Lagutskottets Utlåtande N:o 25

Utlåtande 1891:LU25

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

9

U:o 25.

Ank. till Riksd. kansli den 19 mars 1891, fel. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse
af 9 § 1 mom. i förordningen angående fattigvården
den 9 juni 1871.

Från Andra Kammaren har lagutskottet fått emottaga en inom nämnda
kammare af herr L. F. Odell väckt motion, hvari hufvudsakligen anföres,
hurusom den fattigvårdssamhälle i 9 § 1 mom. i gällande fattigvårdsförordning
medgifna rätt att ordna sin fattigvård på sätt efter hvarje orts särskilda
förhållanden funnes lämpligast syntes lemna för stort utrymme för
godtycket. Icke så få fattigvårdssamhällen inom vårt land begagnade sig
nemligen på. denna grund af den seden, eller rättare oseden, att på ett
auktionsmessigt sätt till den niinstbjjudande utackordera fattighjonen. Dell
kunde likväl vara tvifvel underkasta^, huru vida detta tillvägagående stode
i öfverensstämmelse med förordningens syfte, ty med hänsyn till minderårige
afsåge väl föreskriften i § 12 mom. 1 att förebygga dylikt, då der om fattigvårdsstyrelsens
åliggande hette: »börande dervid iakttagas, att barn, om
hvilket fattigvårdssamhälle föranlätes taga vård, varder ej allenast försedt
med uppehälle och stadig bostad, utan äfven kristligen uppfostradt och undervisadt».
Det ville synas, som om denna föreskrifts andemening och bokstaf
icke efterlefdes, der fattigvårdsstyrelsen bortauktionerade eller annorledes utbjöde
dessa barn till inackordering hos den minstbjudande, men saknades
tydlig föreskrift att så icke finge ske. En dylik föreskrift borde likväl icke
blott gälla värnlösa barn, utan äfven afse andra fattighjon. Det vore nemligen
kränkande för den man eller qvinna, som redbart och troget arbetat
under sin krafts dagar, men af ålder och kraftlöshet vore ur stånd'' att
Bih. till Rilcsd. Prof. 1891. 7 Sami. 13 Höft. 2

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

arbeta och i saknad åt existensmedel måste känna sig såsom en börda för
samhället, att dessutom se sig till den grad ringaktad som menniska, att han
eller hon såsom värdelös handelsvara öfverlemnades åt den minstbjudande.
Vården om fattighjonen lemnades härigenom också till sådane, som saknade
förutsättningar att lemna sådan. Ty icke de högt uppsatta och i ekonomiskt
hänseende bäst lottade inom samhället trädde fram och erbjöde sig för minsta
möjliga ersättning taga vård om fattighjon, utan de förbisedda och fattiga,
som i den ringa ersättningen såge en ökad tillgång för sin egen existens.

På grund af sålunda anförda skäl föreslår nu motionären, att Riksdagen
för sin del ville besluta, att § 9 mom. 1 i Kongl. Maj:ts nådiga förordning
angående fattigvården af den 9 juni 1871 må erhålla följande förändrade
lydelse:, »På hvarje fattigvårdssamhälle ankommer, med iakttagande
af att fattighjon å allmän sammankomst eller annorledes icke utbjudas till
inackordering hos den minstbjudande, att i öfverensstämmelse med denna förordning
ordna sin fattigvård» o. s. v.

Med den affattning, motionären gifvit sitt förslag, skulle ifrågavarande
motion afse förbud för fattigvårdssamhälle att genom inackordering af fattighjon
till den minstbjudande ordna sin fattigförsörjning. Såvidt utskottet har
sig bekant, sker dylik ^ackordering antingen på det sätt, att fattigvårdsstyrelsen
infordrar skriftliga anbud på underhållet, eller ock så att de, som
vilja emottaga barn eller fattighjon till försörjning, få derom vid utlyst
sammanträde afgifva muntliga anbud.

Att nu, såsom motionären synes vilja, fråntaga fattigvårdssamhälle
rätten att genom upptagande af anbud under den ena eller andra formen
bereda sig tillfälle att på ett billigt sätt fullgöra sin fattigvårdspligt kan
enligt utskottets uppfattning icke ifrågakomma. En sådan åtgärd skulle
nemligen för de flesta fattigvårdssamhällen i vårt land medföra en väsentlig
rubbning af deras fattigvårdsväsen och särskilt genom att nödvändiggöra
inrättandet af asyler betydligt öka den redan nu tryckande fattigvårdsbördan.

Motionärens framställning i öfrigt gifver också vid handen, att densamma
egentligen rigtar sig emot det förfaringssätt, att utackorderandet sker
å offentlig auktion. Det är detta offentliga köpslagande om de beklagansvärda
fattighjonens framtid, som synts motionären upprörande och stridande
mot de grundsatser, hvarpå fattigvårdslagstiftningen hvilar. Utskottet medgifver
villigt att, då, såsom stundom lär inträffa, de fattighjon — barn eller
andra — hvilka skola utackorderas, personligen närvara vid förrättningen,

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

11

densamma får en synnerligen anstötlig form, och anser utskottet, lika med
motionären, ett dylikt förfarande innebära ett missbruk, som både kan och
bör undvikas. Likaså torde det icke kunna förnekas, att, äfven der sistberörda
missförhållande icke egen rum, det auktionsmessiga förfarandet lätt
kan erhålla en ovärdig pregel, som väcker anstöt.

Utskottet föreställer sig likväl, att man svårligen genom lagstiftningsåtgärd
kan råda bot för sådana missbruk som de ofvan antydda, utan bör
det vara ett fortskridande bildningsarbete förbehållet att genom höjande af
känslan för menniskorätt och menniskovärde verka förbättrande på detta
område. Säkerligen skulle rättsliga föreskrifter icke visa sig verksamma i
åsyftad retning, enär desamma utan tvifvel skulle kunna på hvarjehanda
sätt kringgås.

Slutligen vill utskottet framhålla, hurusom motionären, drifven af sitt
menniskovänliga nit, i sin framställning låtit sig förledas till öfverdrift, då
han synes förutsätta, att det lägsta anbudet städse utan vidare pröfning blir
antaget. Erfarenheten torde många gånger hafva ådagalagt, att ett högre
anbud, afgifvet af en person, för hvilken vederbörande hyst förtroende, blifvit
antaget; och då gällande förordning uttryckligen tillförbinder fångvårdsstyrelse
att noga tillse, att de, som emottagit, barn eller andra till försörjning, fullgöra
sina skyldigheter, följer ju deraf uppenbart, att ett anbuds billighet
icke ensamt för sig får vara afgörande för dess antaglighet, utan att förutsättningen
derför i främsta rummet är, att försörjningsskyldigheten må blifva
behörigen och på ett menniskovänligt sätt fullgjord. Bestämmelsen att kyrkoherde
eller den, hans ställe företräder, eger deltaga i fattigvårdsstyrelsens
förhandlingar och beslut — en befogenhet hvaraf säkerligen ofta göres bruk —
torde väl ock innebära en trygghet för lagens rätta tillämpning i berörda
hänseende.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, föranlåtes utskottet hemställa,
att ifrågavarande motion icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 19 mars 1891.

C. A. SJÖCRONA.