Lagutskottets Utlåtande N:o 23 (Utlåtande 1903:LU23 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

N:o 23.

Ank. till Riksd. kansli den 20 februari 1903, kl. 1 e. n).

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.

Maj:t rörande revision af lagen angående skydd mot
yrkesfara m. m.

I en inom Andra Kammaren vackt, till behandling af lagutskottet
hänvisad motion, n:o 40, har herr T). Bergström föreslagit, att Riksdagen
skulle i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta
företaga en revision af lagen angående skydd mot yrkesfara jämte därmed
sammanhängande författningar och bestämmelser samt därefter för Riksdagen
framlägga de förslag, hvartill revisionen gåfve anledning.

Till gemensam behandling med denna motion har lagutskottet förehaft
eu inom samma kammare afgifven motion, n:o 99, hvari herr G. W. Roos
hemställt, att Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t, anhålla,
det Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till lag angående de förhållanden, under hvilka handtverk och
andra handteringar äro att hänföra till fabriksdrift och på grund däraf
dels tillhörande tillämpningsområdena för lagen den 10 maj 1889 angående
skydd för yrkesfara och lagen den 17 oktober 1900 angående minderårigas
och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke och dels
hänförliga till de yrken, hvilkas utöfvare jämlikt 2 § af lagen den 5 juli
190] angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete hafva
skyldighet att i vissa fall utgifva ersättning för olycksfall i arbetet.

Bill. till med. Vrot. 1903. 7 Sami. IS Höft. (A:o 23).

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

Herr Bergströms motivering är af följande lydelse:

»Vid 1902 års riksdag föreslog jag i motion n:o 12, att Riksdagen i
skrifvelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta företaga
en revision af lagen angående skydd mot yrkesfara, jämte därmed
sammanhängande författningar och bestämmelser, samt därefter för Riksdagen
framlägga de förslag, hvartill revisionen gåfve anledning.

Till stöd för detta mitt yrkande anförde jag följande:

»Den lag angående skydd mot yrkesfara, som antogs af 1889 års
Riksdag, trädde i kraft den 1 juli 1890. I elfva och ett hälft år har
denna skyddslagstiftning för arbetare i industriella yrken sålunda varit i
verksamhet. I själfva lagens bestämmelser har under denna tid ingen
annan ändring ägt rum än den, att hvad i denna lag stadgas numera —
från och med 1896 års början — också gäller om industriell rörelse, som
af staten eller kommun idkas, ändå att rörelsen icke idkas såsom näring.
Däremot har den jämlikt lagens 5 § inrättade yrkesinspektionen efter hand
utvecklats, så att i stället för de tre yrkesinspektörer, som ursprungligen
voro tillsatta att tillhandagå yrkesidkare med upplysningar och råd i fråga
om arbetarnes skyddande mot yrkesfara och öfvervaka lagens efterlefnad,
numera finnas åtta yrkesinspektörer samt en särskild inspektör öfver sprängämnestillverkningen.

I de redogörelser för yrkesinspektionens verksamhet, som allt ifrån
dess början årligen utgifvits, finnes samlad en betydande erfarenhet både
om det gagn, lagen angående skydd mot yrkesfara medfört, och om de
brister, som visat sig vidlåda denna lagstiftning. Af yrkesinspektörerna
hafva också under årens lopp åtskilliga ändringar i och tillägg till nämnda
lag blifvit ifrågasatta, och det torde nu vara på tiden att på allvar upptaga
frågan om en revision af denna viktiga lag. En särskild anledning
härtill föreligger i den i fjol af Riksdagen antagna lagen angående ersättning
för skada till följd af olycksfall i arbete. Genom nämnda lag har
inom vissa verksamhetsgrenar arbetsgifvarens ersättningsplikt vid inträffande
olycksfall i arbetet blifvit erkänd. Det kan då icke annat än ligga i statens
på samma gång som i arbetsgifvarnes och arbetarnes intresse, att i den
lag, som afser att förebygga dylika olycksfall, de förbättringar, hvilka
enligt sakkunniges vittnesbörd visat sig af nöden, måtte blifva vidtagna.

Med ledning och stöd af redogörelserna för yrkesinspektionens verksamhet
skall jag tillåta mig att påvisa några af de områden, där en
granskning och eventuellt omarbetning af gällande lag angående skydd
mot yrkesfara torde få anses i hög grad påkallad.

Redan den första paragrafen, hvilken — jämförd med §§ 4 och 13 —
angifver lagens omfång, har i tillämpningen erbjudit icke obetydliga svång -

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

heter. Härom vittna samtliga de redogörelser för yrkesinspektionens verksamhet,
som hittills afgifvits. Att under den första tiden af lagens tilllärnpning
åtskillig ovisshet kunde råda, äfven bland dem som hade att
öfvervaka dess efterlefnad, huruvida en del anläggningar och arbetsställen
folie under lagen — och sålunda borde upptagas i det af yrkesinspektörerna
förda register — eller icke, är ej att undra öfver. Men ovissheten
synes ännu långt ifrån skingrad, och i hvarje fall visar det sig, att hithörande
bestämmelser i deras nuvarande skick äro alltför ofullständiga.

Så yttrar t. ex. yrkesinspektören i östra distriktet i sin berättelse för
år 1896:

»Då emellertid de uttryck i lag angående skydd mot yrkesfara, som
bestämma hvilka rörelser lagen afser omfatta, gifva tillfälle till olika tolkning,
torde nog en del af de rörelser yrkesregistret upptager kunna anses
böra därur utgå. En särskild ställning i detta hänseende intaga en del
sågverk, uppförda vid större gårdar eller byar och hvilka hufvudsakligast
drifvas för husbehofssågning, men vid hvilka äfven sker försågning mot
lega eller tull eller från hvilka en del sågadt virke blir försåldt.

I dessa senare fall skulle ett dylikt ''sågverk falla under lag angående
skydd mot yrkesfara och således böra jämte därvid brukad motor vara
föremål för yrkesinspektörens uppmärksamhet och åtgärder.

Understundom händer, att hela år förgå, utan att främmande sågning
förekommer. Under ett sådant år upphör sågen att falla under lag om
skydd mot yrkesfara, för att, när ett annat förhållande inträder, åter falla
under samma lag.

Det nämnda förhållandet skulle vålla mindre svårighet, om det gällde
eu rörelse, inom hvilken arbetarne ej vore utsatta för särskild stor yrkesfara.
Nu är emellertid förhållandet det motsatta. De flesta sågar af det
ifrågavarande slaget utgöras af cirkelsågar, hvilka, då de äro i saknad af
särskilda skyddsanordningar, såsom nästan alltid är fallet, där ej yrkesinspektionen
förmått åstadkomma sådana, äro af synnerligen farlig beskaffenhet,
detta t. o. in. i så hög grad, att försäkringsbolagen i allmänhet
ej mottaga försäkring af sådan personal, som enbart sysselsättes vid en
dylik såg.»

En numera afgången yrkesinspektör i mellersta distriktet har likaledes
flerstädes, såsom i sina berättelser för 1897 och 1899, framhållit,
att olika uppfattningar äro rådande om huruvida vissa arbetsställen äro
hänförliga under bestämmelserna i lagen angående skydd mot yrkesfara
eller ej. Och hans efterträdare har i den senast afgifna berättelsen från
mellersta distriktet för år 1900, på samma gång han afgifvit de normer
han själf följt i tvifvelaktiga fall, betonat nödvändigheten att i lagstift -

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

ningen uppdraga eu skarpare gräns mellan de arbetsställen, som falla
utanför, och dem, som falla innanför lagen angående skydd mot yrkesfara,
i det han yttrar: »Då lagen ej fullt bestämdt angifver, i huru stor omfattning
eller under hvilka förhållanden rörelsen i öfrigt må bedrifvas,
för att den skäligen må anses som fabriksrörelse, torde vara behöfligt, att
någon bestämmelse härom fastställdes.»

Det är emellertid ej endast ur den synpunkten, att de arbetsgivare,
som ha att ställa sig lagens bud till efterrättelse, och yrkesinspektörerna,
som hafva att öfvervaka lagens efterlefnad, ej skola vara i tvifvelsmål
om lagens räckvidd, som en revision af dess första paragraf torde vara
erforderlig. Sedan en lag angående ersättning för skada till följd af
olycksfall i arbete blifvit af Riksdagen antagen, torde det äfven vara af
intresse att se till, huruvida nödig öfverensstämmelse är rådande mellan
de bestämmelser, som utstaka gränserna för denna lag, och dem, som utstaka
dem för lagen angående skydd mot yrkesfara. För den senast antagna
lagen gå gränslinjerna in på åtskilliga områden, som ej beröras af
den hittillsvarande skyddslagstiftningen, men — såsom här ofvan blifvit
antydt och redan från flera håll erkänts — kan det ej vara annat än
en fördel såväl för staten som för alla intresserade parter, att åt området
för olycksfallslagstiftningen i lag angående skydd mot yrkesfara gifves
en vidd, som något så när svarar mot den stadgade ersättningspliktens
omfång.

I lagen angående skydd mot yrkesfara, § 5, föreskrifves, att yrkesinspektör
har att i sin verksamhet städse akta på huru i hvarje särskildt
fall ändamålet med denna lag må utan oskälig kostnad vinnas med minsta
olägenhet för yrkesidkaren. Fn god väg till kostnadernas nedbringande
vore naturligtvis, att det vid fabrikers anläggande, likasom ock vid deras
om- och tillbyggnad, blefve regel, att vederbörande yrkesinspektör därförinnan
sattes i tillfälle att gå yrkesidkaren till hända med de upplysningar
och råd med hänsyn till bestämmelserna i lagen angående skydd
mot yrkesfara, hvaraf denne kunde vara i behof. Yrkesinspektionen har
också haft sin uppmärksamhet riktad härpå. Vid yrkesinspektörernas
sammanträden i kommerskollegium har ämnet upprepade gånger varit
föremål för öfverläggning, och i redogörelserna för yrkesinspektionens verksamhet
finnes det också flerstädes upptaget till behandling.

