Lagutskottets Utlåtande N:o 24 (Utlåtande 1901:LU24 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

N:o 24.

• * ’• » '' 1 t • ? '' 1.‘ : i . . - ; ’ • ; i.; ’ y . ''’'' 1 , ’ ‘ ; : 1 ’

Ant. till Riksd. kansli den 8 mars 1901, kl. 2 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t i fråga om upphäfvande af dödsstraffet.

Andra Kammaren har till lagutskottet hänvisat en af herr M. F.
Nyström inom samma kammare afgiiVen motion, n:o 110, af följande
lydelse:

»Frågan om dödsstraffets fullständiga borttagande ur allmänna strafflagen
har upprepade gånger varit föremål för Riksdagens pröfning.
Redan vid 1862—1863 årens riksdag, då den nya strafflagen förelåg
till behandling, väcktes inom bondeståndet förslag om dödsstraffets
fullständiga upphäfvande, hvilket också vann understöd af flere bland
detta stånds främste män och efter votering af bondeståndet antogs.
Vid den sista ståndsriksdagen år 1866 väcktes inom bondeståndet motion
om dödsstraffets suspenderande på 10 år för att under tiden vinna
erfarenhet, om detsamma efter den tiden kunde utan olägenhet afskaffas.
Bondeståndet godkände enhälligt denna motion, men den afslogs af
ridderskapet och adeln samt af borgareståndet, hvilka antogo lagutskottets
afstyrkande utlåtande. Frågan kom åter före vid 1867 års
riksdag genom en inom Andra Kammaren väckt motion om dödsstraffets
upphäfvande, hvilken, af lagutskottet afstyrkt (med 8 röster mot 7),
likväl vann Andra Kammarens bifall, dervid 103 stodo mot 53, under
det att den i Första Kammaren föll med endast eu rösts majoritet (39
mot 38). År 1868 väcktes liknande motioner i båda kamrarne, och
denna gång tillstyrktes de af lagutskottet, men afslogos af båda kamrarne,
hufvudsakligen på den grund, att regeringens främste man,

Bill. till Jlikstl. Prut. 1901. 7 Sami. 19 lläft. (N:o 24.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

justitiestatsminister!! friherre De Geer, redan vid motionernas remitterande
till utskottet, förklarat, att den begärda reformen icke hade att
vänta regeringens sanktion så snart efter den nya strafflagens antagande
samt att bestämmelserna i denna vore sådana, att dödsstraffet kunde
anses vara faktiskt upphäfdt. Icke desto mindre väcktes redan 1872
inom Andra Kammaren ny motion i ämnet, men, afstyrkt af lagutskottet,
delade den sin närmaste föregångares öde.

Frågan hvilade nu i 21 år eller till 1893, då den åter upptogs af
två stockholmsrepresentanter, herrar Ekman och Wavrinsky, af hvilka
den förre med instämmande af 19 kammarens ledamöter föreslog dödsstraffets
upphäfvande, under det att den senare önskade dess suspenderande
och ersättande med lifstids straffarbete under så lång tid, att
erfarenhet måtte vinnas, huruvida rättssäkerheten kunde tryggas, utan
att afrättningar ega rum.

Lagutskottet, till hvilket dessa motioner remitterades, stälde sig
nu, såsom flera gånger förut, afvisande mot motionerna, dervid såsom
skäl förebärande, dels att afrätta in garna under åren 1865—89 varit så
få, dels att landets upplysta mening fordrade dödsstraffets bibehållande,
dels slutligen att dödsstraffet vore ett statens berättigade nödvärn, i
det att det vore omöjligt förhindra, att till lifstids straffarbete dömda
mördare föröfvade nya mordgerningar.

Då frågan förekom till behandling i kamrarne, godkändes utskottets
afstyrkande utlåtande, i Första * Kammaren utan debatt, i den Andra
efter en stunds öfverläggning, dervid flere talare, bland dem de båda
motionärerna, med värme förde humanitetens talan.

Då jag, trots det kyliga mottagande ifrågavarande motion rönte vid
1893 års riksdag, likväl vågar mig på att å nyo framlägga förslag i
samma rigtning, sker det i öfvertygelsen om nödvändigheten att ej för
de materiella intressena släppa ur sigte de stora humanitära frågorna,
i synnerhet om de äro så grundligt utdebatterade och så väl förberedda
för en slutlig lösning som den om dödsstraffets afskaffande.

