är.

Lagutskottets Utlåtande N:o 26. 5

Öfverståthållaren är obetaget att öfvervara beredningsutskottets
sammanträden samt att i öfverläggningarna, men ej i besluten deltaga.

Den hos stadsfullmägtige anstälde sekreteraren tjenstgör ock i
sådan egenskap hos beredningsutskottet.

Den af herr Höjer åberopade motiveringen för hans vid 1898 års
riksdag i ämnet afgifna motion lydde sålunda:

»Genom kongl. förordningen af den 23 maj 1862 om kommunalstyrelse
i Stockholm är vordet stadgadt, att Stockholms stads öfverståthållare
skall på grund af sitt innehafvande embete fungera såsom
kommunalrepresentationens sjelfskrifne ordförande. Detta stadgande, som
i sig innebär en flagrant kränkning af den sjelfstyrelsens grundsats,
på hvilken vår kommunallagstiftning skall vara byggd, är för Sveriges
hufvudstad så mycket mer förödmjukande, som stadsfullmägtige i rikets
öfriga städer äfvensom kommunalstämmorna på landet ega den rätt att
utse sin ordförande, hvilken väl må anses vara ett af kännemärkena på en
rådplägande församlings sjelfständighet. Äfven våra minsta småstäder,
hvilka till äfventyrs icke eg a stadsfullmägtige, utan låta sina angelägenheter
handläggas å allmän rådstuga inför magistraten och under borgmästarens
ordförandeskap, äro så till vida i en bättre ställning än Stockholm, som
dessa städers invånare, i det afseende hvarom fråga är, när som helst kunna
undandraga sig magistratens och borgmästarens förmynderskap genom att
i stadgad ordning öfverlåta sin beslutanderätt åt stadsfullmägtige, hvilka
då ega att sjelfva sin ordförande utse. Oanmärkt bör icke lemnas, att
tanken på herr öfverståthållarens sjelfskrifna presidium i kufvudstadens
kommunalrepresentation, om den ens var väckt, åtminstone icke tog sig
något tydligare uttryck under de vidlyftiga förhandlingar, som föregingo
kommunallagarnes utfärdande. Den synes hafva varit fullkomligt främmande
för 1858 års kommunalkomité, hvars förslag till förordning om
kommunalstyrelse i stad uttryckligen var afsedt att gälla äfven Stockholm,
ändock den i sig inneslöt en landshöfding och flere andra tjenstemän. De
komiterade åter, som i april 1861 af hufvudstadens magistrat och dess
borgerskaps femtio äldste tillsattes för att granska kommunalkomiténs
arbete och som slutade med att framlägga ett, eget förslag till förordning
om kommunalstyrelse i Stockholm, gingo ända derhän, att döma efter
deras utlåtande, att de funno herr öfverståthållarens personliga närvaro vid
stadsfullmägtiges sammankomster vara för ärendenas lyckosamma gång
fullkomligt obehöflig. Magistraten och femtio äldste vsjelfve tänkte på
samma sätt, och öfverståthållareembotet, som visserligen icke till fullo

6 Lagutskottets Utlåtande, N:o 26.

delade deras mening, »ansåg sig i magistratens och borgerskapets förslag
i nu ifrågavarande afseende icke böra tillstyrka annan förändring, än att,
i likhet med hvad i kommunalkomiténs förslag till förordning om landsting
vore med hänsyn till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen
stadgadt, öfverståthållaren förklarades berättigad att stadsrepresentationens
sammantäden öfvervara och i dess öfverläggningar, men ej i besluten deltaga».
Regeringen gick ett steg längre. Den öfvergaf i en vigtig punkt
en af den kommunala sjelfstyrelsens principer och införde i kommunalförordningen
för Stockholm ett undantagsstadgande, som visserligen
»icke var eu utifrån kemtad bestämmelse, utan grundadt på äldre, vid
förordningens tillkomst bestående förhållanden», men som icke derför
blef rimligare eller med författningen i öfrigt mera öfverensstämmande.
Måhända hade det icke varit ur vägen, om vederbörande hade tänkt,
hvad samtiden tänkte, eller att Stockholms stadsfullmägtige möjligen
egde förmåga att sjelfve, utan en påtvungen officiel ledning, på ett
förnuftigt sätt sköta kommunens angelägenheter. Vederbörande skulle
hafva haft så mycket större skäl för en sådan tanke, som det redan
vid tiden för kommunallagarnes utfärdande var alldeles uppenbart, hvad
erfarenheten sedermera fulleligen bekräftat, att bland Stockholms stads
kommunala representanter alltid skulle komma att finnas icke blott
administrativt och juridiskt bildade män med vana vid handläggandet
af offentliga värf, utan äfven personer med vilja, tid och kompetens
att öfvertaga det ordförandeskap, som den af tusende bestyr öfverhopade
öfverståthållaren fått sig anförtrodt. Säkert är, att den glädjande beredvillighet,
hvarmed fullt qvalificerade och dugande män allt hitintills
låtit sig år efter år inväljas i kommunalrepresentationen och dess
delegationer, inklusive det mycket arbete fordrande beredningsutskottet,
icke häntyder på någon oroande motvilja hos samhällets ypperste att,
vore det äfven på hedersposten såsom stadsfullmägtiges ordförande,
offra tid och krafter i kommunens tjenst.

