Lagutskottets Utlåtande N:o 23 (Utlåtande 1906:LU23 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

N:o 23.

Ånk. till Eiksd. kansli den 13 mars 1906, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående revision af
skiftesstadgan och därmed sammanhörande författningar.

Lagutskottet har till förberedande behandling fått emottaga en
inom Andra Kammaren af herrar S. J. Enander och JO. Persson i Tallberg
väckt motion, n:o 35, af följande lydelse:

»Nu gällande skiftesstadga af år 1866 är till hufvudsakliga delar
af enahanda innehåll som den förut gällande skiftesstadgan af år 1827.
Såväl sistnämnda stadga som nu gällande 1866 års skiftesstadga äro
såsom ekonomiska författningar utfärdade af Kungl. Maj:t ensam i kraft
af 89 § regeringsformen, d. v. s. utan medverkan af folkrepresentationen.
Detsamma gäller om de ändringar och tillägg, som genom särskilda
kungörelser tid efter annan meddelats i nämnda stadgar alltintill dess
Kungl. Maj:t den 29 juni 1883 meddelade det förklarande, att, enär de
väsentligaste delarne af skiftesstadgan tillhörde allmänna lagen, fråga
om ändring i denna stadga skulle behandlas i den ordning, som vore
föreskrifven för ändring af civillag. Vid ändringar, som tillkommit
efter Kungl. Maj:ts berörda förklarande, har Riksdagen sålunda medverkat.

Den skiftesmetod, som i hufvudsak ännu är gällande, infördes
under namnet »laga skifte» genom 1827 års skiftesstadga, hvilken såsom
ofvan nämndt tillkommit såsom en regeringsåtgärd. Den ägogemenskap,
som af ålder rådt inom de gamla byarne i vårt land, hade
Bill. till Riksd. Prof. 1906. 7 Samt. 22 Höft. (N:o 23.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

redan dessförinnan blifvit genom äldre skiftesmetoder definitivt upplöst
i afseende å alla inägor eller odlad mark samt till stor del äfven i afseende
å utmark eller skogs- och betesmark, och den borgerliga lagen
hade stadgat orubblighet för sådana ägogränser, som genom dessa
äldre skiften blifvit stadfästa. Man frågar sig vid detta förhållande,
om det kunde vara rätts- och författningsenligt att utan. afseende å .sålunda
betryggade ägogränser påbjuda en sådan fullständig omskapning
af de gamla byarne, som med den nya skiftesmetoden afsågs, eller om
icke byamännen genom de föregående skiftesdelningarne redan fått sin
ägobesittning lagd inom privaträttens råmärken, som bort åt besittningen
gifva helgd. Vid det riksmöte, som följde på stadgans utfärdande,
framställdes mot densamma eu stor mängd anmärkningar, hvilkas
innebörd tyder på eu då gängse uppfattning, att den tv ångsåg oreglering,
som det i stadgan föreskrifna ovillkorliga skiftesvitsord innebar, utgjort
eu egenmäktig lagstiftningsåtgärd, så mycket mer som Rikets Ständer
ej ens blifvit i ärendet hörde. Numera må man härom hysa hvilken
mening som helst, ingen skall dock bestrida, att omförmälta regeringsåtgärd
var med hänsikt till rådande förhållanden nödvändig. Jordbruksnäringen,
landets hufvudnäring, hade råkat i djupt förfall. Det lönade
icke mödan att bruka alla de här och hvar spridda och ofta från åbyggnaderna
mycket aflägsna ägolotterna. Den under sista hälften af 1700-talet genomförda storskiftesmetoden mäktade ej att råda bot på den
genom de gamla tegskiftena uppkomna ägoblandningen och att åstadkomma
en sådan sammandragning af de spridda ägolotterna, att öfvergången
till ett rationellt växeljordbruk enligt tidens fordringar var
möjlig. Anledningen till storskiftessystemets misslyckande är hufvudsakligen
att söka i folkets misstroende, fruktan och ovilja mot nya
anordningar och landtmätarnes beroende af delägarne, hvarför storskiftena
i själfva verket i stor utsträckning utfördes i möjligaste måtto
på enahanda sätt som tegskiftena med många och spridda ägolotter för
hvarje hemman. Det följande enskiftessystemet sköt öfver målet och
visade sig öfver hufvud taget praktiskt oanvändbart. Under tiden förvärrades
än mer det onda, och stora jordområden råkade i lägervall.
Med fattigdom och skuldsättning följde håglöshet och vanmakt. Vårt
gamla fria och själfständiga odalstånd hotade att nedsjunka till en betryckt
och beroende jordbruksklass. Det var vid angifva förhållanden
nödvändigt, att statsförvaltningen på sätt som skett tog sig ett agrariskt
förmynderskap i landet. Endast genom eu allt omfattande nydaning
af besittningsförhållandena inom byalagen kunde beredas väg för ett
modernt jordbruk med intensiv kultur, som kunde skänka naturalster

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

i större mängd och. bättre kvalitet och sålunda befordra allmänt välstånd.
Det var detia statsekonomiska intresse att vinna en stegrad produktion
och ökadt nationalvälstånd, som framkallade den nya skiftesmetoden
»laga skifte» med dess kraf på fullständig omskapning af jordförhållandena
inom byarna. Sedan nu snart ett sekel förgått efter tillkomsten
af laga skiftessystemet, och det mesta af rikets jord varit
underkastad behandling enligt detsamma, måste man villigt erkänna,
att i stort sedt verkningarne häraf varit till välsignelse för landet.
Själfständighet. och välstånd hafva hos landets jordbrukande befolkning
åter allmänt inträdt.

Lämnar man emellertid å sido de stora verkningarne af den nya
skiftesmetoden och riktar i stället uppmärksamheten mot detaljerna hos
själfva förfarandet och dess ändamålsenlighet för vår tid med hänsikt
till rättsutvecklingen i öfrigt, kommer man till ett helt annat slut, eller
att skiftesväsendet utgör ett i hög grad försummadt lagstiftningsområde.
Det kan måhända för en och annan synas, som om ägoskifte
numera skulle äga en jämförelsevis underordnad betydelse, sedan det
mesta af landets jord undergått laga skifte. Detta är emellertid en
stor villfarelse. Till en början få vi erinra, att ännu många byar eller
andra samfälligheter inom landet vänta på cn definitiv upplösning af
ägogemenskapen enligt skiftesstadgans grunder. Af landets nuvarande
67,302 hemmantal hafva allenast omkring 47,000 undergått bestående
skiftesdelningar. Visserligen faller en afsevärd del af återstoden inom
sätesgårdarnes och fideikommissegendomarnes klass, men då svårigheten
att sammanhålla den stora jordegendomen synes blifva allt större, samt
tideikommissrättens afveckling torde höra till den nya tidens reformer,
komma också omförmäla fastighetsklasser med all säkerhet alt småningom
underkastas skiftesbehandling. Vidare är att märka, att skiftesväsendet
är oumbärligt äfven för de redan skiftade byarne. Enligt
utvecklingens egen ordning måste genom arfsfall, köp, byte och giftorätt
eller annat fång i sinom tid inom hvarje by ånyo uppstå en ägoblandning,
som kan göra ett förnyadt skifte af byns jord i hög grad önskvärdt
från såväl allmän som enskild synpunkt. Gällande skiftesstadga
förutsätter för sådant nytt skifte alla delägares medgifvande. Det är
därför af stor vikt, att själfva förfarandet är så anordnadt och kostnaderna
därför så rimliga, att delägare icke motsätta sig en förnyad
ägoreglering endast på grund af fruktan för de olägenheter, som åtfölja
själfva förfarandet. Härtill kommer den omfattande del af jordfrågan,
som afser klyfning eller delning emellan samägare till redan
utbrutna jordlotter eller emellan andra, som råkat i grannelag inom

