Lagutskottets Utlåtande N:o 26
Utlåtande 1896:LU26
6
Lagutskottets Utlåtande N:o 26.
/rr[(f
>:o 26.
Ank. till Riksd. kansli den 19 februari 1896, kl. 2 e. rn.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 8 och
17 §§ i lagen angående sparbanker'' den 29 juli 1892.
8 § i lagen angående sparbanker den 29 juli 1892 har följande
lydelse: »1 ill Konungens befallningshafvande skall sparbanks styrelse inom
en manad efter hufvudmännens årssammanträde aflemna förteckning å
hufvudman och styrelseledamöter. Den förteckning skall genom Konungens
befallningshafvandes försorg, men på sparbankens bekostnad införas
i länskungörelserna och tidning i orten».
Och 17 § i nämnda lag stadgar rörande revisionsberättelsen angående
sparbankens förvaltning och räkenskaper: »Berättelsen tillika med
det yttrande af sparbankens styrelse och det beslut af hufvudmännen,
hvartill berättelsen må hafva gifvit anledning, skall, så snart ske kan,
insändas till Konungens befallningshafvande och offentliggöras på sätt i
8 § sägs».
Uti eu inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 171, hemställer herr A. G. Andersson i Himmelsby,
det Riksdagen ville för sin del besluta, att ur 8 § i ifrågavarande lag
7
Lagutskottets Utlåtande N:o 26.
sista punkten skulle uteslutas, samt att ur 17 § måtte uteslutas följande
ord: »och offentliggöras på sätt i 8 § sägs».
Till stöd för sitt förslag, hvari tvenne af Andra Kammarens ledamöter
instämt, har motionären anfört, hurusom införandet i länskungörelserna
samt en tidning i orten af förteckningarne å sparbankens hufvudman
och styrelseledamöter samt af revisionsberättelse m. m. enligt hans
åsigt medförde ganska ringa nytta. Hvad införandet i länskungörelserna
beträffade, torde det ej blifva så många som genom dem finge kännedom
om nämnda förhållande, då det väl endast vore ett fåtal, som på dem
prenumererade och på det sättet blefve i tillfälle att få upplysning om
deras innehåll. Icke heller torde uppläsandet i kyrkorna af desamma,
der sådant skedde, mycket bidraga till att bibringa allmänheten insigt om
nämnda förhållande, då det vid kungörelsernas uppläsande icke i allmänhet
torde vara många närvarande.
Äfven införandet i ortens tidning torde vara af ganska ringa vigt
för erhållande af kännedom i nämnda afseende, åtminstone bland dem,
som borde hafva största intresset derför, nemligen insättarne. Ty inom
hvarje län, i synnerhet de stora, utgåfves ett större antal tidningar, och
då det torde vara få bland den klassen af länets invånare, nemligen insättarne,
som läste mer än en af länets tidningar, så blefve det säkerligen
ett mindretal af dem, det närmast rörde, hvilka genom nämnda förteckningars
samt revisionsberättelsers m. in. införande i en af dessa lärde
känna desamma. Och det torde således med fullt skäl kunna ifrågasättas,
huruvida införandet i länskungörelserna samt i tidningar af ofvan
berörda förteckningar etc. vore till något verkligt gagn för insättarne.
Det oaktadt finge sparbankerna vidkännas ganska stora utgifter derför,
och såsom bevis härpå kunde anföras, att kostnaden för nämnda annonsering
uppgått till omkring 50 kronor för år för hvarje sparbank i den
trakt, der motionären bodde. Att detta vore eu ganska stor utgift för
sparbankerna i anseende till det gagn, som insättarne kunde hafva deraf,
torde ingen gerna vilja bestrida, äfvensom att den i synnerhet för de
mindre vore ganska känbar, emedan det för eu sparbank, som icke hade
mer än 25 å 30 tusen kronor att förvalta, vore ganska mycket att på
tio år utgifva omkring 500 kronor i annonskostnad, och detta för annonser,
som säkerligen vore till ringa gagn, enär i största delen af riket
sparbanksdistrikten icke torde vara större, än att inom hvarje distrikt
den derför intresserade allmänheten utan dessa utgifter för sparbankerna
kunde skaffa sig tillförlitliga upplysningar om hvilka personer, som vore
8 Lagutskottets Utlåtande N:o 26.
hufvudman och styrelseledamöter i dess sparbank, om den ansåge det
nödvändigt. Motionären hölle före, att Konungens befallningshafvande
ganska lätt kunde förskaffa sig tillförlitliga upplysningar om både hufvudman
och styrelseledamöter i sparbankerna inom sina respektive län, och
att dessa korporationer med den både rätt- och skyldighet, som de hade,
icke skulle underlåta att vaka öfver att sparbankerna sköttes på ett sådant
vis, att insättarne hade full säkerhet för att de icke skulle behöfva
förlora något af sina i sparbanken insatta medel.
Utskottet kan ej dela motionärens uppfattning om den ringa vigten
af offentliggörande på nu föreskrifvet sätt af såväl förteckningar å sparbanks
hufvudman och styrelseledamöter som revisionsberättelsen angående sparbanks
förvaltning och räkenskaper. Tvärtom anser utskottet det vara af
ganska stor betydelse, att allmänheten beredes tillfälle att, derest den sådant
önskar, erhålla tillförlitlig kännedom om hvilka personer som hafva
sparbankens förvaltning sig anförtrodd, liksom ock att af revisorernas
berättelse kunna bilda sig en rigtig uppfattning om det sätt’ hvarpå
penningeinrättningen skötes, och det förtroende, som banken alltså förtjenar
att åtnjuta af allmänheten. Dessutom synes kostnaden för det lagstadgade
offentliggörandet af ifrågavarande förteckningar och revisionsberättelser
i allt fall för obetydlig, att från denna synpunkt en ändring
i motionens syfte kan anses vara af behofvet påkallad.
Vid sådant förhållande hemställer utskottet,
att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 27 februari 1896.
På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.
Herrar P. G. Petersson och Göransson hafva begärt få här antecknadt,
att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.
STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET, 1 890.