Lagutskottets Utlåtande N:o 24 (Utlåtande 1897:LU24 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

ET:© 24.

Ank. till Eiksd. kansli den 9 mars 1897, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändrade
grunder för den kommunala beskattningen.

Uti en i Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
n:o 2, har herr Ljungman hemstält, det Riksdagen måtte i underdånig
skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och till Riks°-dagens antagande framlägga ett förslag till en särskild, på förordningen
om allmänna bevillningen icke hvilande kommunalskattelag.

Till stöd för sitt förslag anför motionären, sedan han erinrat om
lydelsen af 2:a stycket af 57 § regeringsformen: »Huruledes särskilda
menigheter må för egna behof sig beskatta, bestämmes genom kommunallagarne,
hvilka af Konungen och Riksdagen gemensamt stiftas»:

I stället för att man i öfverensstämmelse med detta lagbuds innebörd
borde åvägabragt en särskild, af Konungen och Riksdagen gemensamt
stiftad kommunalskattelag, hade man åtnöjt sig med att allt fortfarande
bibehålla den äldre anordningen att grunda den kommunala
beskattningen på den till staten utgående allmänna bevillningen och derigenom
äfven ett mycket betydande hinder emot ömkliga reformer i fråga
om icke blott beskattningsväsendet, utan äfven den på detta hvilande
Bih. tål Eiksd. Prof. 1897. 7 Sami. 18 Iläft. (N:o 24). I

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

rösträtten både i kommunala angelägenheter och vid riksdagsmannaval.

Då kommunalskatten vore den i regeln långt större, mer tryckande
och för folket vigtigare direkta skatten, vore det helt visst äfven lämpligt,
att den finge hvila på egen, efter de kommunala förhållandena afpassad
grund i stället för på en med annat syfte och med hänsyn till helt
andra förhållanden upptagen statsskatt sådan som den allmänna bevillningen.
Genom erhållandet af en särskild, af Konungen och Riksdagen
gemensamt stiftad, fullständig kommunalskattelag skulle man dessutom
vinna större säkerhet icke blott för mera lämplighet och rättvisa, utan
äfven för en tillräckligare fasthet i den kommunala beskattningen, än då
densamma, såsom nu vore förhållandet, grundades på en för annat ändamål
afsedd förordning, som kunde af Riksdagen allena ändras och i sjelfva
verket faststäldes för blott ett år i sänder.

Allmänna bevillningen åter borde tydligen, om den på bästa sätt
skulle motsvara sin bestämmelse, anordnas på sådant sätt, att den komme
att utgöra en alldeles fristående skatt för sig, så att den med hänsyn
blott till statens egna, mer allmänna kraf kunde fastställas utan någon
som helst hänsyn till den kommunala beskattningen. Detta hindrade
emellertid icke, att man för allmänna bevillningens debiterande kunde,
om sådant pröfvades lämpligt, begagna den för kommunalbeskattningen
gjorda upptaxeringen af fast egendom och inkomst, ehuru naturligen en
sådan möjlighet icke innebure, att man i bevillningsförordningen icke
kunde fastställa egna bestämmelser äfven för taxeringen.

I England hade den kommunala beskattningen sedan gammalt och i
Preussen sedan 1893 grundats på egna, från de direkta statsskatterna
skilda skatter, och det lede intet tvifvel, att allt flere stater komme att
reformera sitt kommunala skatteväsende i den af England och Preussen
angifna rigtningen.

Det låter sig icke förnekas, att de kommunala beskattningsförhållandena,
sådana de hos oss för det närvarande gestalta sig, gifva befogade
anledningar till klagomål öfver tyngden af de bördor, som de kommunala
utgifterna — hvilka, som bekant, till det allra hufvudsakligaste
bestridas genom direkta skatter i bestämdt förhållande till den allmänna
bevillningen — pålägga kommunmedlemmarne, och som mångenstädes