Ett särdeles belysande vittnesbörd om huru det nu kan gå till i
ifrågavarande afseende gifves i kommerskollegiets sammandrag af yrkesinspektörernas
berättelser för år 1898, däri det heter:

»Yrkesinspektören uti västra distriktet framhåller i sammanhang med
redogörelsen för anvisningar om skyddsåtgärder in. in., hurusom i ett

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

större industrisamhälle inom distriktet sexton nya fabriker under de sista
två åren uppförts, men att endast en af dessa fabrikers ägare varit nog
förtänksam att insända ritningarna till den planlagda fabriken för erhållande
af yrkesinspektörens utlåtande öfver hvad som möjligen kunde
vara att ytterligare iakttaga på grund af lagen angående skydd emot
yrkesfara utöfver de skyddsanordningar, som af ritningarna angåfvos.

Om ock, enligt hvad af annan yrkesinspektörs berättelse framgår,
förhållandena icke öfverallt varit i ifrågavarande hänseende lika ogynnsamma,
anser sig dock kollegium böra här synnerligen framhålla önsk*
värdheten af att samarbetet mellan yrkesinspektionen och vederbörande
yrkesidkare vid en fabriksanläggnings tillkomst tager sin början så tidigt
som möjligt och helst redan vid uppgörandet af de första planerna därtill,
enär genom ett dylikt samarbete mycken både kostnad och tid kunna för
industriidkaren inbesparas.»

Kommerskollegium fann visserligen icke vid detta tillfälle någon
annan åtgärd i förevarande syfte påkallad, än att allmänhetens uppmärksamhet
genom dess ofvan anförda uttalande blef å förhållandet väckt.
Men fråga är väl, om det ej skulle ligga i yrkesidkarnes eget intresse,
att lagen rent ut stadgade, att vid fabrikers anläggande samt om- och
tillbyggnad yrkesinspektörernas råd och upplysningar skola inhämtas med
afseende å nödiga skyddsanordningars anbringande. Visst är, att — såsom
också framhållits vid ett af yrkesinspektörernas sammanträden i kommerskollegium
— det alltid är billigare och lättare att vidtaga lämpliga anordningar
för eu byggnads rationella ventilering vid densammas uppförande
än efter dess fullbordande, och detsamma lär äfven gälla flertalet af de af
lagen föreskrifna anordningarna för arbetarnes räddning vid utbrytande
eldsvåda, liksom också åtskilliga andra lagstadgade skyddanordningar.

Ett annat område, beträffande hvilket eu lagbestämmelse måhända
äfven skulle vara på sin plats och säkerligen skulle lända till yrkesidkarnes
såväl som arbetarnes båtnad, är tillverkningen af maskiner och andra
mekaniska inrättningar, som böra vara försedda med skyddsanordningar.
1 detta afseende äro särskilt, yrkesinspektörens i södra distriktet uttalanden
i berättelserna för 1896 och 1897 förtjänta af uppmärksamhet. I den
förra berättelsen yttrade han:

»Jag tillåter mig påpeka, hurusom eu allmännare medverkan från de
mekaniska verkstäderna skulle mycket underlätta yrkesinspektionens arbeten.
1 länder, där skyddslagar för arbetare redan längre tid varit införda,
tyckes den föreställningen så småningom hafva vunnit insteg hos
maskinfabrikanterna, att skyddsanordningarna äro nödvändiga delar af
maskinerna, hvarförutom dessa äro ofullständiga. På maskiner, som in -

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

komma från utlandet, har man också tillfälle att iakttaga, hurusom de
utländska maskinfabrikanterna anbringat skyddsanordningar, utan att köparen
gjort aftal härom.

Under inspektionsarbetet har för mig allt tydligare framgått, att såvida
ett allmännare genomförande af de fordringar lagen angående skydd
mot yrkesfara föreskrifver skall kunna åstadkommas, måste såsom ett
önskningsmål af yrkesinspektionen uppställas, att äfven de svenska maskinfabrikanterna,
utan särskild erinran härom från köparne, utrusta från
deras verkstäder utgående maskiner och transmissioner med sådana skyddsanordningar,
som i nämnda lag afses.

Det torde väl knappast behöfva framhållas, hvilken bekvämlighet och
besparing i kostnader, som skulle beredas det stora antal industriidkare,
hvilka köpa svenska maskiner, om dessa redan vid inköpet vore försedda
med lagstadgade skyddsanordningar, i stället för att, såsom nu oftast blir
händelsen, skyddsanordningar måste anbringas, sedan maskinerna kommit
i användning, ej sällan gjorda af personer, som icke förstå att rätt utföra
desamma. Ofta inträffar därjämte, att skyddsanordningar icke kunna anbringas
på eu redan färdig maskin med samma verkan, som om maskinen
från början konstruerats med hänsyn äfven till dessa anordningar.

En invändning, som häremot göres, att anbringandet af skyddsanordningar
fördyrar en maskin och således blifver ett hinder i den fria konkurrensen
verkstäderna emellan, behöfver väl knappast på allvar bemötas,
då hvarje fabrikant torde vara tillräckligt affärsman, för att kunna säga
en spekulant, att maskinen för sig har ett visst pris och de skyddsanordningar,
som lagen om skydd mot yrkesfara fordrar å densamma, och hvilka
fabrikanten erbjuder sig att anbringa, betinga ett uppgifvet tilläggspris.»

I årsberättelsen för 1897 yttrar samme yrkesinspektör:

»Det borde tyckas, att yrkesinspektörerna skulle kunna påräkna eu
värdefull hjälp från de mekaniska verkstäderna, därigenom att verkstadsägarne
försåge från deras verkstäder utgående maskiner och andra mekaniska
inrättningar med tjänliga skyddsanordningar, men detta har ännu icke
annat än i undantagsfall vid specialtillverkningar visat sig vara händelsen.
Med undantag af nya ångpannors utrustande med armatur och förbättringar
å axelledningar ställa sig verkstadsägarne, såsom jag i förra årsberättelsen
utförligare omnämnt, ännu tämligen likgiltiga i fråga om skyddsanordningar,
och följden häraf blifver ett motarbetande af yrkesinspektionen.
Ty sedan yrkesinspektören besökt eu fabrik och behöfliga skyddsanordningar
därstädes blifvit enligt hans anvisningar uppsatta, inträffar
ofta, att en förändring eller utvidgning af fabriken göres, för hvilket
ändamål fabriksägaren vänder sig till en mekanisk verkstad för erhållande

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

af behöfliga maskiner m. m. Verkstaden insätter då i fabriken mer eller
mindre farliga maskiner, som sakna skyddsanordningar, och i och med
detsamma är det arbete yrkesinspektören på detta ställe nedlagt utan resultat,
fastän han tror sig veta, att allt där är i vederbörlig oi-dning.»

Genom ofvanstående tvenne citat torde behofvet af medverkan, i
högre grad än nu är fallet, från de mekaniska verkstädernas sida vara
till fullo ådagalagdt. Frågan är endast om sättet för åstadkommande af
en dylik, effektiv medverkan. Då lagen angående skydd mot yrkesfara
pålägger yrkesidkarne ovägerlig skyldighet att hafva vissa arbetsmaskiner
och andra mekaniska inrättningar försedda med nödiga skyddsanordningar,
torde det väl också kunna ifrågasättas, huruvida icke försäljning inom
landet af dylika maskiner och inrättningar utan skyddsanordningar borde
förbjudas, särdeles i de fall, då viss skyddsanordning blifvit af yrkesinspektionen
vid gemensamt sammanträde i kommerskollegium godkänd
och sedermera bekantgjord.

Det gifves äfven ett annan gebit, där ett stadgande om försäljningsförbud
torde kunna sättas i fråga. Flere af yrkesinspektörerna hafva fäst
uppmärksamheten vid att ej sällan inträffar, att gamla utdömda ångpannor
försäljas, för att, stundom efter en ytlig uppfiffning, tagas i bruk vid ett
annat arbetsställe, och detta vanligen med den påföljd, att explosion med
ty följande förlust af lif och egendom inom kort inträffar. »Att dylika
dåliga ångpannor, hvilka möjligen å annan ort blifvit kasserade, få gå som
handelsvara ur hand i hand, är mycket att beklaga», yttrar yrkesinspektören
i norra distriktet i sin berättelse för 1899. Det vore också tydligen
önskligt, att en gräns kunde sättas för dylik samvetslös handel.