Att anföra alla de skäl, som tala för dödsstraffets afskaffande, skulle
vara detsamma som att bemöta och vederlägga alla de invändningar, som
under den mer än den hundraåriga striden om dödsstraffet förts i alla kulturstater.
Dessa invändningar äro i sjelfva verket vederlagda, och äfven
reformens motståndare ha måst öfvergifva den ena positionen efter den
andra, många i så hög grad, att de till slut icke haft någon annan qvar
än den allra sista: non possiwius. 1893 års lagutskott kan icke längre
såsom skäl för sin motvilja anföra den förr så omhuldade afskräckningsteorien;
det åberopar sig ej, såsom forna tiders lagstiftare, på Mose lag;

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

det talar ej om dödsstraffets rättmätighet; det har ingenting att säga
om statens pligt att afsöndra skadliga element, såsom den Boströmska
skolans anhängare under forna riksdagar gjorde. Det hänvisar i sjelfva
verket till förhållanden, som delvis tala till förmån för dödsstraffets fullständiga
upphäfvande, såsom att under de 25 åren 1865—1889 endast
9 afrättningar egt rum, delvis rör det sig med obestyrkta antaganden.
Såsom sådana måste nemligen betecknas talet om att landets upplysta
mening fordrar dödsstraffets bibehållande och att vårt lands fängelseväsen
ej skulle vara i stånd att förhindra nya mord af inspärrade, för
mord straffade förbrytare.

Att finna ett lands upplysta mening i en fråga som denna är .en
vansklig sak. År den att söka i Riksdagen, så visar denna fråga, liksom
många andra, att den undergår ständiga vexlingar. Vid 1863—1864
samt 1866 årens riksdagar uttalade sig bondeståndet för dödsstraffets
afskaffande, och detsamma gjorde äfven majoriteten vid 1867 års riksdag,
i det att då i begge kamrarne 141 ledamöter röstade för, under det att
92 röstade mot den då väckta motionen. Härefter vände sig vinden
och gick i en annan rigtning; huruvida den ännu håller i sig, återstår
att se.

Att den allmänna opinionen i närvarande stund ej är böjd för dödsstraffets
afskaffande, uppskrämd som den är af de ohyggliga brott, som
på sista tiden föröfvats och af lxvilka tidningspressen lemnat så utförliga
skildringar, är helt naturligt, men det-är lika naturligt, att denna opinion
stöder ;sig på just de skäl, som länge sedan vederlagts, och hvarom
den stora allmänheten ej kan förutsättas ega tillräcklig kännedom. Lagstiftaren
deremot är pligtig att känna och pröfva dessa skäl, och om de
befinnas ohållbara, är det hans oafvisliga pligt att låta dem fara och
fota sitt handlingssätt på andra grunder än en tillfällig opinion, äfven
om denna anser sig vara och uppträder under benämningen landets
upplysta mening.

Bland de skäl, som 1893 års lagutskott anförde till stöd för dödsstraffets
bibehållande, finner man äfven statens så kallade nödvärnsrätt
mot grafva brottslingar samt den fara, som alltid hotar samhället, så
länge sådana ännu äro i lifvet, äfven om de befinna sig inom fängelsets
murar. Detta skäl vederlädes under diskussionen i Andra Kammaren.
Det är, sade man, nödvärn, om en niding med lyftadt vapen hotar mitt
lif och jag för att rädda detta sjelf dödar, men om jag, sedan nidingon
bundits till händer och fötter, gör det, är det mord. Derom äro alla
ense; alla anse det vara orätt. Men det som är orätt för en, är det
ock för tio, för hundra, för tusen och för tiotusen, äfven om dessa tio -

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

tusen konstituera sig till ett samfund eller eu stat och stifta en lag, att
en bunden ogerningsman skall dödas. Detta är, såsom Olivecrona säger
i sin bok om dödsstraffet, icke nödvärn, utan hämnd — ett ovärdigt,
okristligt straffmotiv, som för öfrigt icke längre erkännes i den moderna
straffrätten. Men, invänder man, den fängslade brottslingen kan bryta
sig lös och begå nya brott, och samhället måste hafva rätt att skydda
sina medlemmar genom act taga förbrytarens lif. Härpå vill jag blott
svara, att sannolikheten härför är mycket ringa, hvilket äfven framhölls
under debatten i Andra Kammaren år 1893, dervid anfördes, att under
åren 1865—89 21 lifstidsfångar lyckades rymma, men att af dessa 17
genast ertappades, under det att 2 förlorade lifvet under rymningsförsöket.
Jag kan för öfrigt ej inse, hvarför det skulle vara svårare för
våra fängelser att hålla reda på de grofva och farliga brottslingarne, än
det är för dårhusen att hålla reda på sina patienter, hvilka i många fall
äro vida faidigare för den allmänna säkerheten än någonsin någon lifstidsfånge.
Man har likväl aldrig ifrågasatt att skydda samhället genom
att taga farliga dårars lif, och icke heller ha dårhusläkarne förklarat
sig oförmögna att oskadliggöra dem — en förklaring som för öfrigt,

och med rätta, skulle tolkas som en inkompetensförklaring att på ett

tillfredsställande sätt sköta det honom anförtrodda kallet. Väl må jag
medgifva, att vår fångvård lemnar åtskilligt öfrigt att önska, synnerligen
i fråga om bevakningspersonalens ställning, hvilket måhända gör denna
mindre lämplig att med fullt vaken blick fullgöra sina ofta svåra och
ansträngande åligganden, men detta är en sak, som bör och, med god
vilja hos de styrande, kan afhjelpas, och som derför icke bör utgöra
ett hinder för en i sig sjelf god och nödvändig reform.

