Lagutskottets Utlåtande N:o 24 (Utlåtande 1905:LU24 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

iV;o 24.

Ank. till Eiksd. kansli den 2 mars 1906, kl. 3,30 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion rörande ändring i lagen
angående tillsättning af prästerliga tjänster, i syfte att de
konsistoriella pastoraten må blifva likställda med de r egala,
i afseende å kallande af fjärde profpredikant.

Till behandling af lagutskottet har hänvisats en inom Andra
Kammaren af herr K. Karlsson i Mo väckt motion, n:o 30, af följande
lydelse:

»Lagen angående tillsättning af prästerliga tjänster den 26 oktober
1883 stadgar, att församling på frågodag för beredande af val till
kyrkoherdetjänst äger, om hon det önskar, begära, att uppgifven prästman
skall såsom fjärde profpredikant på förslaget uppföras. År fråga
härom lagenligt väckt, skall genom öppen omröstning församlingens
önskan utrönas. Därvid får endast den, som själf är tillstädes och
äger behörighet att i frågan talan föra, i omröstningen deltaga. Hvar
röstandes mening skall för eu röst räknas I

fråga om regala gäll erfordras blott, att mer än hälften af de
i omröstningen deltagande, men rörande konstitoriell kyrkoherdetjänst
kräfves, att mer än hälften af hela antalet af de i den justerade vallängden
uppförda röstberättigade förenat sig att till fjärde profpredikant
begära samma prästman.

Bill. till Riksd. Prof. 1905. 7 Sami. 20 Häft. (N:o 24.)

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

Regala och konsistoriella gäll äro således likställda i fråga om
rätt att kalla fjärde profpredikant, men gäller det att begagna denna
rätt, blir skillnaden mycket stor, ity att många af de sistnämnde icke
kunna tillgodogöra sig den förmån, som lagen uppenbarligen velat
tillförsäkra dem. Detta beror på den högst olika kvalificerade röstöfvervikten.

Såsom förhållandena gestalta sig på flera ställen i vårt land,
särskilt i de båda norrländska stiften, är det hart när omöjligt att
få en fjärde profpredikant uppförd på förslag.

Församlingarna äro nämligen mestadels mycket vidsträckta och
folkrika, och pastoraten bestå oftast af flera socknar; i en eller flera
af annexförsamlingarna finnes komminister eller kapellpredikant boende,
hvilken på uppdrag sköter församlingens pastoralvård. Då numera
predikoprof för komministers- och kapellpredikantstjänst ofta aflägges
i annexförsamlingens kyrka och annexförsamlingen ensam får välja
sin präst, så kommer sådan församling att i sitt förhållande till moderförsamlingen
känna sig isolerad eller själfsiändig och litet eller intet
bryr sig om val af kyrkoherde. Under sådana förhållanden blir det
praktiskt omöjligt att i konsistoriel!!, gäll få erforderlig röstöfvervikt
för kallande af fjärde profpredikant i Norrland.

Och dock torde det vara just i Norrland, som den ifrågavarande
rätten borde komma till användning, ty där gör sig ofta behofvet
däraf gällande på ett helt annat sätt än i sydligare belägna stift med
i regel kortare afstånd, bättre kommunikationer samt i följd däraf
mera lättskötta pastorat. Under det att fjärde profpredikant ofta kallas
och utnämnes i de sydligare stiften, inträffar sådant nästan aldrig i
de båda norrländska, om än önskvärdheten och behofvet däraf äro
aldrig så tydliga. Ibland göras försök, men frågan får förfalla, emedan
erforderlig röstöfvervikt ej kan hopbringas; oftast afstår man dock
ifrån försöket, emedan man inser omöjligheten att lyckas.

På kyrkoherdarne i Norrlands större pastorat ställas stora kraf,
så stora, att icke hvarje prästman kan fylla dem, hur god än viljan
må vara. Det händer därför och måste helt naturligt hända, att otillfredsställande
förslag upprättas. Domkapitlen äro bundna af de prästerliga
befordringslagarne, och församlingarna af den erforderliga stora röstöfvervikten.

Den fördel, som berörda lag velat tillförsäkra samtliga pastorat
med rätt att välja kyrkoherde, blir sålunda för de konsistoriella gällen,
särskild! i Norrland, en fördel på papperet utan praktisk betydelse,
under det att den förmån, som beredts de regala pastoraten, måste

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

betraktas som ett särskildt privilegium, hvarigenom dessa gäll komma
att intaga en undantagsställning, för hvilken tillräckliga skäl näppeligen
kunna anföras.

Har man velat bereda församlingarna en fördel, så är det svårt
att förstå, hvarför man på samma gång gjort den så svåråtkomlig, att
många af dem faktiskt beröfvas möjligheten att begagna sig däraf.

Man behöfver väl icke befara, att de konsistoriella gällen skola
vara utsatta för frestelsen att missbruka rätten i fråga mer än de regala;
de veta ju, att, om de begagna sig af kallelserätten, de afhända
sig beslutanderätten och bli därigenom, liksom de regala, beroende af
Kung]. Maj:ts på sakliga skäl grundade beslut.

