Lagutskottets Utlåtande N:o 26 (Utlåtande 1897:LU26 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 26,

N:o 26.

Ank. till Riksd. kansli den 9 mars 1897, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse af
13 § i kong!, förordningen angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning den 31 oktober 1873.

Andra Kammaren har till lagutskottet hänvisat en af herr J.
Byström inom nämnda kammare afgifven motion, n:o 113, så lydande:

»Att det ligger en orättvisa deri, att främmande trosbekännare
tvingas betala skatt till statskyrkan, borde numera vara en sjelfklar sak
äfven för lagstiftarne. Ropet om befrielse från denna skatt varder ock
allt starkare med hvarje år icke blott bland de frikyrklige sjelfva, hvilka
gång på gång framburit sina klagomål i denna sak inför Riksdagen,
utan äfven bland andra, som dels afgifvit motioner rörande denna skatts
borttagande, dels på annat sätt gifvit offentligt uttryck åt sin mening.

Yrkandet på att främmande trosbekännare må vinna frihet från
att betala skatt till statskyrkan är ock en af de frågor, som icke i längden
kunna undanskjutas. Förr eller senare måste den vinna sin rättvisa
lösning. Orättvisor inom lagstiftningens och beskattningens område
böra så fort som möjligt undanrödjas, på det att hvar och en
måtte åtnjuta den rätt, som bör tillkomma hvarje medlem inom ett lagbundet
samhälle. Och så länge den orättvisan qvarstår, att medlemmar
af församlingar, som staten erkänt vara lagliga, skola utom de
kostnader, som underhållet af deras egna församlingar kräfver, äfven
underhålla statskyrkans presterskap och inrättningar och sålunda betala
en dubbel kyrkoskatt, så länge skola ropen på reformer i detta hänseende
aldrig tystna, utan återkomma gång efter annan och högljuddare
för hvarje gång. Jag hyser det hoppet, att Riksdagen icke skall tillåta,

Bill, till Riksd, Prat. 1S97. 7 Sami. 20 Höft, (N:o 26). 1

Lagutskottets Tfttdtande N:o 26.

att en sådan orättvisa mot främmande trosbekännare längre skall
få ega rum, och det är derför jag i ödmjukhet åter vågar framdraga
denna fråga.

Främmande trosbekännares ställning i afseende på deras skyldighet
att bidraga till aflönande af svenska kyrkans presterskap och betjening
har ock i senare tider undergått en icke oväsentlig förändring
genom det på grund af särskilda författningar genomförda ordnandet
af presterskapets och klockarnes löneinkomster. Förut ingingo i nämnda
löneinkomster åtskilliga afgifter, hvilka dels voro af frivillig natur och
dels erlades endast för särskilda förrättningar. Främmande trosbekännare
kunde sålunda helt och hållet undandraga sig afgifter af det förra
slaget och behöfde endast i de utan tvifvel sällsynta fall, att de påkallade
presterskapets eller kyrkobetjeningens tjensteåtgärd, derför erlägga
särskild afgift.

Beträffande sistnämnda slags afgifter stadgades ock uttryckligen
i förordningen angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning
den 23 oktober 1860 § 12: »De för särskilda kyrkliga förrättningar
stadgade afgifter till svenska kyrkan eller hennes presterskap
eller betjening vare ej medlem af tillåtet främmande religionssamfund
pliktig att gälda i annat fall, än att slik förrättning blifvit på hans
egen begäran verkstäld.»

Samma stadgande inflöt ock i 13 § af nu gällande förordning angående
främmande trosbekännare och deras religionsöfning af den 31
oktober 1873, så lydande: »De för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade
afgifter till svenska kyrkan eller hennes presterskap eller betjening
må ej påföras främmande trosförvandt i annat fall, än att slik förrättning
blifvit på hans egen begäran verkstäld».

