Lagutskottets Utlåtande N:o 24

Utlåtande 1895:LU24

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

1

N:o 24.

Ank. till Riksd. kansli den 22 mars 1805, kl. 2 e. m.

Ltlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af skyldigheten
att förnya inteckning.

Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat en åt
herr C. J. Jakobson, med hvilken herrar Kils Jönsson, C. F. Petersson och
Gustaf Anderson instämt, afgifven, så lydande motion, n:o 131:

Ehuru årligen reformer införas i vårt lands gällande lagar, så finnas
många stadganden deri, som ännu äro föga tidsenliga och hvilka äro i behof
af förändringar. Bland dem torde böra nämnas de stadganden, som röra
inteckningars tioåriga förnyelse, hvilka, med den utveckling affärslifvet i vår
tid tagit, numera kunna anses såsom föråldrade och föga lämpliga, hvarför
saken är förtjent af att komma i åtanke hos Konungen och Riksdagen.

Asigten om olämpligheten att inteckningar i fastighet skola förnyas
inom hvart tionde år för att vara gällande är ingalunda ny, ty redan för
nära trettio år sedan uttalade den komité, hvilken år 1867 afgaf förslag
till ändrade stadganden för betryggande af egande-, pant- och nyttjanderätt
till fastighet, på hvilket komitébetänkande den nya lagen om inteckningar
grundar sig, såsom sin åsigt, att inteckningar icke borde behöfva förnyas
för att vara gällande. Samma komité afgaf äfven ett väl motiveradt förslag,
huru en förkommen inteckning skulle kunna dödas, en sak som under nuvarande^
förhållanden är förenadt med stora svårigheter och hvilken naturligen
måste förenklas, om förnyelsestadgandet borttages.

Emellertid fästes icke något afseende vid komiténs omnämnda uttalande,
dä statsmagterna ar 1875 genom lagstadganden ändrade inteckningsväsendet.

Sedermera hafva flera gånger motioner väckts vid riksdagarna, men
utan att något resultat vunnits.

Den 1886 väckta motionen afstyrktes af lagutskottet bland annat
derför, att de är^ 1875 föreskrift^ fastighetsböckerna ännu ej voro upplagda.
Vid de båda riksdagarna, som höllos 1887, återkomma motioner i
samma syfte.

Bill. till Riksd. Prof. 1895. 7 Sami. 18 Höft. (N:o 24)

1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

Med fullkomligt erkännande af den fördelaktiga inverkan, som inteckningsförnyelsens
borttagande skulle utöfva på fastighetskrediten, och ehuru
Kongl. Maj:t samma år utfärdat förordning angående uppläggandet af fastighetsböcker,
afstyrktes dock motionen af utskottet, då det ansågs, att saken
borde pröfvas och afhandlas af den då arbetande fastighetskomitén.

Det utlåtande, som den nämnda komitén afgaf, var i hög grad belysande,
och uttalades på goda skäl nödvändigheten af inteckningsförnyelsens
borttagande.

Bland andra argument, som framhöllos, må nämnas, att inteckningar
äro af en stor betydelse i och för realkreditens tillgodogörande, men ju mera
de måste anlitas såsom säkerhet vid affärsuppgörelser icke blott inom utan
äfven utom landet, ju rigtigare är, att äfven de såsom säkerheter lemnade
inteckningarna äro lämpliga att använda, och att ej rättsliga formaliteter
orsaka och mången gång förhindra deras användande för det afsedda ändamålet.
Den i vårt land lagbestämda skyldigheten att hvart tionde år förnya
inteckningar för att deras giltighet skall fortfara är mången gång ''en olägenhet
och ofta ett hinder.

Huru många faror och svårigheter, som kunna orsakas genom det otidsenliga
lagstadgandet, är för väl kändt, för att derom omständligt behöfver
ordas. Då inteckningarna för förnyelse måste företes inför härads- eller rådhusrätt,
så är innehafvaren mången gång nödsakad att anförtro den i främmande
mans hand, hvarvid alltid är risk, utom det att de genom eldsvåda
eller olyckshändelse kunna gå förlorade.

I 1867 års komitéförslag hade redan förekommit stadganden, huru
sådant skulle kunna lättare än nu ske, men hade inga ändringar vidtagits.

Då frågan på nytt framkom vid 1888 års riksdag, var det förvånande,
så förberedd som den var, att den ej blef behandlad med tillfredsställande
resultat. Visserligen antogo båda kamrarna det i tvenne afgifna motioner
framstälda alternativa förslag, att en skrifvelse skulle aflätas till Kongl.
Maj:t, med anhållan att denna vigtiga reformfråga måtte af Kongl. Maj:t
tagas under öfvervägande.

Kongl. Maj: t har likväl sedermera förklarat denna Riksdagens skrifvelse
icke föranleda till någon Kongl. Maj:ts åtgärd.

Emellertid är det nu Riksdagens pligt att ånyo på fullt allvar upptaga
denna i synnerhet för jordbrukskrediten så vigtiga fråga och befordra
densamma till ett nöjaktigt slut. Större skäl än någonsin förut finnas nu
dertill. Till följd af jordbrukets tryckta ställning måste allt göras för att
bereda jordbruksfastighetsegare möjlighet att erhålla lån mot billigaste ränta.
På den engelska penningemarknaden kunde, enligt hvad kändt är, penningar
i somras fått lånas till 3 å 3 V2 procent. Men Englands affärsmän gillade

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

3

ej säkerhetshandlingar, hvilka äro så beskaffade som svenska inteckningar,
icke derför att de ej ansågos vara goda säkerhetshandlingar, utan till följd
af inteckningsförnyelsetvånget.