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

sådana lotter. Äfven dylika sekundära delningar af hemman, liemmansdel
eller lägenhet, hvilka, i den mån fortgående uppdelningar af de
skiftade byarne äga rum, blifva allt talrikare och få allt större betydelse
för rättslifvet, skola förrättas enligt skiftesstadgans grunder.
Skiftesväsendet utgör alltså ännu i dag en väsentlig del af rättsordningen
för jordbesittningen, hvilken senare utgör sjkifva grundvalen
för vår samhällsbyggnad.

De grundsatser, som ett väl anordnad! skiftesförfarande bör i sig
upptaga, äro snabbhet, ändamålsenlighet, rättssäkerhet och billighet. Yi
hafva först nämnt snabbhet såsom varande af den allra största betydelse.
Så länge en by ligger under skiftesbehandling, kan tillståndet därinom
förliknas nära nog med anarki. Det är nästan omöjligt att till sitt värde
sälja jord i ,byn,g då ingen inlåter sig på köp utan att rätt veta hvad
han köper, och ingen, som kan undvika det, vill inträda såsom part i
skiftesexekutionen. Så länge denna pågår, kan någon arrendeupplåtelse
knappast ens komma i fråga. Förfarandet medför stora inskränkningar
i den enskildes förfoganderätt öfver den jord han besitter. Skogen därå
får han ej nyttja till afsalu. Eu allmän försämring af jordkulturen
inträder. Då skiftesdelägaren icke vet, om han får behålla sina förutvarande
ägor eller måste frånträda dem, försummas gödsling och häfd.
Många exempel finnas därpå, att jordägaren hellre låter gödseln ligga
kvar på dess samlingsplats att fördärfvas än utsprider densamma på
jord, som genom skiftet kommer att tillfalla grannen. Den genomgripande
omgestaltningen af alla bestående förhållanden föranleder ofta
svåra förvecklingar såväl emellan delägarne inbördes som i deras förhållande
till arrendatorer, inteckningsliafvare och andra rättsägare. Nyttjanderättshafvare,
som måste frånträda arrenderad jord, känna sig föranlåtna
att framställa ersättningsanspråk för det de ej fått skörda den
beräknade vinsten af kapital och möda, som de nedlagt å jorden, och
inteckningsliafvare, som se realsäkerheten för af dem lämnade lån sväfvande,
frukta för sina penningar. På så sätt slappas näringslifvet,
fastighetskrediten minskas, grannsämjan upphör och hemmets lugn och
trefnad förstöres. Därför är det högst nödvändigt, att skiftesexekutionen
fortgår med all skyndsamhet, så att delägarne så fort som möjligt
kunna åter varda försatte i ett rättsligt och ekonomiskt ordnadt
läge. Skiftesförfarandet bör vidare vara grundad! på ändamålsenlighet.
Det måste finnas garantier för att förrättningens hufvudsyfte, som ju
är att till framtida gagn för alla delägarne befordra ett allmänt kulturintresse
eller stegrad produktion, verkligen också uppnås. Det är ej
nog, att i allmänhet vinnes en bättre arrondering af byns ägovälde än

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

förut. Icke blott det offentliga intresset bör tillvaratagas, utan hvarje
särskild fastighet, den större såväl som den mindre jordbesittningen,
bör vid förrättningen företrädas på sådant sätt, att det bästa möjliga
resultat uppnås såväl helt sedt som för hvarje särskild delägare. Vidare
bör uti skiftes förfarandet såsom ledande grundsats ingå rättssäkerhet.
Förfarandet kräfver insikt i såväl juridiska som ekonomiska och tekniska
frågor. Skiftesmyndigheterna måste med dessa kunskaper förena domareed!
administrativa egenskaper. Rättsskipningen i skiftesärenden får ej
bindas af så exklusiva former som processförfäran det i allmänhet. Ingen
bör genom okunnighet, oförstånd eller förbiseende erhålla för litet, för
dåligt eller för obekvämt ägo välde. Hufvudsyftet, eller bättre jordförhållanden
för hvarje särskild fastighet, måste alltid stå i förgrunden.
Vidare måste man hos skiftesförfarandet uppställa fordran på billighet
för delägarne. En tvångsägoreglering medför en ovillkorlig skyldighet
för staten att anordna densamma under sådana omständigheter, att
hvarje delägare verkligen kan, utan att någon kännbar rubbning af
hans ekonomiska ställning därigenom äger rum, erlägga skifteskostnaden
och bära de med skiftesexekutionen förenade tillfälliga förluster.

Härefter öfvergå vi till frågan, om skiftesverket i vårt land uppfyller
förenämnda fordringar på eu god skiftesexekution. Denna fråga
måste besvaras bestämdt nekande. Till en början få vi sålunda förklara,
att i stället för snabbhet i exekutionen råder en ytterst betänklig långsamhet.
I fråga om de egentliga laga skiftena åtgår i allmänhet för
deras utförande så lång tidrymd, att en verklig nationalförlust uppstår
och afsevärdt men tillskyndas delägarne. Hvad måste dot icke innebära,
att många och stora byar allmänt vanhäfdas under hela skiftesbehandlingen,
hvilken ofta räcker mera än ett helt släktled? Det fordras
nära nog en hel ny generations ^idoghet och omtanke för att undanröja
alla skadliga verkningar däraf. Och hvad måste det icke betyda, att
hundratals familjer i dessa byar stå under en hel generationsväxling
förlamade i sin fria själfverksamhet? Eu sådan förslappande inverkan
på odalmannens frihet och själfständighet kastar slagskugga äfven framåt
öfver följande släktled. Uti många hem hafva efter familjefadrens
frånfälle hans barn, som sett framför sig en lång oberäknelig följd af
år, innan de kunde utfå sin arfvejord att bruka, till underpris afyttrat
sin deläganderätt och själfva öfvergifvit fosterbygd och ofta äfven
fosterland. En ägoreglering, som räcker decennier, har under vår tidsålder
visat sig ingripa mera våldsamt i det allmänna rättslifvet än
under våra fäders och förfäders dagar. På deras tid var ordningen
för jordens besittande ännu hufvudsakligen grundad på eu högre rätt

