Lagutskottets Utlåtande N:o 23 (Utlåtande 1909:LU23 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

N:o 23.

Ank. till Riksd. kansli den 8 mars 1909, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående vidmakthållande af utsikterna för åstadkommande
af nya, såvidt ske kan öfverensstämmande
civillagar för de nordiska länderna.

Uti eu inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, N:o 3, har herr Carl Lindhagen anfört följande:

»Vid 1900 års Riksdag väcktes inom Andra Kammaren en motion
om åstadkommandet af nya, så vidt ske kan öfverensstämmande civillagar
för de tre skandinaviska länderna. Denna motion var af följande
lydelse:

’I den borgerliga eller civila rättens historia hos skilda folk
framträda merendels såsom skiljemärken rättsnormernas med vissa
mellantider företagna sammanfattning i en lagbok. Dessa civilrättsliga
kodifikationer utgöra nödvändiga led i utvecklingen. Deras ändamål är
nämligen att dels, sedan lagstiftningen alltmer upplöst sig i splittradt
detaljarbete, åter i rättssäkerhetens intresse öfversiktligt och tydligt
fastslå, hvad som skall anses såsom lag, och dels i rättsutvecklingens
intresse gifva hemort åt de ur nya förhållanden framgångna rättstankar,
för hvilka den gamla lagen står främmande.

En dylik kodifikation af civilrätten utgjorde giftermåls-, ärfda-,
jorda-, byggninga- och handelsbalkarne i Sveriges rikes lag af år 1734.
Denna lag gäller ännu, men redan i början af förra århundradet ansågs
behof af en ny lag föreligga. Sedan nämligen vid Riksdagen 1809—
1810 ständerna på initiativ af lagutskottet begärt tillsättande af en
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 7 Samt. 22 Höft. (N:o 23.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

kommitté att arbeta på lagars och författningars redaktion och förenkling-,
beslöt Kungl. Maj:t, att den lagkommitté, som i anledning häraf
tillsattes, skulle arbeta bland annat på eu ny allmän civillag. Denna
kommitté uppgjorde ett slutligen år 1826 i omarbetadt skick publiceradt
förslag till allmän civillag, innefattande nya giftermåls-, ärfda-, jorda-,
bvggninga- och handelsbalk. Förslaget öfverlämnades sedan vid
1834 års Riksdag till ständerna, men frågan uppsköts för vidare utredning,
hvarefter förslaget i anledning af ständernas år 1841 gjorda
framställning ytterligare granskades af en lagberedning, som år 1847
afgaf nytt förslag till giftermåls-, ärfda-, jorda- och byggningabalkar.
Men icke heller detta senare förslag blef föremål för Riksdagens omedelbara
pröfning. I stället liar man hitintills fortsatt att genom partiella
förbättringar söka af hjälpa de obestridliga bristerna i den civilrättsliga
lagstiftningen.

I Norge gäller fortfarande Kong Christian V:s Norske Lov af år
1687. I början af förra århundradet ansågs eu ny kodifikation så behöflig,
att till och med i norska grundlagen af 1814 intogs en särskild
föreskrift därom, att en 113'' allmän civil lagbok skulle föranstaltas att
utgifvas på första eller, om detta ej vore möjligt, på andra ordinarie
storting. En för ändamålet tillsatt lagkommitté upptog arbetet men
kom ej till något resultat. Grundlagens förordnande väntar därför ännu
på sin uppfyllelse.

Danmarks ännu gällande lagbok är Kong Christian V:s Danske
Lov af år 1683. Redan i medlet af 1700-talet s3''sslades under en lång
följd af år med att åstadkomma en ny mera tidsenlig och omfattande
lagkodex. Detta arbete ledde dock endast till mindre 1 »etydande förarbeten
och har sedan ej återupptagits, ehuru behofvet af en kodifikation
blifvit alltmer trängande.

De skandinaviska länderna intaga sålunda för närvarande alldeles
enahanda ställning i afseende å beskaffenheten af deras civilrättsliga
lagstiftning. Denna består nämligen i alla tre länderna af dels en
mycket gammal lagbok, hvilkens ännu bestående rester till stor del äro
föråldrade samt hindra rättsskipningen beträda tidsenliga banor; dels eu
mängd efteråt utfärdade specialförfattningar, Indika, äfven dessa delvis
föråldrade, tillkommit utan enhetligt sammanhang sins emellan och med
det hela och utan att arbetet adlats af någon betydelsefull uppgifts inflytelse,
dels en omtvistad och kasuistisk oskrifven lag, nödtorfteligen
skapad af teori och praxis i syfte att söka fylla luckorna och tillgodose
nya rättskraf, hvilket i månget fall måste ske genom förtolkning eller
uppenbart åsidosättande af gällande lagbud. Det bör sålunda ej finnas

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

mer iin en mening om, att både i Sverige, Norge och Danmark tiden
nn är öfvermogen för en ny eivilrättslig kodilikation, hvilken synnerligen
påkallas både i rättssäkerhetens och rättsutvecklingens intresse.

