Lagutskottets Utlåtande N:o 25 (Utlåtande 1894:LU25 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

N:o 25.

Ank. till Riksd. kansli den 9 mars 1894, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af
förslag till vissa ändringar i 3 kap. ärfdabalken.

Istadarätten, — hvarmed förstås rättighet att i stället för en afliden,
från hvilken man härstammar, taga arf jemte dem, med hvilka
den döde skulle ärft, om han lefvat, — upphörde enligt 1734 års lagvid
arftägt emellan sidoarfvingar med syskons barn. Genom förordningen
den 19 maj 1845 utsträcktes emellertid denna rätt till syskons
afkomlingar utan inskränkning till något visst led.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 22, hemställer herr J. Eliasson om en ytterligare
utvidgning af istadarätten, i det han föreslår, att Riksdagen måtte
besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t ville
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga »förslag till sådana ändringar
af 3 kap. ärfdabalken, hvarigenom barn och afkomlingar, i hvilka fall
som helst, tillerkännas samma arfsrätt, som föräldrar eller förfäder haft,
om de lefvat, äfvensom ock att detta kapitel i öfrigt och såsom en
följd af det nyssnämnda undergår den omarbetning, hvilken, för tydlighets
vinnande, blifver af nöden».

Lagutskottets• Utlåtande N:o 25.

Till stöd för den föreslagna ändringen anför motionären hufvudsakligen
följande:

Uti 2 § af 3 kap. och i fråga om de fall, då en af föräldrarne
är död och syskon eller afkomlingar af dem finnas, stadgas, att de
senare äro arfsberättigade jemte den af föräldrarne som lefver. Barns
och afkomlingars arfsrätt är, efter 3 § af sistnämnda kapitel, äfven
gällande i deruti omförmälda fall. Den grundsats, som angifves i slutet
af 1 kap., hvilket ju kan räknas såsom grundläggande, då dess öfverskrift
är om arf i gemen, liksom i 2 kap. om bröstarf, att barn och
deras afkomlingar hafva samma rätt till arf som deras föräldrar, der
de senare aflidit förut, är således i omnämnda bestämmelse angående
sidoarf iakttagen.

Men när det blir fråga om sidoarf, som efter 5 § skall gå till
den dödes föräldrars syskon, är denna grundsats öfvergifven. Barn
och afkomlingar få i sådana fall icke njuta den rätt som deras föräldrar
eller förfäder haft om de lefvat. Samma förhållande, som nu nämnts,
gäller äfven vid arftagande efter fjermare slägtingar.

Uti såväl sist omnämnda 5 § som äfven §§ 6, 7, 8 och 9 åsyftas
det möjligast minsta antal af arftagare. Dess stadganden förutsätta
ock, att bakarfvingar gå framför sidoarfvingars afkomlingar. Men uti
§ 10 förekommer i motsats härmed en föreskrift om tjermare arfvingar
än de i §§ 5—9 omnämnda, hvilken säger: Äro både bakarfvinge och
sidoarfvinge i lika led, gånge sidoarfvinge till och bakarfvinge ifrån.
Detta vill jag kalla inkonseqvent. En del af bestämmelserna i senare
delen af 3 kap. synes mig dessutom vara svårförstådd, och detta förhållande
har efter min uppfattning gifvit anledning till olika tolkning,
synnerligen af dem, som äro i saknad af juridisk bildning, jemte deraf
uppkomna rättegångar. För mig — som, i likhet med en aktningsvärd
författare, hyllar den åsigten, det till en rätt lagstiftning hörer att inse
och pröfva hvad för det allmännas bästa bör göras eller låtas, att afpassa
sådant efter naturlig billighet och rättvisa, att så jemka författningarne,
att verkställigheten deraf blir, såvidt ske kan, helsosam, tillräcklig
och ofelbar, samt att vid lagens författande söka träffa den
kortaste tydlighet och bestämdhet, så att meningen ligger öppen och
är påtaglig — är således en stor del af 3 kap. icke tillfredsställande.