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

för familjen eller släkten. Individens äganderätt framstod mera såsom
ett enda'' led i en kedja, hvars särskilda länkar mindre komme i betraktande
och hvars värde riktigast bedömdes i dess helhet. Hade en
skiftesexekution varit oläglig och menlig för familjerna under ett släktled,
kunde såsom regel antagas, att förmånerna däraf en gång komme
deras närmaste skylde till godo. Annorlunda förhåller sig under vårt
rörliga och starkt individuella tidsskede, där fastigheternas värde är i
hög grad betingadt af möjligheten att när som helst kunna föryttra
dem. Eu mångårig skiftesexekution i våra dagar försätter sålunda
fastighetsägarne i eu ytterst menlig undantagsställning utanför den
annorstädes rådande fria och lifliga ekonomiska samfärdseln. En annan
beaktansvärd skillnad emellan förr och nu i angifna hänseende ligger
däri, att under våra fäders och förfäders tidsålder jorden på landet
hade nära nog sin enda betydelse för jordbruksändamål. De skadliga
verkningarne af eu långvarig skiftesexekution hänförde sig därför
också hufvudsakligen till jordbruksnäringen och voro till sin omfattning
någorlunda bestämbara och beräkneliga. Under vårt moderna
rättslif med dess växlande mångfald af rättsförhållanden tages däremot
jorden i anspråk för högst olikartade ändamål ej minst i industriens
tjänst. Det långsamma skiftesförfarandet verkar därför numera i vidastörre
omfattning och till oberäknelig grad hämmande pa den allmänna
ekonomiska utvecklingen.

Laga skifte bör, för att i vår tid kunna försvaras gentemot
enskild rätt, vara fullbordadt i fråga om ett större skifteslag inom
fem eller högst sex år och beträffande en mindre bysamfällighet inom
två eller högst tre år. Det hör emellertid till sällsynta undantag, att
denna tid varit tillräcklig, utan har densamma i regel ansenligt och
ej sällan mångdubbelt öfver skridits. För obetydliga skiftesatgärdei
åtgå ofta så lång tidrymd, att det framstår såsom ett oförklarligt under.
Vi åberopa för närmare belysning af skiftesförrättningarnes långvarighet
i vår tid ett härvid fogadt utdrag ur landtmätarnes arbetsredogörelser,
med den förklarande anmärkning, att, där mera än en landtmätare
handlagt ärendet, såsom tidpunkt för skiftets början ofta angifvits siste
landtmätarens förordnande, och att sålunda ett dylikt skifte kan hafva
ägt betydligt större varaktighet, än förteckningen utvisar, äfvensom ock
att många af de i förteckningen upptagna förrättningar kunna till
följd af klagan, felaktighet eller annan orsak komma att räcka ännu
många år. Hvad skall man tänka och säga om t. ex. laga skiftet å
det i Rydaholms socken af'' Jönköpings län liggande ^ skifteslaget Upplids
och Löpaskogs byar jämte det till dessa byar och en del hemman

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

hörande Furs skogelag, hvilket skifte börjats redan i midten af 1870-talet och ännu efter omkring trettio års handläggning ej ens hunnit
därhän, att skifteslagets omfång föreligger behörigen bestämdt. Och
ändock bör frågan om ett regleringsområdes omfattning vid ett väl
ordnadt skiftesväsende såsom regel föreligga klar inom en tid af högst
några månader. Genom Kungl. Maj:ts för kort tid sedan meddelade
resningsbeslut i nyssnämnda skiftesärende skall vederbörande ägodelningsrätt
ånyo skärskåda frågan, hvarefter dess beslut kan komma att
öfverklagas och med frågans slutliga afgörande sålunda komma att
anstå ännu många år. Först därefter skola de egentliga skiftesåtgärderna
börjas, och med nu gällande lagstiftning är mycket sannolikt,
att skiftet efter trettio år härefter ännu pågår. Sålunda få två hela
släktled inom ett stort skifteslag, omfattande två byar och många
hemman med stora skogsområden, tåla att varda underkastade alla de
olägenheter och inskränkningar i förfoganderätten öfver jorden, som
äro förknippade med en skiftesexekution. Inför dylikt ställer man sig
undrande och spörjande, huru det kan vara möjligt i vårt fria gamla
Sverige.

Söka vi närmare efter anledningarna till den onaturligt långsamma
skiftesexekutionen, finna vi dem dels hos sjkifva systemet, dels hos
landtmäterikåren och dels hos skiftesdomstolarne. Skifteslagstiftningen
innehåller så mycket, som är ägnadt att onödigtvis förlänga förfarandet,
att en stor afhandling kunde därom skrifvas. Det torde emellertid för
det syftemål, som denna framställning vill nå, vara till fyllest att i
angifna hänseende framhålla några väsentliga brister hos systemet. Fn
liufvudanledning till det långsamma skiftesförfarandet ligger i ordningen
för afgörande af tvistefrågor dels af privaträttslig natur och dels
rörande själfva skiftet. De privaträttsliga tvisterna hänvisas till allmän
domstol för afgörande. Då man betänker, att för slutligt afgörande
af en äganderättstvist af ordinär beskaffenhet åtgå vid häradsrätten
omkring två år, i hofrätten inemot två år och hos Kungl. Maj:t omkring
tre år eller tillhopa inemot sju år, samt att enligt gällande
skiftesordning sådana tvister kunna uppstå såväl vid förrättningens
början] som under dess fortgång och efter dess afslutande i sammanhang
med klander däröfver, förstår man, hvilket afsevärdt menligt inflytande
å skiftesexekutionens varaktighet de civila rättegångarne öfva.
För att undanröja eller väsentligt minska denna olägenhet finnas
flera utvägar. Skiftesdomstolens kompetens torde efter mönster af
främmande lands lagstiftning kunna ansenligt vidgas. Åtskilliga privaträttsliga
tvister, som framkallas af skiftesexekutionen, äro nämligen af