I sin senaste årsberättelse, för år 1900, har samme yrkesinspektör
påkallat lagstiftningens uppmärksamhet för eu af honom påvisad lucka
i lagen angående skydd mot yrkesfara, i det att där saknas ett stadgande
om skyldighet, när industriell anläggning öfvergär till annan ägare, för den
förutvarande yrkesidkaren att till sin efterträdare öfverlämna alla de handlingar,
cirkulär, ritningar etc., han fått mottaga från yrkesinspektören.
Härigenom kan betydligt afbräck vållas i yrkesinspektionens verksamhet,
på sätt nu åberopade yrkesinspektör framställer:

»Rätt ofta inträffar, att fabrik, sågverk eller annan industriell anläggning
öfvergär till annan ägare. Fabriken har t. ex. för tre år tillbaka
blifvit inspekterad och med anledning däraf förre ägaren erhållit meddelande
att vidtaga åtskilliga skyddsanordningar samt däröfver aflämnat ett
intyg, att han mottagit meddelandet jämte ritningar in. m. Yrkesinspektören
kommer till fabriken, får höra, att ny ägare öfvertagit densamma.
Under inspektionen iakttages, att ingå af de skyddsanordningar, som före -

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

slogos för 3 år tillbaka, it ro verkställda. Förre ägaren har icke allenast
uraktlåtit ställa sig yrkesinspektörens föreskrifter till efterrättelse, utan
äfven undanhållit den nye ägaren vetskap om att han har någon skyldighet
i berörda afseende. Några cirkulär, ritningar eller handlingar,
som ankommit till förre yrkesidkaren från yrkesinspektören, har den nye
ägaren aldrig sett, I ett dylikt fall kan man ingenting vidtaga. Förre
ägaren är oåtkomlig och den nye han vet ingenting angående skyldigheter
emot yrkesinspektören annat än innehållet af utgifna lagar och författningar.

Vid ett dylikt tillfälle och då ett olycksfall med dödlig utgång inträffat,
hvilket ock är i denna berättelse förut relateradt, blef förre ägaren
stämd inför rätta.

I annat fall, då olycksfall ej inträffat, har yrkesinspektören för närvarande
ej annat än att börja om från början och låta den nye ägaren
få afskrifter af de meddelanden, som beröra ifrågavarande arbetsställe.
Jag har velat påpeka detta förhållande, i den händelse något kunde åtgöras
däråt på lagstiftningens väg.»

Enligt hvad yrkesinspektörernas berättelser utvisa, inträffa de svåraste
olycksfallen vid transmissioner inom olika yrken samt vid maskiner inom
träbearbetningsindustrien. Så skrifver exempelvis yrkesinspektören i södra
distriktet i sin berättelse för 1899:

»Bland olycksfallen visa de, som inträffat vid transmissioner, en i
jämförelse med öfriga olycksfall ovanligt hög dödlighetsprocent (60 procent).
Det är i synnerhet axelledningar, som förorsaka dessa svåra olycksfall,
och detta i så mycket högre grad, som det stora flertalet arbetare ej inser
faran af att komma i beröring med en i gång varande axelledning. Fn
sådan, oftast ljudlöst gående, väcker knappast någon varnande eller afskräckande
känsla hos arbetaren, och de små, så ytterst farliga utstående
skrufhufvudena och krysskilsändarne, som ännu förekomma ganska allmänt
på axelledningar, undgå ofta arbetarnes uppmärksamhet, till dess någon
sådan griper uti hans kläder, hvarvid han vrides med axelledningen,
kroppens ben af bry tas och han krossas till eu oformlig massa. Med
hvilken uppmärksamhet yrkesinspektören måste undersöka transmissionerna
oah huru otillfredsställande ur säkerhetssynpunkt dessa förr blifvit anordnade
— och mångenstädes ännu anordnas — torde framgå däraf, att,
under den 5-årsperiod, 1895—1899, jag tjänstgjort inom distriktet, ej
mindre än 1,293 anmärkningar måst i detta afseende göras.»

Och yrkesinspektören i mellersta distriktet redogör, äfvenledes i sin
berättelse för 1899, för ett enskildt olycksfall i följande ordalag:

»Vid en mindre ångsåg fastnade maskinisten med kläderna vid en

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

axelledning och erhöll så svåra skador, att han kort därefter afled. Arbetaren,
en gammal och van maskinist, som skött maskineriet på stället i
flera år, hade sans, då man farin honom invid axelledningen, och berättade
själf om huru olyckan skedde följande: att han med påhafd rock
begifvit sig under sågen för att smörja en därvarande axelledning; att
rockfickan hade hängt ute och att denna hade lindats om axelledningen,
meddragande rocken och honom själf, så att han kom i rotation, hvarunder
kläderna och vänstra armen afsletos från kroppen och högra benet afbröts,
hvarjemte han kände invändiga smärtor. Mannen forslades genast till
lasarettet, men dog på vägen dit. Detta olycksfall visar, huru ovarsamma
gamla och vana maskinister kunna vara, och att det uttryck, hvarmed
man ofta besvaras i fråga om skyddsanordningar —-■ »att här är jag så
van att gå, så här är ingen fara för mig» — saknar grund. Det visar
således behofvet af att alla axelledningar, hvarmed smörjaren kan komma
i beröring, böra vara öfvertäckta eller rättare inklädda, om beröring kan
ske underifrån, samt att en maskinist och smörjare bör vara försedd med
speciella arbetskläder utan fickor och skört, och sådana finnas i handeln
färdiga att köpa.»

Äfven om man ej i dylika redogörelser för inträffade olycksfall —
och de äro i rikligt antal till finnandes i yrkesinspektörernas berättelser,
och många till och med af ännu mera upprörande art än den nu återgifna
— finner anledning att i § 2 i lagen angående skydd mot yrkesfara
införa mera detaljerade bestämmelser om hvad som bör iakttagas i
afseende å maskiner och transmissioner, som medföra fara för arbetarne,
torde man i alla händelser icke böra underlåta att taga i öfvervägande,
huruvida icke en bestämmelse om en normaldräkt för maskinister, smörjare
in. fl. skulle vara ägnad att minska antalet af de ohyggligaste olycksfallen
i våra verk och inrättningar. I detta afseende hänvisar jag ytterligare
till hvad af sistnämnde yrkesinspektör blifvit anfördt i hans berättelse
för år 1896, däri det heter:

»I sammanhang med skyddsanordningar mot delar af motorer, transmissioner
och maskiner bör påpekas, att man vid undersökningen om
orsaken till många och svåra olycksfall funnit, att arbetarens klädedräkt
varit en bidragande orsak till olyckshändelsen. Det har nämligen visat
sig, att antingen arbetarens rockskört eller hans blus med vida ärmar och
bandlinning, särskildt öppningen å ärmen ofvan handlinningen, eller ock
att arbetarens hängande halsduksändar fastnat å någon utstående eller
roterande maskindel och dragit arbetaren in uti maskineriet — ett förhållande,
hvilket mer än som sker borde beaktas af både arbetsgivare
och arbetare.

Bih. till Rik»d. Prot. 1903. 7 Samt. 18 Häft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

En praktisk och äfven klädsam dräkt för arbetare vid nyssnämnda
inrättningar är en sådan, som fig. 45 antyder. Hufvudsaken är, att dräkten
är åtsittande, ej bär skört, vida ärmar, veck, stark bandlinning eller utvändiga
fickor, hvari utstående maskindel kan få tag och draga arbetaren
in i maskineriet.»

I detta sammanhang förtjänar att ur sammandraget af yrkcsinspektörernas
berättelser för år 1894 erinras om en framställning af dåvarande
yrkesinspektören i norra distriktet om införande i författningen angående
minderåriges användande i fabriksarbete af lagstadgadt förbud mot användande
ej allenast af minderårige, utan äfven af kvinnor till skötsel af
ångpanna och till smörjning eller rengöring af i gång varande maskiner
eller transmissioner. Efter att hafva erinrat om att kommittén för revision
af förordningen den 18 november 1881 angående minderåriges användande
i arbete vid fabrik, handtverk eller annan handtering uttalat sig för att
minderårig icke skulle få användas till att sköta ångpanna, ej heller till
att rengöra eller smörja i gång varande transmissioner, samt att kommerskollegium
och medicinalstyrelsen, i sitt den 10 december 1892 öfver
kommitténs betänkande afgifna utlåtande, hemställt, att minderårige borde
förbjudas äfven att smörja och rengöra i gång varande motorer och
maskiner, yttrar kommerskollegium, i sitt den 23 juli 1895 daterade
sammandrag af yrkesinspektörernas berättelser för år 1894, för egen del
följande:

»Ett dylikt förbud jämväl för kvinnor kan kollegium så mycket
mindre tillstyrka böra intagas i den sålunda ifrågasatta nya författningen,
som enligt den åsikt, hvilken i sistberörda underdåniga utlåtande uttalats,
författningens bestämmelser borde afse endast minderåriges användande i
industriellt arbete. Däremot torde intagandet i lagen angående skydd mot
yrkesfara af en bestämmelse uti sistnämnda syfte böra komma under
öfvervägande vid den revision af sagda lag, hvilken såsom en följd af
yrkesinspektionens fortsatta utveckling framdeles torde erfordras.»

Det är mellan sju och åtta år, sedan detta uttalande gjordes af
kommerskollegium, och tidpunkten torde väl nu vara inne, då den af en
numera afliden, framstående yrkesinspektör gjorda framställningen om
lagstadgadt förbud mot kvinnors användande till dylika arbeten bör
komma under öfvervägande, ehvad nu ett eventuellt stadgande härom kan
finna sin plats i den ena lagen eller i den andra. Sedan en lag angående
minderåriges och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke utfärdats
den 17 oktober 1900, förefinnes naturligtvis — låt vara, att denna
lag ganska obetydligt sysselsätter sig med frågan om kvinnors användande
i industriellt yrke — icke längre det skäl, som angifvits i kommerskollegiets

Lagutskottets Utlåtande N:o 23. 11

här ofvan anförda uttalande, mot att i nämnda författning gifva plats åt
ett dylikt stadgande.