Den risk, som, utom besvär, är förenad med förnyelsen, har förut
framhållits, men torde ännu en sak höra nämnas.

• Förmyndare är ansvarig för myndlings medel. Om nu eu inteckning,
tillhörig myndling, förkommer genom olyckshändelse eller oredligt ombud,
så synes det hårdt, att förmyndaren skall vara skyldig ersätta inteckningens
värde. Ej bättre för en myndling, om förmyndaren försummar inteckningstörnyelsen
och befinnes insolvent, då inteckningsvärdet slutligen skall redovisas
myndlingen.

Den minskade inkomst, som staten skulle få i kartealgift, torde ej
höra vara något skäl att motsätta sig inteckningsförnyelsens upphäfvande.
På nu anförda skäl får jag vördsamt hemställa, att Riksdagen för sin del
behagade besluta, att stadgandet om förnyelse af inteckning i fastighet
hvart tionde år för att inteckningen skall fortfara att gälla hädanefter upphör.

Pa sätt motionären erinrat, anhöll Riksdagen i skrifvelse den 3 mars
1888, att Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande, huru vida icke gällande
bestämmelse, att inteckning för fordran skulle för att bibehållas vid gällande
kraft förnyas inom tio år från hvarje förnyelse, kunde upphäfvas samt,
derest sådant funnes kunna ske, vidtaga åtgärder för eu lagförändring i
omförmälda syfte.

Ärendet föredrogs i statsrådet den 13 december 1889; och förklarade
Kongl. Maj:t, att Riksdagens omförmälda skrifvelse icke föranledde till
vidare åtgärd.

Enligt hvad det nämnda dag öfver justitiedepartementsärenden i statsrådet
förda protokoll utvisar — hvilket protokollsutdrag rörande ifrågavarande
ärende blifvit med Kongl. Maj:ts tillstånd till utskottet öfverlemnadt — anförde
föredragande departementschefen hufvudsakligen följande:

Om än föreskriften om obligatorisk inteckningsförnyelse kunde för
inteckningshafvare medföra vissa olägenheter, skulle dess borttagande föranleda
andra, hvilka icke borde underskattas. Bland dessa vore företrädesvis
en af vigt. Föreskriften att inteckning skulle, vid äfventyr att den eljest
förfölle, förnyas, gåfve åt den intecknade rättighetens fortvaro en begränsning,
hvilken vore af särskild betydelse för de fall, då den intecknade
handlingen förstörts eller förkommit. Bortfölle denna begränsning, måste på
annat sätt förekommas, att i dylika fall inteckningen för all framtid komme
att besvära tastigheten. Detta kunde endast ske sålunda, att dödning under

4- Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

vissa vilkor raedgäfves, utan att handlingen företeddes. Det vore uppenbart,
med hvilka svårigheter det skulle vara förenadt att härom gifva bestämmelser,
som å ena sidan icke fordrade en så bindande bevisning angående
handlingens förlust, att det blefve omöjligt att åstadkomma den, men å
andra sidan innefattade tillräckligt skydd för inteckningshafvare mot en
obehörig dödningsåtgärd. Äfven om dödningsåtgärden föreginges af en
ediktalstämning å handlingens innehafvare, och denna stämning derefter i
allmänna tidningarna kungjordes, så måste inteckningshafvaren, om han vill
vara tryggad mot öfverraskning, med ständig uppmärksamhet följa dessa
kungörelser; och sådant vore, åtminstone under nuvarande förhållanden i
vårt land, för mången inteckningshafvare omöjligt; Det äfventyr för inteckningshafvare,
hvilket borttagandet af den obligatoriska inteckningsförnvelsen
sålunda skulle medföra, vore utan tvifvel egnadt att i icke oväsentlig mån
rubba förtroendet till ifrågavarande slag af säkerhet.

På sätt Riksdagen antydt, skulle den ifrågasatta lagändringen svårligen
kunna genomföras utan en sådan förändring i vårt inteckningsväsen,
att inteckningsboken erhölle det vitsord, som nu tillkomme protokollet. Men
att endast för vinnande af en i hvarje fall tvifvelaktig fördel vidtaga en så
genomgripande förändring syntes föredragande departementschefen icke vara
välbetänkt. Skulle framdeles en sådan förändring af hela vårt fastighetsbokssystem
finnas vara af behofvet påkallad, torde i samband dermed den
nu väckta frågan lämpligen kunna upptagas till behandling.

Då Kongl. Maj:t sä nyligen som 1889 förklarat sig icke kunna
godkänna ett förslag uti enahanda rigtning som den i förevarande
motion föreslagna, finner utskottet sig icke böra tillstyrka Riksdagen
att vidtaga någon åtgärd i anledning af motionen; och får utskottet
följaktligen hemställa,

att herr Jakobsons motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 22 mars 1895.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

af herr Erickson.

Reservation

Stockholm, Associations-Boktryckeriel, 1895.