Den påtagliga anomalien i bestämmelserna om öfverståthållarens
sjelfskrifna ordförandeskap i Stockholms stadsfullmägtige framkallade
inom kort förslag att förhjelpa hufvudstaden ur dess undantagsställning
och på samma gång befria dess högste styresman från en börda, som
andra möjligen hade kraft att bära lika väl som han. Redan vid 1869
år riksdag framlades inom Andra Kammaren motion i detta syfte af
dåvarande representanten för Stockholms stad friherre J. Liljencrantz,
och åtminstone tvenne gånger, 1874 och 1886, har frågan varit föremål
för behandling inom Stockholms stadsfullmägtige på grund af
väckta förslag, af Indika det från 1874 var undertecknadt af 10 bland

Lagutskottets Utlåtande N:o 26. 7

kommunalrepresentationens medlemmar. Att den föreslagna reformen
mötte motstånd hos majoriteten af stadsfullmägtige var, skulle vi nästan
vilja säga, psykologiskt förklarligt eller åtminstone lika sjelffallet, som
att den på grund af de goda skälen fann understöd af 1869 års lagutskott
och vann en lysande seger inom den då mer än nu reformvänliga
Andra Kammaren. Allt, som mot densamma kunde sägas, sades
under Riksdagens debatter och vederlädes punkt för punkt med en
bevisning, som efter tre årtionden icke förlorat, utan vunnit uti styrka.
Den förut ofta åberopade, men från början mycket haltande jemförelsen
mellan landshöfdingarnes ordförandeskap i landstingen och öfverståthållarens
ordförandeskap i Stockholms stadfullmägtige torde numera hafva
förlorat det mesta af sin öfvertygande förmåga, sedan genom den kongl.
förordningen af den 9 augusti 1894 blifvit faststäldt, att Kongl. Maj:t
vid valet af landstingens ordförande har att hålla sig inom kretsen af
tingets ordinarie ledamöter, och landshöfdingens befogenhet sålunda
blifvit inskränkt till att »landstingets sammanträden öfvervara och i
dess öfverläggningar, men ej i besluten deltaga». Och skulle någon
icke för ty vilja vedervåga en jemförelse mellan landstingen och Stockholms
stadsfullmägtige på den grund, att beggedera fortfarande sakna
rätt att sjelfve utse sin ordförande, så kan derpå svaras, att det knappast
förefinnes någon verklig analogi mellan öfverståthållarens sjelfskrifna
ordförandeskap å ena sidan och Kongl. Maj:ts rätt att för hvarje lagtima
landsting iland tingets egna ledamöter utse ordförande å den andra.
För öfrigt må det vara sagdt en gång för alla, hvad redan förut blifvit
offentligen uttaladt, att Stockholms stadsfullmägtige, -såsom representerande
en enda kommun, icke utgöra något slags landsting, utan en
kommunalrepresentation i likhet med stadsfullmägtige i de större städer,
som icke i landsting deltaga, men hvilkas kommunala representanter
dess bättre ega rätt att sjelfve utse sin ordförande.

Såsom skäl för bibehållandet af öfverståthållarens ordförandeskap
i Stockholms stadsfullmägtige bär man anfört nödvändigheten att åstadkomma
och upprätthålla sambandet dels mellan kommunens olika förvaltningsgrenar
inbördes, dels mellan dem å ena sidan och den högsta administrativa
myndigheten å den andra. Hvad då först angår sambandet
mellan de olika kommunala förvaltningsgrenarna, så utgör beredningsutskottet
med dess, efter hvad erfarenheten visat, öfverraskande stabila
sammansättning ett fullt tillräckligt enande ferment, hvartill må läggas,
att, om för ändamålets vinnande öfverståthållarens personliga inflytande
skall anses vara af behofvet påkalladt — livilket kan ifrågasättas — detta
inflytande kan honom tillförsäkras genom bibehållandet i lagen af den i

