Lagutskottets Utlåtande N:o 25 (Utlåtande 1900:LU25 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

N:o 25.

Ank. till Riksd. kansli den 9 mars 1900, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
15, 18, 19 och 33 §§ i förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm.

Från Andra Kammaren har lagutskottet fått till behandling emottaga
en af herr Höjer inom nämnda kammare väckt motion, n:o 126, af
följande lydelse:

»Vid 1898 års riksdag väcktes af sex bland Andra Kammarens medlemmar
en motion (n:o 7) om ändrad lydelse af 15, 18, 19 och 33 §§ i
kongl. förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm, i syfte att åt hufvudstadens
kommunalrepresentation vindicera en densamma alltför länge
förhållen rätt att inom sig sjelf utse sin ordförande. Motionärernas yrkande,
som var baseradt på den sjelfstyrelsens princip, hvilken går igen
i hela den svenska kommunallagstiftningen och inom Sveriges öfriga stadskommuner
fått sin tillämpning, föregicks af en mycket utförlig motivering,
i hvilken, efter påpekande af det faktum, att öfverståthållarens sjelfskrifna
presidium i hufvudstadens kommunalrepresentation aldrig var ifrågasatt
under de vidlyftiga förhandlingar, som föregingo kommunallagarnes utfärdande,
både anfördes de många och tungt vägande skälen för reformen
och uppvisades tydligt och klart de många orimligheterna och motsägelserna
i nu gällande bestämmelser. Denna motivering blef icke af 1898 års
Riksdags lagutskott i en enda punkt vederlagd och kunde allra minst vederläggas
genom anförande af den omständigheten, att majoriteten af Stockholms
stadsfullinägtige, under hvars bedömande frågan genom motion
Bill. till lliksd. Prof. 1900. 7 Sand. 17 Häft. (N:o 25.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

samtidigt blifvit hänskjuten, af personlig hänsyn och i följd af vanans
magt uttalat sig för bibehållandet af en ordning, som för hufvudstadens
kommunalrepresentation måste anses vara allt annat än smickrande. Stockholms
kommun, hvilken »saken närmast rör», kunde utan tvifvel hafva
rätt att af sina förtroendemän fordra ett vaknare intresse för hufvudstadens
kommunala sjelfständighet och måhända mera känsla för sin egen
värdighet.

När undertecknad nu tager sig friheten att underställa ifrågavarande
reformförslag Riksdagens förnyade ompröfning, sker det under den vissa
förhoppning, att lagutskottet vid 1900 års riksdag skall taga under allvarlig
granskning alla de skäl, som af 1898 års motionärer anfördes och
som jag gör till mina egna. Till hvad som för trenne år sedan blef sagdt
har jag ej mycket att tillägga. Jag endast vill understryka och skarpt
betona den motsägelse, som ligger i § 15 af kongl. förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm, der det heter, att »öfverståthållaren, som enligt
§18 vid stadsfullmägtiges sammanträden förer ordet, då han tillstädes är,
icke kan till stadsfullmägtig väljas». Således, samme höge embetsman,
som just på grund af sin embetsställning icke kan eller bör vara medlem
af hufvudstadens kommunalrepresentation, han är i följd af samma sin
embetsställning samma representations sjelf''skrifne ordförande. Det synes
icke finnas ett spår af logik i dylika lagbestämmelser. Denna motsägelse
försvinner deremot, om öfverståthållarens sjelfskrifna ordförandeskap upphör
och honom endast gifves rätt att vid stadsfullmägtiges sammanträden
»i öfverläggningarne, men ej i besluten, deltaga». Han skulle då komma i
samma ställning till stadsfullmägtige som landshöfdingarne till landstingen
enligt kongl. förordningen af den 9 augusti 1894 eller i samma ställning,
som han sjelf intager till stadsfullmägtiges nämnder och afdelningar enligt
kongl. förordningen af den 22 juni 1883.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och med uttryckligt åberopande
af hela motiveringen till den i Andra Kammaren vid 1898 års
riksdag väckta motionen n:o 7, såsom vore denna motivering ord för ord
här införd, hemställer jag vördsamt,

att Riksdagen måtte för sin del besluta, att nedannämnda paragrafer
i kongl. förordningen den 23 maj 1862 om kommunalstyrelee i Stockholm
må erhålla följande förändrade lydelse:

§ 15.

Nedannämnda personer må, med hänsigt till deras embets- eller
tjenstemannaställning, icke vara stadsfullmägtige, nemligen öfverståthålla -

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

ren, underståthållaren, polismästaren och stadens iiskaler, äfvensom de tjensteman
och betjente, hvilka i och för sina befattningar äro inför stadsfullmägtige
eller under dem stälda nämnder eller afdelningar redo skyldige.

Vid stadsfullmägtiges sammanträden eger öfverståthållaren eller, der
han hindrad är, underståthållaren att vara tillstädes och i öfverläggningarna,
men ej i besluten deltaga.

§ 18.

Stadsfullmägtige välja årligen bland sig en ordförande och en vice
ordförande, om hvilka val underrättelse skall till öfverståthållareembetet
insändas.

Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att vid något
stadsfullmägtiges sammanträde närvara, välja de, som tillstädes äro, en
annan ordförande för tillfället.