Under sådana förhållanden tränger sig emellertid mäktigt fram
angelägenheten åt att detta lagarbete sker etter samråd i ändamål att
åstadkomma en gemensam nordisk lagbok eller rättare sagdt nya till
innehåll och form, så vidt ske kan, öfverensstämmande civillagar för
de skandinaviska länderna. Det är klart, att i många stycken, såsom
vissa delar af jordabalken, full öfverensstämmelse ej kan vinnas. Men
i det stora hela lämpar sig civilrätten väl för ett gemensamt lagstiftningsarbete,
då hvarken ländernas administrativa egendomligheter eller
stridiga sociala åskådningar här spela samma roll som t. ex. i processrätten
och straffrätten.

Tanken på lika lagstiftning för de nordiska länderna är för ölrigt
icke ny och möjligheterna för dess åstadkommande icke heller opröfvade.

Särskild t bör i detta afseende erinras om 1876 års Riksdags, i
anledning af en motion inom Andra Kammaren, gjorda anhållan, att
Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för utarbetandet så skyndsamt
som möjligt af en fullständig handelslag för Sverige, utan att viss
annan angifven lagstiftning därigenom tillbakasattes, äfvensom ägna
omsorg däråt, att, såvidt ske kunde, därigenom åstadkommes öfverensstämmelse
med motsvarande norsk och dansk lagstiftning. Lagutskottet
hade afstyrkt motionen, men numera torde tillfredsställelsen
vara enhällig öfver att Riksdagen behjärtade frågans vikt och betydelse.
Ty Riksdagens ifrågavarande hemställan har redan ledt till antagande
i '' alla tre länderna af åtskilliga öfverensstämmande lagar inom viktiga
delar af den speciella handelsrättens område, nämligen växellag, lagar
om varumärken samt om handelsregister, firma och prokura, sjölag och
checklag.

Bestämmande för 1876 års riksdagsskrifvelse var, bland annat,
äfven det anförda skälet, att genom ett uppskof skulle tillfälle till
åstadkommande af likformighet inom vissa grenar åt den speciella handelsrätten
gå förloradt. Enahanda fara uppstår nu genom ett undanskjutande
af frågan om vinnande åt enhet i den allmänna privaträttens
bestämmelser, däri inbegripet dithörande delar åt handelsrätten. Tv
i sådant fall kan man i stället med visshet förutse, att under den
närmaste tiden i de olika länderna företagas kodifieringar af civillagen
eller åtminstone antagas nya författningar i alla afsevärdare delar åt
densamma. Det är därför af största vikt att med framsynthet och
energi begagna sig af en läglig tidpunkt, som kanske aldrig återkommer.

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

Huruledes hos andra sins emellan närbesläktade folk enhetstanken
mäktat öfvervinna långt större svårigheter i lagstiftningsväg, därpå
lämnar också den nya tyska civillagen af den 18 juni 1896 ett exempel,
som manar till efterföljd. Genom denna lag, som trädde i kraft den
1 januari 1900, erhåller nämligen tyska riket en gemensam borgerlig
rätt, i stället för den mångskiftande, delvis på vidt skilda principer
byggda lagstiftning, som förut gällt i de särskilda staterna. Ifrågavarande
tyska kodifikation, med dess storartade på jämförelsevis kort
tid åstadkomna förarbeten, bör dessutom gifva värdefulla uppslag samt
»ifver hufvud taget väsentligen underlätta arbetet för en nordisk lagbok,
ehuruväl å andra sidan lagen till form och innehåll i många afseenden
gifvetvis kommer att äfven lända mera till varning än efterföljd.

Om sålunda de yttre betingelserna för en sträfvan att bringa
öfverensstämmelse i de skandinaviska folkens civilrättsliga lagstiftning
för närvarande äro mycket gynnsamma, så framstår äfven innebörden
åt ett sådant arbete såsom icke mindre betydelsefullt.

Först och främst föreligga de bästa utsikter, att den i alla tre
länderna sedan länge på dagordningen stående frågan om nya civillagar
skall, upptagen i sådan form, kunna i hvarje land bringas till utförande
inom en så pass kort tid, att ej redan förarbetena hinna föråldras och
den enhetliga ledningen kommer att saknas. Uppgiftens större betydelse
och inflytandet af en mångsidigare representerad erfarenhet och sakkunskap
skola visa sig ägnade lösa en uppgift, som hvarje land för sig
hitintills ej mäktat. Erfarenheten från lagstiftningen inom den speciella
handelsrätten gifva också vid handen, att ett samarbete leder till fruktbarare
resultat. De ledande hufvudsynpunkterna komma därigenom i
förgrunden och oväsentliga betänkligheter om detalj spörsmål tvingas
underordna sig själfva sakens intresse.

Det behöfver vidare knappast erinras om, hvilken viktig insats
en gemensam civillag skulle göra i det gamla, nu af tidsförhållandena
uppträde sträfvandet att närma de nordiska folken på de kulturella
områdena och därigenom bereda dem ett rikare lif i ett större fädernesland.
Att särskild^ rättsvetenskapen och rättsskipningen därigenom
skulle taga ett stort uppsving ligger i öppen dag. För framgången af
ett fortsatt gemensamt lagstiftningsarbete är dessutom öfverensstämmelse
i den allmänna privaträttens principer grundläggande. Vid förut åberopade
samarbeten inom vissa speciella rättsområden visade sig också
de största svårigheterna ligga '' i ländernas olika lagstiftning på angränsande
områden af den allmänna privaträtten.

