Lagutskottets Utlåtande N:o 24 (Utlåtande 1906:LU24 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

N:o 24.

Ant. till Eiksd. kansli den 13 mars 1906 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion med begäran om framläggande
af förslag till ändring af förordningen angående
åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning
å ungskog inom Västerbottens och Norrbottens
län den 24 juli 1903.

Lagutskottet har till förberedande behandling fått mottaga en inom
Första Kammaren af herr A. Hedborg väckt motion, n:o 21, af följande
lydelse:

»Grundprincipen för skogslagstiftningen i vårt land liksom i många
andra länder är, att den enskildes förfoganderätt till sin skog är från
synpunkten af det allmänna bästa i ett eller annat afseende inskränkt.
Till förekommande af skogens vanvård gälla i vårt land olika lagar för
olika trakter, och bland dessa lagar vill jag härigenom påkalla uppmärksamheten
å den för Norrbottens och Västerbottens kustland gällande, nämligen
kungl. förordningen angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven
afverkning å ungskog inom Västerbottens och Norrbottens län den
24 juli 1903.

Vid nästlidet års lagtima riksdag väcktes i Andra Kammaren en
motion angående revision af denna förordning, och till Kungl. Maj:t ingåfvos
förra året petitioner från en mängd hemmansägare i Väster- och
Norrbotten angående upphäfvande eller ändring i densamma.

Bill. till Riksd. Prot. 1906. 7 Sami. 23 Håft. (N:o 24.)

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

Motionen blef efter afstyrkande af lagutskottet af Riksdagens båda
kamrar afslagen, och någon åtgärd med anledning af petitionerna har ej
vidtagits.

De i motionen afsedda ändringarna gingo enligt min mening i den
riktning, att det med förordningen afsedda skydd för skogen skulle nästan
alldeles försvinna.

Men det missnöje, som råder mot en del af förordningens bestämmelser,
är dock enligt min åsikt delvis berättigadt, och jag skall i det
följande söka visa i hvilket afseende ändringar i förordningen äro af förhållandena
påkallade.

Enligt förordningen får barrträd, som är undermåligt, det vill säga
sådant träd, som afverkadt ej håller i genomskärning tjuguen centimeter på
ett afstånd af 4,75 meter från storändan, icke utan särskildt i förordningen
angifvet tillstånd framforslas till såginrättning.

Detta tillstånd kan under vissa förutsättningar erhållas af revirförvaltaren,
som för tillståndets meddelande har att undersöka hemmansägarens
skogsområde och därför åtnjuta viss ersättning af hemmansägaren.

I första § i förordningen stadgas följande undantag från skyldighet
att begära tillstånd, nämligen: »Dock vare hemmansägare eller åbo ej förment
att, äfven utan sådant tillstånd, af hemmanets skog till oundgängligt
husbehof låta försäga undermåligt virke å sådana såginrättningar,
hvilka ej äro afsedda till försågning af virke för export (husbehofssågar).»

I allmänhet ligga de sågar, som äro afsedda till försågning af virke
till export (exportsågar) vid kusten. Men det finnes uppe i landet många
sågar, där virke sågas utom till husbehof äfven till export.

Hemmansägarne anse, att det ej borde förmenas dem, som bo vid
eller i trakten omkring dylika sågar, att försäga det undermåliga virke,
som är för deras husbehof oundgängligt, utan att särskildt tillstånd utverkas.

Att en mängd virke, enligt uppgift afsedt till husbehof, vid dessa
sågar tagits i beslag samt dömts förbrutet, är just hvad som framkallat
stor ovilja mot förordningen.

Skulle det tillåtas hemmansägaren att vid dylika sågar försäga det
undermåliga virke, han för sitt hemman behöfde, utan att söka tillstånd
och för dess erhållande orsakas utgifter, vore en stor del af missnöjet med
förordningen aflägsnad.

Detta skulle kunna ske därigenom, att hemmansägaren finge rätt att
vid hvilken såg som helst försäga det undermåliga virke, som han oundgängligen
behöfde å sitt hemman för byggnader, broar etc.