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

sammanhang med ordförandeskapet, honom förlänade rättigheten att i kommunalrepresentationens
och dess delegationers öfverläggningar deltaga.
Hvad åter beträffar sambandet mellan den kommunala förvaltningen och
den högsta administrativa myndigheten, synes oss detta samband, oafsedt
det nära förhållande, som i hvarje fall mellan stats- och kommunalförvaltningen
förefinnes, vara mer än nog betryggadt icke blott genom öfverståthållarens
nyss omförmälda rättighet att i stadsfullmägtiges och dess nämnders
deliberationer deltaga, utan fastmer genom hans lagstadgade initiativ
samt icke minst genom hans visserligen alldeles för långt utsträckta magt
att pröfva ej mindre lämpligheten än lagligheten af stadsfullmägtiges
fattade beslut. Vi kunna för vår uppfattning i detta fall, åtminstone i
hufvudsak, åberopa det yttrande, som vid frågans föregående behandling
i Andra Kammaren afgafs af en högt stående embetsman, sedermera
Konungens rådgifvare, hvars strängt konservativa och byråkratiska
rättrogenhet är öfver hvarje vårt loford. För öfrigt, när man idkeligen
talar om öfverståthållarens ordförandeskap såsom nödvändigt för hans
personliga inflytande i kommunalrepresentationen, så glömmer man, att
det förra icke är bevisadt vara ett oundgängligt vilkor för det senare,
och man förbiser dessutom å andra sidan allt för mycket, att i den sjelfstyrelse,
kommunallagarne åsyfta, ingår såsom ett hufvudmoment, att
kommunen inom det i lag utstakade området för sin verksamhet skall
intaga en fullt sjelfständig ställning gent emot statsadministrationen.

Ett hufvudargument, såsom sådant åtminstone af vederbörande ansedt,
för bibehållandet af öfverståthållarens ordförandeskap anfördes 1886 vid
frågans behandling inom Stockholms stadsfullmägtige af beredningsutskottet
i dess afgifna utlåtande. Utskottet förmenade, att just på grund
af öfverståthållareembetets långt utsträckta pröfningsrätt öfverståthållarens
ordförandeskap, i synnerhet i beredningsutskottet, och hans deraf
härflytande personliga beröring med kommunens representanter vore af
yttersta vigt för att »hindra slitningar» mellan stadsfullmägtige och den
högsta administrativa myndigheten, »utjemna mindre skiljaktigheter» dem
emellan och dymedelst förekomma den vägran af stadfästelse å stadsfullmägtiges
beslut, som eljest vore att befara. Således, på det att
Stockholms stadsfullmägtige i ett och annat fall icke må exponeras för
en baklexa af öfverståthållaren i öfverståthållareembetet, är det öfvermåttan
önskvärdt, att under samme öfverståthållares högt värderade
presidium »alla saker i god enighet, sämja och kärlek må utföras» i
Stockholms stadsfullmägtige; och på det att detta fortfarande måtte
ske, bör en af den kommunala sjelfstyreis ens grundprinciper kränkas,
och hufvudstadens kommunalrepresentation alljemt vara beröfvad en rätt,

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

som tillkommer stadsfullmägtige i Trosa. Den uppfattningen kunna vi
ej dela. Vid utskottets hela argumentation hafva vi dessutom en särskild
anmärkning att göra. Utskottet, hvars egendomliga resonnement
vittnar om en långt gången ringaktning för stadsfullmägtiges förmåga
att af sig sjelfva, utan öfverståthållarens benägna medverkan, fatta både
formelt rigtiga och för kommunen obestridligt gagneliga beslut, förbiser,
synes det oss, väl mycket, att det rätta korrektivet mot ett allt för ofta
återkommande bruk eller missbruk af öfverståtbållareembetets äfven enligt
vår tanke nog långt utsträckta pröfningsrätt ligger i en på laglig väg
åstadkommen inskränkning af denna rätt, men deremot alls icke i det
största möjliga ökandet af öfverståthållarens mycket omtalade »personliga
inflytande» vid de gemytliga privatdiskussionerna i beredningsutskottet.