Slutligen skall en nordisk lagbok gifva den skandinaviska rätts -

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

uppfattningen tillbörligt inflytande och maktställning utåt. A ena sidan
kan den, genom att för alla tre länderna upptaga vissa allmännare
omfattade rättsgrundsatser, lämna viktiga bidrag till förverkligandet af
rättens un i venalitet. Men å andra sidan får den likaledes till uppgift
att upprätthålla de nordiska folkens rättstraditioner och bringa dem till
inflytande i den universella rättsbildningen. Gå nu de nordiska folken
skilda vägar med sin borgerliga lagstiftning, är det fara värdt, att de
alldeles förspilla det framstående arf, de åt gammalt fått att vårda i
förenämnda afseende.

Denna sista synpunkt framhölls särskild! i ett tal, som professor
Julius Lassen i Köpenhamn vid universitetets reformationsfest i slutet
af förra året höll om nödvändigheten af den danska privaträttens kodifikation.
Efter att hafva utvecklat, hurusom en ny ''dansk lag’ hörde
till de uppgifter, som det 20:de århundradet redan i sin början borde
söka lösa, tilläde han följande slutord: Jeg ser nok åt Opgaven egentlig
bor stilles Iwjere, og cd en nordisk Lovbog herde nedre Mantel. Eu for
alle skandinaviske Diger fädles, ved forenede danske, norske og svenske
Krtefter skabt Lovbog vilde sikrere og kraftigere give do ejendommelige
nordiske Retstanker Udtryk. En nordisk Lovbog vilde staa med eu
Autoritet, som den danske, norske og svenske hver for sig vilde savne,
og vilde i Förbindelse med en dertil knyttet, fädles skandinavisk Retsvidenskab
magte den skandinaviske Rets Mission i den almindelige
borgerlige Rets Udvikling, som Msegleren mellem den romanistisk-tyske
Ret og den engelsk-amerikanske Ret. Skulde denne Vej vase sig farbar,
ber den fölges.

På grund af hvad sålunda anförts och då jag djupt känner, hvilket
stort ansvar i förevarande afseende hvital’ på den nuvarande generationen
inför kommande tider, vågar jag vördsamt hemställa, att Riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes snarast
möjligt taga erforderliga initiativ till en samverkan i syfte att åstadkomma
nya, såvidt ske kan, öfverensstämmande civillagar för de tre
skandinaviska länderna.

I en dylik framställning ligger naturligtvis äfven inneslutet, att
de frågor om viktigare ändringar i civillagen, Indika tilläfventyrs för
närvarande äro på pröfning beroende, helst böra endast i den ordning
nu antydts vidare fullföljas.’

Lagutskottet ansåg goda skäl kunna anföras för önskvärdheten af
största möjliga öfverensstämmelse mellan de tre skandinaviska ländernas
civillagstiftning. Utskottet fann emellertid betänkligheter möta att på
en gång ifrågasätta en gemensamhetslagstiftning i hela den omfattning

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

motionären tänkt sig och ansåg därför, att den ifrågasatta lagstiftningen
''för närvarande’ borde begränsas till den del af lagstiftningen, där de
nationella elementen utöfvat minsta inflytande på rättens gestaltning.
Redan hade inom den speciella handelsrätten åstadkommits öfverensstämmande
lagar i de tre länderna, och det innebure då en naturlig
fortsättning att öfvergå till de allmänna reglerna för samfärdseln och
varuutbytet. Det vore också angeläget, att åtgärder för samverkan på
detta område utan uppskof vidtoges, enär man eljest riskerade, att de
olika länderna hvar för sig- ginge i författning om dylik lagstiftnings
genomförande och, sedan detta skett, skulle naturligtvis svårigheterna att
vinna likhet mellan lagstiftningarna högst väsentligt ökas. På i hufvudsak
dessa skäl hemställde utskottet om en framställning till Kungl. Magt
att taga i öfvervägande, i hvad mån lagstiftningsarbetet på obligationsrättens
område lämpligen kunde för vinnande af öfverensstämmelse
emellan de skandinaviska länderna bedrifvas på grundvalen af samverkan
dem emellan samt vidtaga de åtgärder, hvartill förhållandena pröfvades
föranleda. Denna hemställan bifölls af Riksdagen.

Efter åtskilliga förhandlingar fram och tillbaka föranledde denna
framställning, att år 1901 tillsattes en svensk kommitté med uppdrag
att utarbeta förslag till förändrad lagstiftning beträffande köp och byte
af lös egendom äfvensom de allmänna grundsatserna om afsilande af
aftal med rätt för kommittén att, när det för behörigt fullgörande af
detta uppdrag funnes erforderligt, till behandling upptaga jämväl andra
till obligationsrätten hörande ämnen. Denna kommitté sammanträdde
enligt tillika gifvet bemyndigande först med en dansk och sedan jämväl
med en norsk kommitté, båda tillsatta för enahanda ändamål. Dessa
tre kommittéer enade sig om, att i främsta rummet följande ämnen
skulle blifva föremål för gemensam behandling: 1) afslutande af

förmögenhetsrättsliga aftal i allmänhet, 2) köp af individuellt eller generiskt
bestämd lösegendom, 3) kommissionsaftal, 4) speditionsaftal, 5)
emission af värdepapper. Denna arbetsplan godkändes ock af de
respektive regeringarne.