Om nu dödsstraffet hvarken är berättigadt eller i något afseende
nödvändigt, och det derjemte är genom långvarig erfarenhet ådagalagdt,
att det ej verkar afskräckande på personer, som af vild lidelse
drifvas till brott, som är belagdt med dödsstraff, så är det tydligt, att

det enbart på dessa grunder borde afskaffas. Hvarje straff bör ju

ha till ändamål — förutom brottslingens oskadliggörande, hvilket kan
ske genom hans inspärrning — den felandes förbättring och upprättelse,
men huru skall detta kunna ske, om lifvet beröfvas honom'' och således
all möjlighet till förbättring afklippes? En talare i 1893 års Andra
Kammare invände, att denna upprättelse borde kunna ske äfven
i det kommande lifvet, men detta öfverensstämmer åtminstone ej med
vår kyrkolära, och äfven om antagandet vore sant, bör det ej förebäras
såsom ett skäl af dem, som hysa en motsatt åsigt. För dem
deremot, som hylla vår kyrkolära med dess lära om eviga straff, bör

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

det vara i högsta grad upprörande, att en menniska, vore hon ock
den mest förhärdade brottsling, genom lifvets förlust beröfvas möjligheten
att omvända och bättra sig, och jag kan ej förstå, huru den talare,
som tröstade 1893 års Andra Kammare med berättelsen om en omvänd
lifdömd, som frimodigt gick döden till mötes, hade hjerta att för denne
ende glömma alla dem, som veterligen gått samma väg i förhärdelse.
Det torde för öfrigt vara mer än tvifvelaktigt, huruvida en omvändelse,
åstadkommen under de förhållanden, om hvilka nu är fråga, kan kallas
verklig, och huruvida icke den tid, som förflyter mellan domen och
exekutionen, är väl kort för en beståndande sinnesändring, nog stark
att gifva seger i lifvets frestelser, om lifvet skulle återgifvits åt brottslingen.

Om samhället i och med dödsstraffets utöfvande begår en orättfärdig
handling, så är det klart, att det derigenom också ådrager sig
ett ansvar, ty om samhällena gäller detsamma som om individerna, att
deras gerningar skola följa dem efter. Huru detta ansvar drabbar samhället
eller på hvilken särskild punkt, är naturligtvis omöjligt att säga,
men att det i allmänhet fördröjer kulturutvecklingen, torde kunna med
visshet påstås. I ett fall kan man dock spåra omedelbara skadliga
följder, hvilka naturligtvis i sin ordning draga andra med sig och bidraga
till att sprida gift i samhällskroppen. Jag syftar här på den
förvildning i sinnena, som alltid inträder i och med dödsstraffets verkställande.
Denna förvildning var tydlig för alla och tog sig de brutalaste
uttryck, så länge afrättningarna voro offentliga, och det var ej sällsynt,
att samma dag, afrättningen egde rum, mordgerningar föröfvades af
personer, som öfvervarit densamma. Afrättningar verkställas visserligen
numera ej offentligt, i det att en kongl. förordning af år 1879 stadgar,
att de skola ske inom fängelserna, och de demoraliserande verkningarna
äro i följd deraf ej så i ögonen fallande, men att de icke desto mindre
inställa sig, är tydligt för hvar och en som egnar en, om ock blott
flygtig, tanke åt saken. Och jag vågar säga, att dessa verkningar icke
inskränka sig till allenast de sämsta befolkningslagren, utan att de i
följd af den solidaritet, som förenar oss alla, sträcka sig vida längre.
Man har varit i tillfälle att iakttaga detta under ransakningen med den
nyligen afrättade Nordlund. Hela den tidningsläsande allmänheten,
upprörd och förfärad öfver hans omenskliga gerning, har med den
högsta spänning väntat att dömen skulle falla, och många, många hafva
i fantasien gått bödeln i förväg och fröjdat sig öfver, att rättvisan
komme att gå hand i hand med deras blodtörst. Hvilket inflytande
denna spända förväntan måste utöfva på de allra råaste sinnena, kan

Lag utskottets Utlåtande N:o 24.

man lätt tänka sig. Å andra sidan, om samhället kände sig medansvarigt
med den missledde och fallne, om det uppfattade sin pligt
att återupprätta honom, under det att det effektivt skyddade sina medlemmar
mot den brottslige för den händelse han ej läte sig förbättras,
huru skulle ej detta återverka på sedernas förmildrande? Detta erkändes
ock i förbigående af 1893 års lagutskott, ehuru det ej vågade utdraga
konseqvenserna af sitt medgifvande.

