Lagutskottets Utlåtande N:o 25 (Utlåtande 1905:LU25 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

N:o 25.

Ank. till Riksd. kansli den 3 mars 1905, kl. 3 e. in.

Utlåtande, i anledning af vädd motion om omarbetning af gällande
bestämmelser i fråga om bötesstraffet.

I eu inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 149, har herr G. A. E. Kronlund anfört följande;

»Uti en inom Andra Kammaren under 1903 års riksdag väckt
motion ifrågasatte undertecknad ändring i gällande bestämmelser om
bötesstraffet i syfte, att detsamma måtte så vidt möjligt varda afpassadt
efter den brottsliges betalningsförmåga.

Såsom skäl härför anförde jag följande:

»Af i vår strafflag förekommande allmänna straffarter är bötesstraffet
betecknadt såsom det lindrigaste och sålunda endast tillämpligt
å de fall, där frihetsstraff icke för förseelsens ringhet bör förekomma.

Bötesstraffet är i olikhet med frihetsstraffet, som riktas mot den
dömdes person, hans kroppsliga integritet, i stället afsedt att träffa hans
egendom och utgör sålunda ett förmögenhetsstraff.

Vill man vid tillämpandet af detta straff fasthålla vid principen af
likhet inför lagen, synes mig, att våra nuvarande bestämmelser i detta
afseende föga äro ägnade att tillgodose denna princip.

Vid bötesstraffet borde det naturligtvis tillses, att detta lika effektivt
träffar den ene och den andre, den ekonomiskt bättre situerade och
den i detta afseende vanlottade; ingalunda kan man sägas hafva tilllämpat
likheten inför lagen, om två personer för samma förseelse, t. ex.
våldsamt motstånd vid offentlig förrättning, ådömas 50 kronors böter,
Bill. till Riksd. Prot. 1905. 7 Sami. 21 Häft. (N:o 25 ). t

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

och därvid tillika inträffar, att den ene af dessa personer har 5,000
kronors årlig inkomst och den andre endast 500 kronor.

Med våra gällande bestämmelser blir bötesstraffet för den fattige
och mindre bemedlade ett förklädt frihetsstraff, i det att fängelsestraffet
inträder såsom förvandlingsstraff i de uteblifna böternas ställe, då däremot
bötesstraffet under i öfrigt likartade förhållanden för den burgne
samhällsmedlemmen, som däraf drabbas, blir af löga eller ingen effekt.

Då ju förvandlingsstraffet för böter inträder både för den, som
icke kan, som för den, som icke vill betala böterna, få bötesbestämmelserna
i vår lag en förhatlig bismak af klasslagstiftning,_ något som
naturligtvis måste vara främmande för hela vår rättsåskådning.

A7ill man därför undvika skenet af eu dylik klasslagstiftning och
det motbjudande samt rättsmedvetandet sårande uti att mot den till
böter dömde, som saknar förmåga att gälda dessa, tillämpa det svårare
förvandlingsstraffet fängelse, och tillika tillse, att bötesstraffet lika effektivt
drabbar personer under olika förmögenhetsvillkor, synes mig, att
man bör reformera gällande bestämmelser i detta afseende därhän, att
böterna afpassas efter den dömdes betalningsförmåga och att, äfven om
man icke anser sig kunna af praktiska hänsyn helt och hållet afskaffa
förvandlingsstraffet, man dock söker i möjligaste måtto inskränka antalet
af dem, som däraf träffas.

I sistnämnda afseende har redan strafflagskommittén föreslagit bestämmelser,
som äro ägnade att leda till målet, nämligen därom, att
den bötfällde äger rätt åtnjuta anstånd med betalningen af böterna och
erlägga dessa å vissa betalningsterminer.

Hvad hufvudfrågan beträffar, nämligen bötesstraffets reformering
i den af mig först angifna riktning, bär ännu intet hos oss åtgjorts.

Denna fråga har emellertid i våra grannländer och för öfrigt flera
andra europeiska länder sedan länge varit aktuell och delvis bragts till
sin lösning.

Sålunda stadgar danska strafflagen en rätt vidsträckt latitud för
bötesstraffets utmätande från 2 kronor till 4,000 kronor samt att vid
bötesbeloppens bestämmande särskild hänsyn skall tagas till den dömdes
förmögenhetsförhållanden. Den nya norska strafflagen af den 22 maj
1902 uppställer en ännu vidsträcktare latitud för samma straff, nämligen
för »förseelser» från 1 krona till 5,000 kronor och för »förbrytelser»
från 3 kronor till 10,000 kronor, samt innehåller i fråga om bötesbeloppens
bestämmande ungefär enahanda stadganden som danska strafflagen.