Man bar äfven på många håll ansett såsom gifvet, att ordförandeskapet
i stadsfullmägtige och nämnder innebure för öfverståthållaren en
helsosam uppfordran eller rent af ett tvång att arbeta för kommunen och
lära känna alla dess olika intressen, och man bar fruktat, att, om detta
tvång bortfölle, don höge embetsmannen skulle sakna hvarje kraftigare
eggelse att sätta sig in i kommunens angelägenheter, ja, att han kanske
icke skulle egna dem någon närmare uppmärksamhet annat än vid de fall,
då han hade att med ledning af inkomna skriftliga handlingar pröfva stadsfullmägtiges
understälda eller öfverklagade beslut. Denna syn på tingen
röjer emellertid en pessimism vid uppfattningen af den högre byråkratiens
vilja och förmåga att uppfylla sina skyldigheter, som vi för vår del äro
långt ifrån att dela. Utan att på minsta sätt förneka möjligheten, att
äfven Stockholms stad någon gång kan komma att begåfvas med en oduglig
eller för sitt embetes höga pligter likgiltig högste styresman, våga vi
likväl hysa den förtröstan, att i vanliga fall motsatsen skall inträffa och
att i spetsen för Sveriges hufvudstad i regeln skall komma att stå en
samvetsgrann och upplyst man med lefvande intresse för kommunens bästa
och med vilja att om förefallande frågor inhemta upplysningar äfven på
annat sätt än genom det undervisningsmaterial, som förefinnes i öfverståthållareombetets
kansli. En sådan man skall, tänka vi, fylla sin pligt, äfven
om han icke sitter såsom ordförande i kommunalrepresentationen och dess
delegationer. Han skall utan tvifvel, lika väl som sina dugande kolleger
i orterna, söka förvärfva sig den största möjliga kännedom om personer
och förhållanden, hvartill hans embetes mångskiftande natur kan gifva
honom ständigt återkommande tillfällen, samt efter förmåga tillgodose kommunens
välförstådda intressen, och han skall säkerligen derjemte vid vigtiga
frågors afgörande infinna sig både i stadsfullmägtige och beredningsliih.
till Riksd. Pro t. 1901. 7 Sami. 21 Htift 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

utskott för att från sin hedersplats vid ordförandens sida, om icke anställa
några »kompositionsförsök» eller »förfäkta sina åsigter», så åtminstone gifva
och emottaga sakliga upplysningar, allt under iakttagande af den takt och
reserverade grannlagenhet, som räddar honom från faran att på något sätt
kompromettera sitt höga embetes auktoritet. Han skall på samma gång
vara befriad från den skefva och besynnerliga dubbelställning, som öfverståthållaren
för närvarande innehar, då han såsom stadsfullmägtiges ordförande
har att med klubbslag befästa beslut, hvilka han sjelf sedermera
skall såsom hufvudstadens högsta administrativa myndighet pröfva

— och måhända underkänna. Orimligheten af denna anordning framhölls
med all önskvärd tydlighet af 1869 års lagutskott i ord, som
utskottet efter vederbörliga förändringar lånat ur den stora kommunalkomiténs
utlåtande i den punkt, som rörde förslaget att göra landshöfdingarne
till ordförande i landstingen. Enligt utskottets mening stod
öfverståthållarens ordförandeskap i Stockholms stadsfullmägtige redan i
och för sig i uppenbar strid med de principer för kommunal sjelfstyrelse,
som i kommunallagarna funnit sin tillämpning, men det blef ännu betänkligare
genom den ofvan omnämnda, öfverståthållaren tillkommande
rätten att pröfva stadsfullmägtiges beslut. »Ty», säger utskottet, »utom
det att öfverståthållaren under nuvarande förhållanden ganska lätt kunde
blifva försatt i en skef ställning, egnad att framkalla missförstånd och
misstydningar, bör ej heller förbises, att det strider mot andan af vår
lagstiftning i öfrigt att låta samma ärende i två instanser af samma
person handläggas.» Vi erkänna gerna, att hänsynen till detta förhållande
varit ett hufvudskål för oss att å nyo framlägga frågan till
Riksdagens upplysta bedömande.