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

Till förekommande af missbruk måste dock en kontroll anordnas,
och den skulle lämpligen kunna ske så, att hemmansägaren, därest han
vill till dylik såginrättning forsla undermåligt virke, ålägges skyldighet
att till vederbörande revirförvaltare före framforslandet ingifva uppgift
angående den mängd undermåligt virke, han oundgängligen behöfde för
sitt hemman få försågadt, samt bevis från två trovärdiga män i grannskapet,
att uppgiften vore med verkliga förhållandet öfverensstämmande,
och hade revirförvaltaren, sedan allt det anmälda virket framforslats till
sågen och innan sågningen började, att låta genom en skogstjänsteman
med särskildt kronomärke stämpla virket.

Tillstånd har vid något tillfälle af revirförvaltare lämnats hemmansägare
att till exportsåg framforsla undermåligt virke för byggnadsändamål,
under det andra hemmansägare nekats tillstånd. Men hvad som medgifves
den ene bör naturligtvis tillåtas den andre, då förutsättningarna äro lika.

Det är äfven ett annat förhållande i förordningen, som tarfvar rättelse,
och det är försäljning af enligt förordningen beslagtaget virke.

Jag tillät mig vid förra årets lagtima riksdag väcka motion om en
allmän lagstiftning om beslag.

Lagutskottet ansåg, att den frågan borde upptagas i sammanhang
med lagstiftningen om de processuella tvångsmedlen i allmänhet, men erkände
samtidigt, att särskildt angående beslag af timmer några närmare
föreskrifter borde lämnas, och att den öfverordnade skogsmyndigheten
kunde utfärda föreskrifter för skogsstatspersonalen i detta afseende.

Emellertid anser jag, som deltog i lagutskottets behandling och beslut
i ärendet, numera, att lagstiftning om beslag ej bör anförtros åt någon
annan myndighet än Kungl. Maj:t och Riksdag.

Därför upptager jag frågan om reglerandet af beslag, dock ej i vidsträcktare
mån, än som angår beslag enligt ifrågavarande förordning och
särskildt försäljning af beslagtaget virke.

För närvarande försäljes det beslagtagna virket under hand — ofta
för ett uppenbart underpris, enligt hvad som meddelats mig — femton,
tjugu å tjugufem öre per stock.

Af de medel, som inflyta från försäljningen, tillfaller en tredjedel
kronan och två tredjedelar åklagaren.

Då det många gånger gäller stora värden — från en enda person
kunna beslagtagas tusental timmer, som dömas förbrutna —, anser jag, att
försäljning bör ske å offentlig auktion.

Försäljningen under hand af det beslagtagna virket kan sägas vara
olämplig från två synpunkter: dels vet man ej, om staten tillnärmelsevis
får hvad den kunde få för sitt virke, dels bibringas befolkningen den upp -

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

fattningen, att blott den betalar något till en statens skogstjänsteman
under hand, får den framföra huru mycket undermåligt virke som helst
till sågarna, hvilken uppfattning desto lättare vinner insteg, som i allmänhet
den, från hvilken virket tages i beslag, från skogstjänstemannen
efter beslaget, och innan beslagets laglighet pröfvats af domstol, återköper
virket.

Enligt mitt förmenande borde i förordningen stadgas, att, då minst
den eller den kvantiteten virke beslagtagits, försäljning skall ske å offentlig
auktion, eller att köpeanbud å det beslagtagna eller andelar däraf finge
af spekulanter ingifvas till revirförvaltaren före viss genom annons i ortens
tidningar angifven dag.

13 § 1 mom. stadgas:

»År skog af beskaffenhet, att för dess ordentliga skötsel och vård
fordras afverkning af undermåligt virke, må ägare, som vill låta det virke
skeppas, \ transporteras å järnväg till ort utom Västerbottens och Norrbottens
län, sågas eller till pappersmassefabrikation användas, anmäla sig
hos vederbörande revirförvaltare; och åligger det honom eller den skogstjänsteman,
som i hans ställe förordnas, att verkställa den undersökning af
skogen, som af omständigheterna påkallas.»

Om afverkning därvid befunnits ändamålsenlig, får skogsägaren tillstånd
till afverkningen, och de träd, som höra afverkas, blifva af skogstjänstemannen
utstämplade.

För denna förrättning är skogstjänstemannen enligt föreskrifter i 4 §
berättigad till ersättning af skogsägaren.