Kommittéerna företogo först till behandling de under andra punkten
upptagna frågorna om rättsförhållandet emellan säljare och köpare samt
framlade år 1903 ett lagförslag om köp och byte, hvarom öfverensstämmelse
i det stora hela uppnåtts, om ock afvikelser i eu eller annan
punkt icke kunnat undgås. Samtidigt med att de tre kommittéerna
aflämnade berörda lagförslag anhöllo de hos sina regeringar, att kommitterades
återstående arbete inom obligationsrättens område måtte få
tills vidare hvila i afbidan därå, att nämnda förslag blifvit i de tre

Lagutskottets Utlåtande N:o 2,''J. 7

länderna slutligen pröfvade. Denna hemställan bifölls af alla tre regeringarne.

Nu bär emellertid berörda lagförslag upphöjts till gällande lag, i
Sverige år 1905, i Danmark år 1900 och i Norge år 1907. Kommittéerna
äro således oförhindrade att när som helst återupptaga sitt arbete.
Någon anledning att vidare beröra denna fråga i Riksdagen synes således
knappast föreligga, då saken naturligtvis i sinom tid åter kommer i
gång genom vederbörande» egen tillskyndan. Det må dock vara lofligt
uttala den önskan, att detta måtte ske snart, då hvarje försinkande kan
hafva sina äfventyrligheter och äfven säkerligen skjuter undan annat,
som skall komma efteråt.

Såsom nämnts har tidigare inom den speciella handelsrätten åstadkommits
öfverensstämmande lagar mellan de tre skandinaviska länderna.
En särskild afdelning af denna rätt, nämligen bolagsrätten, som dock
kan sägas stå på gränsen mellan allmän och speciell privaträtt, har
emellertid ej varit föremål för samarbete. Märkligt nog tillkom 1895
års svenska lagstiftning om bolag och ekonomiska föreningar, såsom
det synes, utan ens någoif tanke på skandinavisk samverkan. Då
därför 1903 års Riksdag i anledning af åtskilliga väckta motioner begärde
en revision af lagen om aktiebolag, inrycktes i riksdagsskrifvelsen
på lagutskottets hemställan en erinran, att det borde tagas i öfvervägande,
om och i hvad män ett samarbete på nämnda område med
Norge och Danmark lämpligen kunde äga rum, helst i båda dessa länder
då före lågo nyligen utarbetade förslag till aktiebolagslag, Indika icke
blifvit slutligen behandlade och godkända.

I anledning af berörda riksdagsskrivelse tillsattes i januari 1905
en kommitté, som år 1908 aflämnade förslag till lag om aktiebolag äfvensom
till andra därmed sammanhängande författningar. I detta betänkande
beröres ej med något ord den af Riksdagen upptagna frågan
om skandinaviskt samarbete. Närmaste anledningen härtill torde vara
att söka i justitieministerns anförande till statsrådsprotokollet vid kommitténs
tillsättande. ''Helt visst'', yttrade statsrådet, ''skulle det vara
synnerligen önskvärd!, att detta lagstiftningsarbete kunnat äga rum under
samarbete med de tvenne andra skandinaviska länderna. Förhoppningarne
om sådan samverkan hafva emellertid denna gång ej kunnat
uppfyllas. Visserligen har på enskild väg från Danmark ingått meddelande
som gifver vid handen, att detta land gärna skulle se ett
skandinaviskt samarbete blifva upptaget i förevarande ämne, men från
Norge har jag likaledes på enskild väg inhämtat, att det näppeligen
skulle blifva möjligt för detta land att deltaga i sådant samarbete,

Lagutskottets Utlåtande N:o 23-

emedan detta skulle allt för mycket fördröja genomförandet af en norsk
aktiebolagslag, af hvilken behof'' redan länge starkt gjort sig gällande
och hvartill förarbetena fortskridit så långt, att det föreligger ett af
odelstinget godkändt lagförslag i ämnet. Det ifrågasatta lagstiftningsarbetet,
lärer alltså få upptagas ensamt för Sveriges del/

Anmärkningsvärd! är dock, att det obetingadt jakande svaret
från Danmark, som framfördes genom dess inrikesminister, ej begagnades
för att ifrågasätta påbörjandet af ett samarbete med Danmark.
Det är nämligen icke nödvändigt, att alla tre länderna samverka.
Alltid är det bättre, om två göra det än inga. I flera fall, och senast
när det gällde samverkan på obligationsrättens område, påbörjades
för öfrigt saken med, att delegerade från Sverige och Danmark lade råd,
hvarefter anslutning kom äfven från Norge.

Nu har också inträffat, att 1904—1905 års norska storting förkastade
det för tinget framlagda förslaget till en norsk aktiebolagslag,
och saken liar sedan dess ej kommit längre. Det danska förslaget åter
har aldrig blifvit framlagdt för riksförsamlingen, såsom det uppgifves
därför att bland affärskretsar funnits en opinion mot att på något ingående
sätt regelbinda bolagsverksamheten.