Ett intresse, som — med afseende å lagen angående skydd mot yrkesfara,
liksom med afseende å andra lagar — bör vara gemensamt för alla,
är att se till, huru (lallande lag efterlefves, och att, därest några svårare
missförhållanden visa sig på denna punkt, göra hvad göras kan för deras
rättande. Att yrkesinspektionen i åtskilliga fall haft hårda strider att
utkämpa mot tredskande yrkesidkare, och att lagens bud, sådana de återfinnas
i § 8 och följande paragrafer, i dylika fall visat sig ganska overksamma,
därom gifva redogörelserna för denna inspektions verksamhet dess
värre vittnesbörd. Också har särskild! en numera afliden yrkesinspektör
upprepade gånger gjort framställningar i syfte att gent emot dylika tredskande
yrkesidkare vinna verksammare korrektiv, hänvisande till att under
nuvarande förhållanden ej blott ett mycket stort antal människor årligen
genom olycksfall i det industriella arbetet blifva utsatta för stora lidanden
och svåra ekonomiska trångmål, utan äfven mycken arbetskraft och
arbetsförmåga eller arbetsskicklighet därigenom förspillas eller tillintetgöras,
samt att således såväl humanitära som nationalekonomiska skäl
förena sig i att påkalla åtgärder, som äro ägnade att väsentligt minska
olycksfallens antal.

Det var från dylika synpunkter, som nämnde inspektör, yrkesinspektören
i dåvarande norra distriktet, redan i sin berättelse för 1894 gjorde
en framställning, hvilken i kommerskollegiets sammandrag af yrkesinspektörernas
berättelser för nämnda år refereras sålunda:

»Sistbeinälde yrkesinspektör har vidare uttalat den åsikt, att i de fall,
då föreskrifterna i 2 § af lagen angående skydd mot yrkesfara icke af
vederbörande yrkesidkare iakttagas, det i 8 § af samma lag anvisade förfarande
för att i berörda hänseende vinna rättelse icke vore nog verksamt.
Äfven om yrkesidkaren icke hörsammat förnyad anmaning af yrkesinspektören
att vidtaga viss anordning i de afseende^ hvarom i lagens 2 § stadgades,
medförde anmälan, som af inspektören därefter om förhållandet
gjordes hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, i allmänhet endast,
att yrkesidkaren ålades att inom viss tid hafva utfört anordningen.
Först ifall han underläte att ställa sig detta föreläggande till efterrättelse,
drabbades yrkesidkaren af ansvar enligt 9 §, hvarjämte den föreskrifna anordningen
skulle på hans bekostnad verkställas genom polismyndigheten. Det
kunde emellertid äfven inträffa, att yrkesidkaren inom den förelagda tiden
i föreskrifvet hänseende vidtagit anordning, men att denna icke vore af
beskaffenhet att vid sedermera verkställd inspektion kunna af yrkesinspektören
godkännas såsom för ändamålet tillfyllestgörande eller eljest lämplig.
Då måste å nyo anmälan i saken göras hos länsstyrelsen för att erhålla

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

ett förnyadt föreläggande för yrkesidkaren. Samma procedur, som i sig
själf vore förbunden med ganska mycken tidsutdräkt, helst, där yrkesidkaren
det äskade, äfven sådan förening eller nämnd, som i 8 § omförmäldes,
skulle lämnas tillfälle att hos länsstyrelsen yttra sig i ärendet,
kunde sålunda behöfva upprepas flera gånger, innan anordningen i fråga
blefve på vederbörligt sätt verkställd. Detta förhållande, att utförandet af
eu utaf yrkesinspektören på grund af föreskrifter i lagen angående skydd
mot yrkesfara anvisad skyddsanordning kunde under lång tid fördröjas,
utan att yrkesidkaren därför drabbades af något ansvar, vore af beskaffenhet
att menligt inverka på yrkesinspektörernas ställning till såväl arbetsgifvare
som arbetare samt i allmänhet på inspektörernas verksamhet för
öfvervakandet af meranämnda lags efterlefnad. Yrkesinspektören i norra
distriktet anser, att en ej oväsentlig rättelse härutinnan skulle kunna vinnas,
om 9 § erhölle en förändrad lydelse af ungefärligen följande innehåll:
''Underlåter yrkesidkare, på vederbörande yrkesinspektörs förnyade skriftliga
uppmaning, att inom däri bestämd tid vidtaga erforderliga åtgärder för
att bringa viss anordning till öfverensstämmelse med hvad därom i § 2
stadgas, eller att ställa sig till efterrättelse sådana förelägganden eller förbud,
hvarom i § 8 sägs, straffas med böter från och med tio till och med
femhundra kronor.’»

I liknande syfte uttalar sig yrkesinspektören i västra distriktet i sin
årsberättelse för 1897 på följande sätt beträffande tillämpningen af lagen
angående skydd mot yrkesfara:

»Beträffande skyldigheten att redogöra för gjorda iakttagelser rörande
tillämpningen af lag angående skydd mot yrkesfara vågar jag härmed
endast göra en antydan om ett förhållande, som måhända framdeles vid
tillfälle torde böra närmare pröfvas.

Om nämligen yrkesinspektör och arbetsgivare icke kunna enas i fråga
om föreslagen skyddsåtgärds behöflighet, afgöres nu (där det gäller ett
arbetsställe i stad) en sådan fråga i första instansen på följande sätt.

Yrkesinspektören gör anmälan hos Konungens befallningshafvande, som
genom vederbörande magistratsmyndighet infordrar arbetsgifvarens förklaring.
Sedan arbetsgifvaren genom magistraten afgifvit sådan förklaring,
infordrar Konungens befallningshafvande yrkesinspektörens påminnelser däröfver.
Och sedan yrkesinspektörens påminnelser inkommit, fattar Konungens
befallningshafvande beslut i ärendet, hvilket beslut delgifves arbetsgifvaren
genom magistraten och därefter yrkesinspektören.

Om däremot i lagen yrkesinspektörernas meddelanden kunde tillerkännas
sådan betydelse, att de borde inom viss tid hos Konungens befallningshafvande
öfverklagas för att kunna ändras, torde det måhända blifva
mindre besvär att få sådana frågor afgjorda, både för myndigheterna och

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

för arbetsgivare!!. Ty om arbetsgivare]! direkt hos Konungens befallningshafvande
öfverklagade yrkesinspektörens meddelande, kunde Konungens
befallningshafvande, efter att hafva infordrat yrkesinspektörens förklaring,
direkt fatta beslut i ärendet.»

Båda de nu anförda framställningarna åsyfta att, när det gäller viktiga
skyddsanordningars vidtagande, förebygga ett på vissa håll med stor
förkärlek tillämpad! förhalningssystem, till fördärf för arbetarne och i
många fall äfven till stort men för yrkesidkarne själfva. Utan att närmare
ingå på spörsmålet, huruvida just dessa föreslagna medel eller andra
kunna vara de lämpligaste att härvidlag råda hot, vill jag här framhålla
nödvändigheten att göra frågan om lagens efterlefnad till föremål för allvarlig
pröfning. De nakna siffrorna — såsom då t. ex. en yrkesinspektör
omtalar, att af 138 förut inspekterade arbetsställen, som han under året
besökt, han endast funnit 10, där förut gifna meddelanden blifvit så efterkomna,
att inga vidare erinringar varit behöfliga — tala ett tydligt språk.
I ännu starkare belysning träder behofvet af lagstadganden, hvarigenom
tredskande arbetsgivare verkligen blifva åtkomliga, när man tar i betraktande
några af de förfärliga konkreta fallen, för hvilka redogörelse lämnas
i yrkesinspektörernas berättelser. Här må endast anföras ett par fall, men
redan de torde vara tillräckligt belysande.

Yrkesinspektören i södra distriktet meddelar i sin berättelse för år 1898:

»Under år 1896 inspekterades en sockerfabrik i Malmöhus län, hvarvid
den till fabriksbolaget aflämnade promemorian upptog erinran om 13
olika skyddsanordningar, som jag ansåg böra därstädes anbringas. En af
dessa anordningar skulle bestå däruti, att svänghjulen till de i fabriken
befintliga ångpumparne inhägnades med skyddsräcken. Sedan anmälan
från denna fabrik under året inkommit därom, att en arbetare fallit ned
uti ett dylikt svänghjul och därvid krossats, med påföljd att han genast
aflidit, fann jag, vid därefter i fabriken företaget besök, ej blott att man
där underlåtit att uppsätta omnämnda räcken omkring svänghjulen, utan
äfven att man icke vidtagit någon af de öfriga skyddsanordningar, som i
min promemoria upptogos. Detta förhållande anmäldes för Kungl. Maj:ts
befallningshafvande, och enär arbetaren otvifvelaktigt skulle hafva undgått
olyckan, om ifrågavarande skyddsräcken funnits anbragta, framställde jag
tillika, huruvida Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansåge skäligt förordna
om åtal mot fabriksbolaget, såsom varande genom försummelse vållande
till den omkomne arbetarens död.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande uppdrog åt allmänna åklagaren att
utföra sådant åtal mot fabriksbolaget, men har detta mål ännu ej blifvit
afdömdt.» (I de följande årsberättelserna upplyses, att disponenten blef

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

frikänd i häradsrätten, men att däremot hofrätten öfver Skåne och Blekinge
dömde honom att höta 500 kronor, samt att högsta domstolen — där
disponenten anförde besvär — fastställde hofrättens dom.)

Och i sin berättelse för ar 1900 förmäler yrkesinspektören i västra
distriktet:

»Efter att i denna berättelse förut omnämnda olycksfall med dödlig
utgång (en 16-årig arbetare hade den 28 september ljutit döden genom en
icke kringgärdad rem i fabriken) inträffat i Vargöns pappersfabrik invid
Vänersborg, inspekterades fabriken för öde gången, hvarvid följande anmärkningar
fortfarande voro att göra.