Lagutskottets Utlåtande N:o 25

Man har emellertid inom lagstiftningsarbetet på detta område
velat gå ännu längre och sökt göra gällande den åsikten, att de nu i
de flesta europeiska länders strafflagar förefintliga bestämmelser om
penningböter, inom fasta latituder, borde ersättas med stadgande!! om
bötesstraffens beräknande efter den dömdes dag,sinkomst för viss tid
inom angifna gränser, hvarigenom man i möjligaste måtto skulle kunna
afpassa böterna efter den ekonomiska förmågan hos den brottslige och
tillika undgå den formella ©egentligbeten, att två personer för samma
förseelse, exempelvis våldsamt motstånd vid offentlig förrättning, under
i öfrigt likartade omständigheter blott på grund af deras olika förmögenhetsförhållanden
dömas till respektive 25 och 250 kronors böter.

En dylik åsikt har i viss man fått sitt uttryck i den portugisiska
strafflagen, som stadgar, att böter icke skola öfverstiga 3 års inkomster,
och i det af kom initierade utarbetade förslaget till norsk strafflag, i
hvilkef förslag, som låg till grund för den sedermera antagna strafflagen
af den 22 maj 1902, farinös intagna bestämmelser därom, att böter
för »förbrytelser» icke fånge sättas under den dömdes antagliga inkomst
för 2 dagar och icke öfver hans inkomster för 5 månader samt att
böterna för »förseelser» icke skulle understiga inkomsterna för en half
dag och icke öfverstiga dessa för en och en half månad.

Dessa bestämmelser inflöto icke i den sedermera antagna norska
strafflagen.

Man bär gentemot dylika bestämmelser framhållit, att dessa skulle
föranleda till, att man vid utmätandet af bötesstraffet toge eu alltför
ensidig hänsyn till den brottsliges förmögenhetsförhållanden, vidare att
inkomsten ingalunda vore någon tillförlitlig måttstock å den brottsliges
ekonomiska förhållanden och förmåga att bära böterna, i det att stora
skulder, en stor familj m. m. kunna i väsentlig grad inverka på den
dömdes ekonomiska bärkraft i detta afseende. Slutligen har anmärkts,
att bestämmelserna i fråga förutsätta ingående undersökningar om den
dömdes ekonomiska ställning, som i många fall skulle onödigtvis bidraga
att förlänga ett måls handläggning och fördröja dess afgörande, utan
att dessa undersökningar skulle medföra något säkert resultat.

Vid en reformering af bötesstraffet i vårt land torde man utan
alltför stora rubbningar i gällande lag kunna införa den grundsats, man
i detta afseende måste uppställa för att tillmötesgå rättvisans kraf,
nämligen att bötesstraffet bör blifva, hvad det afsetts att vara, ett förmögenhetsstraff
och så anordnas, att det såsom sådant kan verkställas,
att böterna sålunda afpassas efter den brottsliges ekonomiska förmåga,
efter hans förmåga att hunna betala böterna och därigenom lika verk -

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

samt träffar den burgna klassen som den mindre bemedlade, på samma
gång som sålunda endast den, som icke vill betala böterna, drabbas af
förvandlingsstraffet.

Förnämsta hindret för tillämpandet af eu dylik princip i vår
strafflag torde väl vara att finna i de snäfva latituderna för bötesstraffets
utmätande. Dessa latituder äro i vanliga fall från 5 kronor till 500
kronor, och endast undantagsvis stegras maximum till 1,000 kronor.
Inom dessa trånga gränser gifves ej tillfälle för våra domstolar att,
under nödigt aktgifvande på en brottslig handlings skiftande karaktär
och däraf följande mer eller mindre straffvärdhet, äfven taga nödig
hänsyn till ofvannämnda grundsats vid straffets utmätande. Detta krafvel''
med nödvändighet ojämförligt större bötesstrafflatituder än våra nu
befintliga.

Men äfven med vidgade böteslatituder blefve. tvifvelsutan tillämpningen
af nämnda grundsats eu from önskan, såvidt ej i lagen stadgades
en uttrycklig föreskrift därom, att vid bötesstraffets utmätande
tillbörlig hänsyn borde tagas till den brottsliges förmögenhetsförhållanden
eller ungefärliga inkomster. Utan att genom detaljerade bestämmelser
af den art jag förut framhållit drifva domstolarna att vid straffets utmätande
taga en alltför ensidig hänsyn till förmögenhetsvillkoren hos
den brottslige, inskärptes dock genom en dylik föreskrift hos domstolarne
skyldigheten att taga tillbörlig hänsyn till dessa förhållanden.