Fullmägtige antaga ock en sekreterare, hvars åligganden bestämmas
i den instruktion, som de kunna finna skäligt för honom utfärda.

§ 19.

Stadsfullmägtige, för hvilka tjenstgöringsåret börjar den 1 april,
sammanträda å första helgfria dag i februari, april, juni, oktober och december
samt deremellan så ofta ordföranden finner sådant af nöden.
Kallelse till sammanträde bör ock utfärdas, då tio eller flere af fullmägtige
med uppgift om anledningen skriftligen derom anhålla.

§ 33.

Stadsfullmägtige utse bland sig högst tio personer att jemte ordföranden
och vice ordföranden hos fullmägtige utgöra ett särskild! utskott,
som har att med sin uppmärksamhet följa förvaltningen af stadens angelägenheter
i alla rigtningar; till fullmägtige göra framställningar och förslag,
som i ett eller annat hänseende häraf kunna föranledas; till föredragning
bereda alla de ärenden för öfrigt, i hvilka fullmägtige skola utlåtanden
eller beslut meddela, samt å stadsfullmägtiges vägnar företrädesvis
öfvervaka verkställigheten af fullmägtiges beslut. Detta beredningsutskott
eger att från de under stadsfullmägtige lydande nämnder, afdelningar eller

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

tjensteman infordra de yttranden och upplysningar, som för ärendenas utredande
äro af nöden, äfvensom att hos öfverståthållareembetet omedelbart
göra framställning om upplysningars infordrande från embetsmyndigheter
på sätt för stadsfullmägtige i § 28 medgifvet är.

öfverståthållaren är obetaget att beredningsutskottets sammanträden
öfvervara samt att i öfverläggningarne, men ej i besluten deltaga.

Den hos stadfullmägtige anstälde sekreterare tjenstgör ock i sådan
egenskap hos beredningsutskottet.»

Den af herr Höjer åberopade motiveringen för hans vid 1898 års
riksdag i ämnet afgifna motion lydde sålunda:

»Genom kongl. förordningen af den 23 maj 1862 om kommunalstyrelse
i Stockholm är vordet stadgadt, att Stockholms stads öfverståthållare
skall på grund af sitt innehafvande embete fungera såsom kornmunalrepresentationens
sjelfskrifne ordförande. Detta stadgande, som i
sig innebär en flagrant kränkning af den sjelfstyrelsens grundsats, på
hvilken vår kommunallagstiftning skall vara byggd, är för Sveriges hufvudstad
så mycket mer förödmjukande, som stadsfullmägtige i rikets öfriga
städer äfvensom kommunalstämmorna på landet ega den rätt att utse sin
ordförande, hvilken väl må anses vara ett af kännemärkena på en rådplägande
församlings sjelfständighet. Äfven våra minsta småstäder, hvilka
till äfventyra icke ega stadsfullmägtige, utan låta sina angelägenheter handläggas
å allmän rådstuga inför magistraten och under borgmästarens ordförandeskap,
äro så till vida i en bättre ställning än Stockholm, som dessa
städers invånare, i det afseende, hvarom fråga är, när som helst kunna
undandraga sig magistratens och borgmästarens förmynderskap genom att
i stadgad ordning öfverlåta sin beslutanderätt åt stadsfullmägtige, hvilka
då eg a att sjelfva sin ordförande utse. Oanmärkt bör icke lemnas, att
tanken på herr öfverståthållarens sjelfskrifna presidium i hufvudstadens
kommunalrepresentation, om den ens var väckt, åtminstone icke tog sig
något tydligare uttryck under de vidlyftiga förhandlingar, som föregingo
kommunallagarnes utfärdande. Den synes hafva varit fullkomligt främmande
för 1858 åra kommunalkomité, hvars förslag till förordning om
kommunalstyrelse i stad uttryckligen var afsedt att gälla äfven Stockholm,
ändock den i sig inneslöt en landshöfding och flere andra tjensteman. De
koiniterade åter, som i april 1861 af hufvudstadens magistrat och dess
borgerskaps femtio äldste tillsattes för att granska kommunalkomiténs
arbete och som slutade med att framlägga ett eget förslag till förordning
om kommunalstyrelse i Stockholm, gingo ända derhän, att döma efter
deras utlåtande, att de funno herr öfverståthållarens personliga närvaro vid