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

beskaffenhet att från både allmän och enskild synpunkt bäst afgöras
af skiftesmyndigheterna i sammanhang med förfarandet i öfrig! Granskar
man närmare innebörden af de mera ingripande civila tvistefrågorna,
som synas ej kunna undandragas de allmänna domstolarne,
skall man finna, att i de flesta fall gäller saken deläganderätten inom
ett hemman och särskildt huruvida en försäljning från hemmanet afsett
skattetal eller allenast vissa å marken bestämda ägor. Då enligt
gällande skiftesmetod de särskilda hemmanen i byn äro afsedda att
bibehållas såsom enheter eller baser i förfarandet och därför om
möjligt skola hafva sina ägor utlagda i ett sammanhang, äfven om
flere delägare därinom finnas, så synes det vara en enkel och naturlig
anordning att, i stället för att låta en tvistefråga af nyss omförmäld
beskaffenhet stanna ett påbörjadt skifte, utlägga gemensamma ägor åt
hela det hemman eller den hemmansdel, som tvisten rörer, med rätt
för ägarne däraf att under skiftesförrättningen gemensamt föra talan i
skiftesärendet och att under tiden eller därefter i mån af befogenhet
utföra sin tvistemålstalan. Särskild klyfning åt det sålunda utbrutna
hemmanet kunde efter tvistefrågans afgörande äga rum. Stöd för eu
dylik anordning finnes i finsk lagstiftning. Med det förfarande, som i
vårt land hittills tillämpats, har många gånger inträffat, att den minsta
äganderättstvist emellan ägare af obetydliga fastigheter verkat många
års uppehåll i en skiftesförrättning, som omfattat ett flertal byar med
hundratals delägare. Det är en orimlig lagstiftning att låta en obetydlig
tvistefråga emellan ett par delägare ådraga såväl det allmänna som
skiftesdelägarne stora förluster och olägenheter genom mångårigt uppehåll
i skiftet. Då med nutidens invecklade rättsförhållanden och många
små delägare ägenderättstvister knappast kunna undvikas vid något
skifte af större omfattning, och det anmärkta missförhållandet sålunda
har en synnerligen stor utbredning, äro reformer i syfte att så mycket
som möjligt befria skiftesexekutionen från domstolssaker af privaträttslig
innebörd högst nödiga. Vidkommande därefter de tvistig^ skiftesfrågorna,
är den nu gällande ordningen för deras afgörande också ägnad att i
hög grad vålla uppehåll i skiftesförrättningen. Den naturliga ordningen
torde, där ej rättssäkerheten kan påkalla något undantag, vara den,
att skifteslagets dividend eller ägomassan bör föreligga definitivt bestämd,
innan den tidsödande och kostsamma repartitionen äger rum,
och att den hufvudsakliga planen för skiftesläggningen äfven i förväg
bestämmes, så att endast utomordentliga omständigheter kunna föranleda
ändring däri. Enligt gällande skifteslagstiftning är nära nog ett motsatt
förhållande rådande. Sålunda kan enligt rättspraxis frågan om

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

skifteslagets omfång, hvilken fråga bort kunna genast definitivt afgöras,
komma upp genom klander å det fullbordade skiftet eller genom skiftesdomstolens
egna undersökningar vid pröfning för fastställelse, och eu
befunnen oriktighet i detta hänseende vållar hela skiftets omgörande
med åtföljande möjligheter till nya rättegångar och häraf uppkommande
ytterligare tidsutdräkt. Lika lätt kan inträffa med nu gällande ordning
som under en lagstiftning, som stadgade ett definitivt bestämmande
vid skiftets början af dess omfattning, att ett misstag efteråt visat sig
hafva ägt rum. För rättelse i sådant fall, likasom för många andra
faktiskt förelupna felaktigheter, visar sig äfven hos oss behofvet af
särskilda och mera omfattande regler angående jämkning i skifte, därvid
äfven penningen såsom jämkningsmedel bör finna användning. Ett
enda exempel ur mängden hos Kungl. Maj:t fullföljda skiftesmål torde
vara förtjänt att framhållas, såsom belysande för nyss afhandlade ämne.
Uti ett fall, där ett mycket stort skifteslag i Norrland fått sitt omfång
bestämdt genom afvittring, men landtmätaren, som därå skolat förrätta
laga skifte, vid uppgående af de milslånga rågränserna i skogsmarken
genom ett ursäktligt förbiseende råkat från skifteslaget utesluta en
obetydlig, nära nog värdelös skogsremsa, ansågs det af skiftesdomstolarne
i enlighet med gällande lagstiftning nödigt att omgöra skiftet,
så att hvarje delägares andel äfven i nämnda område utlades intill
öfriga honom tilldelade ägor. Iivilka förluster uppkommo icke allenast
till följd af den tidsutdräkt, som var nödig för en sådan omgestaltning
af ett redan väl fullbordadt skifte. Kostnaden för en sådan förnyad
handläggning af skiftet öfversteg många gånger hela värdet af det
uteslutna jordområdet. Ändock skedde från synpunkten af skiftets
hufvudändamål genom rättelsen knappast någon som helst nytta. Om
skiftesdomstolen ägt besluta om lämpligheten af penningen såsom
jämkningsmedel i ett sådant fall som förevarande, sktdle det varit ett
enkelt och naturligt förordnande att tilldela närmaste granne skogsremsan
och ålägga honom att till skifteslaget utgifva en beräknad löseskilling
därför, hvilken ej kunde uppgå till nämnvärdt belopp. Hvarken
statens finansiella intressen i afseende å hemmanen eller inteckningshafvares
eller andra sakägares rätt skulle därigenom hafva trädts för
nära, utan jämkningen vore att räkna såsom ett moment i själfva
skiftesförfarandet. Om det angifna fallet varit motsatt, d. v. s. om
det stora skifteslaget obehörigen kommit att tilläggas en obetydlig
remsa från angränsande skifteslag, läte saken ordna sig lika enkelt genom
att tillerkänna den delägare, som fått området på sin lott men
Bih. till Riksd. Prof. 1906. 7 Sami. 22 Häft. 2

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

måst. afstå detsamma, eu godtgörelse i penningar af öfriga delägare
för den obehöriga minskningen i ägovälde. Enahanda missförhållande,
som gäller skifteslagets omfång, råder äfven i afseende å ägograderingen.
En graderingsändring åstadkommer ändring i det hopsummerade uppskattade
ägobelopp, hvaraf för hvarje delägare beräknats belöpande
andel i mån af hans deläganderätt, hvarför också till följd af ändringen
af hela summan äfven hvarje delägares ägobelopp kan till siffran och
å marken varda förändradt. Detta måste alltid blifva fallet, där skattetalet
utgör delningsgrund. Och det oaktadt skall enligt gällande lag
klander å graderingen äga rum först efter skiftets fullbordande. Lagstiftningen
bör i motsats härtill förlägga den definitiva pröfningen af klander
å graderingen till skiftets förberedande stadium. Huru stor tidsutdräkt-,
onyttigt arbete och ändamålslösa kostnader hafva icke varit en
följd af nu gällande ordning för fullföljd. Uti Finland, där för närvarande
enahanda fullföljdssätt är gällande, föreligger lagförslag till ändring
i detta hänseende. Vi kunna i detta sammanhang ej underlåta att
omtala följande tämligen nya rättsfall i vårt land. På klander föreskref
skiftesdomstolen en obetydlig ändring i ägograderingen eller
beträffande femton af skifteslagets omkring tio tusen ägofigurer.
Ågomassan, som skulle fördelas på ett sextiotal ägolotter, förändrades
genom gradändringen från ett uppskattningsinnehåll af 454 hektar
12,31 ar till 454 hektar 14,65 ar, d. v. s. praktiskt sedt ingenting.
På grund af de något förändrade siffrorna föll emellertid matematiskt
sedt på hvarje särskild ägolott ett förändradt uppskattningsinnehåll,
som väl kunde uträknas samt också uträknades i vederbörande
längder, men däremot faktiskt ej, utom möjligen till en obetydlighet
för någon enstaka stor lott, kunde verka ändring å marken.
Att flytta en gränslinje å marken en millimeter är nämligen outförbart.
Utom årslångt uppehåll i förrättningen och däraf härflytande förluster
fingo delägarne i direkta kostnader allenast för de nya uträkningarne
och längderna erlägga nära två tusen kronor. Något mot lag stridande
förfarande i angifna fall kan ej tillvitas skiftesmyndigheterna, men
exemplet illustrerar bristerna hos systemet. Äfven i fråga om graderingen
skulle penningen ofta med fördel kunna användas till utjämnande
af enstaka obetydliga graderingsfel, där rättelse skulle vålla afsevärdt
uppehåll i skiftesförrättningen eller eljest kunde allmänt medföra förlust
eller utgifter. Uti angifna exempel hade hela saken varit tillfredsställande
ordnad, om skiftesdomstolen ägt utdöma i penningar den
obetydliga godtgörelsen, som högst kunde uppgå till några kronor, åt
de genom graderingsfelen lidande delägarne, och skiftet hade icke på