Att en sådan reform är ett önskemål äfven i vårt land, därom
vittna många uttalanden af sakkunnige. Senast vid nordiska juristmötet
i Köpenhamn 1902 års sommar bragtes denna fråga på tal under eu
diskussion om skärpt frihetsstraff såsom förvandlingsstraff för böter.

Referenten i detta ämne, hofrättsassessor Gallstrand, som tillika
varit ledamot i svenska straff lagskommittén, yttrar på tal om bötesstraffet
följande:

»Till fullo har i Sverige insetts olämpligheten af rådande förhållanden
med afseende å förvandlingsstraffets användning, och år 1898
har den svenska Riksdagen i skrifvelse till Konungen hemställt, huruvida
icke ändrade lagbestämmelser i ämnet erfordrades. Innehållet af
denna skrifvelse utvisar icke, att Riksdagen afsett sådana ändringar
beträffande bötesstraffet som exempelvis medgifvande af anstånd med
böters betalning, afbetalning af böter terminsvis eller eljest eller böters
aftjänande genom arbete, utan synes Riksdagen hafva ansett, att skärpning
af förvandlingsstraffet dessförutan kunde lämpligen ifrågakomma.

I anledning af denna Riksdagens skrifvelse tillsatte den svenska regeringen
på våren 1900 en kommitté för att bland annat upprätta förslag

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

om skärpning af förvandlingssträffen, men utan uppdrag- att föreslå omorganisation
af bötesstraffet. Utan tvifvel lär eu fullständig omdaning
af bötesstraffet hafva för regeringen framstått såsom ett oundgängligt
villkor för eu tillfredsställande anordning af förvandlingsstraffet, men
då kommittéuppdraget varit af den beskaffenhet, som nyss nämnts, lär
det icke väcka förvåning, att kommittén, enligt min mening, ej kunnat
ernå ett så tillfredsställande resultat, som varit önskligt. Att de reformer,
hvaraf bötesstraffet i Sverige är i behof och bland hvilka den
utan jämförelse viktigaste torde åstadkommas genom lagbestämmelse
om böternas afpassande efter den brottsliges betalningsförmåga, har
kommittén, hvilken innevarande år afslutat sitt arbete, föreslagit allenast
medgifvande af rätt till betalning å böter och uppskof med böters
erläggande.»

Lagutskottet, som ställde sig afvisande mot ifrågavarande förslag,
yttrade angående detta följande: »Utskottet för sin del anser detsamma
hvarken behöfligt eller lämpligt. Vid straffmätningen bör uppmärksamhet
ägnas åt allt, som är af betydelse för bedömande af den tilltalades
brottslighet och beskaffenheten af det straff, som kan erfordras för att
utöfva åsyftad inverkan på den brottsliga viljan, och lika väl som den
tilltalades personliga förhållanden i öfrig!, hans bildningsgrad, föregående
vandel och dylikt, härvid blifva föremål för beaktande, kan och
bör utan särskildt stadgande hänsyn tagas till hans förmögenhetsställning,
i den mån densamma är för rätten känd och medför, att ett
högre eller lägre straffmått är erforderligt och rättvist. I praxis förekommer
också utan tvifvel ofta, att den tilltalades ekonomiska förhållanden
utöfva inflytande vid bestämmande af bötesbeloppet. Några föreskrifter
i afseende å de allmänna grunder, efter hvilka straffet skall
utsättas inom strafflatituden, ansågos vid strafflagens antagande icke
böra inflyta i densamma. Om man nu skulle göra undantag i fråga
om förmögenhetsförhållandenas betydelse för utmätningen af bötesstraffet,
är det att befara, att förmögenheten, såsom den enda i lagen
angifna allmänna grunden för straffets bestämmande inom latituden,
komme att betraktas såsom den omständighet, vid hvilken man företrädesvis
hade att fästa uppmärksamhet, och alltså i jämförelse med
andra förhållanden af minst liknande vikt finge större inverkan, än som
vore tillbörligt och riktigt. Skulle domstolarne vid utmätande af bötesstraff.
vara skyldiga att städse taga hänsyn till den tilltalades förmögenhetsställning,
vore det dessutom ofta behöfligt att anställa efterforskningar
för att om densamma vinna en såvidt möjligt säker och noggrann
kännedom. Häraf skulle lätt blifva en följd, att afgörandet af