Man skall slutligen säga, att den nuvarande anordningen icke
gifvit anledning till något missnöje eller förorsakat några olägenheter,
och att således något skäl att företaga en förändring i lagen icke förefinnes.
Utom det att vi för vår del ej kunna godkänna logiken i det
anförda resonnementet såsom ovilkorlig! bindande, våga vi mycket vördsamt
förneka rigtigheten af sjelfva förutsättningen. Det torde knappast
lida något tvifvel, att den motion om upphäfvandet af öfverståthållarens
sjelfskrifna ordförandeskap i Stockholms stadsfullmägtige, som väcktes
på 1869 års riksdag, var uttryck af ett missnöje, berättigadt eller icke

— vi lemna det derhän — med dåvarande öfverståthållarens sätt att
uppfatta sin dubbelställning såsom på en gång kommunalrepresentationens
ordförande och Konungens höge förtroendeman, och att detta
missnöje hystes af andra än motionären sjelf. Det bör ej heller anses
alltför djerft att uttala den förmodan, att när de 10 ansedda niotio -

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

närerna i stadsfullmägtige år 1874, vid ett vaktombyte i öfverståthållareembetet,
framlade sitt ofvannämnda förslag, de gjorde detta, icke af
lust att i otid kritisera och opponera, utan efter vunnen insigt om de
väsentliga olägenheterna i den nuvarande anordningen. För öfrigt behöfver
man alls icke gå till längesedan försvunna tider för att om
tillvaron af dessa olägenheter låta sig öfverbevisas. En för allmänheten
välbekant händelse från ett af Stockholms stadsfullmägtiges sammanträden
under sistlidne december månad vittnade oförtydbart derom,
huru ytterligt svårt, ja omöjligt det är för en öfverståthållare, äfven
med den största personliga älskvärdhet och de bästa afsigter, att alltid
draga sig till minnes, att, när han sitter såsom stadsfullmägtiges ordförande,
han hör vara endast detta med skyldighet att under bevaradt
lugn till det yttersta hålla på de parlamentariska formerna och öfverläggningens
frihet. Nu bröt han mot de förra och respekterade icke
i tillbörligt mått den senare. Och så länge den nuvarande anordningen
består, skall det aldrig kunna förekommas, att icke någon gång, såsom
vid omförmälda tillfälle, intressekonflikter uppstå mellan öfverståthållaren
såsom kommunens högsta administrativa myndighet och öfverståthållaren
såsom ordförande i stadsfullmägtige, hvarvid den senare får vika för
den förre till förfång för yttrandefriheten och ärendenas allsidiga behandling.
))

Enligt 18 § i förordningen om kommunalstyrclse i Stockholm den
23 maj 1862 föres ordet ibland stadsfullmägtige af öfverståthållaren,
när han tillstädes är, med rätt för honom att i öfverläggningarne, men
ej i besluten, deltaga. Och vidare stadgas i 33 §, att stadsfullmägtige
skola välja visst antal personer att jemte öfverståthållaren och vice
ordföranden hos fullmägtige utgöra ett beredningsutskott, hvilken bestämmelse
tillämpas så, att öfverståthållaren inom detta utskott intager
enahanda ställning, som, på sätt ofvan sägs, tillagts honom ibland stadsfullmägtige.

Frågan om ändring af dessa föreskrifter, såvidt angår öfverståthållarens
sjelfskrifna ordförandeskap, har tidigare varit föremål för
såväl stadsfullmägtiges som Riksdagens öfverläggningar. Inom fullmägtige
hafva derom gjorts framställningar under åren 1874, 1886
och 1898 äfvensom innevarande år, hvilka dock af fullmägtiges flertal
afslagits, sista gången med 56 röster mot 30, och vid Riksdagen har
ärendet förevarit dels 1869, då Andra Kammaren i enlighet med lag -

12 Lagutskottets Utlåtande N;o 26.

utskottets tillstyrkan biföll, men Första Kammaren afslog motion i
ämnet, dels 1898, då en motion blef på lagutskottets hemställan af Riksdagen
ogillad, dels slutligen 1900 då Andra Kammaren biföll, men
Första Kammaren efter votering med 55 röster mot 23 afslog lagutskottets
hemställan om ändring af gällande bestämmelser i enlighet
med motionärens förslag.

Det utlåtande, 1869 års lagutskott afgaf, var af följande lydelse:

»Utskottet kan icke annat än erkänna giltigheten af de skäl, på
Indika motionären grundat sin framställning i hvad den afser rättighet
för stadsfullmägtige i Stockholm att inom sig utse ordförande. Föreskriften
att öfverståthållaren, när han är tillstädes, skall föra ordet,
synes ej betingad af några för hufvudstaden egendomliga förhållanden.
Om ändamålet med inrättandet af hufvudstadens kommunalrepresentation
endast vaidt det att åt denna bilda en rådgifvande församling, hvilken
öfverståthållaren egde sammankalla, för att med henne ingå i rådplägningar
om medlen att befordra kommunens ekonomiska väl, hade det
varit i sin ordning, att ordförandeplatsen blifvit honom tillerkänd. Sådan
är likväl icke denna institution; det är en inom lagliga gränser beslutande
församling, bildad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de
principer för den kommunala sjelfstyrelsen, som genom kongl. förordningen
den 21 mars 1862 vunnit tillämpning i fråga om rikets öfriga
städer. En anordning, hvarigenom ordförandeskapet för Stockholms
stadsfullmägtige förbehållits öfverståthållaren, såsom sådan, synes derför
föga förenlig med institutionens idé.