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

grund af berörda klander behof! vidare uppehållas och sättas i vidlyftigheter.
Äfven i fråga om skiftesläggningen få vi framhålla, att
därest en provisionel! skiftesplan i förväg kunde på så sätt definitivt
fastställas, att endast utomordentliga förhållanden eller förändrade omständigheter,
t. ex. en ny järnvägsanläggning inom skifteslaget, finge
verka rubbning i denna hufvudsakliga planläggning, skulle härigenom
ej sällan förekommas en skadlig tidsutdräkt och vinnas stora besparingar
i arbete och utgifter. Hvarje väsentlig ändring i skiftesläggningen
medför i regel med nu gällande ordning, att skiftet till stor del måste
omgöras samt nya likvider i fråga om odling, häfd och ståndskog
upprättas. Mycket annat i skifteslagstiftningen bidrager till att uttänja
förfarandet. Vi vilja dock till det förut anförda endast tillägga, att
de stridiga skiftesfrågorna kunde mera samlas för att gruppvis fullföljas
till skiftesdomstolarne, och att en stor mängd af dem, t. ex.
angående undantag af mark för gemensamt behof m. fl., äro af beskaffenhet
att kunna öfverlämnas åt första skiftesdomstolens slutliga
afgörande, så att vidare fullföljd af dessa frågor ej må tillåtas. Då
man besinnar, att numera uti ett och samma skifte kunna dragas under
högsta skiftesmyndighetens pröfning hvar för sig och successivt tvistefrågor
angående skiftesvitsord, skifteslagets omfång, ägoutbyte, oskiftsaftag,
delningsgrund in. in. äfvensom klander å det fullbordade skiftet
och fråga angående förrättningens fastställande, och att för pröfning
af hvarje sådan fråga åtgå flera år, torde för enhvar vara uppenbart,
att reformer för vinnande af en sakernas bättre ordning äfven i detta
hänseende äro ytterst behöfliga. De stora skiftena i Norrland lämna
en mörk illustration till nyss framhållna missförhållande.

Landtmäterikåren har äfven sin andel i skulden till den långsamma
skiftesexekutionen. Ofta förekomma långa ej tillräckligt motiverade
uppehåll i skiftesförrättningarna. Under nyss gångna år 1905
har landtmäterifiskalen påbördat ej mindre än sextiofem landtmätare
obehörigt uppskof med landtmäteriförrättningar. Detta missförhållande
står i det intimaste sammanhang med landtmätarnes aflöningsförhållanden.
Då skiftesförrättarens existensvillkor helt och hållet är direkt beroende
af hans arbete, samt han af erfarenhet alltid måste räkna med, att till
följd af uppkommande tvistefrågor mångårigt uppehåll i förrättningen
kan äga ruin, hvilket för honom kan betyda arbetslöshet och ekonomisk
ruin, är uppenbart, att han skall sträfva efter att förskaffa sig så
många förrättningar som möjligt. På grund häraf hafva många landtmätare
åtagit sig flere förrättningar än de kunna med tillbörlig skyndsamhet
verkställa. Så länge det förkastliga allöningssystemet, som i

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

flera andra hänseenden medför svåra missförhållanden, är rådande, kan
skäligen ej användas annan grund för skiftesförrättningarnas fördelning
emellan landtmätarne än den nu följda. Genom de civila frågornas
skiljande från själfva förrättningen och de stridiga skiftesfrågornas
snabbare afgörande enligt hvad förut är nämndt skulle dock landtmätarens
arbetstillfällen blifva något säkrare och mera beräkneliga.
Såsom bekant bär landtmäteristyrelsen år 1902 afgifvit förslag till
omorganisation af landtmäterikåren och ny arfvodestaxa. Som omförmälda
anledning till tidsutdräkt med skiftesförfarandet kan undanröjas
oberoende af skiftesstadgans omarbetning, vore i hög grad önskvärdt,
att, så snart ske kan, de nödiga reformerna i fråga om landtmätares
arfvode blefve genomförda.

Äfven hos skiftesdomstolarna är att söka anledningar till den
alltför långvariga skiftesexekutionen. Ågodelningsrätt, som är underdomstol
i skiftesärenden, behandlar ofta dessa ärenden icke med den
skyndsamhet som vederbör. Landtmäterifiskalen har anmärkt, att han
föregående år 1905 funnit obehöriga dröjsmål med handläggning af
skiftesärenden hos ägodelningsrätt eller dess ordförande uti tjugusju
fall. Högsta domstolen, hvilken såsom bekant utgör sista instans i
skiftesfrågor, är, såsom allmänt är kändt, i så hög grad öfverhopad
med fullföljda mål och ärenden, att för närvarande på grund af mängden
balanserande mål omkring tre år förgå, innan ett hos Kungl. Maj:t
öfverklagadt skiftesmål är i tur att föredragas. Någon väsentlig ändring
härutinnan genom den nyss skedda ökningen af justitierådens antal är
icke att förvänta. Många ärenden måste före deras afgörande remitteras
till landtmäteristyrelsen för utlåtande, hvarigenom ytterligare
tidsutdräkt äger rum. Det synes sålunda äfven erfordras reformer
därutinnan, att slutligt yttrande i anledning af fullföljd talan mot ägodelningsrätts
utslag må kunna på ansenligt kortare tid meddelas; i
hvilket hänseende vi dock såsom vår åsikt vilja uttala, att hofrätterna,
som arbeta å skilda orter och många divisioner med ett stort antal
ofta växlande adjungerade ledamöter, icke böra göras till instans för
skiftesmål, så mycket mindre som mera än två instanser för dylika
mål ej må ifrågakomma.