Missbelåtenheten med denna bestämmelse och särskildt med dess
tillämpning har varit mycket stor, hvarför det kan sägas, att det vore för
orten ytterst fördelaktigt, om en lyckligare form för ersättning till jägeribetjäningen
kunde utfinnas. En möjlighet vore, att ersättningen bestriddes
af statsmedel och att skogsvårdsafgifter i någon lämplig form till statsverket
inginge äfven för Norrbottens och Västerbottens län.

På grund af hvad jag anfört tillåter jag mig vördsamt föreslå,
att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t göra framställning, det Kungl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till ändring
af nämnda kungl. förordning i den af mig här ofvan antydda riktning.»

Genom förordningen angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven
afverkning å ungskog inom Norrbottens län den 29 september
1874, hvilken icke gällde lappmarken, infördes förbud för skeppning och

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

försågning af virke utaf barrträd, som icke på afstånd af 16 fot från
storändan höll i genomskärning 7 decimaltum, barken oräknad. Ofverträddes
detta förbud, togs virket i beslag och dömdes förbrutet. I förordningen
den 23 juni 1882 förklarades, att föreskrifterna i Norrbottenslagen
skulle äga tillämpning jämväl å de delar af Västerbottens län, som
icke tillhörde lappmarken. Genom förordningen den 19 mars 1888 sammanfördes
dessa för Norr- och Västerbottens läns kustland gällande stadyanden
i en författning. Den år 1896 tillsatta s. k. skogskommittén
yttrade sig bland annat om denna lag. Kommittén fann icke någon förändring
böra föreslås beträffande dess grundtanke, förbudet mot utförsel
och försäljning af undermåligt virke. Däremot syntes kommittén de förändringar,
som under de senare åren ägt rum i ortens kommunikationsförhållanden,
påkalla ett sådant tillägg till lagen, att utförsel af undermåligt
virke icke allenast genom skeppning, utan jämväl å järnväg blefve
förbjuden. Då det därjämte syntes vara fara, att det med lagen afsedda
mål, ungskogens fredande, skulle förfelas, därest en betydande pappersmassetillverkning
vunne insteg i dessa trakter, ansåg kommittén, att lagen
borde fullständigas genom föreskrifter, som förhindrade, att undermåligt
virke annat än efter utsyning för sådant ändamål toges i anspråk. 1
hufvudsaklig öfverensstämmelse med skogskommitténs framställning framlade
Kungl. Maj:t för 1903 års riksdag förslag till ny förordning i ämnet.
Härvid är att märka, att i detta förslag i öfverensstämmelse med af
Västerbottens läns landsting framställdt yrkande intagits den bestämmelse,
att forslande å järnväg inom de båda länen af undermåligt virke må vara
tillåtet. Kungl. Maj:ts förslag vann i allt väsentligt Riksdagens bifall, och
den 24 juli 1903 utfärdades ny förordning angående åtgärder till förekommande
af öfverdrifven afsänkning å ungskog inom de delar af Västerbottens
och Norrbottens län, som ej tillhöra lappmarken. Denna förordning
har trädt i kraft med 1904 års ingång. Samtliga dessa lagar hafva
haft till ändamål ungskogens fredande i de afsedda trakterna, och man
har sökt vinna detta genom stadganden, grundade på den s. k. dimensionsprincipen.

Vid nästlidet års lagtima riksdag väcktes inom Andra Kammaren
en motion rörande ändring af vissa grundläggande bestämmelser i sistnämnda
förordning. Denna motion blef af lagutskottet afstyrkt och vann
ej heller Riksdagens bifall. Nu föreliggande motion vänder sig endast
mot vissa detaljbestämmelser i förordningen och sträfvar, utan att vilja
rubba de ledande grundsatserna i densamma, att i afsedda delar åstadkomma
förändring i bestämmelser, hvilka hos den skogsägande befolkningen
gifvit anledning till missbelåtenhet.