lagutskottets Utlåtande N:o 25

måleri fördröjdes och desamma medförde ökade kostnader, hvilket vore
särskilt olämpligt i fråga om polismål och andra ordningsmål af enkel
beskaffenhet, vid hvilka bötesstraff vanligast förekommer. Den ledningför
straffmätningen, som sålunda erhölles, skulle i allt fäll mången
gång blifva af tvifvelaktigt värde på grund af de svårigheter, som äro
förbundna med tillförlitligt bedömande af en persons ekonomiska
villkor.»

Det i min framställning väckta förslag om förhöjning af latituderna
för bötesstraffet ansåg däremot lagutskottet vara i och för sig
mera beaktansvärdi; utskottet yttrade sålunda: »Äfven utskottet anser
nämligen, att vid flera bland de förseelser, där bötesstraff förekommer,
högsta gränsen för detsamma är satt allt för lågt, för att man, särskild!
vid upprepade förseelser, skulle kunna inskrida så kraftigt, som vore
önskvärd!. Detta förhållande var till någon del föremål för uppmärksamhet
jämväl af nästlidet års Riksdag, som i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhöll om utarbetande och framläggande för Riksdagen af förslagtill
sådan ändring i 18 kap- 15 § strafflagen, att högre bötesstraff än
det nu stadgade måtte kunna ådömas för fylleriförseelse. En förhöjningaf
vissa böteslatituder synes sålunda utskottet lämplig, och måhända
kan äfven en förhöjning i större omfattning, afseende såväl de särskilda
böteslatituder na som den allmänna latituden i 2 kap. 8 § strafflagen,
förtjäna att komma under öfvervägande. Redan det förhållandet, att
penningvärdet icke oväsentligt fallit efter tiden för strafflagens tillkomst,
talar onekligen härför. Denna fråga är emellertid ganska vidtutseende.
Vår strafflag känner icke, såsom exempelvis den norska, någon allmän
indelning af straffbara handlingar i olika klasser, bestämda efter rättskränkningarnas
svårare eller lindrigare beskaffenhet, och häraf har blifvit
eu följd, att, medan den norska lagen kunnat inskränka sig till att
föreskrifva m böteslatitud för s. k. förbrytelser eller gröfre rättskränkniugar
och en annan för s. k. förseelser eller mindre rättskränkningar
samt i hvarje fall endera af dessa latituder är tillämplig, vår straffrätt
däremot utom den allmänna bo,teslatituden har en mängd särskilda,
om hvilka bestämmelser finnas dels i olika lagrum i strafflagen, dels i
andra författningar. En revision af böteslatituderna förutsätter alltså
ett lagstiftningsarbete af icke obetydligt omfång. Huruvida tillräckliga
skäl förefinnas att för närvarande påkalla en sådan åtgärd, utgör en
fråga, som icke låter sig besvara på grundvalen af föreliggande motion.»

I enlighet med en vid utskottets betänkande fogad reservation,
beslöt Andra Kammaren en skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om
utarbetande och framläggande af förslag till sådana ändrade stadganden

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

angående bötesstraffet, att strafflatituderna höjdes samt att vid bestämmande
af bötesbeloppet särskild hänsyn borde tagas jämväl till den
brottsliges förmögenhetsförhållanden.

Första Kammaren biföll utskottets afstyrkande utlåtande, hvadan
frågan förföll.

På sätt. lagutskottet, enligt hvad här ofvan framhållits, erinrat,
torde en revision af strafflagens latituder för bötesstraffet vara af behofvet
påkallad.

Böteslafituderna synas mig vara alldeles för snäfva och icke lämna
domstolarna tillräckligt utrymme för att efter sig företeende omständigheter
utmäta straffet; särskilt märkbart blir detta vid iteration af sådana
förseelser, för hvilka maximisatserna äro satta så lågt som t. ex. 20
kronor i 7 kap. 3 §, 12 kap. 15—18 §§, 100 kronor i 10 kap. 19 och
23 §§, 11 kap. 15 §, 12 kap. 15 och 18 §§ och 200 kronor i 10 kap.
23 § och 16 kap. 11 §.

Endast undantagsvis är den i strafflagen stadgade allmänna
maximisatsen 500 kronor förhöjd, såsom t. ex. i 16 kap. 10 §, eller
ersatt med andra beräkningsgrunder, såsom t. ex. i 22 kap. 19 och 20 §§
samt 25 kap. 21 §.

