Lagutskottets Utlåtande N:o 25

Utlåtande 1890:LU25

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

N:o 25.

Ank. till Riksd. kansli den 6 mars 1890, kl. 1 e. in.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion med förslag till
ändring af giftermålsbalken i vissa delar.

Till lagutskottets handläggning har Första Kammaren hänvisat en
inom nämnda kammare af herr F. T. Borg afgifven motion, n:o 34, hvari
framställes här nedan intagna förslag till ändringar i giftermålsbalken. I
motionen anföres hufvudsakligen, att åtskilliga olägenheter framkallades af
stadgandet i 1 kap. 6 § nämnda balk, att qvinna ej må förr i äktenskap
träda, än hon fylt 15 år utan Konungen pröfva!'' skäligt, att lof dertill
gifva, hvaraf följer att hon, så snart hon uppnått denna ålder, kan ingå
giftermål. Qvinnan kunde vid så tidig ålder blott i ytterst sällsynta fall
vara vuxen att uppbära eller ens medveten om de pligter och det ansvar,
som följde af ett så vigtigt steg som äktenskaps ingående. Äktenskap,
som inginges vid denna ålder, öfvade ett högst menligt inflytande på
såväl qvinnans som barnens helsa och kroppsliga utbildning. Skilnaden mellan
mannens och qvinnans lägsta äktenskapsålder ledde dertill, att antalet ogifta
qvinnor i äktenskapsåldern vore långt större än antalet män och att en stor
mängd qvinnor förblefve ogifta samt nödgades för sin utkomst trängas med
männen på arbetsmarknaden. Den i afseende å qvinnan allt för lågt satta
åldersgränsen befordrade obetänksamt ingående af äktenskap och deraf följande
ekonomiska svårigheter. På dessa och i öfrig! anförda skäl anser
motionären, att qvinnans lägsta äktenskapsålder borde bestämmas, likasom
mannens, till 21 år, hvarigenom ock skulle vinnas en betydlig förenkling af
hela vår äktenskapslagstiftning. Motionären föreslår derför, att Riksdagen
ville, med upphäfvande af alla häremot stridande lagstadganden, för sin del

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

3

besluta, att nedanstående delar af giftermålsbalken måtte erhålla ungefär
följande ändrade lydelse:

»Kap. 1. Om laga giftermål.

§ 1. Vill man hjonelag bygga, dä skall man mö begära, och ej med
våld taga, eller hemliga till sig locka.

§ 2. (Lika med nu varande § 5.)

§ 3. Man eller qvinna må ej i äktenskap träda, eller sig fästa eller
trolofva eller lysning till äktenskap uttaga, ej heller annorledes sig till
äktenskap förbinda förr än de fylt tjuguett år, utan Konungen pröfvar
skäligt lof dertill gifva.

Kap. 2. Om dem, som äktenskap med hvarannan ej bygga må.

§10. (Utgår.)

Kap. 3. Om fästning och trolofning.

§ 1. Dä fästning ske skall, böra fyra vittnen närvara, tvenne å
mannens vägnar och tvenne å hennes. Sker det annorlunda, vare den
fästning ogild.

§ 2. Nu förbinder man sig skriftligen till äktenskap, kåfve endera
sedan ej magt det löfte rygga eller sig annan fästa.

§§ 3—7 (= nu varande §§ 5—9.)

§ 8. (Nu varande § 10.) Häfdar man qvinna under äktenskapslöfte,
då skall han taga henne till äkta, om hon det påstår och så snart hon
uppnått myndig ålder. Är han motvillig — — — — eftergifva vill.

Kap. 6. Om giftermål mot föräldrars vilja,

§ 1. (Nu varande § 2.) Gifter sig son eller dotter mot föräldrars
vilja, medan han eller hon i deras hus vistas och bröd deras äter; sker det
af förakt eller sidvördnad eller med den, som ej häfver godt namn ocii
rykte, kåfve de då våld göra honom eller henne arflös.

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

§ 2. Nu kan så hända, att fader eller moder hindrar det giftermål
som lagligen sökes; pröfve då domaren, om skäl dertill är. Af föräldrar må
barn hvarken böter eller skadestånd i ty mål söka.

Kap. 7. Huru lysning skall ske, o. s. v.