Ett af skälen för dödsstraffets upphäfvande är, att eu domare kan
misstaga sig och till döden döma en oskyldig. Dylikt har dess bättre
ej på länge händt i vårt land, men det har så mycket oftare händt i
andra länder, och en af 1893 års Andra Kammares lagfarne ledamöter
uttalade sig just på den grunden för de då väckta motionerna.

Ett annat skäl är svårigheten, för att ej säga omöjligheten, att
bedöma den brottsliges sinnesförfattning, då brottet begicks. Ju mer
fasaväckande ett brott är, desto större anledning har man att antaga,
att föröfvaren af detsamma varit utsatt för psykiska inflytelser, för hvilka
han ej kan göra reda, och öfver hvilka han haft ingen som helst kontroll.
Ett mord, begånget i vrede, af hämd, svartsjuka, vinningslystnad
eller under rusets inflytande, låter förklara sig, men det fins andra, som
ej alls kunna förklaras, då brottslingen icke visste hvad han gjorde, då
han liksom greps af en för honom främmande magt, som dref honom
att begå brottet. Ögonblicket derefter kan han vara till utseendet normal,
och en tillkallad läkare skall kanske finna sig nödsakad förklara,
att han icke kunnat upptäcka något abnormt i brottslingens själstillstånd.
När nu enligt strafflagens 14 kap. uppsåtligt mord är belagdt med
antingen dödsstraff eller lifstids straffarbete, ligger det nära till hands,
att Konungens benådningsrätt tillämpas på den förra kategorien af
brottslingar, så att de få umgälla sitt brott med lifstids straffarbete,
under det att nåd förvägras dem, som höra till den senare kategorien,
hvilka anses vara så mycket farligare, som man ej är i stånd att “finna
antagliga motiv för deras till utseendet mycket svårare brott, och emedan
man ej på annat sätt tror sig kunna undanrödja dessa motiv än genom
brottslingens afdagatagande. Om det nu under den psykiatriska vetenskapens
fortsatta utveckling skulle visa sig, att detta slag af brottslingar,
i likhet med dårar, icke äro fullt tillräkneliga för sina handlingar —
och att detta är händelsen, synes man i många fall vara berättigad att
antaga — så har samhället allaredan alltför många justitiemord på sitt
samvete, och det synes mig vara hög tid att afskaffa en straffart, som
afskär all möjlighet att godtgöra en begången orättvisa, hvilken ändå
till slut måste återfalla på samhället sjelft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

Att ur den allmänna strafflagen borttaga dödsstraffet är icke att
taga ett steg ut i mörkret.

Flere europeiska och amerikanska stater hafva redan genomfört
reformen, och i våra grannland, Norge, Danmark och Finland samt i
Belgien har faktiskt ingen afrättning egt rum under långa följder af år,
i Finland icke sedan 1826. Någon olägenhet har deraf ej försports,
ingen tilltagande brottslighet. Om ock här och der röster höjts för
dödsstraffets återinförande, hafva dessa dock alltid nedtystats af den
allmänna meningen, och der det tillfälligtvis återinförts, såsom i Toscana
under trycket af oroliga politiska förhållanden, har det åter afskaffats
utan att allmänna rättssäkerheten lidit deraf. I sjelfva verket verkstäldes i
Toscana under den långa tiden af 100 år, hvilka föregingo dess uppgående
i det enade Italien, endast 3 afrättaingar, en sparsamhet, som
är förvånande i ett land, som dock ej torde kunna i kultur jemföras
med Sverige.

Nära fyratio år hafva förflutit, sedan den nya strafflagen antogs, och
ehuru dödsstraffet bibehölls deri som en qvarlefva ifrån äldre tider, hoppades
man dock, och friherre De Geer uttalade det äfven, att det småningom
skulle alldeles upphöra att tillämpas.

Den tidens lagstiftare antogo, att framtidens — vår tids — domare
skulle hafva lättare eller vara villigare att tillämpa humanitetens grundsatser
än den tidens, och utom i ett enda fall, det, som omförmäles i 14
kap. 6 § af strafflagen, lade de i domarens hand att gifva lif eller död.
Villigt erkännes, att denna rätt utöfvats med urskilning och måtta, i
det att afrättningarnes antal högst betydligt nedgått mot hvad fallet var
före den nya strafflagens antagande, men den senaste tidens tilldragelser
tyckas gifva vid handen, att vi åtminstone icke kommit långt utöfver
den punkt, hvarifrån vi år 1864 utgingo.