Skall rätten att kalla fjärde hofpredikant bli praktiskt användbar
i de konsistoriella församliugarna särskildt i de norrländska stiften, så
erfordras en lagförändring i den riktning, att den nu föreskrifna röstöfvervikten
nedbringas; enklast torde vara, att, de bestämmelser, som
nu gälla regala pastorat, blifva gällande äfven för de konsistoriella.

På grund af hvad jag här haft äran anföra, får jag vördsamt
hemställa, att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t täcktes anhålla,
det Kungl. Maj:t måtte föreslå sådan ändring i lagen angående tillsättning
af prästerliga tjänster den 26 oktober 1883, att, med afseende å
kallande af fjärde profpredikant, de konsistoriella pastoraten blifva likställda
med de regala.»

Rätt att kalla fjärde profpredikant var före ikraftträdandet af lag
angående tillsättning af prästerliga tjänster den 26 oktober 1883
medgifven endast i fråga om kyrkoherdebefattningar i regala gäll.
Enligt 1686 års kyrkolag skulle biskopen afgifva förslag till besättande
af sådana gäll, men församlingen tilläts att i underdånighet begära en
eller annan prästman, som den förmenade vara därtill bekväm, hvarefter
Kungl. Maj:t ville utnämna en af de föreslagna eller ock annan, som
Kungl. Maj:t själf känt och visste vara befordran värdig. Genom
prästerskapets privilegier den 16 oktober 1723 utvidgades församlingens
rättigheter i afseende på tillsättandet af kyrkoherdebeställningarne
i de regala pastoraten så, att församlingen fick yttra sig öfver
de af domkapitlet föreslagna. Dessa skulle profpredika och församlingen
därefter bland dem eller andra på sitt förslag uppföra tre. Så
väl domkapitlets förslag som församlingens, det senare åtföljdt af dom -

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

kapitlets påminnelser, insändes till Konungen. Förordningen angående
prästval den 5 juni 1739 lade uttryckligen domkapitlets förslag till
grund för tillsättningsåtgärderna och bestämde de föreslagnas antal
till tre. Sedan dessa hållit profpredikningar, inträdde vid regala pastorat
församlingens rätt att, ifall den ej åtnöjdes med de af domkapitlet
föreslagna, »begära ännu en till att låta höra sig», och sedan af dessa
fyra genom val utse tre, hvilka skulle hos Kung). Maj:t af domkapitlet
föreslås. Var gället konsistoriel!!, motsvarades denna rättighet af en
annan, som sedermera bortfallit, nämligen den att hos Kungl. Magt
anföra besvär öfver förslag, med hvilket församlingen icke fann sig
nöjd. Förordningen om prästval den 1 april 1843 innehöll i förevarande
hänseende, att vid val till regala pastorat församlingen, om den det
önskade, ägde att begära fjärde profpredikant, hvilken skulle uppgifvas
å frågodagen, hvarefter omröstning skulle företagas. Om de flesta
närvarande förenade sig om en och samma person till fjärde profpredikant,
skulle konsistorium, efter föregången pröfning af den föreslagnes
skicklighet och förtjänst, genom utslag afgöra, huruvida han skulle
som fjärde profpredikant å förslaget uppföras eller icke. Eu med anledning
af 1868 års kyrkomötes framställning om den gällande kyrkolagens
omarbetning tillsatt kommitté afgaf därefter den 2 oktober 1873
förslag till ny kyrkolag och hufvudsakligen på grundval af hvad nämnda
lagförslag i sitt 15 kap. innehöll tillkom lagen om tillsättning af prästerliga
tjänster den 26 oktober 1883.

Nämnda kommitté förmälte sig, med afseende å af 1868 års kyrkomöte
gjordt uttalande, att församlingarna borde erhålla större inflytande
vid tillsättningen af själasörjare än dem för det dåvarande tillkomme,
visserligen anse, att den samverkan mellan kyrkostyrelse och församling,
hvilken enligt gällande lagstiftning i allmänhet ägde rum vid tillsättning
af prästerliga tjänster, fortfarande borde såsom regel fasthäflas.
Då emellertid någon motsvarighet till den säkerhet mot ett olämpligt
val, som vid tillsättande af konsistoriel! kyrkoherdetjänst skulle ligga
i det af domkapitlet upprättade förslaget, torde kunna sökas i den församlingens
enhällighet, som, därest församlingen finge utanför ett dylikt
förslag kalla präst, borde fordras såsom villkor för att på kallelsen skulle
kunna fästas afseende, förklarade kommittén sin mening vara, att lagen
icke borde göra det omöjligt för en konsistoriel! församling att, oberoende
af domkapitlets förslag, till kyrkoherde erhålla den prästman,
som hela församlingen omisskänneligen önskade, därest han eljest pröfvades
vara till tjänsten fullt behörig. Kommittén föreslog därför, att
vid tillsättning af konsistoriel! kyrkoherdetjänst församlingen måtte be -

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

rättigas att i likhet med hvad vid tillsättning af regalt pastorat vore
medgifvet, på frågodag kalla fjärde profpredikant att på förslaget uppföras
och vid valet komma under omröstning jämte de af domkapitlet
föreslagna, dock under villkor att han blifvit kallad af minst tre fjärdedelar
af hela antalet af församlingens efter vallängden röstberättigade
medlemmar.