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

stadsfullmägtiges sammankomster vara för ärendenas lyckosamma gång
fullkomligt obehöflig. Magistraten och femtio äldste sjelfve tänkte på
samma sätt, och öfverståthållareembetet, som visserligen icke till fullo
delade deras mening, »ansåg sig i magistratens och borgerskapets förslag
i nu ifrågavarande afseende icke böra tillstyrka annan förändring, än att,
i likhet med hvad i kommunalkomiténs förslag till förordning om landsting
vore med hänsyn till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen stadgadt,
öfverståthållaren förklarades berättigad att stadsrepresentationens
sammanträden öfvervara och i dess öfverläggningar, men ej i besluten deltaga.
» Regeringen gick ett steg längre. Den öfvergaf i en vigtig punkt
en af den kommunala sjelfstyrelsens principer och införde i kommunalförordningen
för Stockholm ett undantagsstadgande, som visserligen »icke
var en utifrån hemtad bestämmelse, utan grundadt på äldre, vid förordningens
tillkomst bestående förhållanden», men som icke derför blef rimligare
eller med författningen i öfrigt mera öfverensstämmande. Måhända
hade det icke varit ur vägen, om vederbörande hade tänkt, hvad samtiden
tänkte, eller att Stockholms stadsfullmägtige möjligen egde förmåga att
sjelfve, utan en påtvungen officiel ledning, på ett förnuftigt sätt sköta
kommunens angelägenheter. Vederbörande skulle hafva haft så mycket
större skäl för en sådan tanke, som det redan vid tiden för kommunallagarnes
utfärdande var alldeles uppenbart, hvad erfarenheten sedermera
fulleligen bekräftat, att bland Stockholms stads kommunala representanter
alltid skulle komma att finnas icke blott administrativt och juridiskt bildade
män med vana vid handläggandet af offentliga värf, utan äfven personer
med vilja, tid och kompetens att öfvertaga det ordförandeskap, som
den af tusende bestyr öfverhopade öfverståthållaren fått sig anförtrodt.
Säkert är, att den glädjande beredvillighet, hvarmed fullt qvalificerade och
dugande män allt hitintills låtit sig år efter år inväljas i kommunalrepresentationen
och dess delegationer, inklusive det mycket arbete fordrande
beredningsutskottet, icke häntyder på någon oroande motvilja hos samhällets
ypperste att, vore det äfven på hedersposten såsom stadsfullmägtiges
ordförande, offra tid och krafter i kommunens tjenst.

Den påtagliga anomalien i bestämmelserna om öfverståthållarens
sjelfskrifna ordförandeskap i Stockholms stadsfullmägtige framkallade inom
kort förslag att förhjelpa hufvudstaden ur dess undantagsställning och på
samma gång befria dess högste styresman från en börda, som andra möjligen
hade kraft att bära lika väl som han. Redan vid 1869 års riksdag
framlades inom Andra Kammaren motion i detta syfte af dåvarande representanten
för Stockholms stad friherre J. Liljencrantz, och åtminstone tvenne
gånger, 1874 och 1886, har frågan varit föremål för behandling inom

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

Stockholms stadsfullmägtige på grund af väckta förslag, af hvilka det från
1874 var undertecknadt af 10 bland kommunalrepresentationens medlemmar.
Att den föreslagna reformen mötte motstånd hos majoriteten af stadsfullmägtige,
var, skulle vi nästan vilja säga, psykologiskt förklarligt eller åtminstone
lika sjelffallet, som att den på grund af de goda skälen fann
understöd af 1869 års lagutskott och vann en lysande seger inom den då
mer än nu reformvänliga Andra Kammaren. Allt, som mot densamma
kunde sägas, sades under Riksdagens debatter och vederlädes punkt för
punkt med en bevisning, som efter tre årtionden icke förlorat, utan vunnit
uti styrka. Den förut ofta åberopade, men från början mycket haltande
jemförelsen mellan landshöfdingarnes ordförandeskap i landstingen och
öfverståthållarens ordförandeskap i Stockholms stadsfullmägtige torde numera
hafva förlorat det mesta af sin öfvertygande förmåga, sedan genom
den kongl. förordningen af den 9 augusti 1894 blifvit faststäldt, att Kongl.
Maj:t vid valet af landstingens ordförande har att hålla sig inom kretsen
af tingets ordinarie ledamöter, och landshöfdingcris befogenhet sålunda
blifvit inskränkt till att »landstingets sammanträden öfvervara och i dess
öfverläggningar, men ej i besluten deltaga». Och skulle någon icke för ty
vilja vedervåga en jemförelse mellan landstingen och Stockholms stadsfullmägtige
på den grund, att beggedera fortfarande sakna rätt att sjelfve
utse sin ordförande, så kan derpå svaras, att det knappast förefinnes någon
verklig analogi mellan öfverståthållarens sjelfskrifna ordförandeskap å ena
sidan och Kongl. Maj:ts rätt att för hvarje lagtima landsting bland tingets
egna ledamöter utse ordförande å den andra. För öfrigt må det vara sagdt
en gång för alla, hvad redan förut blifvit offentligen uttaladt, att Stockholms
stadsfullmägtige, såsom representerande en enda kommun, icke utgöra
något slags landsting, utan en kommunalrepresentation i likhet med
stadsfullmägtige i de större städer, som icke i landsting deltaga, men hvilkas
kommunala representanter dess bättre ega rätt att sjelfve utse sin ordförande.

Såsom skäl för bibehållandet af öfverståthållarens ordförandeskap i
Stockholms stadsfullmägtige har man anfört nödvändigheten att åstadkomma
och upprätthålla sambandet dels mellan kommunens olika förvaltningsgrenar
inbördes, dels mellan dem å ena sidan och den högsta administrativa
myndigheten å den andra. Hvad då först angår sambandet
mellan de olika kommunala förvaltningsgrenarna, så utgör beredningsutskottet
med dess, efter hvad erfarenheten visat, öfverraskande stabila
sammansättning ett fullt tillräckligt enande ferment, hvartill må läggas,
att, om för ändamålets vinnande öfverståthållarens personliga inflytande
skall anses vara af behofvet påkalladt — hvilket kan ifrågasättas — detta