§ 1. (Utgår.)

Kap. 8. Huru förord ske må, o. s. v.

§ 1. Vilja man eller qvinna göra förord sig emellan — — — —
— — del af äktenskapsförord.

Kap. 18. Om äktenskap af omyndige.

§ 1. Man eller qvinna, som före tjuguett års ålder vill i äktenskap
träda, göre derom ansökan hos Konungen. Vid denna ansökan bör fogas
dels intyg om föräldrars eller laga målsmans samtycke, dels vederbörande
pastors intyg om sökandens ålder, fräjd och kristendomskunskap, dels ock
bevis från kommunen, att manlig sökande egen utväg att sig och hustru
försörja. Ej må sådan ansökan bifallas utom i fäll, som synnerligen
trängande synas.

§ 2. Qvinna, som lytt femton men icke tjuguett år, innan sistnämnda
ålder i lag bestämdes såsom den lägsta för qvinnans inträde i gifte, vare
fortfarande berättigad att utan särskild ansökan hos Konungen ingå äktenskap.
För sådana fall gälle fortfarande de bestämmelser om giftomannarätt, om
målsmans samtycke till giftermålet och hvad dermed följer, som dessförinnan
varit i gällande kraft.»

Skulle emellertid Riksdagen anse en vidare utredning af frågan än
den Riksdagen är i tillfälle åstadkomma vara erforderlig, föreslår motionären
alternativt, »att Riksdagen i skrifvelse till Kong!. Maj:t måtte anhålla, det
täcktes Kongl. Maj:t låta verkställa en dylik utredning samt derefter förelägga
Riksdagen förslag till lagändringar i ofvan angifna syfte.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 25. 5

Hufviulpunliten i motionärens förslag'' utgöres, på sätt af hans motivering
framgår, af den i 1 kap. 3 § giftermålsbalken i förslaget införda
bestämmelse, att qvinna ej må i äktenskap träda eller genom fästning, trolofning,
lysning eller annorledes sig till äktenskap förbinda förr än hon fylt
21 år, utan Konungen pröfvar skäligt lof dertill gifva. De öfriga i motionen
föreslagna ändringarna i giftermålsbalken äro endast följder af förslaget i
förstnämnda del.

Då lagkomitén vid uppgörande af förslag till giftermålsbalk förehade
frågan om hinder mot äktenskap, har komitén jemväl tagit i öfvervägande,
huruvida någon ändring borde föreslås beträffande den i lag faststälda
lägsta äktenskapsålder. Komitén anför nemligen i motiven till 2 kap. giftermålsbalken
:

»Den nu gällande lag har antagit för qvinnan femton och för
mannen tjuguett år, såsom den ålder, före hvilken äktenskap ej må ingås.

Qvinnans tidigare utbildning, de dagliga tillfällen hon egt eller anses
hafva bort ega att vinna insigt i det, som tillhörer hushållsomsorgerna, den
ledning hon af mannen har att påräkna: dessa skäl hafva funnits vara af
nog vigt, för att grundlägga en sådan skilnad. Då mannen blifvit ansedd
oskicklig, att före tjuguett års ålder vårda sin ärfda egendom, och att med
gällande kraft sluta aftal, hade det med grunderna för detta stadgande varit
oförenligt, att tidigare åt honom uppdraga det målsmanskap, äktenskapet
medförer. Man har således icke funnit skäl att ändra den, såsom ett vilkor
för rättigheten att ingå äktenskap, redan faststälda ålder.»

Hvad lagkomitén sålunda anfört synes utskottet innefatta tillräckliga
skäl för bibehållande af en skilnad i afseende å lägsta äktenskapsåldern för
man och qvinna. Beträffande särskilt den lägsta ålder, vid hvilken det bör
tillåtas qvinna att ingå äktenskap, kan man visserligen icke i allmänhet
antaga, att qvinnan vid 15 års ålder uppnått den mognad i kroppsligt och
andligt afseende, som äktenskapet förutsätter, ehuru utan tvifvel fall förekomma,
då så är förhållandet, åtminstone i fråga om den kroppsliga utvecklingen.
Det har också endast undantagsvis inträffat, att svensk qvinna
ingått äktenskap före 16 års ålder. Något oftare förekommer, att äktenskap
ingås af qvinnor i åldern mellan 16 och 17 år.