Många omständigheter hafva bidragit till att de nuvarande maximisatserna
för bötesstraffet numera kunna anses vara föråldrade och otidsenliga.
Sedan strafflagen trädde i kraft, har penningvärdet betydligt
sjunkit, förmögenhetsförhållandena inom olika samhällslager förändrats
och klyftorna mellan fattig och rik i detta afseende vidgats; under det
att maximisatserna för böter i nu gällande strafflags tidigaste skede
måste antagas hafva rätt kännbart träffat brottslige äfven ur de burgna
klasserna, kunna bötesstraffen numera icke gärna innebära något kännbart
ekonomiskt lidande för eu burgen samhällsmedlem, som drabbats
däraf.

Härtill kommer, att många slags förseelser, som vid tiden för strafflagens
införande ansågos till sin beskaffenhet tämligen obetydliga och
därför belädes med ett jämförelsevis ringa straff, numera till följd af
stigande kultur och bildningsgrad hafva i allmänna uppfattningen drabbats
af ett skarpare omdöme och jämväl kräfva större straffsatser än hvad
nu gälla. För att nämna några exempel, torde af detta skäl bötesbestämmelserna
vara jämförelsevis alltför obetydliga i fråga om åtskilliga
arter af fridsbrott, såsom svordom eller förargelseväckande beteende vid
gemensam andaktsöfning, som ej är att till gudstjänst hänföra (11 kap.

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

2 §), och vid offentliga sammankomster, valförrättningar m. m. (11 kap.
9 §), oljud och förargelseväckande beteende å offentlig plats in. m. (11
kap. 15 § 2 mom.), öfverdådig framfart (11 kap. 15 § 1 mom.). Detsamma
torde också kunna sägas vara förhållandet beträffande bötesbestämmelserna
för misshandelsbrott (14 kap.), missfirmelse (16 kap.),
vissa förseelser enligt 18 kap. samt bedrägeribrotten. De i strafflagen
förekommande böteslatitudernas snäfhet blir särskild! i ögonen fallande,
om man jämför dess latituder med de ganska rymliga latituderna för
frihetsstraffen samt med bötesbestämmelserna i de på administrativ väg
tillkomna författningarna, såsom tullstadgan m. fl., där maximisatserna
äro betydligt högre och utgå delvis efter andra grunder än strafflagens.

Äfven vid en jämförelse med utlandets lagstiftning i detta afseende
finner man, huru låga våra nu gällande bötesbestämmelser äro. Sålunda
hafva de allra flesta moderna strafflagar betydligt högre maximisatser
än i vår strafflag; den nya norska strafflagen upptager, såsom jag förut
nämnt, böter från 1 krona till 5,000 kronor för »förseelser» samt från

3 kronor till 10,000 kronor för »förbrytelser», den danska strafflagen
stadgar böter från 2 kronor till 4,000 kronor, den tyska från 1 till
15,000 mark in. fl.

Att sålunda en revision af strafflagens bötesbestämmelser i syfte
att betydligt vidga latituderna för bötesstraffet är af behofvet påkalladt,
torde ligga i öppen dag, något som jämväl vitsordades af en framstående
medlem af Första Kammaren, då ledamot af Konungens högsta domstol,
vid diskussionen angående detta ämne i nämnda kammare vid 1903 års
riksdag.

Huruvida i sammanhang därmed de strafflagen närstående författningar,
såsom jaktstadgan, fiskeristadgan in. fl., behöfva förändras, torde
väl af Kungl. 5VIaj:t böra tagas i öfvervägande, för den händelse frågan
om revision af strafflagen af Riksdagen begäres.

I hvilken grad de allmänna liksom de speciella böteslatituderna
borde vidgas och höjas, torde icke utan en grundlig utredning kunna
angifvas, men såsom ledning därutinnan lärer väl i viss grad grannländernas
och äfven måhända de stora kulturländernas strafflagar
böra tjäna.

Det af mig vid 1903 års riksdag väckta, här ofvan omförmälda förslag,
att vid bötesstraffets utmätande tillbörlig hänsyn måtte tagas till
den brottsliges förmögenhetsförhållanden, synes mig först med en dylik
reform kunna till fullo genomföras.

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

_ Det förslag, jag i sådan riktning framställde vid nämnda riksdag,
vill jag härmed ånyo upptaga och tillåter mig därvid åberopa hvad af
mig till stöd för min föregående framställning anförts och som här
ofvan återgifvits.