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

inflytande kan honom tillförsäkras genom bibehållandet i lagen af den i
sammanhang med ordförandeskapet honom förlänade rättigheten att i kommunalrepresentationens
och dess delegationers öfverläggningar deltaga.
Hvad åter beträffar sambandet mellan den kommunala förvaltningen och
den högsta administrativa myndigheten, synes oss detta samband, oafsedt
det nära förhållande, som i hvarje fall mellan stats- och kommunalförvaltningen
förefinnes, vara mer än nog betryggadt icke blott genom öfverståthållarens
nyss omförmälda rättighet att i stadsfullmägtiges och dess nämnders
deliberationer deltaga, utan fastmer genom hans lagstadgade initiativ
samt icke minst genom hans visserligen alldeles för långt utsträckta magt
att pröfva ej mindre lämpligheten än lagligheten af stadsfullmägtiges fattade
beslut. Vi kunna för vår uppfattning i detta fall, åtminstone i hufvudsak,
åberopa det yttrande, som vid frågans föregående behandling i Andra
Kammaren afgafs af en högt stående embetsman, sedermera Konungens

rådgifvare, hvars strängt konservativa och byråkratiska rättrogenhet är

öfver hvarje vårt loford. För öfrigt, när man idkeligen talar om öfverståthållarens
ordförandeskap såsom nödvändigt för hans personliga inflytande
i kommunalrepresentationen, så glömmer man, att det förra icke är
bevisadt vara ett oundgängligt vilkor för det senare, och man förbiser

dessutom å andra sidan allt för mycket, att i den sjelfstyrelse, kommunal lagarne

åsyfta, ingår såsom ett hufvudmoment, att kommunen inom det i
lag utstakade området för sin verksamhet skall intaga en fullt sjelfständig
ställning gent emot statsadministrationen.

Ett hufvudargument, såsom sådant åtminstone af- vederbörande ansedd
för bibehållandet af öfverståthållarens ordförandeskap anfördes 1886
vid frågans behandling inom Stockholms stadsfullmägtige af beredningsutskottet
i dess afgifna utlåtande. Utskottet förmenade, att just på grund
af öfverståthållareeinbetets långt utsträckta pröfningsrätt öfverståthållarens
ordförandeskap, i synnerhet i beredningsutskottet, och hans deraf härflytande
personliga beröring med kommunens representanter vore af yttersta
vigt för att »hindra slitningar» mellan stadsfullmägtige och den högsta
administrativa myndigheten, »utjemna mindre skiljaktigheter» dem emellan
och dymedelst förekomma den vägran af stadfästelse å stadsfullmägtiges
beslut, som eljest vore att befara. Således, på det att Stockholms stadsfullmägtige
i ett och annat fall icke må exponeras för en baklexa af öfverståthållarcn
i öfverståthållareernbetet, är det öfvermåttan önskvärdt, att
under samme öfverståthållares högt värderade presidium »alla saker i god
enighet, sämja och kärlek må utföras» i Stockholms stadsfullmägtige; och
på det att detta fortfarande måtte ske, bör eu af den kommunala sjelfstyrelsens
grundprinciper kränkas, och hufvudstadens kominunalrepresen -

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

tation alltjemt vara beröfvad er» rätt, som tillkommer stadsfullmäktige i
Trosa. Den uppfattningen kunna vi ej dela. Vid utskottets hela argumentation
hafva vi dessutom en särskild anmärkning att göra. Utskottet,
hvars egendomliga resonnement vittnar om eu långt gången ringaktning
för stadsfullmägtiges förmåga att af sig sjelfva, utan öfverståthållarens benägna
medverkan, fatta både formelt rigtiga och för kommunen obestridligt
gagneliga beslut, förbiser, synes det oss, väl mycket, att det rätta korrektivet
mot ett allt för ofta återkommande bruk eller missbruk af öfverståthållareembetets
äfven enligt vår tanke nog långt utsträckta pröfningsrätt
ligger i en på laglig väg åstadkommen inskränkning af denna rätt, men
deremot alls icke i det största möjliga ökandet af öfverståthållarens mycket
omtalade »personliga inflytande» vid de gemytliga privatdiskussionerna i
beredningsutskottet.

Man har äfven på många håll ansett såsom gifvet, att ordförandeskapet
i stadsfullmägtige och nämnder innebure för öfverståthållaren en
helsosam uppfordran eller rent af ett tvång att arbeta för kommunen och
lära känna alla dess olika intressen, och man har fruktat, att, om detta
tvång bortfölle, den höge embetsmannen skulle sakna hvarje kraftigare
eggelse att sätta sig in i kommunens angelägenheter, ja, att han kanske
icke skulle egna dem någon närmare uppmärksamhet annat än vid de fall,
då han hade att med ledning af inkomna skriftliga handlingar pröfva stadsfullmägtiges
understälda eller öfverklagade beslut. Denna syn på tingen
röjer emellertid en pessimism vid uppfattningen af den högre byråkratiens
vilja och förmåga att uppfylla sina skyldigheter, som vi för vår del äro
långt ifrån att dela. Utan att på minsta sätt förneka möjligheten, att
äfven Stockholms stad någon gång kan komma att begåfvas med en oduglig
eller för sitt embetes höga pligter likgiltig högste styresman, våga vi
likväl hysa den förtröstan, att i vanliga fall motsatsen skall inträffa och
att i spetsen för Sveriges hufvudstad i regeln skall komma att stå en
samvetsgrann och upplyst man med lefvande intresse för kommunens bästa
och med vilja att om förefallande frågor inhemta upplysningar äfven på
annat sätt än genom det undervisningsmaterial, som förefinnes i öfverståthållareembetets
kansli. En sådan man skall, tänka vi, fylla sin pligt, äfven
om han icke sitter såsom ordförande i kommunalrepresentationen och des%
delegationer. Han skall utan tvifvel, lika väl som sina dugande kolleger
i orterna, söka förvärfva sig den största möjliga kännedom om personer
och förhållanden, hvartill hans embetes mångskiftande natur kan gifva
honom ständigt återkommande tillfällen, samt efter förmåga tillgodose kommunens
välförstådda intressen, och han skall säkerligen derjemte vid vigtiga
frågors afgörande infinna sig både i stadsfullmägtige och berednings -