Transmissionerna borde kringgärdas, så att smörjaren vid sitt arbete
ej var nödsakad att krypa under eller klifva öfver transmissionerna eller
att gå emellan transmissionerna och kringgärdningen.

Alla ställningsskrufvar och krysskilshufvuden borde skäras af invid
ringar och naf, och ordentlig belysning borde anordnas i de mörka gångar,
hvarigenom en del farliga transmissioner voro dragna. Kalandrarne
borde förses med skyddsstänger samt hissarne med erforderliga hägnader
och anslag m. m. En del gångar mellan arbetsmaskinerna borde hållas
fria från upplag och affall. Taket i fabriken borde repareras. För hufvudtransmissionernas
afstannande borde finnas afkopplingsinrättningar eller
signalanordningar.

Cirkelsågarne borde förses med erforderliga skyddsanordningar, och
varningsregler för arbetarne borde uppsättas i fabriken.

I skrifvelse till fabrikens styrelse gjordes därför en framställning att
inom 2:ne veckor få styrelsens försäkran, att de uppräknade anordningarna
skulle vara vidtagna inom ett hälft år. Då emellertid styrelsen ej
ville afgifva en sådan försäkran, och då den dessutom, trots en påminnelse,
ej ens anmälde det inträffade olycksfallet inom föreskrifven tid, anmäldes
förhållandena för Kungi. Maj:ts befallningshafvande i Alfsborgs län. Efter
det styrelsen varit i tillfälle att yttra sig öfver yrkesiiispektörens anmälan,
blef den af Kungl. Maj:ts befallningshafvande förelagd att, därest den ville
fortsätta arbetet vid bolagets pappersfabrik, hafva före den 1 maj 1901
vidtagit de af yrkesinspektören föreskrift anordningarna för undvikande
af yrkesfara, vid äfventyr, förutom straffpåföljd, att de föreskrift anordningarna
på bolagets bekostnad komme att verkställas genom kronofogdens
i orten försorg.»

Man kan icke annat än finna besynnerligt, att dylika stora och ansedda
verk och inrättningar visa sådan ovillighet att ställa sig bestämmelserna
i lagen angående skydd mot yrkesfara till efterrättelse, och att
de icke ens, sedan svåra olycksfall med dödlig utgång inträffat, finna

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

tiden inne att råtta hvad som felar och upphöra med sitt tredskande.
Gent emot yrkesidkare af dylikt slag måste strängare lagbestämmelser
tillgripas, när det gäller människors iif och välfärd, och fara verkligen
ligger i dröjsmål. »Våra känslor uppröras» — yttrar en yrkesinspektör
i en bilaga till en af sina årsberättelser — »när vi af tidningarna erfara,
att en dödsdom blifvit afkunnad, och vi räkna kanske efter, huru många
år som gått sedan den senaste afrättningen. Den dödsdömde får dock
på det smärtfriaste sätt mista lifvet för att försona sitt brott. Huru
mycket mera borde vi ej uppröras vid den tanken, att vår blomstrande
industri kräfver, förutom de många sårade, ett offer hvar tredje dag af
oskyldiga medmänniskor, hvilka, krossade och sönderslitna, ofta do under
de svåraste plågor.»

Vid sidan af de humanitära synpunkterna borde ju dessutom äfven
de ekonomiska kunna göra sig gällande, då — såsom en annan yrkesinspektör
framhåller — »den utbildade och öfvade arbetskraft, som genom
de många olycksfallen nu förspilles, är ock en förlust af ganska stor
ekonomisk betydelse för industrien och dess utöfvare, hvilken förlust blir
besparad i den mån olycksfallens antal kan nedbringas.» Det är, fortsätter
han, dess värre ofta de i arbetet mest ifriga och dugliga, som falla
offer för olycksfall, emedan dessa mindre tänka på sin egen säkerhet än
på sitt arbete.

Redan med hvad nu blifvit anfördt, men till hvilket ganska mycket
skulle kunna läggas, torde vara tillräckligt visadt, att eu revision af lagen
angående skydd mot yrkesfara, jämte därmed sammanhängande stadganden
i andra författningar, är af nöden. Särskilt torde kungörelsen af
den 24 januari 1896 om hvad till beredande af kännedom om olycksfall
i arbete iakttagas bör — hvilken författning emot all rimlig förväntan
blifvit, utan någon som helst hänvändelse till Riksdagen, af Kungl. Maj:t
utfärdad — äfven efter de förbättringar, som genom en ny kungl. kungörelse
af den 11 oktober 1901 däri vidtagits, befinnas i behof af ytterligare
omarbetning.»

Denna min motion blef af lagutskottet afstyrkt och af Första Kammaren
afslagen. Andra Kammaren beslöt däremot efter en längre öfverläggning
att bifalla motionen.

Det är sålunda med stödet af ett uttalande från den ena hälften af
representationen, som jag nu går att förnya min motion om en revision
af lagen angående skydd mot yrkesfara, jämte därmed sammanhängande
författningar och bestämmelser. Jag vågar också hoppas att denna gång
vinna gehör för densamma hos båda kamrarne.

Till de skäl för mitt yrkande, som finnas framlagda i fjolårets motion,

Layutskottets Utlåtande N:o 23.

kunna nu fogas åtskilliga nya vittnesbörd om behofvet af en revision,
hämtade ur den senaste redogörelsen för yrkesinspektionens verksamhet.

Af denna redogörelse, hvilken omfattar arbetsåret 1901, framgår med
all den tydlighet, som önskas kan, att åt de lagparagrafer, som angifva
lagens omfång, behöfver gifvas en mera bestämd och otvetydig formulering.
I och med detsamma som yrkesinspektörerna fått att öfvervaka efterlefnaden
af lagen angående minderåriges och kvinnors användande till
arbete i industriellt yrke, hvilken lag i hufvudsak äger samma giltighetsområde
som lagen angående skydd mot yrkesfara, har särskildt frågan om
gränserna mellan det med fabriksdrift jämförliga handtverket och det egentliga
handtverket blifvit yttermera brännande. På det förstnämnda slaget
af handtverk skola de båda under yrkesinspektionens tillsyn stående lagarna
angående skydd mot yrkesfara och angående minderåriges och kvinnors
användande till arbete i industriellt yrke äga tillämpning, på det senare
däremot icke. Då emellertid hvarken den ena eller den andra af nämnda
lagar stadgar, hvilken det tillkommer att afgöra, huruvida och under
hvilka förhållanden handtverk eller annan handtering må såsom fabrik
anses, har det egendomliga inträffat, att man på grund af ordalydelsen
af 8 § af den i vissa delar fortfarande gällande 1881 års förordning angående
minderåriges användande i arbete vid fabrik, handtverk eller annan
handtering ansett det äfven under nuvarande, i så mycket förändrade förhållanden
tillhöra hälsovårds- eller kommunalnämnd att i förekommande
fall uppdraga gränslinjerna mellan fabriksmässig drift och handverksmässig
näring.

Kommerskollegium, som äfven gjort denna mening gällande, gifver i
sitt den 7 oktober 1902 daterade sammandrag af yrkesinspektörernas berättelser
för 1901 en god bild af den förbistring och förvirring, som under
nämnda arbetsår varit rådande i denna viktiga punkt. Kommerskollegium
yttrar:

»Från tillämpningsområdet såväl för lagen den 10 maj 1889 angående
skydd mot yrkesfara som för lagen den 17 oktober 1900 angående minderåriges
och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke äro undantagna,
bland annat, handtverk eller annan handtering, som icke idkas i
så stor omfattning eller under sådana förhållanden i öfrigt, att handtverket
eller handteringen skäligen må anses för fabrik.

De föreskrifter i nådiga förordningen den 18 november 1881, hvilka
afse minderåriges användande i sådant handtverk eller sådan handtering,
hvarom nyss är nämndt, skola fortfarande äga tillämpning; och då, enligt
denna förordnings § 8, hälsovårds- eller kommunalnämnd äger besluta,
huruvida i fråga om tillsynen å minderåriges användande i arbete, handt -

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

verk eller handtering inå anses såsom fabrik, torde det fortfarande fa
anses i första hand tillkomma dessa myndigheter att bestämma gränsskillnaden
emellan giltighetsområdena för 1881 års förordning och lagen
den 17 oktober 1900.

Särskildt med hänsyn till föreskrifterna i sistnämnda författning måste
det emellertid numera anses synnerligen angeläget, att bestämmandet af
berörda gränsskillnad äger rum efter allmänt antagna grunder. Flere af
yrkesinspektörerna hafva äfven i sina nu förevarande berättelser uttalat,
att en allmänt gällande gräns borde uti nu omförmälda hänseende fastställas.

Redan innan yrkesinspektörernas tjänsteberättelse för år 1901 till
kollegium inkommit, har kollegium ägnat denna fråga sin uppmärksamhet
och från inspektörerna infordrat särskilda yttranden i ämnet. Af dessa
yttranden framgår emellertid, att beträffande grunderna för bestämmandet
af ifrågavarande gränsskillnad'' åsikterna äro bland inspektörerna delade.
Såsom förutsättning för att en rörelse skulle anses för fabrik har sålunda
angifvits, af sju inspektörer, att rörelsen drefves med mekanisk motor;
af fem inspektörer, att i rörelsen användes ångpanna, hvari ånga frambragtes
till ett tryck, som med mera än en half kg. per kv.-cm. öfverstege
atmosfärens; af likaledes fem inspektörer, att ett större antal än tio arbetare
sysselsattes uti för röi’elsen särskildt afsedd lokal; af två inspektörer,
att ett större antal än fem arbetare under sistnämnda förhållande
sysselsattes; af tre inspektörer, att i följd af tillverkningen damm eller för
hälsan skadliga gaser under arbetet utvecklades; samt af en inspektör, att
jämte det rörelsen drifves med motor minst fem arbetare under någon del
af året sysselsattes.