Vid granskning af berörda förslag erinrade högsta domstolen, att
det ytterst eller högst sällan, om någonsin, kunde väntas, att åtminstone
i städer eller större landsförsamlingar de röstberättigade skulle så talrikt
infinna sig, att tre fjärdedelar af de i röstlängden uppförda komme
tillstädes, än mindre att detta antal skulle kunna vara ense om att till
fjärde profpredikant begära samme prästman, i följd hvaraf de konsistoriella
pastoratens ifrågasatta rätt i detta afseende skulle blifva mera
ett sken än en verklighet. För att göra det åtminstone möjligt att i
alla pastorat begagna den föreslagna rätten tillstyrkte högsta domstolen
därföre, att orden »minst tre fjärdedelar» i kommitténs förslag
ändrades till »mera äu hälften».

Med sistnämnda uppfattning öfverensstämma de af motionären
anförda stadgandena rörande kallande af fjärde profpredikant i 27 § af
1883 års lag. Utskottet erinrar i detta sammanhang tillika om bestämmelsen
i 41 § 2 mom. af nämnda lag, enligt hvilken konsistoriel! kyrkoherdetjänst,
då af församlingen till fjärde profpredikant begärd prästman
blifvit å förslaget uppförd och vid valet ställd under omröstning,
tillsättes af Konungen, som dock därvid är bunden af förslaget. Församlingens
begäran af fjärde profpredikant har sålunda i detta fall
ansetts innebära, att församlingen, såvidt angår tillsättande för den
gången af den lediga kyrkoherdetjänsten, eftergifver den församlingen
eljest tillkommande rätt att vid valet utkora en af de tre å förslaget
uppförda.

Förevarande motion afser nu en utsträckning af rätten att beträffande
konsistoriel! kyrkoherdetjänst kalla fjärde profpredikant, så
att för sådan kallelse skulle erfordras endast, att mera än hälften af de
i omröstningen deltagande vore därom ense i likhet med hvad för närvarande
gäller beträffande regala pastorat. Såvidt utskottet kan finna,
möta inga betänkligheter mot en sådan lagändring. Att det hos de
svenska statskyrkoförsamlingarna är ett allt starkare framträdande behof
att få ökadt inflytande beträffande prästerskapets tillsättning, anser
utskottet oförnekligt, och för kyrkans egen skull lärer det vara af vikt
att berörda behof blir så vidt möjligt tillfredsställdt. En lämplig och
befogad eftergift åt denna fordran på större medverkan vid utseende

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

af själasörjare är enligt utskottets mening att på sätt nu föreslagits
utsträcka rätten att kalla fjärde profpredikant.

De särskilda skäl, som af motionären anförts till stöd för den af
honom föreslagna utvidgade kallelserätten, synas utskottet äga fullgiltighet.
. Det lärer icke kunna förnekas, att den rätt att kalla fjärde
profpredikant, som med afseende på de konsistoriel^ pastoraten redan
finnes, särskildt i vissa delar af vårt land, där pastoraten hafva en vidsträckt
omfattning, sällan och endast med stor svårighet kan göras
gällande. Väl bör enligt utskottets mening kyrkostyrelsens samverkan
med församlingen i fråga om tillsättning af själasörjare såsom regel
upprätthållas, men om förevarande förslag genomföres, lärer detta icke
komma att väsentligc-n rubba den kyrkliga statsmyndighetens inflytande
i förevarande hänseende. Det har ju icke ifrågasatts, att konsistoriel!
församling skulle äga både att under vissa villkor kalla fjärde profpredikant
och att, sedan denne jämte andre prästmän uppförts på förslaget,
bland de sålunda föreslagna själf utse en och troligen fjärde
profpredikanten till sin kyrkoherde, utan Kungl. Maj:t skulle äga att såsom
hittills välja bland de å förslaget uppförde. Något missbruk af
ifrågavarande rättighet till kyrkans skada genom ovärdige och olämplige
personers utseende till kyrkoherdar lärer med hänsyn härtill icke
vara att befara.

På grund af det anförda hemställer utskottet,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
måtte i skrifvelse till Kung). Maj:t anhålla, det täcktes
Kung]. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring af lagen angående
tillsättning af prästerliga tjänster den 26 oktober 1883,
att med afseende å rätten att kalla fjärde profpredikant
de konsistoriella pastoraten blifva likställda
med de regala.

Stockholm den 2 mars 1905.

På lagutskottets vägnar:
v ERNST TRYGGER.

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

Reservation

af herrar Trygger, Hedenstierna, grefve Lewenhaupt, Ridderbjelke,
E. Lorentz Petersson och Redelius.

Herrar Bandqvist, Lilliesköld och F. Andersson hafva begärt få anteckna^,
att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.