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

Redan 1874 års förordning medgaf hemmansägare eller åbo att,
utan särskildt tillstånd, af hemmanets skog till oundgängligt husbehof låta
vid gården såga och använda undermåligt virke, en bestämmelse, som
oförändrad kvarstod i dimensionslagarna före 1903 års lagstiftning. Då
särskildt på 1870-talet smärre sågar talrikt funnos vid gårdarna, medförde
stadgandet ej heller afsevärda svårigheter att få undermåligt virke försågadt,
och tillstånd att å annat ställe än vid gården försäga dylikt
virke var därför då knappast behöfligt. I den mån emellertid som sågverksindustrien
alltmera vann insteg i dessa trakter, nedgick antalet
småsågar betydligt, och stadgandet att endast vid gården få försäga till
oundgängligt husbehof nödigt virke blef därmed af strängare beskaffenhet
än afsedt varit. Med hänsyn bland annat härtill antogs ock, efter
enskild motion, vid 1903 års riksdag sådant stadgande, att hemmansägare
eller åbo ej skulle vara förment att, utan särskildt tillstånd, af hemmanets
skog, till oundgängligt husbehof, låta försäga undermåligt virke
å sådana såginrättningar, Indika ej äro afsedda till försågning af virke
för export (husbehofssågar). Med detta stadgande utvidgades ock rätten
att till husbehof försäga undermåligt virke för alla dem, hvilka ej hade
någon såg vid sin gård, hvaremot förhållandet blef det motsatta för dem,
som vid sin gård hade sågar, afsedda helt eller delvis till försågning af
virke för export och för hvilka berörda rätt således inskränktes. Det är
denna inskränkning, som hos hemmansägarne inom Västerbottens läns
kustland framkallat ett missnöje, hvithet bland annat tagit sig uttryck i
två under nästlidna år till Konungen ingifna petitioner. Den omständigheten,
att samma såg ett år användes endast i den omfattning, att den
kan betraktas som husbehofssåg, ett annat år åter jämväl till försågning af
virke för export, har ock vållat betydliga konflikter mellan skogsstatens
bevakningspersonal och befolkningen, då denna till sådana sågar för försågning
framfört till husbehof nödigt virke, och det förhållandet att den
ena gången till sådan såg framfördt husbehofsvirke lämnats oantastadt,
men en annan gång tagits i beslag, måste själffallet vara ägnadt att ytterligare
stegra missnöjet. I detta sammanhang vill utskottet erinra om
hvad öfverjägmästaren i Skellefteå distrikt i en till domänstyrelsen den
19 nästlidne februari afbiten skrifvelse härutinnan yttrar. Han anför,
att, af angifven orsak, det nästan blifvit en ren omöjlighet att för ortens
förbrukning och för delägarne i byasågarna erhålla för hemmanens oundgängliga
husbehof erforderligt sågadt virke af mindre dimensioner, om
icke under viss kortare tid och under skärpt kontroll tillfälle bereddes
hemmansinnehafvare att få använda dessa sina sågar till ursprungliga
ändamålet: husbehofsförsågning. Det lärer alltså vara af behofvet påkalladt

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

att råda bot för detta öfverklagade missförhållande, och vill utskottet härvid
framhålla, hurusom det icke kan anses annat än billigt, att befolkningen
får vid närmast liggande såg — af hvilken beskaffenhet den vara
vill — försäga det undermåliga virke, som är för dess husbehof oundgängligt.
Första villkoret härför är, att för detta behofs tillgodoseende främst anlitas
den virkestillgång, som genom redan tillåten afverkning står gårdsägaren
till buds såsom afverkning för odling eller enligt fastställd hushållningsplan
m. in., så att endast för det, som därutöfver erfordras, finge anlitas
den utvidgade rätt, hvarom nu är fråga. Därjämte måste denna rätt så regleras,
att ej det med lagen afsedda skyddet för skogen äfventyras. I sådant
afseende har motionären ifrågasatt visst angifvet förfarande. Att emellertid,
som motionären föreslagit, hemmansägaren skulle utan föregående
utstämpling af det undermåliga virket vara berättigad att till sågen framföra
detsamma, torde icke böra obetingadt tillstädjas. Det synes utskottet
kunna ifrågasättas att för reformens genomförande använda följande sätt
att gå till väga. När en hemmansägare för sitt oundgängliga husbehof vill
försäga undermåligt virke å såg, som ej är att anse som husbehofssåg,
bör han anmäla sig hos vederbörande revirförvaltare och begära, att det
för behofvets täckande af honom uppgifna nödvändiga antal timmer å rot
utstämplas. Sådant skall då ske genom vederbörande skogsbetjänts försorg
och hemmansägaren därefter utan äfventyr vara berättigad att å
hvilken såg som helst försäga ifrågavarande virke. Visar sig sedan, att
det sålunda försågade virket ej användes till husbehof, bör bötesansvar
inträda. Den med utstämplingen förenade kostnad bör enligt utskottets
mening utgå af statsmedel. Utskottet håller före, att med bestämmelser
af nu ifrågasatt slag de väsentliga anledningarna till missnöje mot förordningen
i ifrågavarande del skulle undanröjas, utan att dess effektivitet
därigenom äfventyrades.

