Lagutskottets Utlåtande N:o 25 (Utlåtande 1896:LU25 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

'' i ; !, •, _.,,r

In- -i: i n ■: *'' ’■ ut

J*:© S85.

»''t. i *.u f■ *>;<• f i; (m ''*7 i I./. j ni''*

I t. !?.i:; . 1 ''!V.;in- ; v, -i

Anb. till Riksd. kansli den 27 febr. 1896, kl. 2 e. m,.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ansvar för
bristande tillsyn af hund.

I en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling hänvisad
motion, n:o 184, anför herr O. V. Vahlin:

Genom ett allt mer ökadt begagnande af rätten för kommunerna att
pålägga hundskatt, liksom genom intagande i städernas ordningsstadgar
af bestämmelser om ansvarspåföljd för nattetid utelöpande hund, hade
en del af de olägenheter, som den stora allmänheten nödgades vidkännas
till följd af enskildes hållande af hundar, i icke oväsentlig grad förminskats;
beaktansvärda obehag, liksom verkliga faror, vore dock allt
fortfarande härmed förenade. Det väldeliga osnyggandet af förstugor,
trappor o. a., af vid hamnar upplagda födoämnen, af matvaror å öppna
saluplatser — allt detta i vida högre grad än man i allmänhet torde
föreställa sig — den spridning af smittosamma sjukdomar, som genom
hundar förmedlas, skadegörelser af mångahanda slag, liksom förorsakandet
af svåra olycksfall — alla dessa följder af hundhållandet qvarstode
emellertid allt fortfarande.

Åtgärder till förekommande eller afsevärdt förminskande af dessa
olägenheter torde dock hos oss, åtminstone för närvarande, knappast
kunna ifrågasättas, särdeles som alla hundegare, äfven de som kände sig

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

pligtige att egna sina hundar skälig tillsyn, härigenom skulle drabbas af
mycket besvärande föreskrifter. Men med så mycket större skäl torde
man kunna fordra, att allmänheten genom lagstiftningsåtgärder friades
från sådana olägenheter, som den nu nödgades underkasta sig endast derför,
att en del hundegare vore fullkomligt likgiltiga med hänsyn till de
obehag, som deras hundar förorsakade andra menniskor, och hvilka olägenheter
syntes motionären utan svårighet kunna förekommas genom bestämmelser,
som endast komme att drabba dylika hundegare.

Genom ansvarsbestämmelser för nattetid utelöpande hund kunde
visserligen i stad förekommas, att skällande hundar uppehälle sig nattetid
å allmän gata; något hinder härför fimnes deremot icke å landsbygden,
lika litet som mot att, vare sig i stad eller på landet, låta dessa
djur inne å egna gårdar föra huru stort oljud som helst och detta dygnet
om. Likaledes vore man oförhindrad att — hvad i flera fall kommit
till motionärens erfarenhet — intill grannes tomtgräns och bostad anlägga
hundgårdar, härmed förenande kanske fördelen att mer aflägsna dem och
det obehag de medförde från egen bostad. I dessa hundgårdar kunde
man inhysa en mängd dygnet om tjutande och skällande djur, utan att
denna granne till skydd för sitt hems trefnad och frid kunde häremot
vidtaga någon laglig åtgärd.

Äfven för friska personer, särdeles sådana, som vore upptagna af
tankeansträngande arbete, vore åhörandet af ett idkeligt, högljudt hundskall
pinsamt och störande, men för nervösa och än mer för verkligt
sjuka, för hvilkas återställande ostörd hvila kunde vara ett oeftergiflig!
vilkor, kunde och skulle det i inånga fall medföra ytterst betänkliga,
kanske äfven lifsfarliga följder. Härtill komme äfven den bittra känslan
af kränkt rätt, som måste väckas af det förhållande, att personer, som
i allra flesta fall hölle dessa djur uteslutande för sitt blotta nöjes skull,
vore fullkomligt oförhindrade att härigenom förorsaka andra så väsentliga
obehag som stördt arbete, störd hvila och härmed äfven förstörd trefnad,
kanske äfven helsa.

Möjligen skulle, genom kommunala ordningsstadganden, på enskilda
ställen här påvisade olägenheter kunna i någon mån undanrödjas, men
detta skydd stode det alldeles icke i den rättskränktes skön att kunna
utverka, och dessa olägenheter vore dessutom af så allmän natur, liksom,
enligt motionärens uppfattning, rätten till erhållande af skydd mot dem
vore så obestridlig, att motionären ansåge ett allmänt lagstadgande i sådant
syfte häraf fullt motiveradt. Ett dylikt stadgande, ungefär till den

Lagutskottets Utlåtande N:o 25. 5

omfattning nedan angåfves, torde icke blifva svårare att i förekommande
fall tillämpa än t. ex. att afgöra, huruvida en menniska fört oljud eller ej.
Med stöd af hvad här ofvan anförts föreslår motionären,

att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
sådana bestämmelser rörande vård och tillsyn af hund, att, om denne genom
tjutande eller skällande kan anses i afsevärd grad förorsaka närboende
obehag och pina, hundens egare eller vårdare kan härför ställas
till ansvar.

Utskottet, som icke kan dela motionärens uppfattning om lämpligheten
af sådana lagbestämmelser som dem, hvilka i motionen åsyftas, får
följaktligen hemställa,

att ifrågavarande motion må af Riksdagen lemnas
utan afseende.

Stockholm den 27 februari 1896.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.