Men förhållandena hade i afseende å de ifrågavarande afgifterna
under tiden mellan de båda sist anmärkta förordningarnas utfärdande
gestaltat sig annorlunda än de voro 1860. I § 7 af förordningen
angående allmänt ordnande af presterskapets löneinkomster af
den 11 juli 1862 stadgades: »Påskpenningar, jura stolle, matskott, offer,
dagsvex-ken med flera andra extra ordinarie afgifter utbytas mot vissa,
för samma tid och efter samma grunder som tiondeersättningen, till
beloppet bestämda utskylder, att utgå icke allenast af fastighetsegare,
utan äfven af församlingens öfriga invånare; börande dessa afgifter
så beräknas, att all betalning till presterskapet för särskilda förrättningar
kan upphöra, och iakttages härvid, att af dessa afgifter de, som
hittills uteslutande betungat hemmansegare, varda endast på dem, samt
de, hvilka ålegat torpare och deras vederlikar, blifva allenast på dessa

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

fördelade, hvaremot sådana, som utgått af alla församlingens ledamöter,
fortfarande af dem samtlige skola utgöras, dock med den skiljaktighet
i beloppen, som föranledes deraf, att åtskilliga af ifrågavarande afgifter
hittills icke brukat erläggas till lika högt belopp af dem, som ega ingen
eller mindre jord, som af dem hvilka ega större.»

1 slutet af förordningen förklarades, att densamma icke egde tillämpning
i afseende på Stockholms stad; men sedan kyrkomötet år
1868 anhållit, att de allmänna stadgandena för ordnande af presterskapets
löneinkomster måtte i tillämpliga delar varda gällande för Stockholms
territoriella församlingar, utfärdades den 1 november 1872 eu
förordning angående ordnande af presterskapets i de territoriella församlingarna
i Stockholm aflöning; och stadgades i § 4 mom. 1 af denna
förordning: »Påskören eller påskpenningar, äfvensom jura stolpe och
andra extra ordinarie afgifter utbytas mot bestämda afgifter för en
tid af femtio år, räknad från den näst efter löneregleringens fastställelse
inträffande första maj, oansedt tillämpning af löneregleringen ej
då kan ske.»

I öfverensstämmelse med de i dessa båda förordningar meddelade
föreskrifter hafva ock presterskapets inkomster blifvit ordnade, och
torde under de förberedande åtgärderna för åstadkommande af löneregleringar
inom de särskilda församlingarna hithörande afgifter alltid
hafva blifvit till visst belopp upptagna, om sådant också icke alltid
framgår af de resolutioner, i hvilka Kongl. Maj:t meddelat fastställelse
å de uppgjorda löneregleringsförslagen.

Efter utfärdandet af förordningen angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning den 31 oktober 1873 har ytterligare
genom förordningen angående allmänt ordnande af klockarnes
löneinkomster den 2 november 1883 tagits ett steg i samma rigtning,
som angifvits i de ofvan åberopade förordningarna om ordnande af
presterskapets löneinkomster. I § 2 af förordningen om klockarnes
aflöning stadgas: »Den klockaren tillkommande lön bör bestämmas i

skäligt förhållande till omfattningen af hans tjenstegöromål samt beräknas
så, att alla offer och afgifter för särskilda förrättningar upphöra»;
och torde bestämmelsenia i denna förordning redan vara på
åtskilliga ställen genomförda.

Då nu i § 13 i meranämnda förordning den 31 oktober 1873 uttryckligen
föreskrifver, att afgifter för kyrkliga förrättningar icke må
påföras främmande trosförvandt i annat fall, än att slik förrättning
blifvit på hans egen begäran verkstäld, synes häraf följa, att främmande
trosbekännare jemväl äro fria från sådana ständiga aigifter, som

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

i enlighet med 1862 års förordning utgöra ersättning för de i berörda
§ omförmälda afgifterna.