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

utskott för att från sin hedersplats vid ordförandens sida, om icke anställa
några »kornpositionsförsök» eller »förfäkta sina åsigter», så åtminstone gifva
och emottaga sakliga upplysningar, allt under iakttagande af den takt och
reserverade grannlagenhet, som räddar honom från faran att på något sätt
kompromettera sitt höga embetes auktoritet. Han skall på samma gång
vara befriad från den skefva och besynnerliga dubbelställning, som öfverståthållaren
för närvarande innehar, då han såsom stadsfullmägtiges ordförande
har att med klubbslag befästa beslut, hvilka han sjelf sedermera
skall såsom hufvudstadens högsta administrativa myndighet pröfva — och
måhända underkänna. Orimligheten af denna anordning framhölls med
all önskvärd tydlighet af 1869 års lagutskott i ord, som utskottet efter
vederbörliga förändringar lånat ur den stora kommunalkomiténs utlåtande
i den punkt, som rörde förslaget att göra landshöfdingarne till ordförande
i landstingen. Eldigt utskottets mening stod öfverståthållarens ordförandeska])
i Stockholms stadsfullmägtige redan i och för sig i uppenbar strid
med de principer för kommunal sjelfstyrelse, som i kommunallagarna funnit
sin tillämpning, men det blef ännu betänkligare genom den ofvan omnämnda,
öfverståthållaren tillkommande rätten att pröfva stadsfullmägtiges
beslut. »Ty», säger utskottet, »utom det att öfverståthållaren under nuvarande
förhållanden ganska lätt kunde blifva försatt i en skef ställning,
egnad att framkalla missförstånd och misstydningar, bör ej heller förbises,
att det strider mot andan af vår lagstiftning i öfrigt att låta samma ärende
i två instanser af samma person handläggas.» Vi erkänna gerna, att hänsynen
till detta förhållande varit ett hufvudskål för oss att å nyo framlägga
frågan till Riksdagens upplysta bedömande.

Man skall slutligen säga, att den nuvarande anordningen icke gifvit
anledning till något missnöje eller förorsakat några olägenheter, och att
således något skäl att företaga en förändring i lagen icke förefinnes. Utom
det att vi för vår del ej kunna godkänna logiken i det anförda resonnementet
såsom ovilkorlig! bindande, våga vi mycket vördsamt förneka rigtigheten
af sjelfva förutsättningen. Det torde knappast lida något tvifvel, att
den motion om upphäfvandet af öfverståthållarens sjelfskrifna ordförandeskap
i Stockholms stadsfullmägtige, som väcktes på 1869 års riksdag, var
uttryck af ett missnöje, berättigadt eller icke — vi lemna det derhän —
med dåvarande öfverståthållarens sätt att uppfatta sin dubbelställning såsom
på en gång kommunalrepresentationens ordförande och Konungens höge
förtroendeman, och att detta missnöje hystes af andra än motionären sjelf.
Det bör ej heller anses alltför djerft att uttala den förmodan, att när de
It) ansedda motionärerna i stadsfullmägtige år 1874, vid ett vaktombyte
i öfverståthållareembetet, framlade sitt ofvannämnda förslag, de gjorde detta,
Bili. till liiksd. Prot. 1900. 7 Sami. 11 Höft. 2

Lagutskottets Utlåtande Nio 25.

icke af lust att i otid kritisera och opponera, utan efter vunnen insigt om
de väsentliga olägenheterna i den nuvarande anordningen. För öfrig! behöfver
man alls icke gå till längesedan försvunna tider för att om tillvaron
af dessa olägenheter låta sig öfverbevisas. En för allmänheten välbekant
händelse från ett af Stockholms stadsfullmägtiges sammanträden under sistlidne
december månad vittnade oförtydbart derom, huru ytterligt svårt, ja
omöjligt det är för en öfverståthållare, äfven med den största personliga
älskvärdhet och de bästa afsigter, att alltid draga sig till minnes, att, när
han sitter såsom stadsfullmägtiges ordförande, han bör vara endast detta
med skyldighet att under bevaradt lugn till det yttersta hålla på de parlamentariska
formerna och öfverläggningens frihet. Nu bröt han mot de
förra och respekterade icke i tillbörligt mått den senare. Och så länge
den nuvarande anordningen består, skall det aldrig kunna förekommas, att
icke någon gång, såsom vid omförmälda tillfälle, intressekonflikter uppstå
mellan öfverståthållaren såsom kommunens högsta administrativa myndighet
och öfverståthållaren såsom ordförande i stadsfullmägtige, hvarvid den
senare får vika för den förre till förfång för yttrandefriheten och ärendenas
allsidiga behandling.»