Enligt 31 och 49 §§ af ifrågavarande kongl. förordning ankommer
det på öfverståtliållare-embetet dels att, efter underställning, antingen
iastställa eller gilla vissa hos stadsfullmägtige fattade beslut, dels ock
att upptaga och afgöra besvär öfver fullmägtiges beslut i stadens gemensamma
angelägenheter. Den pröfning, som sålunda tillkommer
öfverståthållaren, utgör ett särdeles vigtigt skäl till att vidtaga föreslagna
förändringen; ty utom det att, på sätt motionären anmärkt,
öfverståthållaren under närvarande förhållanden ganska lätt kunde blifva
försatt i en skef ställning, egnad att framkalla missförstånd och misstydningar,
bör ej heller förbises, att det äfven strider mot andan af
vår lagstiftning i öfrigt att låta samma ärende i två instanser af samma
person handläggas, hvilket derför torde böra, så vidt möjligt är, undvikas.
Den större tillgång på intelligens, förenad med administrativa
och juridiska iesigter samt vana vid offentliga förhandlingar, som i
hufvudstaden finnes koncentrerad och som tvifvelsutan aldrig kommer
att sakna representanter bland stadsfullmägtige derstädes, innebär en

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

säker borgen för det antagandet, att inom denna korporation städse
skall finnas män, hvilka ega vilja och förmåga att med nit och skicklighet
bestrida ordförandebefattningen.

Lika med motionären anser utskottet, att öfverståthållaren, i kraft
af sitt embete, må stadsfullmägtiges sammanträden öfvervara och i
öfverläggningarne, men ej i besluten, deltaga. Enahanda rättighet torde
ock böra honom förbehållas i afseende på beredningsutskottets sammanträden.
»

I detta uttalande vill utskottet instämma. I öfrigt ansluter sig
utskottet till innehållet i det utlåtande sistlidet års lagutskott i ämnet
afgaf, deri bland annat anfördes följande:

»Äfven 1898 års lagutskott erkände såsom obestridligt, att den
för Stockholm gällande bestämmelsen om en sjelfskrifven ordförande i
stadsfullmägtige icke står i öfverensstämmelse med den våra kommunallagar
eljest genomgående sjelfstyrelseprincipen, hvilken beträffande öfriga
städer tagit sig ett uttryck bland andra uti den kommunalrepresentationen
tillerkända rätt att sjelf och inom sig utse den, som skall
leda dess förhandlingar. Då denna princip ej är, såsom i förevarande
fall mången vill göra gällande, ett blott teoretiskt hugskott, utan framgått
ur historiens erfarenheter, så ligger i principens rätta tillämpning
äfven en förvissning om, att derigenom vinnas betydelsefulla praktiska
fördelar af såväl allmännare som mera enskild natur. Vid vigtiga tillfällen
kan det mången gång till och med gestalta sig så, att det för
kommunen blir ett lifsintresse, att den person, som skall representera
enheten och ledningen i kommunalförvaltningen, är efter kommunalrepresentationens
val framgången ur dess egna led. Af dessa skäl och
då det ej bör på allvar kunna ifrågasättas, att Stockholms stadsfullmägtige
mer än andra kommunala representationer skulle sakna utsigter
att inom sig finna någon lämplig ordförande, anser lagutskottet den
af motionären ifrågasatta lagändringen vara för Stockholms kommun
gagnelig.

Men den nuvarande anordningen förrycker enligt utskottets uppfattning
äfven den ställning, som jemlikt sakens natur och lagens mening
den administrativa myndigheten å sin sida skall intaga i förhållande
till kommunalrepresentationen.