Såsom ofvan nämnts, innehöll 1874 års förordning bestämmelse om
att virke, som olofligen afverkats, skulle tagas i beslag och dömas förbrutet.
Rätt att i beslag taga sådant virke tillkom allmän åklagare,
tjänsteman och betjänte vid skogsstaten samt tullstatens tjänstemän, desse
sistnämnde inom hamn och lastageplats. Rättighet att utföra åtal i sådana
mål ägde endast allmän åklagare och jägeribetjäning, på sätt gällande författningar
stadga, hvarför tulltjänsteman, som gjort beslag, därom skulle
göra anmälan hos allmän åklagare eller jägeritjänsteman. Medel, som
inflöto genom försäljning af virke, som enligt författningen var beslag
underkastadt, skulle fördelas så, att en tredjedel skulle tillfalla kronan och
två tredjedelar åklagaren, dock att, därest annan behörig person verkställt
beslaget, denne skulle af åklagareandelen undfå hälften. Stadganden om

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

sättet för beslagtaget virkes försäljning saknades däremot i förordningen.
Till en början lärer sådan försäljning — liksom af allt annat kronan tillhörigt
virke, afsedt för afsalu — hafva ägt rum genom Konungens befallningshafvandes
försorg. Då emellertid försäljningarna härigenom fördröjdes
och särskilt på grund af den dåvarande bevakningspersonalens
fåtalighet svårigheter yppade sig att på ett tillfredsställande sätt bevaka
beslagtaget virke, utbildade sig snart nog den praxis, att sådant virke
omedelbart efter beslaget och i regel under hand försåldes, oftast innan
det dömts förbrutet. Det inträffade då ofta, att den, från hvilken beslaget
skedde, återköpte sitt virke, särskilt därför att annan köpare i
månget fall ej stod att finna. Huruvida detta skett till underpris,
kan utskottet ej vitsorda, men möjligheten häraf är icke utesluten. I alla
händelser blef följden af denna underhandsförsäljning, att allmän kontroll
därå uteslöts. Hvarken 1888 eller 1903 års författningar införde bestämmelser
om sätt för försäljning af beslagtaget virke. Då i de år 1903
antagna förordningar om vård af enskildes skogar och om skyddsskogar
bestämmelser meddelats om sättet för försäljning af beslagtaget virke,
men ej liknande stadganden infördes i dimensionslagen, torde detta berott
på att man så litet som möjligt ville ändra sistnämnda författning. Förhållandena
kvarstå således i detta afseende oförändrade utan att emellertid
vidare uppbäras af de skäl, som framkallat dem. Genom anställande
numera af en talrikare bevakningspersonal har anledningen till en snabb
försäljning af beslagtaget virke delvis försvunnit. De i motionen påpekade
olägenheter i det rådande systemet framstå därför än klarare, och en ändring
i lagstiftningen till desammas afskaffande torde vara af behofvet påkallad.
Motionären har i detta afseende föreslagit, att då virke intill en viss
minimikvantitet beslagtagits, försäljning skulle ske å offentlig auktion, eller
att köpeanbud å det beslagtagna eller andelar däraf finge af spekulanter ingifvas
till revirförvaltaren före viss genom annons i ortens tidningar angifven
dag. Till ledning för lagstiftningen torde härvid lämpligen kunna tjäna
de bestämmelser, som äro gällande för försäljning af skogsalster från
statens skogar, äfvensom de stadganden angående beslagtaget virkes försäljning,
som finnas införda i lagen angående vård af enskildes skogar 9 §
och lagen angående skyddsskogar 5 §. Regeln är, att dessa försäljningar
skola ske å offentlig auktion, hvilken enligt sistnämnda båda lagar skall
förrättas af åklagaren. Endast smärre virkespartier för statens räkning
äger jägmästaren i allmänhet under hand försälja, och blott om vid utlyst
auktion å större parti antagligt anbud ej afgifvits, kan jägmästaren
erhålla förordnande af Konungens befallningshafvande eller domänstyrelsen
att under hand försälja äfven sådant parti. Det föreslagna sättet om in -