Enligt 18 § i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den
23 maj 1862 föres ordet ibland stadsfullmägtige af öfverståthållaren, när
han tillstädes är, med rätt för honom att i öfverläggningarne, men ej i besluten,
deltaga. Och vidare stadgas i 33 §, att stadsfullmägtige skola välja
visst antal personer att jemte öfverståthållaren och vice ordföranden hos fullmägtige
utgöra ett beredningsutskott, hvilken bestämmelse tillämpas så, att
öfverståthållaren inom detta utskott intager enahanda ställning, som, på sätt
ofvan sägs, tillagts honom ibland stadsfullmägtige.

Fråga om ändring af dessa föreskrifter, såvidt angår öfverståthållarens
sjelfskrifna ordförandeskap, har tidigare varit föremål för såväl stadsfullmägtiges
som Riksdagens öfverläggningar. Inom fullmägtige gjordes
derom under åren 1874, 1886 och 1898 särskilda framställningar, hvilka
dock afslogos af fullmägtiges flertal, sista gången med 61 röster mot 20.
Och vid riksdagen har ärendet förevarit dels år 1869, då Andra Kammaren
i enlighet med lagutskottets tillstyrkan biföll, men Första Kammaren
afslog en motion i ämnet, och dels år 1898, då en motion blef på lagutskottets
hemställan af Riksdagen ogillad, i Andra Kammaren dock efter votering
med 109 röster mot 92, som tillföllo motionen.

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

Det utlåtande, 1869 års lagutskott afgaf, var af följande lydelse:

»Utskottet kan icke annat än erkänna giltigheten af de skäl, på hvilka
motionären grundat sin framställning i hvad den afser rättighet för stadsfullmägtige
i Stockholm att inom sig utse ordförande. Föreskriften att
öfverståthållaren, när han är tillstädes, skall föra ordet, synes ej betingad
af några för hufvudstaden egendomliga förhållanden. Om ändamålet med
inrättandet af hufvudstadens kommunalrepresentation endast varit det att
af denna bilda en rådgifvande församling, hvilken öfverståthållaren egde
sammankalla, för att med henne ingå i rådplägningar om medlen att befordra
kommunens ekonomiska väl, hade det varit i sin ordning, att ordförandeplatsen
blifvit honom tillerkänd. Sådan är likväl icke denna institution;
det är en inom lagliga gränser beslutande församling, bildad i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med de principer för den kommunala sjelfstyrelsen,
som genom kongl. förordningen den 21 mars 18*62 vunnit tilllämpning
i fråga om rikets öfriga städer. Fn anordning, hvarigenom ordförandeskapet
för Stockholms stadsfullmägtige förbehållits öfverståthållaren,
såsom sådan, synes derför föga förenlig med institutionens idé.

Enligt 31 och 49 §§ af ifrågavarande kongl. förordning ankommer
det på öfverståthållare-embetet dels att, efter underställning, antingen fastställa
eller gilla vissa hos stadsfullmägtige fattade beslut, dels ock att
upptaga och afgöra besvär öfver fullmägtiges beslut i stadens gemensamma
angelägenheter. Den pröfning, som sålunda tillkommer öfverståthållaren,
utgör ett särdeles vigtigt skäl till att vidtaga föreslagna förändringen; ty
utom det att, på sätt motionären anmärkt, öfverståthållaren under närvarande
förhållande ganska lätt kunde blifva försatt i en skef ställning, egnad
att framkalla missförstånd och misstydningar, bör ej heller förbises, att
det äfven strider mot andan af vår lagstiftning i öfrigt att låta samma
ärende i två instanser af samma person handläggas, hvilket derför torde
böra, så vidt möjligt är, undvikas. Den större tillgång på intelligens,
förenad med administrativa och juridiska insigter samt vana vid offentliga
förhandlingar, som i hufvudstaden finnes koncentrerad och som tvifvelsutan
aldrig kommer att sakna representanter bland stadsfullmägtige derstädes,
innebär en säker borgen för det antagandet, att inom denna korporation
städse skall finnas män, hvilka ega vilja och förmåga att med nit
och skicklighet bestrida ordförandebefattningen.

Lika med motionären anser utskottet, att öfverståthållaren, i kraft
af sitt embete, må stadsfullmägtiges sammanträden öfvervara och i öfverläggningarne,
men ej i besluten, deltaga. Enahanda rättighet torde ock
böra honom förbehållas i afseende på beredningsutskottets sammanträden.
»

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

I dessa uttalanden vill utskottet för sin del till alla delar instämma.
Äfven 1898 års lagutskott erkände såsom obestridligt, att den för Stockholm
gällande bestämmelsen om en sjelfskrifven ordförande i stadsfullmägtige
icke står i öfverensstämmelse med den våra kommunallagar eljest
genomgående sjelfstyrelseprincipen, hvilken beträffande öfriga städer tagit
sig ett uttryck bland andra uti den kommunalrepresentationen tillerkända
rätt att sjelf och inom sig utse den, som skall leda dess förhandlingar.