Säkerli gen äro dessa motigheter i grannländerna belysande för
den vunna erfarenheten att ett gemensamt skandinaviskt lagförslag
har lättare att slå igenom än separatförslag i de olika länderna. Såsom
saken nu ligger borde man ej, synes det mig, i Sverige gå till antagande
af det bär utarbetade förslaget utan att först en ny och beslutsam
hänvändelse gjorts om ett samarbete, äfven om svårigheterna att komma
till gemensamma resultat kanske äro något större nu, än om saken
upptagits i sammanhang med förarbetena till vår nu gällande aktiebolagslag.
Målsmännen för de särskilda lagförslagen skola kanske
också särskild! motsätta sig detta. Men deras arbete blir i alla fall
icke förgäfves, helst det naturligtvis äro just de, som böra i första
rummet sammanträda till öfverläggning. Det viktigaste är dock, att
normerna för det ekonomiska lifvet, bland hvilka bolagslagstiftningen
åtminstone för närvarande utgör ett led, blifva så vidt möjligt lika för
de skilda länderna samt få det förnuftigare innehåll och den större
auktoritet, som oftast framgår ur en dylik allsidigare och betydelsefullare
öfverläggning.

Naturligtvis behöfver en sådan samverkan ej utgöra hinder för
ett omedelbart afgörande af de svenska kommitterades fristående och
brådskande förslag till lag om förbud i vissa fall för aktiebolag att
förvärfva fast egendom eller idka grufdrift.

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

Tanken på en skandinavisk civillagstiftning får emellertid ej stanna
vid obligationsrätten jämte de närstående lagstiftningsområden, som
sammanfattas under benämningen speciell handelsrätt. Framställningen
vid 1900 års riksdag syftade också till civillagen i dess helhet och
Riksdagen afvisade ej heller denna tanke, utan förmenade endast att
arbetet till en början borde inriktas på obligationsrätten.

Man måste därföre se till, att sakens vidare framfärd ej äfventyras
genom separata lagstiftningsarbeten i de särskilda länderna på
nya hiifvuddelar af civilrätten, hvilka i väsentliga delar böra kunna göras
öfverensstämmande. En sådan omedelbar fara i dröjsmål föreligger nu
däri, att i Sverige lagberedningens arbeten på jordabalken anses blifva
afslutade redan under loppet af innevarande år och att, enligt hvad försports,
beredningen skulle få i uppdrag att därefter öfvergå till giftermåls-
och eventuellt äfven ärfdabalken eller den så kallade familjerätten.

Lagberedningen tillkom år 1902, men planer på dess inrättande
förelågo tämligen afgjorda redan vid 1900 års riksdag. Det största
och farligaste motståndet mot skandinavisk civillagstiftning mötte då
från detta håll. Man trodde att ett skandinaviskt samarbete ej var
förenligt med inrättande af en svensk lagberedning, som föreslagits skola
inlåta sig, längre fram visserligen på rättegångsväsendet, men i första
hand på den borgerliga rätten. Därifrån leddes tankarna in i den
riktningen, att det vore bättre för framtiden, att hvarje land arbetade
för sig, äfven om därigenom verklig öfverensstämmelse i lagstiftningen
med visshet åsidosattes.

Emellertid slog saken igenom vid 1900 års riksdag på sätt som
då skedde. Men vid sakens vidare framförande kommo de olika uppfattningarna
fortfarande till tals med hvarandra. Synliga uttryck för dessa
meningsutbyten återfinnas i debatterna om saken i kamrarna sistnämnda
år samt vidare i debatten inom Andra Kammaren år 1902 vid remissen
af riksstaten, däri då första gången uppförts anslag till en lagberedning,
och år 1903 vid föredragning af frågan om fortsatt anslag till lagberedningen,
hvilken då blifvit konstituerad och fått sin instruktion.l)

Det var också närmast för att lagberedningen ej skulle från början
gå i vägen för det skandinaviska samarbetet, som beredningen erhöll
i uppdrag att först omarbeta jordabalken. Påfallande är nämligen,
att särskildt i vissa delar af denna balk full öfverensstämmelse svårligen

*) Första Kammarens prot. 7/5 1900 samt Andra Kammarens prot. 8/6 1900, 31,/1
1902 och 18/ä 1903.

Bih till Riksd. Prot. 1909. 7 Samt. 22 Höft. 2

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

kunnat ernås. IVlen a andra sidan liade det varit val, om gemensamma
utgångspunkter vunnits i andra delar, där så säkerligen kunnat ske.
Önskligt synes i synnerhet varit, om jordfrågans sociala spörsmål, som
i mycket måste vara gemensamma för de tre länderna, genom ett samarbete
tvungits fram till större och enhetligt beaktande.