Tanken på böternas afpassning efter den brottsliges betalningsförmåga
har, såsom jag förut påpekat, realiserats i såväl danska som
norska strafflagen och har äfven i vårt land varit föremål för sympatiska
uttalanden från framstående jurister och rättslärde.

I detta hänseende tillåter jag mig åberopa ett uttalande af professorn
i straffrätt vid Uppsala universitet, hvilket uttalande anfördes
under diskussionen i Andra Kammaren vid 1903 års riksdag och hade
följande lydelse: »Bötesstraffet drabbas af viktiga anmärkningar. Det
träffar nämligen — i allt fall då det är anordnad! så som i vår nuvarande
rätt — olika personer ytterst olika, detta äfven om man vid
bötesstraffets utmätande tager hänsyn till den bötfälldes förmögenhetsställning.
En bot af 500 kronor kan för en rik man hafva mindre att
betyda än en bot af 5 kronor för en fattig. För att afhjälpa ifrågavarande
missförhållande har det framställts allehanda förslag. Ett sådant,
ganska radikalt, är det, att lagen för bötesstraffet endast skall bestämma
minimi- och maximigränser, satta i visst förhållande till den bötfälldes
direkta skatt. Det norska strafflagsförslaget (1896) innehåller åter i 27
§, att för de brott, som ungefär motsvara dem, som behandlas i vår
strafflag [Eorbrydelser i motsats mot Förseelser], kunna ådömas böter
från 3 till 20,000 kronor samt att inom dessa gränser böterna i regeln
böra sättas så, att de icke blifva mindre än den bötfäides inkomst för
2 dagar eller större än hans inkomst för 3 månader, men att därjämte
särskild hänsyn bör tagas till'' »den Domtes Formues-forhold, og hvad
han efter sine Livsforhold antages åt kunne udrede», hvadan under i
öfrigt lika förhållanden böterna blifva att sätta olika för en familjefar,
som har många att försörja, och eu ungkarl, som blott har sig själf,
älven om båda hafva samma inkomst. Genom bestämmelser i denna
riktning kan man i det väsentliga bryta udden af ifrågavarande anmärkning
mot bötesbeloppet, äfven om det ej är möjligt att undanröja all
anledning till densamma.»

Fångvårdsstyrelsen uttalar i sitt utlåtande öfver 1898 års skrifvelse,
som föranledde strafflagskommitténs tillsättande, den meningen, att
det borde tagas under ompröfning, huruvida ej skärpningen af förvandlingsstraffet
borde åtföljas af en proportionell skärpning af själfva bötesstraffet
så till vida, att böternas belopp utmättes efter den brottsliges
förmögenhetsställning. Böterna kunna exempelvis i lagen bestämmas till
Bih. till Eiksd. Vrot. 1905. 7 Samt. 21 Hcift. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

visst antal dagars inkomst, beräknad efter bevillningstaxeringen, dock ej
utöfver ett visst maximibelopp, och endast där sådan eller annan bestämd
grund saknades, såsom nu till viss siffra. Slutligen har redan
för mer än 250 år sedan, då den stora lagkommissionen hade frågan på
dagordningen, en af dåtidens störste jurister, nämligen Stjärnhöök, gjort
följande uttalande i frågan: »att det vöre billigt, att penningböter vid lika
brott varda proportionerade och lämpade efter personens lägenhet, ty
intet tvifvel är ju, att en rik man lätt löser sin hand med 1,000 daler,
där en fattig icke kan uppoffra mer än 100. Skulle den rike icke gifva
mer än den fattige, vore detta som den största olikhet och emot Guds
lag, som söker likhet i straffet. Om den rike icke skulle betala mer
för våldsverk än den fattige förmår uppbringa, så skulle straffet mot
den förre förlora en afskräckande verkan, hvad honom pålägges vore
såsom alls intet straff.»

Hvad beträffar utskottets invändning därom, att hänsyn till den
brottsliges förmögenhetsförhållanden i allmänhet tages af våra domstolar
vid bötesstraffets utmätande, medgifver utskottet själft, att sådant icke
är en allmän regel; och i själfva verket torde det väl endast vara
undantagsvis ett dylikt hänsynstagande äger rum. Särskilt torde val
våra öfverdomstolar vara ur stånd att taga någon som helst hänsyn till
dessa förhållanden, då väl i allmänhet icke någon anteckning i underrättens
protokoll sker därutinnan.