Man har sagt, att det nya århundradet skulle blifva ett broderlighetens
århundrade; kunna vi begynna det på ett bättre, värdigare, kristligare
sätt än att gifva de mest olycklige, mest beklagansvärde bland
våra lidande bröder tillfälle att upprätta sig?

På grund af det anförda tillåter jag mig vördsamt hemställa, att
Riksdagen under uttalande, att den anser dödsstraffet böra ur allmänna
strafflagen borttagas, måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för en kommande Riksdag framlägga
förslag till sådana ändringar i nu gällande strafflag, som i följd
af dödsstraffets upphäfvande kunna vara erforderliga.»

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

Utskottet medgifver villigt, att det för ens känsla ligger något
synnerligen tilltalande i motionärens framställning, liksom i hvarje förslag,
som syltar till genomförande af milda grundsatser i strafflagstiftningen,
och utskottet skulle med glädje helsa den stund, då dödsstraffet ej
vidare, behöfde användas såsom medel för rättsordningens uppehållande;
men å andra sidan få dessa känslosynpunkter, efter utskottets mening,
ej vara afgörande, då det gäller frågan, huruvida dödsstraff skall såsom
straffart i vårt lands lagstiftning bibehållas eller bör i denna egenskap
afskaffas. I ör denna frågas besvarande är det ingalunda nog att lita sig
till yttringar af en mera eller mindre ensidig känslorigtning; här, om
någonsin på lagstiftningens område, kräfves förståndets lugna och besinningsfulla
skärskådande af alla de omständigheter, som med frågans
lösning ega sammanhang.

Vill man då först söka för sig klai-göra, huruvida statens oomtvistade
befogenhet att inskrida mot brottslingar kan anses innebära
äfven rätt att taga deras lif, då statens och statsmedlemmarnes säkerhet
det lordrar, så bör man, efter utskottets uppfattniixg, ej gerna limma
derom stanna i tvifvel, om man blott aktgifver på det nära och nödvändiga
sammanhanget mellan statens rätt och statens pligt. Hvarje
statens pligt förutsätter med nödvändighet, att staten eger rätt att vidtaga
de åtgärder, som för pligtens fullgörande äro af behofvet påkallade.
Beröfvas staten denna rätt, måste dermed ock statens motsvarande pligt
upphöra. Nu lära väl meningarna ej vara delade derom, att bland
statens högsta och oeftergifligaste pligter ingår dess skyldighet att
värna och skydda samhället mot inre såväl som yttre faror, och det är
då uppenbart, att staten måste ega rätt att tillämpa äfven dödsstraffet
gent emot dem, hvilkas bi-ottsliga vilja ej annorledes kan stäfjas eller
undanrödjas. År dödsstraffet nödvändigt för rättsordningens uppehållande,
är alltså dermed, såvidt utskottet kan finna, dess berättigande
ådagalagdt.

Öfvergår man då till undersökning om dödsstraffets nödvändighet,
måste dervid i främsta rummet utredas, livilket ändamål dödsstraffets
upptagande i straffskalan för vissa brott har att fylla. Detta ändamål
är gilvetvis tvåfaldigt, dels att afskräcka fråix sådana brotts begående,
dels och hufvudsakligen att för framtiden undanrödja den fara, som är
förenad med tillvaron af eu i så hög grad brottslig vilja som den,
hvilken kan i dessa brott komma till uttryck.

Kunna nu dessa båda syften vinnas med andra och lindrigare
medel än dödsstraffet, bör naturligtvis föiäindring i sådan rigtning ega
rum. Detta är dock, efter utskottets åsigt, ej förhållandet.

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

Hvad förstnämnda syfte vidkommer, har visserligen motionären
velat frånkänna dödsstraffet afl kraft derutinnan och ansett det vara
»genom lång erfarenhet ådagalagdt, att det ej verkar afskräckande på
personer, som af vild lidelse drifvas till brott, som är belagdt med
dödsstraff»; men häremot vill utskottet erinra, att den omständigheten,
att stadgandet om dödsstraff såsom påföljd af brott ej varit till fyllest
att förhindra alla sådana brott, ej kan, såsom motionären ansett, åberopas
till bevis om dödsstraffets fullständiga kraftlöshet i afs kräck ningshänseende:
det framgår deraf allenast, att dödsstraffets afskräckande
inverkan ej under alla förhållanden är så stor, att den förmår afhålla
från dylika brott.

I huru många fall dödsstraffet afskräckt från brott, kan naturligtvis
ej med visshet beräknas; men nog förefaller det utskottet oemotsägligt,
att, om öfver hufvud taget någon straffart besitter förmåga att afhålla
från brott, denna just skall vara dödsstraffet, hvars tillämpning innebär
förlust af något för hvarje menniska så dyrbart som hennes eget lif.