Att Kong!. Maj:t så tolkat stadgandet, framgår ock af Kongl.
Majrts utslag den 13 november 1874 uti ett. mål, der eu mosaisk trosbekännare
fört klagan deröfver, att utmätning skett för uttagande af
honom påförd ersättning för jura stol*. Kammarkollegium yttrar i utslag
den 25 november 1873, att emedan ifrågavarande afgift utgjorde
ersättning för jura stol*, Indika icke kunnat komma i fråga att af klaganden
såsom mosaisk trosbekännare erläggas, samt att han icke heller
egt rösträtt vid kyrkostämma, befriades klaganden från krafvel Detta
utslag blef af Kongl. Maj:t faststäldt. I detta fall innehöll dock den
löneregleringsresolution, som i målet åberopades, uttrycklig bestämmelse
derom, att ersättning för jura stol* skulle med visst belopp utgöras
af alla, som voro vid kyrkostämma röstberättigade.

I ett utlåtande, som öfverståthållareembetet i Stockholm år 1881
algaf till Kongl. Maj:t, yttrades bland annat, att embetet icke känner
något lagbud, som ålägger främmande trosbekännare att för sina personer
eller för inkomst af kapital och arbete bidraga till underhåll af
svenska kyrkan och dess presterskap.

Och Riksdagens lagutskott, hvars dåvarande ordförande var laudshöfdingen
m. m. A. Bergström, yttrade i sitt utlåtande med anledning
af en i ämnet väckt motion vid 1886 års riksdag, och ur hvilket betänkande
vi redan delvis återgifvit något, följande beaktansvärda ord,
som jag tager mig friheten anföra:

»I allmänhet lär emellertid . . . vederbörlig uppmärksamhet i regeln
icke blifvit fästad vid innehållet af ifrågavarande lagrum, vare
sig vid löneregleringars uppgörande eller vid deras tillämpning. I åtskilliga
löneregleringsresolutioner torde icke någon viss del af presterskapets
aflöning vara angifven såsom motsvarande jura stol*, och i
följd deraf göres vid utdelningen af bidragen till samma aflöning icke
något undantag för främmande trosbekännare beträffande denna del
deraf. Utskottet kan emellertid ej finna annat, än att detta förfarande
står i strid med den i 13 § af 1873 års förordning meddelade bestämmelse,
och oöfvervinneliga praktiska hinder lära väl icke omöjliggöra
en rättelse i detta afseende.

Om sålunda främmande trosbekännares fritagande från bidrag till
aflöningen af svenska kyrkans presterskap och betjening, i den mån
dessa bidrag motsvara de i sistnämnda lagrum omförmälda afgifter, enligt
utskottets tanke bör anses omedelbart följa af redan nu gällande
lagbestämmelser, så finner utskottet det jemväl vara med rättvisa och

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

billighet öfverensstämmande, att främmande trosbekännare äfven fritagas
från den andel af nämnda bidrag, som motsvarar de öfriga afgifter,
hvilka de före löneregleringarnes genomförande ej beliöft utgöra. Dessa
afgifter torde å landsbygden ej hafva varit af någon synnerlig betydenhet
; men i städerna utgjorde de deremot en väsentlig del af presterskapets
och kyrkobetjeningens löneinkomster. —----—

Då löneregleringarnas genomförande sålunda otvifvelaktigt ålagt
främmande trosbekännare en skyldighet, som förut ej ålegad dem, och
de derjemte, såsom icke röstberättigade å kyrkostämma, varit uteslutne
från deltagande i den utredning och öfriga förberedande åtgärder, som
föregått löneregleringsresolutionernas utfärdande, finner utskottet eu
återgång i förevarande afseende till de förut bestående förhållandena
vara af omständigheterna påkallad. Utskottet anser dock denna frihet
icke böra utsträckas längre än till medlemmar af sådana lagligen erkända
församlingar, hvilkas prester eller föreståndare äro behörige och
pligtige att föra anteckningar öfver medlemmarnes borgerliga förhållanden.
En sådan inskränkning torde vara tillräckligt motiverad af
den lösare organisationen af andra erkända trossamfund, hvilken ock
föranleder dertill, att medlemmarne af sistnämnda samfund för anteckning
om deras borgerliga förhållanden måste upptagas i svenska kyrkans
ministeri alböcker.»