Äfven i fråga om skiftesförrättningarnas ändamålsenlighet, rättssäkerhet
och Ullighet vidlåda skifteslagstiftningen afsevärda brister. Beträffande
ändamålsenligheten vilja vi icke här uppehålla oss vid det
statsekonomiska misstag, som legat i sträfvandet att utan tillbörliga
begränsningar öfverföra i enskilda delägares hand äfven skogssamfälligheterna.
Lagstiftningen har redan uppmärksammat detta förhållande och

Lagutskottets Utlåtande N:o 23. 13

sökt bereda något skydd åt skogarne. Däremot vilja vi fästa oss särskildt
vid en omständighet, som närmast rörer delägarne, eller det
förhållande, att vid laga skifte stärbhusdelägare, som för reglering af
sina inbördes rättsförhållanden genom arfskifte ideellt uppdelat emellan
sig den arffallna jorden, men likväl fortfarande såsom en familj bruka
densamma gemensamt, äfven mot sin vilja erhålla hvar sina särskilda
ägor å marken. Med skiftesförrättningens liufvudsyfte att i jordbruksändamål
bättre ordna besittningsförhållandena i de gamla byarne låter
mycket, väl förena sig, att efter en familjemedlems död de öfriga arfsberättigade
inom familjen fortfarande, om de så önska, bibehålla boets
fastighet såsom gemensam jordbrukshärd. Under laga skiftets äldsta
historia, då skiftesstadgan hade sin tillämpning nära nog uteslutande
å hela byar, och klyfningsförrättningar hörde till undantagen, framhäfde
de stora ägovidderna bättre de stora synpunkterna, därvid ej sattes i
fråga, att icke stärbhusdelägarne kunde vid ägoskifte tilldelas ägor
gemensamt. Detta synes hafva varit regel, och det förefaller i granda
skifteshandlingar så naturligt, att t. ex. »Per Jonssons stärbhus, ägare
af 1U mantal», fått gemensamma ägor därför. Den nu gällande praxis,
som synes hafva uppkommit därigenom, att klyfningsiörrättmngam-a,
tillagts en mera juridisk än administrativ karaktär, och att på grund
häraf ett lagbud i skiftesstadgan småningom gifvits en oriktig innebörd,
har ofta utöfvat. en synnerligen menlig inverkan å skiftets ändamålsenlighet.
Mycket ofta får man se, hurusom eu liten obetydlig hemmansdel,
hvartill ett tiotal stärbhusdelägare hafva äganderätten, vid ett
by askifte blifvit utlagd med två eller tre skiften åt hvarje delägare
eller tillhopa uti ett trettiotal små oformliga ägoområden, som hvar för
sig äro nära nog otjänliga för hvarje jordsbruksändamål och som äfven
tillhopa bilda af hemmanet en sämre jordbrukshärd än hvad förhållandet
skulle blifvit, om ägor därför utlagts gemensamt. Ett dylikt förfarande
är tydligen ett dåligt sätt att befordra hufvudändamålet med laga skifte.
Det finnes ej någon giltig statsekonomisk grund att tvinga stärbhusdelägare
att vid skifte undfå hvar sin ägolott. Utom ökad tidsutdräkt
och ökade skifteskostnader vinnes genom en dylik anordning sämre
resultat både helt sedt och för särskilda delägare. För vissa stora delar
af vårt land, särskildt Dalarne, erfordras en genomgripande nydaning
af jordförhållandena för att afvinna delningsförrättningarne den rätta
ändamålsenligheten. En definitiv skifteslagsindelning därstädes efter
föreliggande förhållanden är oundgängligen nödig. Äfven i fråga om
rättssäkerheten kräfver gällande skifteslagstiftning omarbetning. Processförfarandet
vid exekut ionen, hvilket skiftesstadgan i allmänhet af handlar

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

mera summariskt, bör regleras genom fullständiga och fullt klara processbestämmelser.
Många fastställda skiftesförrättningar äro felaktiga
i afseende å sammanträdenas kungörande, delägares kallande eller behöriga
representation, formella oegentligheter med mera dylikt. Och
med gällande ordning hafva mer än en gång genom oförstånd eller
förbiseende enskilde delägare fått sämre eller mindre ägolott än vederbort
eller eljest kommit i oförmånlig ställning. Såsom ett enda exempel
vilja vi omnämna, hurusom i ett fall, där vederbörande delägare ej
förstått saken och icke upplysts därom af landtmätaren, skiftesanordningarne
oundvikligen medförde, att nämnda delägare påfördes i uppodlingskostnader
så orimligt stora summor, att deras påstående, att de
måste gå från hus och grund, syntes ej innebära någon öfverdrift.
Det torde också böra tagas i öfvervägande, om ej någon omorganisation
af ägodelningsrättens sammansättning bör äga rum. Säkert är, att
beträffande många skiftesfrågor densamma ej äger tillräcklig kompetens.
Så t. ex. stå delägarne nära nog rättslösa gentemot förrättningsmannens
ägogradering. Landtmätarne, som växelvis tjänstgöra såsom biträde åt
rätten vid hvarandras förrättningar, hafva därvid ej domareansvar, och
ägodelningsrättens ledamöter, som väl kunna meddela rättelse i fråga
om ett och annat uppenbart graderingsfel, sakna dock kompetens att
öfva den genomgående kontroll å graderingens jämnhet öfver hufvud
taget, som vid klander är i regel nödvändig. Delägarne sakna i allmänhet
erforderlig fackinsikt för att själfva kunna påvisa de verkliga och
betydande felaktigheterna och böra därför beredas rätt att, om de äro
missbelåtna med graderingen eller hysa misstroende däremot, få densamma
på ett fullt betryggande sätt öfversedd. Genom ofullkomligheter
i graderingssystemet äfventyr as i hög grad rättssäkerheten. Uti
Danmark är jordboniteringen ordnad på det sätt, att delägarne kunna
påfordra ny gradering af nya graderingsmän till dubbla antalet. Den
omständighet, att graderingsfrågor hos oss må fullföljas till högsta
domstolen, ökar ingalunda tryggheten, då utan egen besiktning å marken
saknas möjlighet att allenast efter andras utlåtande rätt bedöma dessa
förhållanden. Också lär det ej på decennier hafva händt, att högsta
domstolen ansett sig kunna meddela ändring i ägodelningsrätts beslut
angående gradering. Beträffande skiftesförrättningarnas billighet för delägarne
saknas ej heller fog för anmärkningar. Att skifteskostnaden för
närvarande är orimligt stor i förhållande till nyttan af förrättningen
beror dock i afsevärd mån på bristerna hos skifteslagstiftningen, hvilka
ytterst äro skulden till ständiga återförvisningar eller ändringar af vidtagna
skiftesåtgärder. Att landtmätarne understundom för felaktig -

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

heterna få vidkännas minskning i förrättningsarfvodet, förbättrar ej
mycket saken. Det måste emellertid ligga nti en af staten i ekonomipolitiskt
syfte anordnad tvångsägoreglering, att staten tillser, det delägarne
kunna utan kännbar svårighet anskaffa och gälda kostnaderna.
I större utsträckning än hittills skett kunde staten för att förverkliga
sitt ifrågavarande förvaltningsintresse lämna direkt understöd. För
närvarande uttager staten själf till och med stämpel af delägarne för
deras expeditioner i skiftesärenden. Frågan om skiftesförrättningarnes
billighet för delägarne är beaktad af landtmäteristyrelsen i dess ofvannämnda
förslag. Äfven i detta sammanhang anse vi oss böra framhålla
den stora önskvärdheten att så snart som möjligt få reformer
genomförda i syfte att nedbringa förrättningskostnaden.