Hvad vidare angår utskottets invändning därom, att förmögenhetsförhållandenas
betydelse för utmätningen af bötesstraffet icke borde särskilt
i lagen framhållas, då de allmänna straffmätningsgrunderna icke
voro däri angifna, torde böra erinras — hvad för öfrigt af talare inom
båda kamrarne under diskussionen i ämnet vid 1903 riksdag framhölls
— att den brottsliges förmögenhetsställning vore någonting helt annat
än de allmänna straffm ätningsgrunderna.

Med dessa senare bestämdes straffets storlek i förhållande till den
föreliggande brottsliga handlingen.

Endast genom behörigt hänsynstagande till den brottsliges förmögenhetsställning
blir det möjligt att med tillämpning af de allmänna
straffmätningsgrunderna göra bötesstraffet lika för den fattige och den
rike och sålunda reellt genomföra principen om allas likhet inför lagen;
endast därigenom blir bötesstraffet, hvad det är afsedt vara, ett förmögenhetsstraff.

Att äfven med iakttagande af nämnda bestämmelse straffet icke
alltid kommer att medföra en full likhet inför lagen, är ju gifvet, då
någon fullt tillförlitlig uppskattning af den bötfälldes förmögenhetsför -

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

hållanden i de flesta fall aldrig kan göras, och bötesstraffet, förutom
det lidande, som ingreppet i den bötfälldes förmögenhetsförhållande
innebär, liksom hvarje annat straff äfven är ett andligt lidande, som
måhända kan blifva större för brottsliga ur de i ekonomiskt afseende
bättre situerade samhällsklasserna än för de fattige. Därvid torde dock
böra erinras, att för de förra samhällsklasserna det i en större bildning
o. d. bort ligga ett återhållande moment och skapas en större motståndskraft,
något som gör, att den brottslige ur denna klass väl också
förtjänar detta större mått af andligt lidande.

För att principen i fråga må komma till sin rätt, synes mig
tillräckligt, om man i lagen inför en uttrycklig bestämmelse därom, att
man vid utmätande af bötesstraff skall taga hänsyn till den brottsliges
förmögenhetsställning.

Äfven om man med tillämpande af en sådan bestämmelse icke
kan nå det fullt riktiga, något som tyvärr nog aldrig torde nås här på
vår ofullkomliga jord, gifver man dock plats i vår lag åt ett humanitetssträfvande
och åt en för öfrigt fullt riktig princip, hvarigenom man
i någon mån skulle kunna afhjälpa de brister, som vidlåda bötesstraffet
såsom förmögenhetsstraff.

Den på grund af Riksdagens skrifvelse, föranledd af undertecknads
jämte en första-kammarmotionärs gjorda framställning om förändring
i de kortvariga frihetsstraffen tillsatta strafflagskommittén har
i sitt till Kungl. Maj:t afgifna förslag, som man väl snart torde hoppas
skola framläggas för Riksdagen, föreslagit flera bestämmelser, som på
ett förträffligt sätt synas mig vara ägnade att afhjälpa en del med
bötesstraffen förenade olägenheter, och en hemställan, i det syfte min
motion afser, torde ingalunda kunna verka till hinder för antagandet
af strafflagskommitténs förslag, utan vore tvärtom ägnad att gifva en
fylligare ram åt de bestämmelser, dess förslag innefattar.

På grund af hvad jag sålunda anfört, vågar jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa en omarbetning af gällande bestämmelser
angående bötesstraffet, i syfte dels att vidga de nu förefintliga
böteslatituderna och dels att vid bestämmande af bötesbeloppen
särskild hänsyn skall tagas jämväl till den brottsliges förmögenhetsförhållanden,
och för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill en sådan
omarbetning kan föranleda.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

Utskottets

yttrande.