I ungefär samma rigtning uttalade sig bland andra statsrådet
E. von Krusenstjerna, då denna fråga senast förekom i Riksdagen.

Rättvisan och billigheten i ofvannämnda skatts borttagande tror
jag, att åtminstone en stor del af presterskapet sjelft inser och gillar.
Det har ock händt, att prest ädelmodigt försakat den del af sin lön,
som skulle erlagts af en baptist. Det torde sålunda för mången prestman
vara lika mycket en samvetssak att behöfva mottaga en skatt af
dissenters som det för många af de senare kan vara ett samvetstvång
att erlägga denna skatt. Från mer än eu synpunkt sedt blefve det
blott ett häfdande af grundlagsbudet: »Kcpiungen skall ingens samvete
tvinga eller tvinga låta», om en lagförändring komme till stånd i denna
skattefråga.

Från åtskilliga håll framställas allvarliga klagomål öfver att personer,
som äro frikyrkligt sinnade och hvilka bedrifva en sjelfständig
religiös verksamhet både bland barn och äldre, ändå icke utträda ur
statskyrkan. Men om de genom ett sådant utträde ej endast beröfvades
en del af sina rättigheter, utan ock vunne befrielse från skatt till
en institution, som de anse sig ej kunna eller vilja understödja, så
skulle säkerligen förhållandet mellan de frikyrklige och statskyrkan

6 LagidsJcottets Utlåtande N:o 2(k

snart blifva mycket klarare, något som för båda parterna vore högeligen
önskvärdt.

Med åberopande af hvad jag härofvan anfört, får jag vördsamt
anhålla,

att Riksdagen behagade för sin del besluta, att 13 § i kongl.
förordningen angående främmande trosbekännare af den 31 oktober
1873 måtte erhålla följande ändrade lydelse:

»Främmande trosbekännare är för sin person och inkomst af kapital
eller arbete befriad från skyldighet att deltaga i afgifterna till
svenska statskyrkoförsamlingarnas presterskap eller andra kyrkliga ändamål
äfvensom från de för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade
afgifter till svenska kyrkan eller hennes presterskap eller betjening i
annat fall, än att slik förrättning blifvit på hans egen begäran verkstäld.»

Frågan om främmande trosbekännares befrielse från skyldighet
att deltaga i aflöning och underhåll af svenska statskyrkoförsamlingarnes
presterskap och kyrkliga inrättningar eller om inskränkning af
denna skyldighet har, såsom jemväl af motionären antydts, vid flera
föregående tillfällen utgjort föremål för Riksdagens pröfning. Senast
vid 1896 års riksdag förelåg till behandling en framställning i ämnet,
hvari hemstäldes, att 13 § i förordningen angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning den 31 oktober 1873 skulle erhålla
just den affattning, som i nu föreliggande motion förordats. Lagutskottet
afstyrkte emellertid bifall till förslaget, hvilket jemväl af
båda kamrarne förkastades.

Såsom skäl för sin afstyrkande hemställan anförde utskottet följande.
Ifrågavarande utgifter vore enligt utskottets förmenande att
anse såsom statsutgifter. Så länge den evangelisk-lutherska kyrkan
vore en statsinstitution, torde nemligen hvarje svensk medborgare böra
vara skyldig att bidraga till densamma lika väl som till hvarje annan
statens inrättning. För att taga ett exempel från eu liknande statsinstitution
hade staten ordnat den offentliga undervisningen efter vissa
grundsatser, och till detta undervisningssystems upprätthållande måste
en hvar af statens medlemmar bidraga, vare sig han gillade de af
staten antagna grundsatser eller icke, vare sig han funne det med sin fördel
förenligt att begagna sig af statens eller enskilda undervisningsanstalter.