I det. sväfvande program för lagberedningen, som 1902 framlades,
äfvensom i den plan, som beredningen själf sedan uppgjorde för sitt
arbete, voro .emellertid det fortsatta skandinaviska samarbetets framtidsöden
höljda i dunkel. Vid 1902 års förenämnda remissdebatt fann sig
därför dåvarande justitieministern af de framförda farhågorna föranlåten
att inför kammaren försäkra, att han lifligt önskade, att det skandinaviska
lagstiftningsarbetet skulle få en mycket stor utsträckning, samt att detta
arbete icke komme att i någon man hindras af lagberedningens inrättande,
snarare tvärtom. Det gäller nu att både hoppas och arbeta
för att denna försäkran från institutionens egen upphofsman måtte gå
i uppfyllelse.

Rätteligen borde i framtiden all ny lagstiftning i hufvudfrågor,
somo föreligga hos alla tre länderna och ej beröra speciellt nationella
förhallanden, utarbetas efter samråd till gagn både för dessa länder
själf va och för den universella rättsbildningen. Men om detta ej ännu
kan ens ifrågasättas på grund af den sannolika omöjligheten att få alla
spridda sinnen enade om ett så riktigt mål, borde det dock ej få
ifrågakomma att släppa det redan inledda samarbetet på den borgerliga
lagstiftningens område. Hvilket nedslående och onyttigt skådespel
vore det icke, om dessa tre små folk nu skulle hvar för sig'' lägga sig
vinn om att åstadkomma skilda lagstiftningar exempelvis inom familjerätten
i stället för att samla sig om att skapa ett gemensamt lagverk
på detta område.

Det ifrågasattes vid något tillfälle i denna angelägenhets tidig''are
skede, att lagberedningen kunde blifva den svenska afdelningen i en
skandinavisk civillagskommission. I sådan händelse kunde man tänka
sig, att beredningen antingen helt ägnade sig åt denna uppgift eller ock
samtidigt lade hand äfven vid något annat, hvarmed beredningen kunde
sysselsätta sig, ifall de skandinaviska afdelningarnas samarbete måste
för någon tid ajourneras.

Eu annan utväg är, att beredningen härnäst får syssla med rättegångsväsendet
eller strafflagstiftningen samt att det skandinaviska civillagsarbetet
på familjerätten uppdrages åt särskilda kommitterade redan
nu eller ock hvilar till dess arbetet på obligationsrätten hunnit afslutas
för att sedan upptagas af dem, som sysslat med sistnämnda ämne.

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

[ senaste lallet vore det ensidigt, att det vid l''.)03 års riksdag
framlagda formulerade lagförslaget till provisoriskt upphäfvande af
mannens målsmanskap med bibehållande tills vidare af begreppet gemensam
egendom måtte blifva lag i afvaktan på giftermålsbalkens fullständiga
omarbetning. Detta förslag föranledde äfven en riksdagsskrivelse och
dess antagande skulle på samma gång bli en skandinavisk lagstiftning,
enär svenska rätten därigenom i detta ämne finge samma innehåll, som
redan nu sedan någon tid gäller i Danmark och Norge. Ett fullständigare
ingående på detta särskilda ämne för sig är ej heller uteslutet.

Den aktuella frågan om utom äktenskapet födda barns och deras
mödrars rättsliga ställning ägnar sig särskild! att upptagas såsom ett
fristående spörsmål. Att i det ämnet, som rör så mångas väl, afvakta
tidpunkten, då en hel ny giftermålsbalk kan bli antagen, blefve säkerligen
ett för långt uppskof, hvartill kommer, att denna angelägenhets
ordnande helt visst kräfver åtgärder äfven på andra områden än det,
som faller under en blifvande giftermålsbalk i den allmänna lagen.

Äfven den af Riksdagen begärda revisionen af lagstiftningen om
äktenskapsskillnad kan därnäst företagas för sig, därest det anses oundgängligt,
att revisionen sker just nu, oafsedt att frågan redan legat
orörd i trettio år, sedan Riksdagen första gången skref i densamma.

En tredje utväg är, att lagberedningen får i uppdrag att särskildt
bereda de tre ofvan angifna ämnena, nämligen äkta makars inbördes
rättsförhållanden, utom äktenskapet födda barns och deras mödrars rättsliga
ställning samt äktenskapsskillnad, i främsta rummet de två förstnämnda,
under aktgifvande tillika på angelägenheten att vidmakthålla
utsikterna för åstadkommandet af eu skandinavisk civillagstiftning. Detta
senare är nämligen hufvudsaken och icke att ett direkt samarbete för
arbetets fortsättning upptages just nu.

På grund af hvad sålunda anförts får jag hemställa,
att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t framhålla angelägenheten att
vidmakthålla utsikterna för åstadkommande af nya, såvidt ske kan öfverensstämmande
civillagar för de tre nordiska länderna samt i sådant afseende:

l:o) anhålla om öfvervägande, i hvad mån och på hvad sätt ett blifvande
lagstiftningsarbete på familjerättens område lämpligen må för vinnande
af öfverensstämmelse mellan nämnda länder kunna ordnas på
grundvalen af samverkan dem emellan;

2:o) ifrågasätta, huruvida åtgärder kunna vidtagas i syfte, att den
i alla tre länderna förberedda nya lagstiftningen om aktiebolag jämte
därmed sammanhängande ämnen må i större eller mindre mån blifva
öfverensstämmande.»