Fullgörandet af öfverståthållarens rätt och pligt att i vigtiga
frågor, som beröra hans embetsutöfning, vid öfverläggningarne i stadsfullmägtige
göra sin uppfattning gällande måste nemligen blifva illusorisk
i följd af bestämmelsen, att lian tillika samtidigt skall tjenstgöra
såsom fullmägtiges ordförande, öfverståthållarens befattning med ären -

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 26-

dena under fullmägtiges sammanträden har äfven, såsom 1886 års beredningsutskott
yttrar, »inskränkt sig till att leda förhandlingarne, dervid
han enligt häfdvunnet bruk, som har goda skäl för sig, icke yttrat
sin egen mening». Under sådana förhållanden, kan öfverståthållaren
såsom ock erfarenheten lärer visat, lätt vänta att mötas af ogillande, i
fall han hos fullmägtige framför sin egen åsigt i någon angelägenhet.
Ty i och genom fullgörandet af sitt statsembetes skyldigheter i detta
afseende bryter han mot de i fullmägtiges ögon ännu vigtigare förpligtelse^
som ordförandeskapet enligt häfdvunnet bruk pålägger honom.

Såsom icke mindre skef framträder öfverståthållarens dubbelställning
vid utöfvandet af hans pröfningsrätt i afseende å de beslut af
stadsfullmägtige, hvilka genom underställning eller besvär hänskjutas
till honom. Enligt 1886 och 1898 års beredningsutskotts yttrande, är
nemligen särskild! den långt utsträckta underställningsskyldigheten
afgörande för den föreliggande frågan. Så länge denna i stadens sjelfstyrelse
gjorda stora inskränkning funnes, vore det, ansåg beredningsutskottet,
af största betydelse, att stor varsamhet iakttoges vid utöfvandet
af den magt, som derigenom vore lagd i öfverståthållarens hand. Och
det med öfverståthållarens egenskap af ordförande i stadsfullmägtige
oskiljaktigt förenade ordförandeskapet i beredningsutskottet hade, säger
samma utskott, visat sig ega »förmåga att neutralisera den i öfverståthållarens
hand lagda magten att vägra fastställelse å stadsfullmägtiges
beslut», hvaremot borttagandet af ifrågavarande befattning skulle medföra
ett för kommunen mindre tillfredsställande bruk af denna magt. Då sålunda
genom öfverståthållarens ordförandeskap det verkliga inflytandet
i de oj emförligt flesta fall låg i kommunalrepresentationens hand, ansåg
beredningsutskottet, att de praktiska fördelarne af öfverståthållarens
ordförandeskap i kommunalstyrelsen, i korthet sammanfattade, just bestodo
i häfdandet i realiteten af den kommunala sjelfstyrelsens grundsats.

Detta åskådningssätt, som må vara förklarligt från stadens sida,
kastar emellertid, • såvidt lagutskottet förstår, en bjert belysning öfver
de nuvarande bestämmelsernas ofullkomlighet.

Utom det att lagen med all sannolikhet ej afsett att genom öfverståthållarens
ordförandeskap i stadsfullmägtige och dess beredningsutskott
neutralisera hans rätt till pröfning af stadsfullmägtiges beslut, bekräftar
dock sålunda erfarenheten hvad som redan ligger i sakens natur, nemligen
att i följd af öfverståthållarens berörda befattning hans pröfningsrätt
är ofri och sålunda lätteligen bunden äfven i de fall, då den bör
visa sig verksam, hvilket väl får förutsättas någon gång kunna inträffa.

Icke heller synes man ega rättighet utan vidare antaga, att särskild!

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

inom förevarande förvaltningsområde den administrativa myndigheten
skulle, stäld på sin rätta plats, missbruka sin pröfningsrätt. Och allraminst
bör i detta afseende kunna dragas obestämda slutsatser deraf, att
samarbetet hitintills med den nuvarande ordningen varit godt. Ty detta
har väl närmast berott på öfverståtbållarens personlighet, och ingen
torde föreställa sig, att de män, hvilka sedan den nya kommunallagens
tillkomst beklädt öfverståthållareembetet, skulle under andra förhållanden
vållat staden några synnerliga bekymmer genom mindre skickligt utöfvande
af sin lagstadgade myndighet. Snarare kunde då befaras, att
derest till öfverståthållare utnämnes någon för uppdraget mindre lämplig
person — och sådant kan inträffa — skulle genom öfverståthållarens
omedelbara inblandning i detaljarbetena oförenligheterna i uppfattning
lätt skärpas och i de minsta frågor komma till uttryck.

Hvad slutligen angår den i detta ämne ofta framförda invändningen,
att Stockholms stad vore i territorielt afseende att likställa med ett län,
hvars representation, landstinget, ej egde utse sin egen ordförande, så
saknar tydligen denna invändning i sakligt afseende all befogenhet och
bör äfven från formel synpunkt kunna nu ännu mindre än förr åberopas,
sedan numera föreskrifvits, att landstingets ordförande skall utses
bland dess egna ledamöter, hvaraf följer, att landshöfdingen ej vidare
kan dertill ifrågakomma.