Redan detta förhållande gör det, efter utskottets åsigt, betänkligt
att borttaga dödsstraffet ur lagstiftningen. Denna betänklighet stegras
till afgörande hinder, om man rigtar sin uppmärksamhet på det andra
syftet, som dödsstraffet eger, eller att effektivt skydda samhället mot
faran af en sådan brottslig vilja, som kan i vissa brott framträda.

Väl låter det tänka sig, att man, utan att bringa brottslingen om
lifvet, kan undanrödja och förebygga möjlighet för honom att begå nya
brott, men härför erfordras en så väsentlig skärpning af frihetsstraffet,
att den, efter utskottets mening, ej bör ifrågasättas. Att t. ex. låta en,
äfven den gröfsta och mest förhärdade, brottsling för umgällande af
sitt brott tillbringa hela sitt återstående lif slagen i bojor till händer
och fötter, eller att mot honom vidtaga annan liknande åtgärd kan ej
stå tillsammans med ett civiliseradt samhälles fordringar på straffverkställighet
och är i utskottets tanke i ojemförligt högre grad än dödsstraffets
användning oförenligt med en högre samhällskultur. Dödsstraffets
afskaffande skulle således ej kunna undgå att öka faran af att
fångar, som för begångna brott redan ådömts högsta och strängaste
tillåtna frihetsstraff, å nyo finge tillfälle att tillfredsställa sin samhällsvådliga
vilja. Särskild! för den personal, som hade att bevaka dylika
fångar, blefve ställningen synnerligen vansklig, och det kan, efter utskottets
åsigt, ej vara rättvist att af humanitära hänsyn för brottslingar
utsätta samhällets laglydiga medlemmar för oberäkneliga faror.

Motionären har, i anslutning till föregående anhängare af dödsstraffets
afskaffande, velat hemta stöd för åsigten, att dödsstraffet utan

Bill. till Riksd. Prof. 1901. 7 Sami. 19 Höft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

fara för rättsordningen kan borttagas, uti den omständigheten, att staten
ej funnit nödvändigt att taga sådana personers lif, hvilka till följd af
psykisk abnormitet äro för samhället fullt lika vådliga som någonsin
de gröfsta brottslingar, men, såvidt utskottet kan se, föreligger emellan
dessa fall ej någon verklig analogi. Statens straffande verksamhet är
väl dock till grunden något helt annat än den verksamhet, som är af
nöden till deras hjelp, som förlorat sitt förstånd, och staten bör derför
också på förstnämnda område tillämpa helt andra lagar än dem, som
beträffande de sinnessjuke förestafvats af barmhertighet och medlidande.

I detta sammanhang kan utskottet ej underlåta att till bemötande
upptaga den under förhandlingarna angående dödsstraffet gång efter annan
uttalade, äfven af motionären biträdda uppfattningen, att dödsstraffets
bibehållande i ett samhälles lagstiftning skulle för samhället beteckna
en lägre grad af kultur än den, som funnes i samhällen, der dödsstraffet
afskaffats. Såvidt utskottet förstår, saknar denna uppfattning berättigad
grund. Ett folks kulturutveckling sammanhänger visserligen med dess
strafflagstiftning så till vida, att denna senare röner intryck af den
allmänna rättsuppfattning, som hos folket är rådande, men häraf följer
ingalunda, att det folk, som har den mildaste strafflagen, också står
högst i kultur. Snarare kan ett folks allmänna kulturståndpunkt bedömas
efter antalet och beskaffenheten af de brott, som begås. Ej
heller dessa omständigheter äro emellertid för kulturutvecklingen afgörande.
Äfven i ett samhälle med den högsta kultur kunna individer
finnas, som af denna ej rönt något som helst förädlande inflytande
och hvilka alltså kunna komma att begå brott, som stå i den skarpaste
motsats mot den allmänna kulturutvecklingen inom samhället.
Det är lagstiftningens oafvisliga pligt att härtill taga hänsyn och afpassa
sina straffbestämmelser ej blott efter hvad som i betraktande af
samhällets allmänna kulturståndpunkt kan anses vara i regel till fyllest,
utan jemväl efter den högre grad af brottslighet och samhällsfarlighet,
som i undantagsfall kan framträda. Uppmärksammas bör äfven, att en
stats straffande verksamhet ej uteslutande rigtar sig mot dess egna medlemmar,
hvilkas kulturutveckling är för lagstiftaren känd, utan äfven kan
afse medlemmar af andra stater, hvilka till äfventyrs intaga en lägre ståndpunkt
i berörda hänseende. Särskildt i fråga om de synnerligen upprörande
brott, som härröra af anarkistiska åskådningar eller eljest hafva
politisk grund och innebörd, är det, efter hvad erfarenheten ådagalagt, ej
ovanligt, att medlemmar af en stat utsträcka sitt verksamhetsfält äfven till
andra staters områden.