Utskottets
yttrande,

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

Det lärer af ingen förnekas, att fördelar af olika slag och af
största betydelse äro förknippade med en rättsutveckling inom de
skandinaviska länderna, som, med bevarande af de säregenskaper, hvilka
kunna vara för den nordiska rättsbildningen i stort sedt egendomliga,
går i riktning mot eu allt större likformighet dem emellan. Skall en
sådan likformighet blifva af verkligt och bestående värde, erfordras
emellertid att den växer fram organiskt som eu följd af likartade förutsättningar,
gifna i folkens frändskap och de förhållanden, under hvilka
de utvecklats och lefva. En öfverensstämmelse, som utan sådant rotfäste
för sin tillkomst hade att tacka allenast lagstiftarens vilja att skapa
likformighet, är icke önskvärd och läte sig svårligen genomföras. Äfven
om detta är riktigt, följer likväl icke däraf, att en naturlig utveckling
till likformig lagstiftning icke skulle kunna befordras genom ett målmedvetet
därpå riktadt samarbete. Försiktighet därvid är dock af
nöden. Det lider nämligen intet tvifvel, att hvarje misslyckande på
ett visst område af rätten skulle uppskjuta eller äfventyra sådant samarbete,
som under förhandenvarande omständigheter på^ andra områden
kanske skulle hafva ledt till en lycklig utgång.

_ Då 1900 års lagutskott hade att afgifva yttrande öfver den samma
år af herr Lindhagen väcka motionen om åvägabringande af samverkan
i syfte att åstadkomma nya, såvidt ske kan, öfverenstämmande civillagar
för de tre skandinaviska länderna, anslöt sig utskottet såsom
motionären erinrat, till den meningen, att ett samarbete å civillagstiftningens
område för det dåvarande borde begränsas till obligationsrätten.
Till stöd för denna sin åsikt anförde utskottet bland annat följande:
))Det torde icke kunna förnekas, att goda skäl kunna anföras för önskvärdheten
ur flere olika synpunkter af största möjliga öfverensstämmelse
mellan de tre skandinaviska ländernas civillagstiftning. Att
emellertid på eu gång ifrågasätta en gemensamhetslagstiftning i hela
den omfattning, motionären tänkt sig, finner dock utskottet möta stora
och afgörande betänkligheter. Förutom det att fördelarne af en gemensamhetslagstiftning
svårligen kunna antagas hafva vunnit det allmänna
erkännande hos de nordiska tolken, att dessa nu skulle finnas benägna
att för vinnande af lika civillagar i någon afsevärd omfattning uppotfra
rättsregler, med hvilka de äro belåtna, eller uppgifva speciellt nationella
traditioner, hvilka slagit rot i rättsmedvetandet, framställer sig såsom påfallande,
att inför en så ny sak, tagen i den stora omfattning, som motionären
ytterst åsyftar, måste yppas mångahanda farhågor med anledning
af det alltid ganska ovissa i ett dylikt vidtgående lagstiftningsarbetes

Lagutskottets Utlåtande N:o 23. IS

förutsättningar och resultat, hvilka farhågor Kolt visst skola hos mången
gifva sig uttryck i eu tvekan icke blott om sakens utförbarhet, utan
äfven om dess ändamålsenlighet. Utskottet anser därför, att den af motionären
ifrågasatta skandinaviska civallagstiftningen för närvarande bör begränsas
till den del af lagstiftningen, där de nationella elementen utöfvat
minsta inflytandet på rättens gestaltning och där följaktligen likhet bör
kunna åvägabringas, utan att särskilda nationella åskådningar i nämnvärd
mån trädas för nära.» — Den skrifvelse, som Riksdagen år 1900 i enlighet
med lagutskottets förslag albit till Kungl. Maj:t föranledde, på sätt i den
nu förevarande motionen närmare angifvits, att från svensk sida initiativ
togs till samarbete med de öfriga skandinaviska länderna, hvilket samarbete
redan ledt till antagande i samtliga länderna af väsentligen lika
lagar angående köp och byte af lös egendom. Da sålunda ett gynnsamt
resultat å detta viktiga område af obligationsrätten kunnat vinnas, synes
äfven enligt utskottets mening all anledning föreligga till förväntan, att
någon eller några af de andra ämnen inom samma område af rätten,
hvilka, på sätt Riksdagen uttalat, måste anses i främsta rummet ägnade
för samarbete, med det snaraste blifva föremål för gemensam behandling.
Utskottet anser sig härmed hafva uttryckt, att utskottet tillfullo
vidblifver den af 1900 års Riksdag uttalade önskan om samarbete mellan
länderna på detta område.

Motionären har emellertid nu, med återupptagande i hela dess vidd
af den tanke, 1900 års motion af såg att realisera, ifrågasatt, att Riksdagen
skulle hos Kungl. Maj:t framhålla angelägenheten att vidmakthålla
utsikterna för åstadkommande af nya, såvidt ske kan, öfverensstämmande
civillagar för de tre nordiska länderna, samt för sådant
ändamål anhålla om åtgärder för att samarbete mellan länderna kunde
ske på familjerättens och aktiebolagslagstiftningens område.