Då denna princip ej är, såsom i förevarande fall mången vill göra
gällande, ett blott teoretiskt hugskott, utan framgått ur historiens erfarenheter,
så ligger i principens rätta tillämpning äfven en förvissning om att
derigenom vinnas betydelsefulla praktiska fördelar af såväl allmännare som
mera enskild natur. Vid vigtiga tillfällen kan det mången gång till och
med gestalta sig så, att det för kommunen blir ett lifsintresse, att den
person, som skall representera enheten och ledningen i kommunalförvaltningen,
är efter kommunalrepresentationens val framgången ur dess egna
led. Af dessa skäl och då det ej bör på allvar kunna ifrågasättas, att
Stockholms stadsfullmägtige mer än andra kommunala representationer
skulle sakna utsigter att inom sig finna någon lämplig ordförande, anser
lagutskottet den af motionären ifrågasatta lagändringen vara för Stockholms
kommun gagnelig.

Men den nuvarande anordningen förrycker enligt utskottets uppfattning
äfven den ställning, som jemlikt sakens natur och lagens mening
den administrativa myndigheten å sin sida skall intaga i förhållande till
kommunalrepresentationen.

Fullgörandet af öfverståthållarens rätt och pligt att i vigtiga frågor,
som beröra hans embetsutöfning, vid öfverläggningarne i stadsfullmägtige
göra sin uppfattning gällande måste nemligen blifva illusorisk i följd af
bestämmelsen, att han tillika samtidigt skall tjenstgöra såsom fullmägtiges
ordförande. Öfverståthållarens befattning med ärendena under fullmägtiges
sammanträden har äfven, såsom 1886 års beredningsutskott yttrar, »inskränkt
sig till att leda förhandlingarne, dervid han enligt häfdvunnet bruk, som
har goda skäl för sig, icke yttrat sin egen mening». Under sådana förhållanden
kan öfverståthållaren, såsom ock erfarenheten lärer visat, lätt
vänta att mötas af ogillande, i fall han hos fullmägtige framför sin egen
åsigt i någon angelägenhet. Ty i och genom fullgörandet af sitt statsembetes
skyldigheter i detta afseende bryter han mot de i fullmägtiges
ögon ännu vigtigare förpligtelser, som ordförandeskapet enligt häfdvunnet
bruk pålägger honom.

Såsom icke mindre skef framträder öfverståthållarens dubbelställning
vid utöfvandet af hans pröfningsrätt i afseende å de beslut af stadsfullmägtige,

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

hvilka genom underställning eller besvär hänskjutas till honom. Enligt 1886
och 1898 års beredningsutskotts yttrande, är nemligen särskilt den långt
utsträckta underställningsskyldigheten afgörande för den föreliggande frågan.
Så länge denna i stadens sjelfstyrelse gjorda stora inskränkning funnes,
vore det, ansåg beredningsutskottet, af största betydelse, att stor varsamhet
iakttoges vid utöfvandet af den magt, som derigenom vore lagd i öfverståthållarens
hand. Och det med öfverståthållarens egenskap af ordförande i
stadsfullinägtige oskiljaktigt förenade ordförandeskapet i beredningsutskottet
hade, säger samma utskott, visat sig eg a »förmåga att neutralisera den i öfverståthållarens
hand lagda magten att vägra fastställelse å stadsfullmägtiges
beslut», hvaremot borttagandet af ifrågavarande befattning skulle medföra
ett för kommunen mindre tillfredsställande bruk af denna magt. Då sålunda
genom öfverståthållarens ordförandeskap det verkliga inflytandet i
de ojemförligt flesta fall låg i kommunalrepresentationens hand, ansåg beredningsutskottet,
att, de praktiska fördelarne af öfverståthållarens ordförandeskap
i kommunalstyrelsen, i korthet sammanfattade, just bestodo i
häfdandet i realiteten af den kommunala sjelfstyrelsens grundsats.

Detta åskådningssätt, som må vara förklarligt från stadens sida,
kastar emellertid, så vidt lagutskottet förstår, en bjert belysning öfver de
nuvarande bestämmelsernas ofullkomlighet.

Utom det att lagen med all sannolikhet ej afsett att genom öfverståthållarens
ordförandeskap i stadsfullinägtige och dess beredningsutskott
neutralisera hans rätt till pröfning af stadsfullmägtiges beslut, bekräftar
dock sålunda erfarenheten hvad som redan ligger i sakens natur, nemligen
att i följd af öfverståthållarens berörda befattning hans pröfningsrätt är
ofri och sålunda lätteligen bunden äfven i de fall, då den bör visa sig
verksam, hvilket, väl får förutsättas någon gång kunna inträffa.

Icke heller synes man ega rättighet utan vidare antaga, att särskildt
inom förevarande förvaltningsområde den administrativa myndigheten skulle,
stäld på sin rätta plats, missbruka sin pröfningsrätt. Och allraminst bör i
detta afseende kunna dragas obestämda slutsatser deraf, att samarbetet hitintills
med den nuvarande ordningen varit godt. Ty detta har väl närmast
berott på öfverståthållarens personlighet, och ingen torde föreställa
sig, att de män, hvilka sedan den nya kommunallagens tillkomst beklädt
öfverståthållareembetet, skulle under andra förhållanden vållat staden några
synnerliga bekymmer genom mindre skickligt utöfvande af sin lagstadgade
myndighet. Snarare kunde då befaras, att derest till öfverståthållare utnäinnes
någon för uppdraget mindre lämplig person — och sådant kan
inträffa —, skulle genom öfverståthållarens omedelbara inblandning i detalj -

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

arbetena oförenligheterna i uppfattning lätt skärpas och i de. minsta frågor
komma till uttryck.