Det skall invändas emot mig, att lagens bestämmelser om sidoarf
äro urgamla och häfdvunna. På samma gång som jag i viss mån
erkänner denna anmärknings befogenhet, vill jag likväl bemöta deri
med anförandet af det faktum, att då 1734 års lag, liksom förut gällande
lagar, innehålla, att endast syskons barn äro med den af den dödes

Lagutskotteis Utlåtande N:o 25.

föräldrar som lefver samarfva, så stadgar 1845 års förordning afkomlingar
i stället för barn. Derigenom har det i detta fall efter mitt förmenande
till en del erkänts den grundtanke, som jag vill förfäkta, och
hvilken jag anser vara förenlig såväl med naturlig billighet och rättvisa
som ock andra lagstadganden angående arf, att barn och deras afkomlingar
ega samma rätt som deras föräldrar eller förfäder, i hvilka fall
som helst.

Om samhället kan ega någon förmån af att arfsrätt efter fjermare
slägtingar tillkommer ett fåtal, är tvifvelaktigt. Det framkallar hat och
afund, om icke mer, att t. ex. arflåtarens föräldrars efterlefvande syskon
taga hela arfvet, och förut aflidne föräldrasyskons barn bli utan; att
kusiner få ärfva, men icke förut aflidne kusiners afkomlingar. Tvärtemot
tror jag, att om fjermare slägtings qvarlåtenskap delas i smådelar,
så väcker det belåtenhet hos flere. Min öfvertygelse är, att nu gällande
bestämmelser angående sidoarf verka ett missnöje med lagarne, hvilket
i mer än detta fall och i vår tid tyckes öka sig. En utsträckning af
den så kallade istadarätten, en förändring och på samma gång ett förtydligande
i åtskilliga delar af 3 kapitlets bestämmelser synas mig af
dessa och andra omständigheter vara af behofvet påkallade.

I likhet med hvad utskottet yttrade vid ett föregående tillfälle, då
en motion i liknande syfte förevar till behandling, synes det utskottet
vara klart, att i fråga om arfslagarne, hvilka mindre än de flesta andra
grenar af lagstiftningen äro beroende af landets och folkets fortgående
utveckling, någon rubbning i allmänhet ej bör eg a rum, med mindre
vigtiga skäl dertill föranleda; likasom utskottet icke kan finna, att någon
inkonseqvens vidlåder ifrågavarande stadganden. Inkonseqvens i lagstiftningen
eger nemligen rum endast så vidt ett stadgande strider mot
den grundsats, hvarifrån lagstiftaren utgått, men sådant är icke förhållandet
här. Af det i gällande lag följda arfssystem framgår oförtydbart,
att man velat utstaka och bestämma arfsrätten efter presumtionen af
det närmare förhållande, som egt rum emellan den aflidne och den, åt
hvilken hans egendom skall öfvergå; och utan tvifvel har lagstiftaren i
detta afseende träffat det rätta, då han gifvit istadarätten den begränsning,
som lagen nu innehåller.

Utgående från berörda princip har lagstiftaren bestämt arfsföljden
efter det slägtled, hvari arfvingarna stå till den döde, med iakttagande

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

deraf att sidoarfvinge går framför bakarfvinge och att istadarätt eger
rum endast till förmån för den dödes afkomlingar, hans syskon och
deras afkomlingar, emellan hvilka och den döde ett innerligare samband
måste antagas vara för handen. Att nu utsträcka förutsättningen af
ett sådant innerligare slägtskapsband torde sakna stöd i den allmänna
meningen.

För öfrigt bör bemärkas, att det enligt förordningen den 21
december 1857 är en hvar obetaget att, oberoende af ifrågavarande
lagbud, medelst testamente förordna om sin egendom så som honom
bäst synes.

På grund af det anförda får utskottet hemställa,

att motionen icke må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 9 mars 1894.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Herr Näslund har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit
i ärendets behandling inom utskottet.