Skiftesväsendet måste också för att motsvara utvecklingens kraf
i sig upptaga manga nya uppgifter och i hög grad fullständigas. Sålunda
föreligger ett oafvisligt behof att tillbörlig hänsyn tages därtill,
att jord a landet numera funnit en utbredd användning i många andra
hänseenden än för jordbruksändamål, t. ex. för egnahemssamhällen,
industriella anläggningar in. m. Äfven föreligger i vårt sjörika land
behof att kunna skifta vattenområde, så att vid delning ej blott fiske
utan äfven alla andra med vattnet och grunden följande förmåner åtfölja
de särskilda skilteslotterna. Vid införandet af den nya skiftesmetoden
»laga skifte» var inteckningsväsendet så outveckladt, att det
ej var tanke på, att vid ägoskifte någon uppmärksamhet behöfde ägnas
åt , inteckningshafvares rätt. Numera, då det mesta af landets jord
häftar för intecknad fordran, och denna ej sällan närmar sig fulla
värdet af den intecknade fastigheten, är det högst nödigt, att skifteslagstiftningen
ägnar uppmärksamhet äfven åt inteckningshafvares rätt,
så att densamma genom ägoskifte icke äfventyras. Vidare måste så
mycket ske kan undanröjas de svårigheter, som skifteslagstiftningon
lägger i vägen för en öfvergång till småbrukssystemet. Nyttjanderättshafvares
ställning vid jordaskifte är redan behandlad af lagberedningen
i dess förslag till lag om nyttjanderätt till fast egendom. Emellertid
finnas ännu många andra skiftesfrågor, som med hänsikt till rättsutvecklingen
i allmänhet måste nu af lag regleras, men vi få stanna
vid dessa antydningar.

Efter ofvannämnda framställning angående de egentliga laga
skiftena vilja vi äfven angående de sekundära delningarna framhålla
några allmänna synpunkter, som äro förtjänta af beaktande vid ett
lagstiftningsarbete på skiftesväsendets område. Det var en naturlig
sak, att 1827 års skiftesstadga ställde sig på den ståndpunkt, att vid

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

klyfning samma grunder borde följas som i fråga om laga skifte, bill
följd af då rådande uppfattning om lämpligheten af en besutenhetsgräns,
som tog sig uttryck bland annat i stadgadt klyfningsmimmum, kunde
det öfver hufvud taget ej blifva fråga om annat, än att de särskilda,
genom klyfning uppkomna hemmansdelarne skulle för jordbruksändamål
användas, och statens finansiella intresse vid denna tidsålder kräfde,
att vid hemmansklyfning hvarje särskild lott erhölle till läge och beskaffenhet
den bästa möjliga ägo tilldelning, så att hemmanets barkratt
i afseende å därå hvilande skattebördor ej äfventyrades. Någon väsentlig
ändring i dessa förhållanden hade vid tillkomsten af nu gällande 18bb
års skiftesstadga ej inträdt. Helt annorlunda i dessa hänseenden gestaltar
sig numera rättsordningen för jordbesittningen. Klyfningsrätten har
varit frigifven alltsedan 1881 års förordning angående hemmansklyfning
in. in., och därjämte hafva successivt från jorden aflyfts grundskatter
och rustningsbördor, så att den enskildes fria förfoganderatt
öfver jorden ej vidare mötes och begränsas af något nämnvärat statsintresse
af finansiell innebörd. Ågostyckningslagen af år 189b bär
tydliga spår häraf. Ehuru i fråga om de egentliga laga skiftena statens
jordbruksintresse fortfarande framstår lika fordrande i afseende a
ägosammandragning som år 1827 i syfte att genom de gam a yaines
omskapning erhålla af de särskilda hemmanen goda jordbrukshardar,
så har likväl i fråga om de fortgående uppdelningarna af de genom
byaskiftena sålunda väl arronderade hemmanen statsförvaltningen enligt
nämnda ägostyckningslag, där ej för viss landsända särskilda torhaianden
påkallat undantagslagstiftning, icke blott lämnat ur sikte hvarje
finansiellt intresse, utan också ansett sig ej böra öfva någon aktiv inverkan
i afseende å läget för de särskilda delarnes agovalde. Med en
fortgående delning och mindre jordstycken följer också en mångsidigare
och intensivare användning, hvars anordning bäst öfverlämnas åt den
enskildes intresse och företagsamhet. Sålunda gäller numera såsom
allmän regel, att hvarje ägare af ett genom bestående delning utbrutet
hemman eller hemmansdel kan genom ägostyckning, hvilken u gor eu
kortvarig, enkel och billig landtmäteriförrättning, få sm fastighet definitivt
sönderstyckad efter egen önskan i särskilda med hemmantal försedda
ägor. Han kan också genom försäljning afskilja från hemmanet
vissa af honom själf bestämda ägor, som genom ägostyckning komma
att för sig utgöra en själfständig hemmansdel. Det är öfver hutvu
taget ej fråga, huruvida en sådan afskild hemmanslott far ett eller liera
skiften eller består af det ena eller det andra slagets ägor btatens
fiskaliska intresse är inskränkt till en rent negativ profning eller tillsyn