Hvad först angår familjerätten torde ingen annan del af rätten
sä omedelbart och så undantagslöst beröra hela folket i dess privata
lefnadsförhållanden som denna. Familjerätten har å ena sidan alla förutsättningar
att i sig upptaga och bibehålla för ett folk säregna föreställningar
och rättsbildningar, hvarjämte å andra sidan förändringar på
detta område, som icke föranledas af motsvarande förändringar i allmänna
tänkesättet, på ett alldeles särskildt sätt måste göra sig kännbara
och förhatliga. Naturligtvis har utskottet icke härmed velat förneka,
att äfven familjerätten till större eller mindre del i sig innesluter rättsbegrepp
af mera internationell natur, och så långt detta är fallet, lärer
af sakens egen beskaffenhet följa, att blifvande lagstiftning å familje -

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

i ättens område inom de nordiska länderna älven utan särskilda åtgöranden
blir i många delar öfverensstämmande. Ett lagstiftningsarbete på detta
område inom ett åt dessa länder kan ej undgå att taga behöri^r hänsyn
till rätten och rättsbildningen inom de öfrig?! och därifrån ^notta^a
det inflytande, som omständigheterna medgifva, Det i mera eminent
mening säregna för hvart och ett af folken, som framvuxit ur dess särskilda
sociala förhållanden, lärer dock i allt fall ej kunna anpassas på
det andra landet. Hur behjärtansvärdt det af motionären här sökta
målet än må vara, kan därför utskottet för sin del icke antaga, att åtgärder
i den af honom föreslagna riktning skola på familjerättens område
kunna lända till önskadt resultat, Motionären liar till stöd för sitt yrkande i
denna del hänvisat till den omständigheten, att hos andra sins emellan
närbesläktade folk enhetstanken mäktat öfvervinna långt större svårigheter
i lagstiftningsväg, än här skulle föreligga, och i sådant afseende
särskildt åberopat Tysklands civillag af 1896. Oafsedt emellertid att i
Tyskland funnos gemensamma organ för lagstiftning och upprätthållande
af enhetlighet i lagtillämpningen, kan härvid anmärkas, att de särskildt
mångskiftande rättsförhållanden, som förut rådde i tyska riket, jämte
politiska skäl af tvingande styrka möjliggjorde ett uppoffrande af rådande
föreställningar och nedärfda traditioner, ett uppoffrande, som i de skandinaviska
länderna, under andra rättsliga och politiska förhållanden, icke
torde kunna förväntas.

Hvad slutligen angår bolagsrätt^! och därmed sammanhängande
ämnen finner utskottet, att det varit fördelaktigt, om samverkan för
åstadkommande af likformighet å detta område af förhållandena medgifvits.
Det gemensamma lagstiftningsarbete inom den speciella handelsrätten,
som på grundval af den af motionären omförmälda 1876 års
riksdagsskrivelse föranledt antagande i de skandinaviska länderna af
i det hela lika lydande växel-, check-, varumärkes-, firma- och sjölagar,
hade enligt utskottets förmenande lämpligen kunnat utsträckas till bolagsrätten.
Men att nu, sedan eu från svensk sida gjord framställning
om samarbete härvid eu gång hvad Norge angår afvisats, och lagstiftningsarbetet
i alla tre länderna kommit därhän, att färdiga förslag föreligga,
vidtaga åtgärder för åvägabringande af öfverensstämmelse mellan
det svenska förslaget af den 5 februari 1908 samt de danska och norska
af respektive 1901 och 1894, och sålunda för en obestämd framtid uppskjuta
realiserandet af denna för vårt land så viktiga lagstiftningsfråga,
bär utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka. Att vid utarbetandet af
det svenska förslaget de norska och danska tagits under ingående be -

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

dömande, framgår af aktiebolagskommitténs betänkande, till hvilket utskottet,
fhvad beträffar innehållet i samtliga dessa förslag, får hänvisa.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

l:o) att det under 1) i ifrågavarande motion
gjorda yrkande icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda, och

2:o) att det under 2) i motionen gjorda yrkande
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 mars 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGCtIER.

Reservationer

i fråga om punkt 1)

af herrar Zetterstrand, Lindhagen, Pettersson från Södertälje, Åkerman,
Åkerlund, grefve Hamilton, Forsberg och Persson i Borrby, hvilka
hemställt,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om öfvervägande,
huruvida eller i hvad mån vid ett eventuellt lagstiftningsarbete
på familjerättens område detta*arbete må, foxvinnande,
såvidt ske kan, af öfverensstämmelse mellan
de tre nordiska ländernas lagstiftning, kunna ordnas
på grundvalen af ett samarbete dem emellan; samt

i fråga om punkt 2)

af herrar Lindhagen, Pettersson från Södertälje och Åkerman, hvilka
hemställt,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om öfvervägande,

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

huruvida åtgärder kunna vidtagas i syfte, att den i
alla tre nordiska länderna förberedda nya lagstiftningen
om aktiebolag jämte därmed sammanhängande ämnen
må, såvidt ske kan, blifva öfverensstämmande.

Herrar Fahlén och Jansson hafva begärt få här antecknadt, att de
icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

STOCKHOLM, 1SAAC MAECUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1909.