Hvad slutligen angår den i detta ämne ofta framförda invändningen,
att Stockholms stad vore i territorielt afseende att likställa med ett län,
hvars representation, landstinget, ej egde utse sin egen ordförande, så saknar
tydligen denna invändning i sakligt afseende all befogenhet och bör
äfven från formell synpunkt kunna nu ännu mindre än förr åberopas,
sedan numera föreskrifvits, att landstingets ordförande skall utses bland
dess egna ledamöter, hvaraf följer, att landshöfdingen ej vidare kan dertill
ifrågakomma.

På grund af hvad sålunda anförts, anser utskottet motionärens förslag
vara att förorda i såväl kommunens som statens intresse. Och utskottet
vill ej underlåta härtill jemväl framhålla, att denna fråga uppenbarligen
hör till dem, som städse återkomma, till dess de vunnit sin lösning,
och att det synes ej kunna vara annat än önskligt, att förevarande angelägenhet
ordnas, innan författningens anmärkta bristfällighet hunnit gifva
anledning till ännu mera framträdande missförhållanden.

Utskottet, som vid den formella granskningen af motionärens lagförslag
ej funnit anledning till annan erinran, än att ordställningen i § 33
bör något jemkas för vinnande af öfverensstämmelse med nuvarande lydelsen
af § 36, hemställer alltså,

att Riksdagen, med anledning af motionärens förslag,
måtte för sin del antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af §§ 15, 18, 19 och 33 i
kongl. förordningen den 23 maj 1862 om kommunalstyrelse
i Stockholm.

Härigenom förordnas, att §§ 15, 18, 19 och 33 i
kongl. förordningen den 23 maj 1862 om kommunalstyrelse
i Stockholm skola erhålla följande förändrade
lydelse:

§ 15.

Nedannämnda personer må, med hänsigt till deras
embets- eller tjenstemannaställning, icke vara stadsfullmägtige,
nemligen öfverståthållaren, underståthållaren,

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

polismästaren och stadens fiskaler, äfvensom de tjensteman
och betjente, hvilka i och för sina befattningar äro
inför stadsfullmägtige eller under dem stälda nämnder
eller afdelningar redo skyldige.

Vid stadsfullmägtiges sammanträden eger öfverståthållaren
eller, der han hindrad är, underståthållaren
att vara tillstädes och i öfverläggningarna, men ej i
besluten deltaga.

§ 18.

Stadsfullmägtige välja årligen bland sig en ordförande
och en vice ordförande, om hvilka val underrättelse
skall till öfverståthållareembetet insändas.

Aro både ordföranden och vice ordföranden hindrade
att vid något stadsfullmägtiges sammanträde närvara,
välja de, som tillstädes äro, en annan ordförande
för tillfället.

Fullmägtige antaga ock en sekreterare, hvars
åligganden bestämmas i den instruktion, som de kunna
finna skäligt för honom utfärda.

§ 19.

Stadsfullmägtige, för hvilka tjenstgöringsåret börjar
den 1 april, sammanträda å första helgfria dag i februari,
april, juni, oktober och december månader samt deremellan
så ofta ordföranden finner sådant af nöden.
Kallelse till sammanträde bör ock utfärdas, då tio eller
flere af fullmägtige med uppgift om anledningen skriftligen
derom anhålla.

§ 33.

Stadsfullmägtige utse bland sig högst tio personer
att jemte ordföranden och vice ordföranden hos fullmägtige
utgöra ett särskildt utskott, som har att med
sin uppmärksamhet följa förvaltningen af stadens angelägenheter
i alla rigtningar; till fullmägtige göra fram -

Lagutskottets Utlåtande JV:o 25.

ställningar och förslag, som i ett eller annat hänseende
häraf kunna föranledas; till föredragning bereda alla1 de
ärenden för öfrig!, i hvilka fullmägtige skola utlåtanden
eller beslut meddela, samt å stadsfullmägtiges vägnar
företrädesvis öfvervaka verkställigheten af fullmägtiges
beslut. Detta beredningsutskott eger att från de under
stadsfullmägtige lydande nämnder, afdelningar eller
tjensteman infordra de yttranden och upplysningar, som
för ärendenas utredande äro af nöden, äfvensom att hos
öfverståthållareembetet omedelbart göra framställning om
upplysningars infordrande från embetsmyndigheter på
sätt för stadsfullmägtige i § 28 medgifvet är.

öfverståthållaren är obetaget att öfvervara beredningsutskottets
sammanträden samt att deltaga i öfverläggningarne,
men ej i besluten.

Den hos stadsfullmägtige anstälde sekreterare tjenstgör
ock i sådan egenskap hos beredningsutskottet.

Stockholm den 9 mars 1900.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herrar Hasselrot, Husberg, Lundström, Sörensson, Björlin, Almgren,
bandqvist och af Ekenstam, hvilka ansett, att utskottet bort afstyrka bifall
till ifrågavarande motion.

Herrar Leman och Redelius hafva begärt få antecknadt, att de icke
deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm 1900. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.