Utskottet erinrade tillika derom att antagandet af förslaget skulle
i betänklig mån rubba bestående prest.lönekonventioner, i hvilket afseende
i förslaget icke gåfves någon antydan, på hvad sätt erforderlig

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

fyllnad till aflöning åt presterskapet och kyrkobetjeningen skulle beredas
i stället för de bidrag, som enligt förslaget komme att bortfalla.
Utskottet fäste tillika uppmärksamheten derå, att statskyrkans presterskap
utom kyrkliga förrättningar hade till embetsåliggande att tjena staten
jemväl i borgerligt afseende, såsom bokföring, utfärdande af flyttningsmed
flera betyg, meddelande af statistiska uppgifter med mera dylikt.

De enda afgifter, från hvilka främmande trosbekännare kunde
med något fog påkalla befrielse, vore de som i lönekonventionerna
ersatt de så kallade jura stolse eller ersättningar för de särskilda förrättningar,
presterskapet endast på derom framstäld begäran verkstälde,
och för hvilka förut erlades en viss afgift för hvarje gång de påkallades.
För dessa afgifter, från hvilka främmande trosbekännare förut voro
befriade, när de icke sjelfve påkallade förrättningen, vore nemligen
godtgörelse numera beräknad i de till presterskapet utgående kontanta
löneförmåner. Ifrågavarande afgifter vore emellertid synnerligen obetydliga
och föga betungande, så att en lagförändring i föreslagna syftet
blott i denna del knappast kunde vara af något synnerligt behof påkallad,
äfven om den icke stode i strid mot ofvan uttalade åsigter om
afgifternas egenskap af statsutgift.

Slutligen ville utskottet betona, att bifall till förslaget härutinnan
i alla händelser förutsatte en grundlig utredning rörande ifrågavarande
afgifter — en utredning, om hvilken utskottet, derest det i öfrigt funne
skäl tillstyrka förslaget, likväl med hänsyn till frågans ringa vigt skulle
finna föga lämpligt att hos Kongl. Maj:t anhålla.

Utskottet intager till föreliggande fråga samma ståndpunkt som
1896 års lagutskott, och får alltså under åberopande af de skäl, som i
ofvan lemnade redogörelse anförts mot bifall till den i motionen föreslagna
lagändringen hemställa,

att herr Byströms ifrågavarande motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 mars 1897.

På lagutskottets vägnar:

Carl B. Hasselrot.

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

Reser yation

af herrar Hasselrot, Nilsson, F. Andersson, P. G. Petersson och E. Svensson,
hvilka ansett, att utskottet bort tillstyrka Riksdagen att i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla om vidtagande af erforderliga åtgärder, på det att
dels medlemmar af lagligen erkänd församling, som bekänner annan
kristen troslära än den evangeliskt-lutherska, och hvars prest eller föreståndare
är behörig och pligtig att föra anteckningar öfver medlemmarnes
borgerliga förhållanden, äfvensom mosaiska trosbekännare, i
fråga om hvilka alla det torde få anses utredt, att de före utfärdandet
af förordningen angående allmänt ordnande af presterskapets löneinkomster
den 11 juni 1862, förordningen angående ordnande af presterskapets
i de territoriella församlingarne i Stockholm aflöning den 1
november 1872 samt förordningen angående allmänt ordnande af
klockares löneinkomster den 2 november 1883 icke varit lagligen skyldige
att erlägga de för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade afgifter
till svenska kyrkan eller hennes presterskap eller betjening, ej
heller påskpenningar, offer eller andra dylika lönebidrag, må, utan
hinder af de på grund af åberopade författningar verkstälda löneregleringar,
åter komma i åtnjutande af motsvarande frihet och således
frikallas från skyldighet att'' deltaga i betalning af hvad som af reglerade
löner af hit liänförlig beskaffenhet kan anses utgöra aflöning
och ersättning för omförmälda, numera upphörda afgifter och lönebidrag,
dels ock godtgörelse för den minskning i tillförsäkrade löneförmåner,
som ifrågasatta frikallelse kan anses föranleda, må varda
vederbörande löntagare för deras tjenstetid beredd.

Herr J. Andersson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit
i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri Aktiebolag, 1897.