Dessutom hafva två inspektörer ansett såsom önskvärdt, att äfven
sådana arbetsställen, där arbetet uteslutande bedrefves med hustru och
hemmavarande barn, ansåges som fabriksinrättningar, när öfriga betingelser
härför förelåge.

Enligt hvad till kollegii kännedom kommit, har dels, såsom äfven af
en yrkesinspektör uti hans föreliggande berättelse blifvit omförmäldt, Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län i en den 15 maj 1901
utfärdad kungörelse till vägledning för hälsovårds- eller kommunalnämndernas
inom länet beslut i ämnet meddelat, att länsstyrelsen för sin del
omfattade den meningen, att handtverk eller annan handtering, som idkades
i så stor omfattning eller under sådana förhållanden, att därvid sysselsattes
minst fem arbetare eller begagnades motorkraft, skäligen skulle,
vidkommande skyddsväsendet för minderårige, såsom fabrik anses; dels
hälsovårdsnämnden i Norrköping genom beslut af jämväl sistnämnda dag
och år såsom sin åsikt uttalat, att såsom fabrik skulle anses och således

Dill. Ull llikscl. Prål. 1903. 7 Sami. 18 Höft. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

enligt 9 § i lagen den 17 oktober 1900 vara under yrkesinspektörens
uppsikt stående hvarje handtverk eller handtering, där tillverkningen drefves
med något slag af motor, eller där handtverket eller handteringen
ägde rum inom en viss gemensam lokal och sysselsatte arbetare till ett
antal af minst tio, bland hvilka inginge minderårige, som användes vid
själfva tillverkningen; och dels Eders Kungl. Majt:s befallningshafvande
i Östergötlands län i kungörelse den 5 maj innevarande år, för åstadkommande
af en likformig tolkning beträffande tillämpningen af gällande bestämmelsar
rörande tillsynen öfver minderåriges användande till arbete i
vissa yrken på förekommen anledning till vederbörande kommunal- och
hälsovårdsnämnders kännedom meddelat, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
till fabrik hänförde l:o) hvarje handtverk eller handtering,
där motor såsom drifkraft användes, oberoende af arbetareantalet; samt
2:o) hvarje handtverk eller handtering, som, utan att motor däri användes,
sysselsatte tio eller flera arbetare».

Kommerskollegium har, som af det ofvanstående framgår, funnit angeläget,
att bestämmandet af gränsskillnaderna mellan den fabriksmässiga
driften och den handtverksmässiga näringen måtte äga rum »efter allmänt
antagna grunder», och för att kunna gifva hälsovårds- och kommunalnämnderna,
hvilka i detta afseende anses vara beslutande myndigheter,
nödig vägledning upptogs denna viktiga gränsskillnadsfråga till förnyad
pröfning vid yrkesinspektörernas sammanträde i kommerskollegium den
26 november—6 december 1902. Protokollet för den 3 december 1902
§ 2 meddelar härom hvad den till motionen fogade bilagan utvisa!’.

Af detta protokollsutdrag framgår, att yrkesinspektörerna lyckats
sammanjämka sina förut ganska divergerande meningar i detta ämne och
gemensamt uppställa en norm, hvilken de anbefalla i vederbörandes åtanke.
Andra intresserade, t. ex. länsstyrelserna, kunna emellertid föreslå andra
normer, och på hälsovårds- och kommunalnämnderna skall det fortfarande,
enligt den uppfattning som gjort sig gällande, i sista hand ankomma
att bestämma gränserna mellan fabriksmässig drift och handtverksmässig
näring.

Det torde knappast behöfva påpekas, till hvilka olikheter och oregelbundenheter
i lagtillämpningen detta kan leda. Ett arbetsställe, som på
en ort anses falla innanför yrkesfarelagens såväl som minderårighets -lagens gränser, skulle, om det vore beläget på annan ort, falla utanför
desamma, och tvärtom. Att sådana förhållanden ej stämma väl öfverens
med lag och god ordning, det torde allmänt medgifvas. Jag vågar därför
också antaga, att Riksdagen skall finna angeläget, att här berörda gränsskillnad
mellan fabriksmässig drift och handtverksmässig näring ju förr

Lagutskottets Utlåtande N:o 23. 19

dess hellre varder på ett noggrant och tydligt sätt fastslagen genom lagstiftningsmaktens
försorg.

önskvärdheten häraf ur yrkesinspektionens synpunkt framhålles flerstädes
i de senast offentliggjorda inspektionsberättelserna. Såsom ett
exempel härå och såsom en sammanfattning af det nu sagda tillåter jag
mig anföra ett uttalande af yrkesinspektören i Jönköpings distrikt i hans
berättelse för år 1901, hvilket uttalande äfven efter normeringsförsöket i
december sistlidet år säkerligen äger sin giltighet. Det lyder:

»I öfrigt torde böra framhållas den svårighet, som gör sig gällande
vid bedömandet af hvad, som under yrkesinspektionens kontroll bör enligt
lag hänföras, och af hvad, som bör stå utanför denna kontroll. Då lagen
angående skydd mot yrkesfara § 1 stadgar, att till industriellt yrke räknas,
utom fabriker i allmänhet, äfven sådan handtverkerirörelse, som drifves i
så stor omfattning eller under sådana föi''hållanden i öfrigt, att den skäligen
må anses såsom fabriksrörelse, så synes så stort spelrum vara lämnadt
åt det individuella omdömet, att stora svårigheter föreligga för lagens likformiga
tillämpning i detta hänseende, hvadan ett förtydligande härutinnan
från lagstiftarens sida säkerligen för yrkesinspektionen i sin helhet vore af
mycket stor vikt.»

Redogörelsen för yrkesinspektionens verksamhet år 1901 lämnar äfven
ytterligare material för bedömande af frågan om lämpligheten af en föreskrift
i syfte att vid fabrikers anläggande samt om- och tillbyggnad yrkesinspektörernas
råd och upplysningar med afseende å nödiga skyddsanordningars
anbringande m. m. skola inhämtas, innan byggnadsarbetet tager
sin början. Så yttrar yrkesinspektören i Linköpings distrikt i sin årsberättelse
följande beträffande konsultation angående nybyggnader:

»På anmodan af vederbörande disponenter har jag blifvit kallad
inspektera tre under byggnad varande större fabriker för att konsultera
hufvudsakligast angående uppvärmnings- och ventilationsanordningar samt
hygienen i allmänhet, och hafva de visat stort tillmötesgående att utföra
af mig föreslagna anordningar. Hade dock ritningarna å dessa etablissemant
insändts till granskning, innan själfva byggnaderna utförts, hade vid
tvenne af dem mera effektiva och praktiska anordningar kunnat förordas,
hvilka nu skulle förorsakat allt för stora ändringskostnader och afvikelse!''
från de ursprungliga planerna.

Det kan därför icke nog betonas, huru viktigt det är, att dylika
granskningar af yrkesinspektören i tid finge göras, samt i så stor utsträckning
som möjligt.»

Yrkesinspektören i Malmö distrikt, hvilken vid flera föregående tillfällen
fäst uppmärksamheten vid våra maskinfabrikanters förhållande till

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

skyddsanordningarna, påyrkar i sin årsberättelse för 1901 bestämdt förbud
för såväl maskinfabrikanter som andra, hvilka handla med maskiner, att
försälja sådana, utan att behöfliga skyddsanordningar medfölja maskinerna.
Han yttrar härom bland annat:

»Redan i berättelsen för åren 1896 och 1897 hade jag anledning
framhålla behofvet af en medverkan från maskinfabrikanternas sida för
åstadkommande af skyddsanordningar på maskinerna. Denna medverkan
torde ännu kraftigare böra påkallas, sedan en ny lag angående ersättning
för skada till följd af olycksfall i arbete tillkommit. Den yrkesidkare,
jordbrukare eller annan arbetsgivare, hvilken enligt nämnda lag skall
kännas skyldig utgifva ersättning till sina arbetare för olycksfall, som träffat
denne under arbete vid någon maskin, synes hafva goda skäl att fordra,
det maskinfabrikanten ej må tillåtas sälja denna maskin, med mindre densamma
är försedd med skyddsanordningar. Den fordran blir ännu tydligare,
när man betänker, att maskinfabrikanten, som känner det sätt,
hvarpå maskinens alla delar fungera, äfven till fullo inser de faror, som
kunna vara förenade med maskinens användande, en sak som köparen,
hvilken mera sällan torde hafva ingeniörskunskaper, i regel ej förstår.

Yrkesidkaren kan ju i detta afseende inhämta råd af yrkesinspektören,
fastän detta väl knappast torde göras, förrän såsom följd af ett redan
inträffadt olycksfall, men jordbrukaren, med de många och synnerligen
farliga maskiner, han numera måste använda, har ej ens denna hjälp att
tillgå.»