Det af motionären åberopade faktiska förhållandet, att några stater

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

afskaffa! dödsstraffet ur sina lagstiftningar, kan efter utskottets mening ej
heller med fog åberopas till stöd. för den af motionären ifrågasatta reformen
i vårt land. Äfven om någon afsevärd ökning af de förut med
dödsstraff belagda brottens antal ej kommit till synes efter dödsstraffets
afskaffande, kan deraf ej dragas någon säker slutsats om ofarligheten för
rättsordningen af dödsstraffets borttagande ur lagstiftningen. Förenämnda
gynsamma omständighet kan nemligen bero på helt andra faktorer än
dem, som angå straffmedlens effektivitet.

Utskottet vill äfven framhålla, hurusom erfarenheten i vårt land under
senaste tiden ingalunda gått i rigtning att ådagalägga dödsstraffets obehöflighet.
Tvärtom har derigenom gifvits ett mycket kraftigt stöd åt den
motsatta meningen, som också, såvidt utskottet kunnat erfara, omfattas af
den öfvervägande delen af vårt lands befolkning.

Slutligen förtjenar det efter utskottets åsigt att uppmärksammas, att
dödsstraffets bibehållande i lagstiftningen ej är liktydigt med att detsamma
faktiskt bringas i tillämpning. Huruvida detta skall ske, beror, såsom sig
bör, uteslutande af brottslighetens intensitet, och med de starka garantier
vi ega dels deri, att dödsstraffet i regel upptagits i straffskalan endast
såsom alternativt straff, dels uti den Konungen tillerkända benådningsrätten,
kan det ej befaras, att detta straff i vårt land kommer till användning
i andra fall, än då detsamma står i full öfverensstämmelse med en
allmän och välgrundad rättsuppfattning.

Med uttalande af den förhoppning, att behofvet af dödsstraffets användning
i och med stigande upplysning och utveckling allt mera måtte
inskränkas och möjligen så småningom helt och hållet upphöra, får utskottet,
under åberopande af det ofvan anförda, hemställa,

att herr Nyströms föreliggande motion ej må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 5 mars 1901.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

Reservationer:

af herr Zetterstrand mot vissa delar af motiveringen; samt

n 7

af herr Lindhagen, som anfört:

»Jag anser, att utskottet bort tillstyrka motionen, och behöfver till
stöd för denna mening gent emot utskottet endast åberopa motionärens
klara bevisföring.

Då utskottet emellertid äfven tillagt, att erfarenheten i vårt land
under senaste tiden skulle kraftigt ådagalagt dödsstraffets behöflighet samt
att man i benådningsrätten eger en stark garanti för, att dödsstraffet ej
vinner tillämpning i andra fall än då det står i full öfverensstämmelse
med en välgrundad rättsuppfattning, så förtjena dessa påståenden dock
någon närmare undersökning.

Under förarbetena till 1864 års strafflag uttalade man redan tidigt
sina tvifvelsmål om nödvändigheten af dödsstraffets bibehållande, på samma
gång man i allmänhet var på det klara med, att »detta straff ej kunde
inför förnuftets och rättvisans domstol försvaras». Men för den gången
stannade man vid att dels väsentligen begränsa antalet brott, för hvilka
dödsstraff kunde ifrågakomma, och dels i dessa fall utsätta det såsom
allenast ett alternativt straff jemte lifstids straffarbete. Härigenom ansågs
emellertid, såsom justitiestatsminister!! yttrade under öfver läggningarna inom
ridderskapet och adeln, att »ett stort steg vore taget till dödsstraffets afskaffande».

Det blef derefter benådningsrätten förbehållet att söka uppfostra den
allmänna meningen till att en gång kunna taga steget fullt ut. I öfverensstämmelse
, härmed hafva också under åren 1865 —1899 af 109 dödsdömde
endast 11 blifvit afrättade.

Men så kom den af utskottet åberopade erfarenheten från senaste
tiden. Under år 1900 dömdes nemligen fyra personer till döden och af
dessa undergingo ej mindre än tre sitt straff. Dessa fall voro följande.

Stationsskrifvaren Theodor Julius Sallroth från Ronneby, född i april
1879, begick natten till den 7 oktober 1899 rånmord å en kamrat. Högsta
domstolen dömde den 27 februari 1900 Sallroth till döden, men tillstyrkte
»med hänsyn till Sallroths ungdom» enhälligt nåd för honom. I utslag
den 25 maj 1900 afslog Kongl. Maj:t nådansökningen, hvarefter Sallroth
afrättades. den 5 juli 1900.