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

fordrande af anbud torde ock i vissa fall vara lämpligt. Fall kunna emellertid
äfven tänkas, då försäljning direkt under hand bör lämpligen
äga rum. Utom då fråga är om smärre virkespartier, torde sådant blifva
erforderligt, när till följd af stundande islossning en snar försäljning är
af nöden, äfvensom när eljest förhållandena därtill föranleda. Hvilka bestämmelser
som härutinnan kunna finnas erfoi''derliga, torde anställd
utredning närmare gifva vid handen. Det kan ifrågasättas, om ej jämväl
i administrativ väg utfärdade bestämmelser rörande en från vederbörande
öfverjägmästares sida utöfvad kontroll skulle vara värdefulla.

Då de bestämmelser, 1874 års förordning innehöll angående förbud
mot fritt förfogande af undermåligt virke, kunde blifva till hinder
för en sund skogsvård, i det denna ofta kräfver afverkning af undermålig
skog för beredande af utrymme för duglig skogsåterväxt, medgaf
lagen ägare till skog, för hvilkens ordentliga skötsel och vård fordrades
afverkning af undermåligt virke, att, om han ville låta skeppa eller såga
detta virke, anmäla sig hos vederbörande revirförvaltare, hvilken efter
verkställd undersökning ägde, därest sådan afverkning befanns öfverensstämma
med grunderna för god skogshushållning, gifva tillstånd till afverkning
för skeppning eller sågning, dock att träd, som vid storändan
höll fem decimaltum eller mera i genomskärning, ej finge afföras, innan
det genom förrättningsmannens försorg blifvit med kronomärke stämpladt.
Ville ägaren sig till säkerhet hafva virke jämväl af mindre dimensioner
stämpladt, var han därtill berättigad. Begärdes sådan förrättning före
den 1 juni, skulle, där så ske kunde och skogsägaren det äskade, undersökningen
och utstämplingen företagas i sammanhang med de utsyningsförrättningar
å kronans skogar, som under året förekommo. Jordägaren
skulle ej vara pliktig att för ofvannämnda utsyning eller stämpling vidkännas
annan kostnad än godtgörelse till förrättningsmannen för den
tid, förrättningen å stället upptog, i hvilket afseende jordägaren skulle
erlägga såsom arfvode för hvarje dag fem kronor äfvensom förse förrättningsmannen
med kost och husrum eller gifva ersättning därför. Denna
blef längre fram bestämd att utgå med tre kronor per dag. 1 sammanhang
med 1882 års förordning och för att ytterligare befordra en rationell
skogsvård stadgades, att den utsyning af undermåligt virke, hvarom
nyss nämnts, skulle verkställas utan kostnad för jordägaren, därest skogen
vore indelad till ordnad hushållning enligt plan, som blifvit af skogsstyrelsen
godkänd, samt utsyningen afsåge virke, som enligt planen vore
bestämdt att afverkas. Dessa bestämmelser kvarstodo oförändrade i 1888
års förordning och undergingo ingen väsentlig förändring genom 1903
Bill. till Eiksd. Prot. 1906. 7 Sami. 23 Häft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