Yrkesinspektören redogör sedermera dels för den mängd af offer, som
den nuvarande ordningen årligen kräfver inom industri och jordbruk i
vårt land, dels också för de goda verkningar, hvilka i Danmark visat sig
af ett lagstadgande, som förbjuder försäljning af maskiner utan nödiga
skyddsanordningar, samt fortsätter härpå:

»Yrkesidkaren höres ofta, sedan någon hos honom anställd arbetare
kommit till skada vid maskinarbete, uttala sin förtrytelse däröfver, att
maskinfabrikanterna tillåtas försälja farliga maskiner, som ej äro försedda
med skyddsanordningar. Huru likgiltiga, för att icke säga motsträfviga,
maskinfabrikanterna äfven ställa sig i detta afseende, torde framgå af ett
samtal, som jag under året haft med en maskinfabrikant. Denne tillverkar
en maskin, som har stor spridning inom distriktet, och vid hvilken upprepade
olycksfall af likartadt slag inträffat. Jag har därför redan tidigare
fäst fabrikantens uppmärksamhet härpå och framhållit behofvet af att å
denna maskin anbringa en skyddsanordning, som kunde göras synnerligen
enkel och kosta kanske högst 1 krona, men som tydligen kunde förhindra
dessa olycksfall. Då ifrågavarande maskiner emellertid fortfarande ut -

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

sändes från verkstaden utan att vara försedda med nämnda skyddsanordning,
upprepade jag under detta år min erinran om behofvet af densamma
och erhöll då det tydligen undvikande svaret, att köparne ej ville hafva
en sådan skyddsanordning på maskinen. Förhållandet var emellertid, att
flere köpare på min uppmaning rekvirerat densamma hos fabrikanten,
men ej fått den; antagligen ansåg fabrikanten det ej vara »affär* att befatta
sig med dylika obetydligheter. Det bör kanske med anledning af
detta svar upplysas, att anordningen i fråga icke är hinderlig för arbetet
vid maskinen.»

Yrkesinspektörens framställning slutar, som ofvan nämnts, därmed, att
han yrkar på ett tillägg i lagen angående skydd mot yrkesfara, innehållande
förbud för såväl maskinfabrikanter som andra, hvilka handla
med maskiner, att försälja sådana, vare sig nya eller begagnade, utan att
behöfliga skyddsanordningar medfölja maskinerna. Kommerskollegium har
så till vida biträdt denna yrkesinspektörens framställning, som kollegiet
förklarat sig anse, att frågan, huruvida förbud mot försäljning inom landet
af maskiner utan erforderliga skyddsanordningar bör och lämpligen kan
stadgas, vid en blifvande revision af bestämmelserna i lagen angående
skydd mot yrkesfara bör blifva föremål för behandling.

I sin årsberättelse för 1901 påkallar yrkesinspektören i Jönköpings
distrikt uppmärksamhet för spörsmålet om desinfektion af lump, ett spörsmål,
som visserligen icke varit berördt i min fjolårsmotion, men hvilket
jag med anledning af denne inspektörs anmärkningsvärda framställning
anser mig böra här upptaga, såsom innebärande ett nytt bevis för att den
nuvarande yrkesfarelagstiftningen behöfver förbättras och fullständigas.
Alldeles ny är emellertid icke denna fråga för vår yrkesinspektion. Redan
i kommerskollegiets sammandrag af yrkesinspektörernas berättelser för år
1893 omförmäles det, att yrkesinspektören i dåvarande västra distriktet
fört samma ämne på tal med anledning af sin erfarenhet från två valsullsfabriker
i Örebro län, där man kunnat befara, att de smittämnen, som
kunde flnnas i lumporna, skulle genom det sätt, hvarpå bearbetningen
försigginge, spridas bland arbetarne och närboende. Bemälde yrkesinspektör
framhöll tillika, att om lumporna, såsom ej vore osannolikt, ofta innehölle
smittämnen, så funnes dessa kvar i den valsull, hvilken utsändes som
handelsvara, och erhölle sålunda spridning. »Det vore därför behöflig! —
så slutade framställningen från 1893 — att lumporna tvättades och kokades,
innan de vidare bearbetades och fördes i handeln, men en dylik
åtgärd torde ej på grund af lagen angående skydd mot yrkesfara kunna
af yrkesinspektören åläggas vederbörande fabrikanter.»

Den framställning i detta ämne, som i årsberättelsen för år 1891 blifvit

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

gjord af yrkesinspektören i Jönköpings distrikt, anser jag förtjäna återgifvas
i dess helhet. Den lyder som följer:

»Beträffande hygieniska förhållanden anser jag mig icke böra underlåta
att särskilt omnämna ett slag af fabrikation, som inom distriktet
på många ställen bedrifves, nämligen fabrikationen af konstull (shoddy),
och som synes böra ägnas en särskild uppmärksamhet på grund af de
stora faror i hygieniskt hänseende, som vid denna fabrikation kunna föreligga.
Fabrikerna äro i allmänhet små, och i flera fall förbundna med
vaddfabrik eller spinneri och väfveri. Såsom råämne för denna industri
användes yllelump, hvilken i de allra flesta fall inköpes från befolkningen
uti kringliggande landsort, utan att lumpen underkastas någon som helst
desinfektion. Då nu denna lump kan hafva kommit från sådana hem,
där allehanda smittosamma sjukdomar, såsom tuberkulos, difteri, tyfus m. fl.
förekommit, inses lätteligen den fara, som däraf kan uppkomma för såväl
fabrikens arbetare som för de personer, som skola använda den vadd eller
det ylletyg, som vid fabriken framställes. Det torde böra nämnas att,
i synnerhet då lumpen i torrt tillstånd bearbetas (rifves) i shoddymaskinen,
ett mycket intensivt damm utvecklas, som redan i och för sig måste anses
för hälsan skadligt och som blir det i ännu högre grad, då man vet, att
detta damm kan vara mycket smittoförande. Att ventilationsförhållandena
vid dylika fabriker i de allra flesta fall lämna mycket öfrigt att
önska, är lätt att öfvertyga sig om genom att blott inträda i en dylik
fabrik. Utanför dylika fabriker brukar i vanliga fall på en stor yta rundt
om fabriken ligga ett tjockt lager af damm och flock, som vid luftens
minsta rörelse lätt uppröres till verkliga moln af damm, efter hvad jag
själf sett. Det har därför synts mig nödigt att vid inspektionen af fabriker
af detta slag föreskrifva, utom i möjligaste måtto nödiga åtgärder för
betryggande ventilation, anordningar för effektiv desinfektion. Med hänsyn
särskildt till omskräfla desinfektion synes mig i högsta måtto ömkligt,
om en lag kunde i detta afseende erhållas, innehållande förbud för förarbetning
af lump till konstull, vadd, garn eller väfnader, för såvidt lumpen
icke blifvit på särskildt sätt desinficierad. Efter hvad mig blifvit
meddeladt finnes förut en förordning, som förbjuder import af lump från
utlandet, såvida icke genom bevis blifvit styrkt, att lumpen i fråga undergått
effektiv desinfektion.

Genom lag eller särskild förordning i ofvanberörda syfte skulle alla
fabriker af ofvanskrifna kategori drabbas af samma förbud och därigenom
den osunda konkurrens emellan fabrikerna undvikas, som nu hart när
omöjliggör införandet af desinfektion. För att få höra yrkesidkarnes inom
shoddyfabrikationen mening i omskrika fråga har jag icke underlåtit att

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

vidtala eu och annan åt dom i denna sak, och häraf har jag ytterligare
styrkts i min här ofvan uttalade uppfattning, ehuruväl naturligen inånga
shoddyfabrikanter finnas, hvilka icke alls vilja veta af någon desinfektion
vid sina fabriker. Eu yrkesidkare t. ex. svarade mig, då jag för honom
framhöll nödvändigheten af desinfektion, »att han väl kunde förstå, att
förhållandena icke kunde få fortgå på det gamla sättet».

Ehuruväl ingen statistik föreligger beträffande sjukdomsfrekvensen i
följd af omskrika bristande desinfektion, synes likväl i en tid som denna,
da ett ganska allvarligt arbete pågår i och för bekämpandet af tuberkulos
och andra infektionssjukdomar, att något bör göras i den antydda riktningen.
Vid samtal med flere herrar läkare hafva dessa visat sig hafva
samma mening, som jag här dristat uttala i ofvanskrifna desinfektionsfråga.
»

Att äfven den nu berörda frågan förtjänar att blifva föremål för behandling
vid en revision af bestämmelserna i lagen angående skydd mot
yrkesfara, har kommerskollegium i sitt sammandrag af yrkesinspektörernas
berättelser för 1901 likaledes vitsordat.

Beträffande den viktiga frågan om yrkesfarelagens efterlefnad skall
jag inskränka mig till att ur redogörelsen för yrkesinspektionens verksamhet
år 1901 anföra ett enda uttalande, äfven det gående i enahanda
riktning som de yttranden, jag i denna punkt anfört uti min fjolårsmotion.
Det är yrkesinspektören i Hernösands distrikt, som iag nu åberopar.
lian yttrar:

»I sammanhang med redogörelsen för olycksfall må äfven omnämnas
ett sådant — icke anmärkningspliktigt — med dödlig utgång, alldenstund
det framvisar ett exempel på huru litet de i lag bestämda föreskrifterna
om skyddsanordningars uppsättande iakttagas och på det moraliska ansvar,
en arbetsgivare ådrager sig genom att uraktlåta följa yrkesinspektörens
meddelanden och föreskrifter.

Vid ett sågverk blef en 5-årig gosse indragen i en oskyddad, lågt
belägen transmissionsaxel, belägen i verkets sliprum. Gossen, som inkommit
medförande mat till den vid smärgelskifvan sysselsatte arbetaren, lutade
sig emot transmissionsaxeln för att kunna se ut genom fönstret. Därvid
fastnade en krysskil i gossens kläder. Arbetaren sprang genast ut för att
»få stopp», och vid återkomsten fann han »bitar af gossens kropp här och
där i rummet.» (Ur polisprotokollet.)

