Lagutskottets Utlåtande N:o 26 (Utlåtande 1891:LU26 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

N:o 26.

Ant. till Riksd. kansli den 4 april 3 891, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om utarbetande
af lagförslag till tryggande af arrendatorers rätt gent
emot jordägare.

Uti en inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 113, anför herr P. Truedsson, med hvilken herr Anders
Nilsson instämt:

»Det torde icke vara underligt, att man med bekymmer tänker på
väft lands framtid, då man ser, huru emigrationen till främmande länder
årligen beröfvar vårt folk tusental af dess till mesta delen arbetsföra och
dugande medborgare. Statistiken visar, att under det senaste fjerdedels
århundradet mer än en half million menniskor utvandrat från vårt land.
Företrädesvis eller nästan uteslutande är det landtbefolkningen, som drabbas
af denna förlust; städernas folkmängd har deremot under de senaste 25
åren vuxit från omkring 500,000 till omkring 900,000 personer, beroende
på den starka inflyttning från landet, som till dem egt rum.

Hufvudorsaken till denna oroväckande utflyttning från landsbygden
så val till främmande land som till städerna torde utan tvifvel vara att
söka i ekonomiska och sociala missförhållanden. Och bland dessa intager
säkerligen svårigheten för den obemedlade att arbeta sig upp till en sjelfständig
ställning såsom jordbrukare ett af de främsta rummen. Jordbruksarbetarnes
ställning är hos oss liksom annorstädes i Europa allt annat än
god. En icke ringa procent af dessa arbetare blir derför ock utan eget
förvållande nödgad att på äldre dagar falla fattigvården till last. Och
likväl hafva vi uti torpsystemet en institution-,, som, rätt utvecklad och
reglerad af en ändamålsenlig lagstiftning, borde kunna förskaffa landsbygBih.
till Riksd. Prof. 1891. 7 Sami. 11 Höft. (N:o 26.)

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

dernas så vanlottade arbetarebefolkning en jemförelsevis god och bergad
samhällsställning.

Det nuvarande torpsystemet har emellertid bland annat det väsentliga
felet, att det icke lemnar torparen eller arrendator^ tillräcklig säkerhet
och trygghet för att han sjelf och hans barn skola få njuta frukten af det
arbete och kostnad, han nedlägger på den arrenderade jordens odling och
förbättring. Äfven om öfver hufvud något skrifvet kontrakt finnes upprättadt
emellan jordegaren och hans torpare eller arrendator, hvilket icke
alltid är fallet, så innehåller ett sådant kontrakt vanligen en eller annan
bestämmelse, hvarigenom torparen kan afskedas och då på sin höjd få åtnjuta
laga fardag. Äfven om han genom nyodling eller andra förbättringar
väsentligt ökat egendomens värde, har han ingen laglig rätt att derför
åtnjuta någon ersättning, utan enda följden af dylika på egendomen nedlagda
förbättringar blir den, att en ny torpare eller arrendator får utgöra
derå dagsverken eller betala högre arrende. Att under dylika förhållanden
utsigterna för jordbruksarbetarne att här i landet erhålla eu nödtorftig
bergning icke äro tillräckligt ljusa för att kunna hindra flertalet af yngre
landtarbetare från utvandring, om de dertill kunna anskaffa nödiga medel,
är ju icke att undra på.

Men vårt land har icke råd att mista så många kraftiga armar.

Sverige lider icke af verklig öfverbefolkning, allra minst landsbygden.
Med den utveckling, jordbruket i vårt land redan hunnit och
ytterligare skulle kunna uppnå, skulle detsamma kunna gifva näring åt
en betydligt talrikare landtbefolkning än den nuvarande. Första vilkoret
härför är emellertid en kraftig och tidsenlig utveckling af det mindre
jordbruket. Och då af brist på nödvändigt kapital alla icke kunna blifva
jordegare, vore det önskvärdt, att tillfälle till arrrenden af smärre jordlotter
under betryggade vilkor bereddes det uppväxande slägtet i våra
arbetarehem på landet.

Ett af de första stegen i rigtningen mot detta behjertansvärda mål
vore enligt min mening införandet af en tidsenlig och för arrendators rätt
betryggande arrendelag. Det kan emellertid icke vara min uppgift att i
detalj angifva, huru eu sådan lag skulle vara beskaffad, hvilket ju icke
kunde ske annat än efter eu djupgående undersökning af jordbruksförhållandena,
en undersökning, som en enskild riksdagsman icke kan vara i
tillfälle att verkställa. Hufvudsyftet med den föreslagna lagstiftningen har
jag dock med det sagda sökt angifva, nemligen uppmuntrandet af det
smärre jordbruket och framför allt betryggandet af arrendatorns och torpa -

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

rens rätt gent emot jordegarens; särskildt betryggandet af deras rätt till
ersättning för på jorden nedlagda förbättringar, så att de sjelfva få njuta
frukterna af sitt arbete.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, vågar jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj: t
måtte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till en arrendelag
i syfte att uppmuntra det mindre jordbruket och betrygga arrendatorernas
rätt gent emot jordegaren, särskildt deras rätt till ersättning för på jorden
nedlagda förbättringar.»