års lagstiftning. Ifrågavarande stadganden gåfvo tidigt nog anledning till
missbelåtenhet. Då ersättning till förrättningsmannen skulle utgå per dag
och en mindre skogsägare gifvetvis icke kunde erhålla utsyning annat än
å smärre virkespartier, kunde en förrättning, hvilken under sådana förhållanden
ofta nog icke erfordrade en hel dag, blifva rätt betungande för
nyss nämnde skogsägare i förhållande till de obetydliga trädpartier, han
till fritt förfogande fick utsynade. Den lindring, bestämmelserna om fri
utsyning, när skogen indelats till ordnad hushållning, voro afsedda att medföra,
har aldrig blifvit af betydelse, då endast ett fåtal indelningsplaner
ingifvits till skogs- eller numera domänstyrelsen. När utsyningar för
ifrågavarande ändamål begärdes, blef det ock vanligt att särskildt större
skogsägare anhöllo att på samma gång få utsynad jämväl den fullmåliga
skog, de önskade afverka. En sådan ur skogsvårdssynpunkt synnerligen
fördelaktig begäran blef ock enskildt af utsyningsförrättaren villfaren, men
då för denna extra förrättning några särskilda bestämmelser naturligen
icke funnos meddelade angående den ersättning, skogstjänstemannen därför
till äfventyrs skulle bekomma, inträffade det, att enskilda aftal härom
uppgjordes. Detta förhållande gaf snart anledning till missbelåtenhet hos
befolkningen. Man ansåg, i regel utan fog, att jägmästarne här erhöllo
en extra ersättning af den enskilde större skogsägaren för att gynna denne
på deras bekostnad, som ej läto företaga dylika extra utsyningar. I och
för sig af stor betydelse för skogsvården, blefvo således dessa förrättningar
ägnade att hos befolkningen uppväcka misstro mot skogstjänstemannen.
Härtill kan ock hafva bidragit, att förrättningsman betingat sig särskild
ersättning per träd i de enstaka fall, då stöi’re skogsägare någon gång
enskildt anmodat honom att i samband med uppgörande af indelningsplaner
å deras skogar, därvid taxering skett medelst trädräkning, såsom
extra afverkning utsyna och utstämpla undermålig och skadad skog. Domänstyrelsens
cirkulär den 27 januari 1903 förutsätter numera emellertid,
att sådana taxeringar väl kunna uppgöras i samband med afverkningsplanerna,
men äger jägmästaren att härför utfå ersättning af statsmedel.
Det är numera endast den särskilda kostnaden för handtlangning vid dessa
förrättningar, den enskilde skogsägaren får bekosta. Det har vidare uppgifvits,
att när utsyningsförrättning begärts efter den 1 juni, jägmästaren
för att under året utföra densamma betingat sig särskild godtgörelse af
skogsägaren, och skulle detta i sin mån gifvit anledning till missbelåtenhet.
Angående ersättning för utsyningsförrättningar i detta fall innehåller
icke någon af dimensionslagarna bestämmelser, och lärer det därför vid
något tillfälle hafva inträffat, att en jägmästare härför betingat sig sär -

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

skild reseersättning. Numera är i alla händelser förhållandet så ordnadt,
att jägmästaren tidigt på sommaren till öfverjägmästaren ingifver förteckning
å de förrättningar, han under återstoden af året har att utföra, äfvensom
plan öfver deras ordningsföljd, och sedan ifrågavarande förslag af
öfverjägmästaren granskats och godkänts, varder detsamma i god tid, innan
förrättningsmannen afreser, offentligen kungjordt. Härigenom äro således
ifrågavarande förrättningar underkastade den offentlighet, som bör utgöra
garanti mot sist anmärkta förhållande. I allt fall kvarstå, såsom af ofvanstående
redogörelse framgår, bestämda anledningar till missbelåtenhet med
dimensionslagens bestämmelser i här ifrågavarande afseende.

Då lagen närmast afser skogsskydd och för det ändamålet pålagt
den skogsägande befolkningen vissa rätt betydande inskränkningar i dispositionsrätten
till skogen, synes det utskottet, som om ej någon åtgärd till
undanröjande af berättigade anledningar till missbelåtenhet med densamma
borde försummas. Och särskild! i här förevarande afseende gäller
det att förändra sådana bestämmelser, hvilka hos befolkningen visat sig
ägnade att uppväcka misstro till skogstjänstemännens opartiskhet. Ur
desses synpunkt lärer därför också en reform vara att förorda. Densamma
bör bidraga till stärkande af skogsstatens i ifrågavarande trakter
ofta synnerligen ömtåliga och grannlaga ställning.