Då motionären i sin motivering meddelat statistiska uppgifter angående
antalet qvinnor, som ingått äktenskap i åldern mellan 15 och 21 år, men
dervid icke upptagit de särskilda årsklasserna, anser sig lagutskottet böra
meddela följande öfversigt, hemtad ur den officiella befolkningsstatistiken och
utvisande för 10-årsperioden 1878—1887 dels antalet qvinnor i hela riket,
som för hvarje af åren under nämnda period första gången trädt i gifte, dels

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

ock huru stor del af nämnda antal, som belöper på hvarje af de nu ifrågavarande
åldersklasserna.

	15—16	16—17	17—18
1878	7	48	182 i
1879	14	45	157
1880	19	63	226
1881	17	79	241
1882	7	71	252
1883	15	71	243
1884	16	60	218
1885	10	58	208
1886	10	74	215
1 1887	5	66	223

18—19	19—20	20-21	Summa för-sta gången gifta
498	951	1,470	27,499
462	871	1,496	27,123
620	1,035	1,685	27,487
621	1,018	1,523	27,004
581	1,025	1,529	27,549
582	1,156	1,639	28,074
645	1,081	1,743	28,809
620	1,154	1,715	29,585
551	1,075	1,719	28,764
539	952	1,635	28,233

Åt'' ofvanstående siffror torde framgå, att antalet äktenskap, som ingåtts
af qvinnor, tillhörande de lägsta åldersklasserna, icke är större än som kan
motsvaras af antalet fall, i hvilka qvinnan vid ifrågavarande ålder uppnått
erforderlig utveckling för äktenskaps ingående. Beträffande åter de högre af
de ofvan angifna åldersklasserna synas de af motionären anförda skäl för
höjande af åldersgränsen, så vidt de grunda sig på qvinnans bristande
utveckling, endast i högst ringa mån ega tillämplighet. Vid 17 till 20 års
ålder torde nemligen de allra flesta qvinnor uppnå den utveckling, att sådana
skäl icke kunna med fog åberopas mot deras inträde i äktenskap.

Åtskilliga af de missförhållanden, hvilka af motionären framdragits
såsom följder af det nu gällande stadgandet i ämnet, kunna också endast i
ganska ringa, om ens i någon män anses härleda sig från detsamma. Detta
gäller enligt utskottets tanke särskild! om hvad motionären anfört beträffande
det stora antalet ogifta qvinnor, som inkräkta på mannens arbetsfält, och
om det obetänksamma ingåendet af äktenskap utan erforderliga ekonomiska
förutsättningar för bildandet af familj.

Lagutskottet kan derför ej finna, att något verkligt behof af en lagändring
i sådant syfte, som motionären föreslagit, gjort sig gällande. Deremot
skulle förslagets antagande utan tvifvel medföra åtskilliga olägenheter. Af
den lydelse, motionären gifvit åt 1 kap. 3 § och 18 kap. 1 § giftermålsbalken
i den föreslagna lagtexten, framgår tydligt, att motionären förutsatt fall, då
verkliga skäl förefinnas för afvikelse från regeln att qvinna ej skulle få ingå

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

7

äktenskap förrän vid fyllda 21 år. I dylika fall skulle dispens sökas hos
Konungen. Utskottet anser sig kunna antaga att antalet af sådana fall
skulle blifva ganska betydligt och möjligen närma sig antalet af de fall, då
äktenskap nu ingås af kvinnor, som ej uppnått 21 år. Kongl. Maj:t skulle
härigenom betungas med pröfning af en stor mängd ansökningar, och denna
pröfning skulle i de flesta fall blifva af en ytterst grannlaga och vansklig
natur. Dessutom torde lätt inses, hvilket obehag det skulle medföra för
qvinnan och hennes närmaste, att, åt så ömtåliga och rent personliga förhållanden,
som här skulle ifrågakomma, nödgas gifva den offentlighet, som
måste vara förbunden med dispensansökningen och än mera med anskaffande
af de för densammas pröfning'' erforderliga upplysningar.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får lagutskottet hemställa,

att herr Borgs förevarande motion icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 6 mars 1890.

På lagutskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.