Förslag om ändrade bestämmelser angående jordegares och arrendator6^
ömsesidiga rättsförhållanden - i syfte att åt dessa bereda en mera
fäst grundval än föreskrifterna i ämnet i 1734 års lag lemnade, hafva förut
varit inom Riksdagen väckta. Så förelågo vid 1867 och 1869 årens
riksdagar flere dylika framställningar, hvilka väsentligen åsyftade, att
arrendeaftalet, i likhet med andra aftal rörande fast egendom, för sin giltighet
skulle förutsätta affattning i skriftlig form, att tiden för arrendeaftalets
bestånd blefve i hvarje särskildt fall bestämd, i sammanhang hvarmed
uppsägningsskyldigheten skulle bortfalla, att samtliga arrendevilkoren
för att ega giltighet borde inflyta i arrendekontraktet, samt att trygghet
bereddes så väl jordegaren i hans rätt till de af honom lemnade jordbruksinventarier
som arrendator!! i åtnjutandet af hans nyttjanderätt. Åtskilliga
af dessa framställningar vunno visserligen lagstiftarens bifall, i hvilket afseende
må erinras om de båda förordningarne den 22 oktober 1867 angående
ändring af 16 kap. 5 och 13 §§ jordabalken och angående tillägg
till t 7 kap. 6 § handelsbalken i fråga om jordegares förmånsrätt till arrendators
lösegendom, men de flesta afslogos såsom ledande till olämpliga inskränkningar
i den fria aftalsrätten.

Den nu föreliggande motionen åsyftar en utveckling af vårt torpsystem
såsom ett godt medel att förbättra jordbruksarbetarnes ställning, i
hvilket afseende särskildt framhålles såsom ett önskningsmål, att arrendator
måtte genom en uttrycklig lagbestämmelse tillförsäkras ersättning för de
under arrendetiden å jorden verkstälda förbättringar.

Utskottet vill ingalunda förneka, att en ändamålsenlig utveckling
af torpsystemet kan lända till förbättring af jordbruksarbetarnes ställning,
men håller före, att en sådan utveckling bäst främjas derigenom, att veder -

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

börande så mycket som möjligt lemnas frihet att sjelf ve öfverenskomma
om de bestämmelser, som i hvarje särskild! fall kunna finnas lämpliga. Det
är emellertid uppenbart, att lagstiftaren måste i åtskilliga hänseenden
reglera de förhållanden, som uppkomma genom upplåtelse af nyttjanderätt
till jord och att lagstadgandeu härom äro erforderliga särskild! för de fall,
då fullständigt aftal saknas. Men motionären har icke ens antydt i hvilka
delar vår nu gällande lagstiftning i detta ämne borde förbättras vidare än att
han uttalat sig för betryggande af arrendator rätt till ersättning för förbättringar
å jorden. Ett lagstadgande, hvarigenom oberoende af vexlande
förhållanden arrendator tillerkändes ovilkorlig rätt till sådan ersättning, skulle
dock antagligen verka till stor varsamhet och återhållsamhet från jordegares
sida i fråga om upplåtande af jord till nyttjande och sålunda må hända
snarare minska än öka utsigterna för jord bruksarbetare att förvärfva sådan
nyttjanderätt.

I följd af den tänjbarhet, som utmärker begreppet förbättringar,
torde dessutom eu bestämmelse uti ifrågavarande rigtning mången gång
blifva ett frö till misshälligheter emellan dem, hvilkas intressen, om de
rätt förstås, med hvarandra sammanfalla.

Slutligen må erinras, att, i den mån med stigande bildning omtänksamhet
och förutseende i allt högre grad göra sig gällande vid upprättandet
af nyttjanderättskontrakt, dessa i allmänhet torde erhålla eu tillräckligt
uttömmande affattning och på samma gång bereda så väl jordegaren som
arrendator, den trygghet i deras inbördes ställning, som utgör eu vigtig
förutsättning för ett förtroendefullt och för jordbruket gagneligt samarbete.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att motionen icke må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 4 april 1891.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖGRÖN A.

Stockholm, O. L. Svanbäcks Boktryckeri-Aktiebolag, 1891.