Till utveckling af motionärens förslag till förbättringar i ifrågavarande
afseende vill utskottet för sin del förorda bestämmelser i följande
riktning. All den undermåliga skog, som för rationell skogsskötsel behöfver
afverkas, och hvilken man önskar erhålla till fritt förfogande, bör
utstämplas. Men samtidigt bör äfven medgifvas den ur synpunkten af en
god skogsvård betydelsefulla utstämplingen af den fullmåliga skog, som
man önskar afverka. För att vid samtliga dessa utsyningar förekomma
ofvan berörda anledningar till misstroende från befolkningens sida mot de
tjänstförrättande utsyningsmännen vore det lämpligt, att all enskild ersättning
till desse, utgående vare sig enligt nu gällande författningar eller
på grund af enskild uppgörelse, helt förbjödes och ersättning i stället utbetalades
af staten. Härigenom finge ock vederbörande skogstjänsteman
en i förhållande till skogsägaren mera oberoende ställning. Ifrågasättas
kunde, om man, såsom i lagen angående skyddsskogar, borde stanna härvid
och göra ifrågavarande utsyningar fullt afgiftsfria för skogsägaren.
Skäl kunde ju härför andragas, men synes det utskottet, som om man
därmed lämnade tillfälle öppet för påkallande af utsyningar, utan att
verkligt behof ur synpunkten af skogens rationella skötsel därtill förelåge.
Med hänsyn bland annat härtill torde skogsägaren böra ersätta staten den

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

med förrättningen förenade kostnad, och vore det i sådant afseende ur
flere synpunkter fördelaktigt, om ersättning utginge per träd och kubikmassa,
i likhet med hvad som är gällande enligt kungörelsen den 11 december
1903 angående afgäld för utsyning af virke i vissa fall inom de
sex norra länen. Härmed vunnes till en början öfverensstämmelse i förevarande
afseende mellan nu ifrågavarande skogsägare och sådana inom
samma trakter boende kronohemmans och nybygges åbor äfvensom skatteoch
frälsehemmansägare samt ägare af sågverk med s. k. privilegierad
stockfångsträtt, hvilka endast efter utsyning få disponera sin skog. Vidare
skulle ett sådant sätt för utsyningsafgifternas bestämmande helt visst medföra
någon lättnad för de mindre skogsägarne därigenom, att utsyningsafgifterna
särskildt för det smärre virket, hvilka enligt kungörelsen den
11 december 1903 äro beräknade till endast 2V2 öre per kubikmeter,
skulle ställa sig billigare än hvad nu kan blifva förhållandet med ersättning
per dag. Debitering och uppbörd af ifrågavarande afgifter torde
kunna ske i likhet med hvad förhållandet är med afgifterna enligt nyssnämnda
kungörelse, d. v. s. i sammanhang med kronoskatterna på sätt i
kungl. brefvet den 13 juni 1890 är stadgadt. För att slutligen bereda
skogsägarne möjlighet att utan större tidsutdräkt erhålla sina ifrågavarande
utsyningar vore det lämpligt, att därtill användes ej blott, såsom nu, jägmästare
och assistenter, utan ock att den för bland annat Västerbottens
och Norrbottens län för närvarande anställde skogsingenjören kunde vid
skogsförrättningars handläggning biträda med utsyningar.

Med stöd af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta verkställa utredning samt, i den mån
densamma därtill gifver anledning, förelägga Riksdagen
förslag till ändringar i förordningen angående åtgärder
till förekommande af öfverdrifven afverkning å ungskoginom
Västerbottens och Norrbottens län den 24 juli
1903 i syfte

a) att hemmansägare eller åbo, under förutsättning
af nödig kontroll, berättigas att äfven vid andra
sågar inom länen än husbehofssågar till oundgängligt
husbehof låta försäga undermåligt virke;

b) att tillfredsställande bestämmelser må åstadkommas
rörande sättet för försäljning af beslagtaget
virke; samt

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

c) att afgifter för de i 3 § 1 mom. omförmälda
utsynings- och utstämplingsförättningar erläggas till
staten i stället för till förättningsmannen.

Stockholm den 13 mars 1906.

På lagutskottets vägnar:
C. A. SJÖGRÖN A.

Herr Hedenstierna har begärt få antecknadt, att han icke deltagit
i detta ärendes behandling inom utskottet.