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

däraf, att icke eu alltför orimlig och planlös delning äger rum. Jämför
man med denna jorddelningsfrihet det lagstadgade förfarandet vid
klyfning af ett hemman eller hemmansdel, hvilken förrättning verkställes
enligt skiftesstadgans grunder, finner man, hvilken ändamålslös och
menlig tvångströja finnes därå lagd. Lika litet som i fråga om ägostyckning
finnes numera någon offentlig anledning att vid hemmansklyfning
påtvinga delägarne en ägoanordning, som väl kan för jordbruksändamål
vara lämplig nog men till äfventyra står i uppenbar strid
med deras egna intressen, hvilka fullt berättigadt kunna hafva annan
eller vidare innebörd än jordbruksnäringen. Detta missförhållande visar
sig särskild! vid klyfning af mycket små hemmanslotter. Mången gång
har nu gällande ordning med en fiskalisk skiftesläggning drägt delägarne
i ett nytt, främmande läge, som de aldrig tänkt sig skola blifva
följden af delningen och som ländt dem till annat än nytta. Vidare
framträder det såsom en meningslös tvångsåtgärd att låta ett klyfningsanspråk
verka till en lika fullständig och genomgripande delning
af hemmanet eller liemmansdelen som laga skifte i afseende å byalaget.
Något statsintresse härutinnan finnes icke, och med privaträttsliga hänsyn
är mycket väl förenligt att ur ett hemman eller hemmansdel låta
bryta ut lott allenast för delägare, som påyrka det, medan öfriga delägare
bibehålla återstoden gemensamt. Såväl vår egen skifteshistoria
som främmande lagstiftning utvisa, att en sådan anordning är möjlig
utan att kränka någons enskilda rätt. Nu gällande ordning visar sig
särskild! menlig i fråga om små hemmansdelar, och dessa äro i vårtid
de talrikaste. Jämt och ständigt inträffar sålunda, att på yrkande
af t. ex. en enda stärbhusdelägare, som ej vill med de öfrige bruka
gemensamt boets obetydliga hemmansdel, densamma utan den ringaste
nytta fullständigt uppdelas mellan alla ägarne uti eu mängd så obetydliga
och konstiga ägoskiften, att delningen i sin helhet mera utgör
ett tekniskt experiment utan särskild mening än en förrättning till
praktisk nytta i lefvande lifvets. Den inskränkning i bly fn ings vitsord et,
som i sammanhang med lagen om samäganderätt infördes, hindrar
ingalunda, att på en enda delägares yrkande och mot de öfriges vilja
en stor mängd planlösa klyfningar äga rum. Skiftesstadgans former
äro också i många fall alldeles för tunga vid klvfningsförrättningar.
Mycket ofta särskilt i landets sydligaste provinser innebär förrättningen
ingenting annat än att delägarne, som enligt sämjedelning eller
sina köpeafhandlingar redan till belåtenhet hafva hvar sina ägor på
marken, vilja hafva dessa samma ägor eller i hufvudsak samma ägor sig
Bih. till Biksd. Prof. 1906. 7 Sami. 22 Höft. 3

18 Lagutskottets Utlåtande'' N:o 23.

definitivt tilldelade. I stället för att en dylik förrättning’ med innehafva
såsom delningsgrund borde försiggå snabbt och lätt utan annan
ingående gradering än beträffande de få ägofigurer, som till äfventyra
kunna anses böra byta ägare, upprättas nu enligt lagens bud liksom
vid laga skifte fullständig karta äfvensom ägobeskrifning, häfdeförteckning
och delningsbeskrifning, Indika längder äro hvarandra till siffran
alldeles lika och sålunda i hufvudsak tjäna till ingenting. Stor tidsutdräkt
och afsevärda kostnader utan all nytta äro följden af berörda
föråldrade lagbud. Särskild! olämpliga äro skiftesstadgans former vid
klyfningar af jordområden, som ej äro afsedda för jordbruk utan för
ändamål, som äro därför främmande, såsom tomtområden och dylikt.
Det måste af en ny skifteslagstiftning äfven beaktas, att det moderna
rättslifvet ofta hopknippat inom ramen för en samfälld äga en skiftande
mångfald privaträttsliga förhållanden, hvilkas afveckling på ett rättvist
och ändamålsenligt sätt ofta utgör hufvudsyftet med ägans delning
mellan vederbörande rättsägare. Hvad förut är nämndt angående tvistefrågors
menliga inverkan å skiftesförfarandets långvarighet gäller i
tillämpliga delar äfven de sekundära delningarne. Beträffande dessa
senare är det på grund af nutidens ytterst rörliga rättslif af största
betydelse, att en samägares lott i en samfälld jordäga varder genom
en snabb utbrytningsförrättning ställd till hans fria disposition. På
grund af de genom fortgående klyfningar alltmer förminskade delningsobjekten
är det äfven förtjänt att taga i öfvervägande, i hvad mån från
skiftessynpunkt sammanläggning eller förening af utbrutna eller eljest
lagligen afskilda hemmansdelar till en enda ny skiftesenhet kan medgifvas.
Ågaren af ett hemman, som till följd af flere tidigare delningar
genomskurits af eu mängd i rättsligt hänseende hinderliga skiljelinjer,
bör kunna erhålla dessa lagligen utplånade och sättas i tillfälle att efter
nya grunder med hänsikt till förändrade förhållanden få hela hemmanet
såsom en ursprunglig enhet ånyo uppdela dt i särskilda ägolotter utan
afseende å förut befintliga skiljelinjer.

Den föregående framställningen torde vara tillräckligt omfattande
för att påvisa, att gällande skifteslagstiftning i väsentliga hänseenden
är i behof af omarbetning. Tidsenliga reformer på detta område skulle
åstadkomma en allmän nationell uppryckning i ekonomiskt afseende och
öppna nya vägar för lösning af flerehanda sociala spörsmål. Då de
nödiga reformerna äro mycket omfattande och i flere hänseenden beröra
själfva grundprinciperna för rättsordningen i fråga om jordbesittningen,
torde redan af denna anledning de partiella lagändringarnas väg icke
lämpligen böra förordas. Endast en allmän grundlig revision af skiftes -

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

stadgan jämte därmed sammanhörande författningar är ägnad att på
ett tillfredsställande sätt lösa den svåra uppgiften att afhjälpa alla
brister hos skifteslagstiftningen och bringa densamma i öfverensstämmelse
med rättsutvecklingens fordringar och tidens kraf.

Att enskilda motionärer ej kunna prestera den omfattande utredning,
som så vidtgående lagändringar kräfva, eller utarbeta något förslag
i ämnet, är uppenbart. Frågan måste därför öfverlämnas till
Kungl. Maj:t, hvarför vi, på grund af hvad sålunda anförts, vördsamt
hemställa, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det Kungl. Maj:t, för vinnande af ofvan angifna syftemål, täcktes, så
snart ske kan, låta verkställa en allmän, fullständig utredning och därpå
grundad revision af skiftesstadgan och därmed sammanhörande författningar
samt därefter för Riksdagen framlägga förslag i ämnet.»

Vid motionen tinnes, såsom bilaga, fogadt utdrag af arbetsförteckningar
för år 1904, afgifna af landtmätare i rikets samtliga län, utvisande
»förrättningar, som af skilda anledningar haft längre varaktighet
än hvad med hänsyn till allmänt och enskildt intresse kan anses förenligt».

Lagutskottet har, vid granskning, funnit hvad i motionen anföres
vara i hufvudsak välgrundad! och instämmer med motionärerna däri,
att endast en grundlig, allsidig revision af skiftesstadgan jämte därmed
sammanhörande författningar är ägnad att på ett tillfredsställande sätt
lösa den svåra uppgiften att afhjälpa bristerna hos skifteslagstiftningen
och bringa densamma i öfverensstämmelse med rättsutvecklingens fordringar
och tidens kraf.

Med anledning häraf hemställer utskottet,

att Riksdagen, med bifall till förevarande motion,
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.
Maj:t täcktes, så snart ske kan, låta verkställa en

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

fullständig revision af skiftesstadgan och därmed sammanhörande
författningar samt därefter för Riksdagen
framlägga förslag i ämnet.

Stockholm den 13 mars 1906.

På lagutskottets vägnar:

G. A. SJÖCRONA.

Herr Lindman har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
behandlingen af detta ärende inom utskottet.

STOCKHOLM, ISAAC 1IARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1906.