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

taga i anspråk en icke ringa del af de beskattades inkomster. Antagligt
är också, att, på sätt motionären framhållit, de nu rådande olägenheterna
skulle kunna lättare afhjelpas, än nu låter sig göra, om den kommunala
skattskyldigheten frigjordes från det ovilkorliga sambandet mellan densamma
och den direkta skattskyldigheten till staten; och det kan icke
bestridas, att olikheten mellan statens och kommunens uppgifter gifver
stöd åt den åsigten, att de grunder, efter hvilka å ena sidan staten och
å den andra kommunerna hafva att af sina medlemmar upptaga de för sin
verksamhet erforderliga afgifter, icke böra hufvudsakligen vara alldeles
enahanda, likasom det icke utan skäl torde hafva framhållits, att ett
upphäfvande af berörda samband skulle underlätta tidsenliga reformer
på bevillningslagstiftningens område. Motionären har emellertid icke angifva
några grunder för den af honom ifrågasatta särskilda kommunalskattelagen,
och utskottet har ej heller några lämpliga sådana att anvisa.
Det sätt, hvarpå kommunalbeskattningen lärer ordnats i de främmande
länder, motionären omnämnt, synes utskottet ej passa för våra förhållanden.
Sålunda kan utskottet ej tillstyrka att, såsom i utlandet skett, berättiga
kommunerna att upptaga konsumtions- eller andra indirekta skatter. Ej
heller kan utskottet förorda, att, enligt utländskt föredöme, i vidare mån
än redan är medgifvet, särskilda skatter skulle få läggas å visst slag af
egendom eller inkomst för olikartade kommunala ändamål, och att till
kommunernas förfogande ställa några nu till staten ingående skatter, pa
sätt i Preussen lärer egt rum, torde beskaffenheten af dessa skatter i vårt
land ej medgifva.

Då utskottet alltså ej är i tillfälle att angifva några lämpliga grunder,
på hvilka kunde byggas en lagstiftning i motionens syfte, föranlåtes
utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 mars 1897.

På lagutskottets vägnar:

C O

CARL B. HASSELROT.

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

Reservation

af herr Ohlsson, som anfört:

De utaf särskilda komiterade den 2 november 1894 och den 9 december
1895 afgifna betänkande, förslag och utlåtande rörande ändring i
gällande bevillningslagstiftning, i syfte att — med hänsyn till den ökade
direkta beskattning, hvilken af statsmagterna ansågs böra blifva en följd
af de vid 1892 års urtima riksdag fattade beslut — dels öka effektiviteten
af bevillningsförordningens bestämmelser, dels åvägabringa en mera
likformig tillämpning af desamma och dels särskild! på ett verksammare
sätt än för närvarande med beskattning träffa vissa inkomstarter, gifva
nogsamt vid handen, att det i vår skattelagstiftning rådande sambandet
mellan bevillningen till staten och, den kommunala skattskyldigheten (eller med
andra ord bevillningens grundläggande betydelse för kommunalbeskattningen)
förorsakar stora svårigheter och i många fall reser oöfverstigliga
hinder i vägen för bevillningslagstiftningens reformerande i önskvärd rigtning.
Dessa svårigheter och hinder hafva, såsom af det sistomförmälda koinitéutlåtandet
framgår, tillmätts den betydelse och det omfång, att någon
verklig och nämnvärd reform af bevillningslagstiftningen icke synes vara
att förvänta, för så vidt ej denna lagstiftning varder fotad på grunder,
frigjorda från hänsynen till den kommunala beskattningen.

1894 års komité har funnit sambandet mellan bevillningen och kommunalbeskattningen
stå så hindrande i vägen för reformerande af bevillningslagstiftningen,
att komitén för möjliggörande af en enligt dess åsigt
vigtig reform sett sig nödsakad att — ehuru sådant eljest icke ansågs
ligga inom omfånget för det komitén lernnade uppdrag — framställa förslag
om upphäfvande för visst fall af det ifrågavarande sambandet.

Särskilt beträffande kommunalbeskattningen yttrar komitén till stöd
för sitt ändringsförslag bland annat följande:

»Vid ordnandet af grunderna för den kommunala beskattningen bör
skatteförmågan ingalunda vara i lika hög grad bestämmande som i fråga
om den direkta skatten till staten. Detta förhållande har sin förklaringsgrund
i statens och kommunernas i det stora hela olika uppgifter. Visserligen
hafva äfven kommunerna likasom staten att tillgodose behof af

Lagutskottets Utlåtande N;o 24. 5

mera allmän omfattning, men den kommunala hushållningen rigtar sig
dock till en väsentlig del på uppgifter, hvilka mer eller mindre hufvudsakligen
hänföra sig till de inom kommunen befintliga förmögenhetsobjekt;
och denna omständighet kräfver, att vid den kommunala skattebördans
fördelning afseende fästes äfven a de olika fördelar, som genom kommunens
utgifter tillskyndas de skattskyldige.))