I skrifvelse den 10 maj 1894 anhöll Riksdagen, att Kungl. Mäj:t
täcktes låta utreda, huruvida i vår lagstiftning kunde införas föreskrift
om så kallad villkorlig frigifning samt, därest Kungl. Maj:t skulle finna
sådant lämpligt, låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag i
sådant syfte. Vidare har Riksdagen i skrifvelse den 13 maj 1898 hemställt,
att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, ej mindre huruvida
villkorlig straffdom lämpligen kunde vid ringare brott och förseelser
i den svenska rätten införas, än äfven huruvida i de fall, där enligt
nu gällande lag enkelt fängelse antingen ådömdes omedelbart på kortare
tid eller sattes i stället för bötesstraff, andra mera affliktiva frihetsstraff
borde komma till användning, vare sig såsom allmän regel eller
då domstol därom förordnade, och huruvida sådana eller andra affliktiva
straff borde särskild t stadgas för brott emot person, vid iteration
eller eljest försvårande omständigheter, när straffarbete likväl ej ansåges
böra å brottet följa, samt, om förhållandena därtill föranledde, för Riksdagen
framlägga förslag till de förändrade lagbestämmelser, som för
vinnande af sålunda angifna syften kunde erfordras. Sedan fångvårdsstyrelsen
öfver dessa framställningar afgifvit utlåtanden, beslöt Kungl.
Maj:t den 25 maj 1900 att åt en kommitté uppdraga dels att upprätta
förslag om skärpning af förvandlingsstraffen och de på kort tid omedelbart
ådömda frihetsstraffen samt om villkorlig frigifning, dels ock att i
sammanhang härmed vidare utreda frågan om införande af varning
eller villkorlig dom samt utarbeta de författnings förslag, hvartill denna
utredning kunde gifva anledning. Denna kommitté har efter afslutadt
arbete den 17 maj 1902 till Kungl. Maj:t öfverlämnat förslag till lag
angående ändring i vissa delar af strafflagen, lag angående straffarbetes
och fängelsestraffs verkställande i enrum, lag angående villkorlig frigifning,
lag angående villkorlig straffdom, lag angående ändrad lydelse
af 1, 2, 4, 5 och 7 §§ i lagen om straffregister den 17 oktober 1900
samt förordning om ändrad lydelse af 3 § 7 mom. i förordningen
angående mantalsskrifning den 6 augusti 1894.

Enligt utskottets förmenande föreligger det ett så nära samband
mellan de frågor, som i berörda lagförslag regleras, och det i motionen
afsedda ämne, att det med skäl torde kunna antagas, att, för den händelse
Riksdagen biträdde förevarande motion, Kungl. Maj:t icke skulle
finna lämpligt att för Riksdagen framlägga ofvannämnda lagförslag,
äfven om de i öfrigt ansåges däraf förtjänta, innan en omfattande utredning
med anledning af Riksdagens nya skrifvelse verkställts. Häraf
skulle blifva eu gifven följd, att förstnämnda förslags framläggande för
Riksdagen skulle väsentligen fördröjas. Då enligt utskottets mening

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

detta skulle vara synnerligen att beklaga, tiar utskottet, som visserligen
funnit åtskilligt af hvad i motionen anförts värdt att taga under ompröfning,
likväl icke genom att för närvarande understödja densamma
velat i sin män bidraga till att de frågor, hvilkas utredning Riksdagen
i sina tidigare skrivelser påkallat, skola längre än nödigt vänta på sin
lösning.

Utskottet hemställer förty,

att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 2 mars 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservation

af herrar Zetterstrund, Lindhagen, Segerddhl och Jansson, hvilka anfört:

»På de af motionären anförda grunder anse vi hans framställning
böra af Riksdagen bifallas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det
beslut, som år 1903 fattades af Andra Kammaren i anledning af motionärens
då väckta förslag. Det hade visserligen varit ganska lämpligt,
om de af motionären ifrågasatta ändringarna i strafflagen kunnat utredas
i sammanhang med de straffrättsliga frågor, öfver hvilka på sätt utskottet
yttrat en kommitté den 17 maj 1902 afgifvit utlåtande. Detta har
emellertid icke skett. Och då den af motionären väckta frågan icke
står i något oskiljaktligt sammanhang med berörda frågor utan är en
sak för sig, så hvarken behöfver eller bör ett bifall till motionärens
förslag föranleda uppskof med lösningen af de andra viktiga spörsmålen.

Vi hemställa alltså,

att Riksdagen måtte, i anledning af förevarande
motion, i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta verkställa en omarbetning af gällande
Bih. till Likså. Prof. 1905. 7 Samt. 21 Häft. 3

Herrar
tecknadt, att

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

bestämmelser angående bötesstraffet i syfte dels att
vidga de nu förefintliga böteslatituderna och dels att
vid bestämmande af bötesbeloppen särskild hänsyn
skall tagas jämväl till den brottsliges förmögenhetsförhållanden,
och för Riksdagen framlägga det förslag,
hvartill en sådan omarbetning kan föranleda.»

F. Andersson, A. Olsson och Wiklund hafva begärt få ande
icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1905.