Lagutskottets Utlåtande N:o 24 (Utlåtande 1894:LU24 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

N:o 24.

Ank. till Biksd. kansli den 9 mars 1894, kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse
af 58 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet
den 21 mars 1862.

Till behandling af lagutskottet har Andra Kammaren hänvisat
en af herr C. A. Kumlin inom kammaren väckt motion, n:o 36, angående
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande och
framläggande af förslag till ändring af 58 § i förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862.

Sedan motionären till en början påpekat, att enligt föreskrifterna
i 57 och 58 §§ af nämnda förordning staten icke är pligtig att erlägga
kommunalutskylder för densamma tillhörig fastighet på landet, som
icke omfattar jordbruksfastighet, erinrar han, dels att 1892 års Riksdag
på grund af två motioner — uti hvilka framhållits det obilliga deruti,
att ursprungligen enskilda jordbruksfastigheter, derigenom att de kommit
i statens ego och af staten disponerades såsom kronoparker, blefvo
befriade från kommunalutskylder — besluta i skrifvelse hos Kongl.
Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till sådan ändring i samma förordnings 58 §, att ej
mindre för de hemman eller hemmansdelar, hvilka staten från enskilda
Bill. till Biksd. Prof. 1894. 7 Sami. 13 Häft. (Näs 24—26). 1

Lagutskottets Utlåtande N-.o 24.

personer inköpt och förvandlat till kronoparker, än äfven för de jordbruksdomäner
eller de delar af sådana, af hvilka kronoparker blifvit
bildade, fyrktal skulle, med hänsyn till kommunalutskylders utgörande,
påföras efter de belopp, som, derest bevillning för nämnda fastigheter
skulle enligt gällande bevillningsförordning utgå, på grund af taxeringsvärdet
svarade mot sådan bevillning, dels ock derom, att uti en vid
1893 års riksdag väckt motion framhållits ett annat slag af fastigheter,
som på samma sätt vore befriade från erläggande af kommunalutskylder,
nemligen sådana fastigheter, som staten förvärfvat till lägerplats,
exercis- eller skjutfält, hvilken motion dock icke föranledde någon
åtgärd af Riksdagen, enär Riksdagen ansåg, att Kongl. Maj:t icke
skulle underlåta att vid omarbetande af ifrågavarande lagstadgande
jemväl taga i öfvervägande det i motionen åberopade förhållandet.

Motionären fäster nu Riksdagens uppmärksamhet på ytterligare ett
slag af fastigheter, tillhöriga staten, hvilkas befrielse från utskylder
till vederbörande kommun synes honom minst lika obillig, som den,
hvilken förut nämnda fastigheter ännu åtnjuta, nemligen sådana fastigheter,
som af staten innehafvas för bedrifvande af bruks- eller fabriksrörelse.
Å detta slag af fastigheter sysselsattes i allmänhet ett stort
antal arbetare; och då, om dessa råkade i nöd, det vore vederbörande
kommuners skyldighet att lemna dem fattigvård, så vore det mer än
obilligt att kommunen undandroges inkomsten af kommunalutskylder
från dylika fastigheter.

För belysning af detta sitt påstående anför motionären ett exempel
från sin hemtrakt, der staten egde en fastighet af det slag, som i motionen
afsåges, nemligen Åkers krutbruk. Der vore för närvarande
mantalsskrifna icke mindre än 69 personer, af hvilka 18 öfver 60 år
gamla och 21 minderåriga barn. Faran för kommunen, som vore
jemförelsevis liten, att blifva betungad af en dryg fattigvård vore således
redan nu stor, och då bruket — såsom med all sannolikhet i den
närmaste framtiden komme att ske — utvidgades, blefve denna fara
än större, samtidigt med att kommunens inkomster minskades, derigenom
att bruket inköpte enskildas fastigheter; och obilligheten deraf, att
bruket vore befriadt från kommunalutskylder, vore så mycket större,
som derstädes tillverkades krut ej allenast för allmänt behof utan jemväl
till försäljning åt enskilda.