Utomlands börjar man i allt flera stater lämpa kommunalbeskattningen
efter särskilda af den direkta statsbeskattningen hufvudsakligen oberoende
beskattningsgrunder.

Exempelvis i konungariket Preussen har kommunalbeskattningen
genom kommunalskattelag af den 14 juli 1893 blifvit särskildt för sig
ordnad, i sammanhang hvarmed gränserna för de olika skatteslag, som å
ena sidan helt eller företrädesvis förbehållits staten, å den andra kommunerna,
blifvit närmare uppdragna och bestämda.

Den direkta statsskatten utgår här i form af en på den personliga
skatteförmågan grundad inkomstskatt, kompletterad med en förmögenhetsskatt,
som endast drabbar verklig nettoförmögenhet efter en lämpligen anpassad
skala.

Rätten att pålägga särskilda skatter å jordegendom, byggnader och
industriella anläggningar, eller den s. k. real beskattningen bär deremot
förbehållits åt kommunerna, hvilka jemväl i öfrigt fått vidsträckt befogenhet
att införa ändamålsenliga indirekta skatter med undantag dock för
sadana, som skulle drabba oundgängliga lifsförnödenheter och bränsle.
Bland andra beskattningsföremål, som stälts till kommunernas förfogande,
ma här dessutom särskildt omnämnas utskänknings- och värdshusrörelse
samt minuthandel med bränvin och andra spirituösa drycker.

Det belopp, som en kommun genom direkt beskattning behöfver upptaga,
bör enligt preussiska kommunalskattelagen i möjligaste mån begränsas,
dels derigenom att kommunen bestämmer lämpliga afgifter för
begagnandet åt dess i offentligt intresse underhållna inrättningar och företag,
dels ock derigenom att till betäckande af utgifter, hvilka företrädesvis
komma en viss del eller visst område af kommunen till godo, bidrag
uppbäras af de dervid närmast intresserade kommunalmedlemmarne.

Realskatterna användas till bestridande af sådana kommunala utgifter,
som i öfvervägande grad afse att gagna jordbruk och industri, under
det öfriga omkostnader för kommunala ändamål, som böra påhvila samtlig0
skattskyldige invånare, upptagas medelst inkomstbeskattning efter
måttet af den enskildes personliga skatteförmåga.

Bill. till Likså. Prat. 1897. 7 Sami. 18 Höft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

Genom stats- och kommunalskatteväsendets omgestaltande i Preussen
kunde skattekällor, representerande en beräknad årlig skattekraft af icke
mindre än 10 millioner mark, öfverlemnas från staten till kommunerna.

Enligt min uppfattning torde den preussiska kommunalskattelagen
och den skattefördelning mellan stat och kommun, som i sammanhang
dermed fastslagits, i mångt och mycket kunna tjena till ledning och efterföljd
vid uppgörande af förslag till en för vårt land och våra förhållanden
lämplig lag angående beskattning för kommunala ändamål.

På grund af hvad jag nu anfört och

då ett omdanande i verkligt reformvänlig rigtning af vår bevillningslagstiftning
väl ostridigt borde vara en fråga, som rättvisligen icke kan
eller får undanskjutas, samt uppenbart synes vara, att denna fråga icke
kan lämpligen lösas, utan att bevillningsförordningens bestämmelser frigöras
från hänsynen till den kommunala beskattningen;

då kommunalskatterna för de skattdragande i regel äro så dryga och
tryckande, att den allra största vigt måste fästas dervid, att samma skatter
varda i allo lämpade efter de särskilda grunder, som för en tidsenlig och
rättvis kommunalbeskattning börp, vara bestämmande; samt

då det rimligtvis icke torde kunna ifrågasättas, att tillfredsställande
utredning och förslag i ett så omfattande ämne som det, hvarom här är
fråga, skall kunna åstadkommas af annan än Kongl. Maj:t, som icke lärer
sakna vägledning för bedömande af vare sig den hufvudrigtning, i hvilken
ett dylikt förslag bör gå, eller de särskilda skatteprinciper och detaljbestämmelser,
som för slik lagstiftning i vårt land må finnas mest
ändamålsenliga;

har jag — i olikhet med utskottets majoritet — ansett mig hafva
giltig anledning hemställa,

att Riksdagen med föranledande af herr Ljungmans
ifrågavarande motion måtte i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till särskild,
på bevillningsförordningen icke hvilande kommunalskattelag.

Stockholm, Central-Tryckeriet 1897.