Lagutskottets Utlåtande N:o 24

Utlåtande 1893:LU24

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

1

N:o 24.

Ank. till Eiksd. kansli den 21 mars 1893, kl. 5 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse af 11 kap.
10 § handelsbalken.

Sedan i 17 kapitlet handelsbalken 2 till och med 9 §§ uppräknats
åtskilliga klasser af förmånsrätter, meddelas i 10 § af nämnda kapitel,
sådant sistnämnda lagrum lyder enligt förordningen den 8 oktober 1861,
följande stadgande:

»Sedan tages omyndigs fordran hos föräldrar eller förmyndare ut.
Aro förmynderskap flera; ege de omyndige sig emellan lika rätt.»

I skrifvelse till Kongl. Maj:t den 13 maj 1891 framhöll Riksdagen,
att i 17 kapitlet 10 § handelsbalken föreskrift saknades, huru länge
förmånsrätten för omyndigs fordran skulle ega bestånd efter förmynderskapets
upphörande. Ifrågavarande lagrum torde nemligen närmast afse
det förhållande, att förmyndaren råkat i konkurs under förmynderskapets
utöfning, och i 23 kap. 4 § ärfdabalken funnes endast bestämmelse om
den tid, inom hvilken lemnad redovisning finge af myndling klandras.
Praxis hade emellertid utvecklat sig derhän, att förmånsrätten åtföljde
myndlingens fordran, så länge denna hölles vid lif. En dylik praxis
vore emellertid betänklig för den allmänna krediten och egnad att föranleda
missbruk af hvarjehanda slag. Särskild! hade fall förekommit,
Bill. till Riksd. Prof. 1893. 7 Samt. 13 Höft. (N:o 24). 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

då förmyndare begagnat myndlings medel i egen rörelse, samt affärsvänner
till den förre, okunnige om detta förhållande, föranlåtits att bevilja
honom kredit i allt för stor utsträckning. Hänsyn borde emellertid
tagas jemväl till det fall, att förmynderskapet öfverflyttades från en
till annan person, som hade att i förhållande till sin företrädare bevaka
myndlingens rätt. Under åberopande af hvad sålunda anförts, hemstälde
Riksdagen, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådan lagbestämmelse, hvarigenom den i 17 kapitlet
10 § handelsbalken stadgade förmånsrätt för omyndigs fordran begränsades
till viss tid, efter det förmynderskapet upphört.

Till innevarande Riksdag har Kongl. Maj:t den 13 nästlidne februari
aflåtit en till lagutskottet hänvisad, så lydande proposition (n:o 23):

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll, vill Kongl. Maj:t, jemlikt 87 § regeringsformen, föreslå
Riksdagen att antaga följande

Lag angående ändrad lydelse af 17 kap. 10 § handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 10 § handelsbalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Sedan tages omyndigs fordran hos föräldrar eller förmyndare ut.
Aro förmynderskap flera; ege de omyndige sig emellan lika rätt. Har
den, som myndig blifvit, låtit sin fordran innestå längre tid än tre år
sedan den, genom godkänd eller oklandrad redogörelse eller genom laga
kraft egande dom, blifvit bestämd, upphöre den förmånsrätt, som nu
sagd är. Lag samma vare, der ej tillträdande förmyndare eller målsman,
inom lika tid, utsökt den omyndiges fordran hos den, som förut
förmyndare varit.

Denna lag skall icke tillämpas i de förmånsrättstvister, som göras
anhängiga före utgången af december månad 1894.

Den företrädesrätt vid konkurs, som enligt nu gällande lag tillkommer
myndlingen under förmynderskapet, bör enligt utskottets åsigt följa
honom i hans fordringsrätt endast så lång tid, efter det förmynderskapet
upphört, som skäligen kan vara erforderlig för medlens uttagande hos den

Lagutskottets Utlåtande N:o 24. S

förre förmyndaren. Enligt hvad här ofvan blifvit antydt, måste det
nemligen anses såsom ej väl öfverensstämmande med de öfrige borgenärernes
rätt, att den myndigblifne eller den omyndiges nye målsman,
ehuru han är fullkomligt berättigad att af förre förmyndaren utkräfva
de hos denne innestående medlen och sjelf är i besittning af alla
de egenskaper, som göra det för honom möjligt att iakttaga sin rätt,
skall, sedan han en längre tid låtit dem stå inne, och derigenom tydligen
byggt sin rätt på blott personlig tillit till förre förmyndaren, få
emot andra personer begagna sig af det företräde, som tillerkänts den
omyndige just på grund af hans omyndighetstillstånd. Frågan gäller
således endast det sätt, på hvilket en begränsning af förmånsrättens
fortvaro står att ernå. Riksdagen har i sin ofvan omförmälda skrifvelse
för vinnande af en sådan begränsning anvisat den utväg, att gränsen
för förmånsrättens fortvaro bestämmes till viss tid, räknad från förmynderskapets
upphörande. Kongl. Maj:ts förslag har emellertid sökt
uppnå det åsyftade målet på ett annat sätt genom föreskriften, att tidsfristen
skall räknas från det den omyndiges fordran genom godkänd
eller oklandrad redogörelse eller genom laga kraft egande dom blifvit
bestämd. På sätt högsta domstolen vid granskningen af det inom justitiedepartementet
i ämnet uppgjorda förslag, hvilket öfverensstämmer med
det nu föreliggande utom beträffande begynnelseterminen för lagens tilllämpande,
anmärkt, anser utskottet, att den åtskilnad i fråga om förmånsrätten,
hvilken skulle blifva beroende deraf, huruvida förmyndareredogörelse
aflemnats eller icke, saknar inre berättigande och gifver lätteligen
anledning till betydande praktiska olägenheter. Med hänsyn till
hvad utskottet härofvan anfört till stöd för en begränsning af förmånsrättens
fortvaro, måste det, från nämnda synpunkt sedt, anses vara fullkomligt
utan betydelse, huruvida förmyndareredogörelse aflemnats eller
icke. Men enligt det nu framlagda förslaget, skulle, om redogörelse afgifves,
förmånsrätten upphöra efter viss tid; om åter redogörelse ej
afgifves, inträder samma förhållande som enligt nu tillämpad praxis,
det vill säga, att förmånsrätten följer med fordringen huru länge som
helst efter förmynderskapets upphörande. Men häraf blifver åter en
följd, såsom i högsta domstolen jemväl erinrats, att det kommer att
ligga i vederbörandes egen magt att undandraga sig tillämpligheten af
lagstadgandet. Dertill fordras blott, att den redovisningsskyldige efter
uttrycklig eller tyst öfverenskommelse med den, som har att fordra
redovisning, underlåter att afgifva sådan, och så länge detta förhållande
fortfar, är derigenom all verkan af lagbestämmelsen tillintetgjord. Har
redovisning verkligen aflemnats, kan fordringsegaren utan synnerlig

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

svårighet genom fördöljande af detta förhållande bevara den förmånsrätt,
han borde vara förlustig. Utan tvifvel skulle stadgandet ofta nog
gifva anledning till tvist, huruvida vederbörlig förmyndareredogörelse
afgifvits eller icke, och om tiden när den aflemnats.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, anser sig utskottet böra
hemställa,

att förevarande proposition icke må af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 21 mars 1893.

På lagutskottets vägnar:
L. ANNERSTEDT.

Reservation:

af herr Annerstedt, hvilken ansett, att Kongl. Maj:ts proposition i
ämnet bort af utskottet tillstyrkas.

Stockholm, Ivar Haeggstroms Boktryckeri, 1893.