På grund af hvad sålunda anförts och då det syntes motionären
vara i öfverensstämmelse med Riksdagens förut uttalade åsigt, att
kommunalskatt rättvisligen borde erläggas äfven för det af motionären
åsyftade slag af fastigheter, tillhöriga staten, men detta slags fastig -

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

heter icke kunde anses fullt jemförliga med de fastigheter, som omtalades
uti 1892 års skrifvelse, och det på grund häraf icke kunde
anses visst, att Kongl. Maj:t vid den omarbetning af ifrågavarande
lagstadgande, som kunde varda föranledd af nämnda skrifvelse, jemväl
komme att taga det af motionären åberopade förhållande i öfvervägande,
hemstälde motionären, att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att
Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till sådan ändring af 58 § i förordningen om kommunalstyrelse på
landet den 21 mars 1862, att för den fastighet, som af staten innehades
för bedrifvande af bruks- eller fabriksrörelse, fyrktal skulle med
hänsyn till kommunalutskylders utgörande påföras efter det belopp,
som, derest bevillning för nämnda fastighet skulle enligt gällande bevillningsförordning
utgå, på grund af taxeringsvärdet svarade mot sådan
bevillning.

I afseende å annan fastighet å landet, än jordbruksfastighet,
gäller regeln, att kommunalutskylder, enligt 57 § i förordningen om
kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, derför utgöras endast
om den är taxerad till allmän bevillning. Hvad åter jordbruksfastighet
å landet angår, skola, jemlikt 58 § i nämnda förordning, kommunalutskylder
erläggas äfven för jordbruksfastighet, från hvilken allmän
bevillning icke utgår.

I tredje stycket af sistnämnda paragraf stadgas nemligen: »För

sådan jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej erlägges, påföres
fyrktal efter det belopp, som, derest bevillning för densamma enligt
Art. II i bevillningsstadgan utgå skulle, på grund af taxeringsvärdet
mot sådan bevillning svarar.»

Den skilnad, som i fråga om skyldighet för staten att erlägga
utskylder till vederbörande kommun sålunda gjorts mellan jordbruksfastighet,
och annan fastighet, finner utskottet vara i princip rigtig;
och vid sådant förhållande synes den utsträckning af statens skyldighet
att deltaga i kommunalutskylderna för vissa slag af jordbruksfastighet,
som af Riksdagen 1892 och 1893 förordades, icke kunna — på sätt af
motionären antagits — åberopas till stöd för en sådan skyldighet jemväl
för annan fastighet. Af sådana industriella anläggningar, som i
motionen afses, draga nemligen kommunerna på mångahanda andra
sätt än genom direkta utskylder inkomst och fördel i öfrigt, hvilket ej
i samma grad är fallet i fråga om jordbruksfastigheter. Till bestyr -

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

kände häraf torde det vara tillfyllest att erinra om de utskylder, som
den vid dylika anläggningar anstälda personalen erlägger till kommunen,
äfvensom den derstädes ökade omsättning, som genom anläggningarna
måste blifva en följd.

Visserligen låter det icke förneka sig, att, såsom motionären med
det af honom anförda exemplet velat visa, en större industriel anläggning
kan verka tillökning af fattigvårdstungan inom den kommun, der
den är belägen, men denna olägenhet torde mer än uppvägas af de
fördelar utaf olika slag, som enligt hvad ofvan antydts genom en
dylik anläggning beredas kommunen.

Motionens bifallande skulle för öfrigt, enligt hvad utskottet
föreställer sig, medföra följder ,af särdeles omfattande beskaffenhet.
Om statens skyldighet uti förevarande afseende utsträcktes till sådana
å landet belägna statens fastigheter, der för dess räkning bedrifves
bruks- eller fabriksrörelse, skulle nemligen med all säkerhet anspråk
— grundade på lika goda skäl som de af motionären anförda — komma
att framställas om dylik bestämmelse ej mindre från städernas sida,
rörande de mångahanda för statens räkning i dem bedrifna företag af
industriel art, än äfven beträffande den jernvägsdrift, som af staten
utöfvas.

På grund af det anförda får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 mars 1894.

På lagutskottets vägnar:
L. ANNERSTEDT.