Arbetaren Lars Nilsson från Hörup, född 1851, begick på morgonen
den 4 december 1898 rån och innebrände derefter den han rånat. Högsta
domstolen dömde honom den 24 april 1900 till döden. En ledamot var

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

skiljaktig och yttrade, att då den nervsjukdom, antagligen epilepsi, hvaraf
Nilsson lidit, enligt såväl öfverläkarens vid Lunds hospital yttrande som
medicinalstyrelsens utlåtande finge anses hafva utöfvat ett menligt inflytande
å Nilssons sinnesbeskaffenhet, dömde denne ledamot till allenast
lifstids straffarbete. Beträffande Nilssons nådansökan afstyrktes denna af
fyra ledamöter i domstolen. Två ledamöter yttrade, att med afseende
derå, att Nilsson måste antagas hafva vid tiden för brottet lidit af en
nervsjukdom, som enligt medicinalstyrelsens yttrande kunnat utöfva inverkan
på hans lynne och hans beherskningsförmåga, tillstyrkte desse förskoning
från dödsstraffet. Den ledamot, som varit skiljaktig i sjelfva
målet, anförde, att då de i målet hörda medicinska myndigheter stannat
i motsatta åsigter beträffande frågan, huruvida Nilsson, hvilken lidit af en
nervsjukdom, antagligen epilepsi, borde antagas hafva i följd af samma
sjukdom vid brottens föröfvande saknat förståndets fulla bruk och då
tillämpning af dödsstraff ovilkorligen förutsätter ett nekande svar å denna
fråga, alltså och under åberopande af sin skiljaktiga mening i sjelfva
målet tillstyrkte äfven denne ledamot benådning från dödsstraffet. Enligt
utslag den 25 maj 1900 afslog Ivongl. Maj:t nådansökningen, hvarefter
Nilsson afrättades den 23 påföljande augusti.

Johan Filip Nordlund, född 1875, dömdes af högsta domstolen den
13 november 1900 för fem af honom natten till den 17 maj 1900 ombord
å ångfartyget Prins Carl begångna mord jemte åtskilliga mordförsök att
i en bot mista lifvet. Nordlund, som ej sökte nåd, blef i enlighet med
Kongl. Maj:ts utslag den 30 november 1900 afrättad den 10 december
samma år.

Sara Lund, född 1858, ingaf år 1888 sin svärmoder arsenik, hvaraf
denna afled, samt beröfvade år 1898 äfven sin man lifvet genom att
ingifva honom sönderstötta glasskärfvor, inblandade i gröt. Högsta domstolen
dömde den 16 maj 1900 Sara Lund för det första brottet till
lifstids straffarbete och för det senare till döden. Fem ledamöter i domstolen
ansågo emellertid »omständigheterna i målet icke vara af beskaffenhet
att oundgängligen påkalla tillämpning af dödsstraff» samt tillstyrkte
derför Sara Lunds nådansökning, hvilken deremot afstyrktes af två ledamöter.
Genom Kongl. Maj:ts utslag den 21 september 1900 blef Sara Lund
af nåd förskonad från dödsstraffet.

Den gamla uppfattningen, att dödsstraffet bör, om ock blott småningom,
afskaffa^, bygger ingalunda på den orimliga förutsättningen, att någon särdeles
svår förbrytelse ej vidare skall inträffa. Fn upplyst allmän mening får
följaktligen ej förlora sinnesnärvaron och släppa alla sina grundsatser blott

ti in. till Rik>id. Prut. 1901. 7 Sami. 19 lläft. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

derför, att det inträffar något enastående undantagsfall, såsom Nordlunds
ännu oförklarade förbrytelse.

Icke heller kan det enligt förut tillämpade principer anses från samhällets
synpunkt »oundgängligt » att kräfva en förvildad tjuguårig ynglings
och en tilläfventyrs mindre tillräknelig epileptikers blod. Bland sakkunnige
är derför den meningen ganska allmän, att i afslagen å Sallroths och
Nilssons nådansökningar ligger en bestämd brytning med de grundsatser,
som efter år 1864 gjort sig gällande i fråga om benådningsrättens utöfning
och dermed äfven i viss män ett omintetgörande af de hitintills
vunna resultaten af sträfvandena på vägen mot dödsstraffets afskaffande.
Huruvida nu detta betyder en varaktig omkastning i grundsatser eller
blott innebär en tillfällig yttring af den allmänna misstämning, som
uppstod omedelbart efter Nordlands blodsdåd, derom äro gissningarna
ganska delade. I hvarje händelse ligger det enligt många sakkunniges
uppfattning en uppenbar inkonseqvens i att låta Sallroth och Nilsson gå
i döden, men deremot benåda Såra Lund från det dödsstraff, hon förskylt
för sin efter lång och mogen öfverläggning utförda mordgerning.

Ml ,-i~ ; ■ i»?M• • - i • u . I. j; !

{fi#it: i )

Stockholm, Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B., 1901.