På grund af hvad sålunda anförts, anser utskottet motionärens
förslag vara att förorda i såväl kommunens som statens intresse. Och
utskottet vill ej underlåta härtill jemväl framhålla, att denna fråga
uppenbarligen hör till dem, som städse återkomma, till dess de vunnit
sin lösning, och att det synes ej kunna vara annat än önskligt, att
förevarande angelägenhet ordnas, innan författningens anmärkta bristfällighet
hunnit gifva anledning till ännu mera framträdande missförhållanden.
»

Med åberopande af det ofvan anförda hemställer utskottet alltså,

att Riksdagen, med anledning af motionärens
förslag, måtte för sin del antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af §§ 15, 18, 19 och 33 i
kongl. förordningen den 23 maj 1862 om kommunalstyrelse
i Stockholm.

Härigenom förordnas, att §§ 15, 18, 19 ooh 33 i

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

kongl. förordningen den 23 maj 1862 om kommunalstyrelse
i Stockholm skola erhålla följande förändrade
lydelse:

Nedannämnda personer må, med hänsigt till
deras embets- eller tjenstemannaställning, icke vara
stadsfullmägtige, nemligen öfverståtliållaren, underståthållaren,
polismästaren och stadens fiskaler, äfvensom
de tjenstemän och betjente, hvilka i och för sina
befattningar äro inför stadsfullmägtige eller under dem
stälda nämnder eller afdelningar redo skyldige.

Vid stadsfullmägtiges sammanträden eger öfverståthållaren
eller, der han hindrad är, underståthållaren
att vara tillstädes och i öfverläggningarna, men ej i
besluten deltaga.

§ 18.

Stadsfullmägtige välja årligen bland sig en ordförande
och en vice ordförande, om hvilka val underrättelse
skall till öfverståthållareembetet insändas.

Aro både ordföranden och vice ordföranden hindrade
att vid något stadsfullmägtiges sammanträde
närvara, välja de, som tillstädes äro, en annan ordförande
för tillfället.

Fullmägtige antaga ock en sekreterare, hvars
åligganden bestämmas i den instruktion, som de kunna
finna skäligt för honom utfärda.

§ 19.

Stadsfullmägtige, för hvilka tjenstgöringsåret
börjar den 1 april, sammanträda å första helgfria dag
i februari, april, juni, oktober och december månader
samt deremellan så ofta ordföranden finner sådant af
nöden. Kallelse till sammanträde bör ock utfärdas,
då tio eller flere af fullmägtige med uppgift om anledningen
skriftligen derom anhålla.

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

§ 33.

Stadsfullmägtige utse bland sig högst tio personer
att jemte ordföranden och vice ordföranden hos
fullmägtige utgöra ett särskildt utskott, som har att
med sin uppmärksamhet följa förvaltningen af stadens
angelägenheter i alla rigtningar; till fullmägtige göra
framställningar och förslag, som i ett eller annat hänseende
häraf kunna föranledas; till föredragning bereda
alla de ärenden för öfrigt, i hvilka fullmägtige
skola utlåtanden eller beslut meddela, samt å stadsfullmägtiges
vägnar företrädesvis öfvervaka verkställigheten
af fullmägtiges beslut. Detta beredningsutskott
eger att från de under stadsfullmägtige lydande nämnder,
afdelningar eller tjensteman infordra de yttranden
och upplysningar, som för ärendenas utredande äro
af nöden, äfvensom att hos öfverståthållareembetet
omedelbart göra framställning om upplysningars infordrande
från embetsmyndigheter på sätt för stadsfullmägtige
i § 28 medgifvet är.

Öfverståthållaren är obetaget att öfvervara beredningsutskottets
sammanträden samt att deltaga i
öfverläggningarna, men ej i besluten.

Den hos stadsfullmägtige anstälde sekreterare
tjenstgör ock i sådan egenskap hos beredningsutskottet.

Stockholm den 11 mars 1901.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Bih. till Riksd. Prof. 1901. 7 Sami. 21 Höft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

Reservation

af herrar Hasselrot, Sörensson, Almgren, grefve Leivenhaupt och
Hedenstierna, hvilka ansett, att utskottet bort afstyrka bifall till ifrågavarande
motion.

Herr Bandqvist har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
ärendets behandling inom utskottet.

Antecknas skulle äfven, att herr Leman af arbete inom särskilda
utskottet n:o 2 varit hindrad att deltaga i ärendets handläggning.

STOCKHOLM, ISAAC MABCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1901.