Lagutskottets Utlåtande N:o 24 (Utlåtande 1887:LU24 - janmar Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

N;o 24.

Aiik. till Eiksd. kansli den 5 mars 1887, kl. 1 e. in.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om förordnande
af inregistrering smän till biträde åt domhafvande
på landet.

Från Andra Kammaren har lagutskottet fått emottaga en inom nämnda
kammare af herr E. Oberg afgifven motion (n:o 149) om förordnande af
inregistreringsmän till biträde åt domhafvande å landet. Motionären erinrar
om de svårigheter och stundom oersättliga förluster, som kunna
förorsakas deraf, att, då domhafvande å landet befinner sig i tjensteärenden
utom sin bostad, icke någon person finnes, till hvilken en rättssökande
kan med laga verkan aflemna handlingar, som skola till domhafvanden
ingifvas, såsom besvär i egodelningsrättsmål, ansökningar och
förklaringar i konkurs- och andra ärenden in. m., äfvensom erlägga vad.
Dessa olägenheter inträffade oftast för sådana rättssökande, som vore
aflägset boende från domhafvandens bostad och ej hade kännedom om
hans frånvaro eller visste, hvar han annorstädes kunde träffas, förr än
de derom fått underrättelse i hans bostad, och vore så mycket Fanbärare,
som dylikt mestadels hände i slutet af en föreskrifven fatalietid,
då det vore för sent att på annat håll uppsöka domhafvanden. Till afhjelpande
af de omförmälda olägenheterna föreslår motionären, att Riksdagen
för sin del måtte besluta sådan lagbestämmelse, »att då domhafvande
på landet af embetsförrättningar eller annorledes är förhindrad
från sin bostad, skall han förordna i sitt ställe annan lämplig person

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

till inregistreringsman, hvilken skall å domhafvandens vägnar i dess bostad
af rättsökande parter i behörig tid emottaga anmälan och vadeskilling
emot dom eller utslag i tvistemål, samt besvär i egodelningsrättsmål,
äfvensom ansökningar och förklaringar i konkurs och andra
ärenden, som till domareembetet höra. Sådana anmälningar, ansökningar
och förklaringar skola uti dertill afsedd bok inregistreras, samt
derom bevis afgifvas, emot 50 öres lösen för hvarje sådant.»

Det kan icke förnekas, att det i motionen påpekade förhållandet
utgör en af de brister, som vidlåda den nuvarande organisationen af
underdomstolarne på landet; och detta har ock blifvit af nya lagberedningen
beaktadt i dess förslag till rättegångsväsendets ombildning. I 1
kap. 16 § af förslaget angående domstolsförfattningen heter det:

»Mom. 1. I hvarje domsaga, der biträdande domare ej är anstäld,
bör finnas kanslibiträde, som skall ega behörighet att under domarens
tillsyn emottaga inlagor och anmälanden, derom utfärda bevis, ombestyra
begärda afskrifter och vidimationer samt besörja handlingars och
expeditioners tillhandahållande åt parter eller försändande till dem medelst
posten in. m. dylikt. I annan domsaga må ock kanslibiträde anställas,
om öfverrätten anser sådant behöflig^

Mom. 2. Förordnande för kanslibiträde meddelas af domhafvande!!
för viss tid, ej öfverstigande två år hvarje gång, men kan jemväl före
nämnda tids utgång af honom återkallas, när anledning dertill anses
vara för handen. Om meddeladt eller återkalladt förordnande skall anmälan
ofördröjligen göras hos öfverrätten äfvensom hos konungens befallningshafvande
för att genom dess försorg införas i länskungörelserna.

Mom. 3. Kanslibiträde behöfver ej vara lagfaret, allenast det eljest
anses för uppdraget lämpligt. De närmare bestämmelserna angående de
bestyr, som må öfverlemnas till dylikt biträde, gifvas af Konungen i allmän
instruktion.»

Lagberedningens anförda förslag synes emellertid lämpligast böra
behandlas i sammanhang med det allmänna ordnandet af landtdomstolarne;
och behofvet af ett lagstadgande i det af motionären föreslagna
syfte torde icke vara af så trängande beskaffenhet, att icke dermed
skulle kunna anstå ännu någon tid. Dessutom är det tydligt, att genomförandet
af den föreslagna anordningen förutsätter icke obetydliga
utgifter, till hvilka medel icke skulle kunna beredas allenast genom den

Lagutskottets Utlåtande X:o 24.

af motionären föreslagna lösen. Det lärer icke heller vara möjligt att
ålägga domhafvandena på landet, Indika erhållit fullmagter på sina befattningar
utan förutsättning af en d)dik institution, att bekosta densammas
införande och upprätthållande.

Utskottet får följaktligen hemställa,

att ifrågavarande motion icke må af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 5 mars 1887.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Bill. till Riksd. Prot. 1887. ’7 Samt. 14 Höft.