^Förhållandet anmäldes för Kungl. Maj:ts befallningshafvande under
anhållan om eventuellt åtals anställande mot yrkesidkaren, och gaf Kungl.
Maj:ts befallningshafvande allmänna åklagaren i uppdrag att utföra åtalet.

I häradsrättens utslag beträffande detta mål säges emellertid, »att för -

24 Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

seelse mot 2 § af ofvan berörda skyddslag icke är med ansvar belagd,
med mindre föreläggande eller förbud jämlikt 8 § samma lag blifvit meddeladt
eller försutet eller öfverträdt».

I 2 § af lag angående skydd mot yrkesfara finnes stadgadt, att yrkesidkare
är pliktig inskydda sådan transmissionsaxel, hvarom fråga är; och

1 detta fall hade yrkesinspektören flera gånger lämnat meddelande om transmissioners
förskyddande samt tvenne gånger hänvisat till yrkesinspektionens
cirkulär n:o 2, hvari särskildt framhålles, att transmissioner, belägna under

2 meter från golf, skola inklädas eller å annat sätt förskyddas.

Skall yrkeslagen sålunda blifva verksam, måste yrkesinspektören nästan
alltid efter skedd inspektion göra anmälan till Konungens befallningsningshafvande
enligt 8 § af samma lag; och att yrkesinspektör i de flesta
fall, åtminstone i fråga om transmissioner, är befogad till en sådan anmälan,
visa de ständigt återkommande påminnelserna i de skriftliga meddelandena
om desammas förskyddande. Det tyckes nämligen vara hart
när omöjligt att få yrkesidkare att inskydda krysspinnar och stoppringsskrufvar,
och i ofantligt många fall få hela transmissionsaxlar samt remmar,
att icke tala om växlar, gå oskyddade.

Som det emellertid vid arbetsställen ofta inträffar, att nya transmissioner
uppsättas och äldre flyttas samt skyddsanordningarna borttagas, så
blir förhållandet enligt lag nästan enahanda, om anmälan enligt 8 § blifvit
gjord eller icke. Det skulle, synes mig, efter en längre tids upprepade
anmälninger enligt 8 § blifvit nästan omöjligt att hålla reda på, vid hvilka
transmissioner, maskiner m. in. skydd för undvikande af olycksfall enligt
Konungens befallningshafvandes beslut blifvit pådömda, då det ju ej sällan
inträffar, att en fabrik efter endast några års verksamhet kan vara så förändrad,
att man knappast kan känna igen de inre anordningarna. Af 8 §
framgår, att anmälan skall ske beträffande »viss anordning i de afseenden,
hvarom i 2 § stadgas», hvadan yrkesidkaren icke kan af Konungens befallningshafvande
åläggas att iakttaga föreskrifterna i 2 § i sin helhet eller
visst mom. däraf, utan måste åläggandet vara fullt i detalj utarbetad t.

Här nedan ett exempel på resultatet af en dylik anmälan.

Ett arbetsställe har af yrkesinspektör inspekterats, och i 10 olika
punkter hafva i skriftligt meddelande föreskrifvits skyddsanordningarnas uppsättande
i enlighet med 2 § af lag angående skydd mot yrkesfara. Vid
följande efterbesiktning befinnes yrkesidkaren hafva underlåtit att ställa
sig till efterrättelse föreskrifterna i de 5 första punkterna. Yrkesinspektören
anmäler detta i enlighet med 8 § till Konungens befallningshafvande,
som ålägger yrkesidkaren att uppsätta skyddsanordningar efter förslaget
i de 5 första punkterna af yrkesinspektörens föreläggande. Efter någon

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

tid borttagas alla skyddsanordningarna. (Det är intet ovanligt fall, att
en gång uppsatta skydd borttagas). Om nu en olyckshändelse inträffar
vid de oskyddade transmissionerna, maskinerna in. m., omnämnda i de
5 första punkterna, så kan arbetsgifvaren lagligen bötfällas; om däremot
en olyckshändelse inträffar vid de oskyddade maskinerna, omnämnda i
de 5 sista punkterna, så skulle arbetsgifvaren icke kunna straffas efter
lag angående skydd mot yrkesfara.

Dessa för lagens effektivitet ofta återkommande anmälningar blifva
för såväl Konungens befallningshafvande som yrkesinspektören mycket
betungande och för yrkesidkaren föga angenäma, hvadan det bästa för
alla parter tvifvelsutan vore, om lagen i så måtto ändrades, att yrkesidkare
voro direkt ansvariga för brott mot 2 § af lag angående skydd
mot yrkesfara. 9 § af nämnda lag skulle då få följande lydelse: Underlåter
yrkesidkare att ställa sig till efterrättelse de i 2 § stadgade bestämmelserna,
eller öfverträder lian eljest hvad i denna lag är föreskrifvet,
straffas med böter från och med tio kronor till och med femhundra
kronor.»

Utan att nu, lika litet som i fjol, ingå i något närmare bedömande
af de hittills framkomna förslagen med syfte att åt yrkesfarelagens bestämmelser
bereda en större effektivitet, torde jag dock vara bei’ättigad
att i det ofvan återgifna uttalandet se ett ytterligare skäl för, att denna
viktiga fråga göres till föremål för grundlig och allvarlig pröfning. Samhället
och den omtänksamme yrkesidkaren, som vill sörja för sina arbetares
trygghet till lif och hälsa, böra ingenting kunna ha att invända
emot, att ovilliga och tredskande yrkesidkare tillhållas och i nödfall
tvingas att ställa sig lagens bud till efterrättelse.

Redan det nu anförda torde vara till fyllest för att motivera mitt
förnyade yrkande på en revision af lagen angående skydd mot yrkesfara.
Ett ytterligare stöd härför finner jag emellertid däri, att också en af statens
yrkesinspektörer, inspektören i Hernösands distrikt, under sistlidet år
i skrifvelse till kommerskollegium ifrågasatt, hnruvida icke tiden vore inne
för vidtagande af en revision af bestämmelserna i lagen af den 10 maj
1889 angående skydd mot yrkesfara eller — såsom han i slutorden af
sin utförligt motiverade skrifvelse uttrycker sig — »för sådana ändringar
af skyddslagen, som erfarenhet under yrkesinspektionens öfver 10-åriga
verksamhet visat vara af behofvet påkallade, och som industriens hastiga
tillväxt i vårt land nödvändiggör.»

Man borde kunnat vänta, att kommerskollegium, som redan i midten
af förra årtiondet ställde i utsikt en revision af yrkesfarelagen såsom en
följd af yrkesinspektionens fortsatta utveckling, nu skulle skänkt denna

Bill. till Rikscl. t''rot. 1903. 7 Sami. 18 Haft. i

Lagutskottets Utlutande N:o 23.

framställning sitt tulla understöd. 1 sitt uttalande med anledning af densamma,
hvilket återfinnes i inledningen till redogörelsen för yrkesinspektionens
verksamhet 1901, medgifver kommerskollegiet fortfarande, att anledningar
förefinnas att i ett sammanhang taga under öfvervägande, huruvida
icke vissa ändringar i eller tillägg till ifrågavarande lag må vara af
förhållandena påkallade; men kollegiet håller dock före att, »innan en
revision företages, borde förvärfvas någon större erfarenhet än den, som
hittills kunnat vinnas rörande tillämpningen af den med lagen angående
skydd mot yrkesfara i nära samband stående lagen den 17 oktober 1900
angående minderåriges och kvinnors användande till arbete i industriellt
yrke».

Det är med endast ett års tillämpning af den s. k. minderårighetslagen
för ögonen, som kommerskollegium gjort detta uttalande. I denna
stund förfogar vår yrkesinspektion redan öfver två års erfarenhet på detta
område, och innan en eventuell revision af gällande lag angående skydd
mot yrkesfara kan blifva afslutad, kommer säkerligen ett ytterligare förökadt
erfarenhetsmaterial att stå till buds. På denna grund — ehuru icke
endast på denna — har jag anledning antaga, att det skäl för ett uppskof,
som kommerskollegium i fjol anfört, numera icke är gällande ens
för kollegiet själft.

I en punkt, nämligen med afseende å frågan om utstakande af
gränserna mellan fabriksmässig drift och handtverksmässig näring, har
just den redan vunna erfarenheten af minderårighetslagens tillämpning
visat det vara af vikt, att en fixering äger rum af sistnämnda lags såväl
som af yrkesfarelagens omfång. I hvad mån minderårighetslagens bestämmelser
i öfrigt kunna behöfva förändras, lär val en framtida erfarenhet
komma att utvisa. Någon genomförd granskning af dess stadganden har
jag icke haft för afsikt att nu ifrågasätta. Jag har, såsom synes, endast ansett
mig böra beröra en enda viktig punkt, där sammanhanget mellan minderårighetslagens
och yrkesfarelagens bestämmelser är oförtydbart, där beliofvet
af en klarare och bestämdare affattning af lagens bud är otvifvelaktigt,
och där en i sådan riktning gående förändring i den ena lagen
icke gärna kan äga rum utan en motsvarande förändring i den andra.»

Herr Roos har till stöd för sin ofvan omförmälda hemställan anfört
följande:

»I berättelsen öfver yrkesinspektionens verksamhet år 1901 yttrar
kungl. kommerskollegium:

»Från tillämpningsområdet såväl för lagen den 10 maj 1889 angående
skydd mot yrkesfara som för lagen den 17 oktober 1900 angående

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke äro
undantagna, bland annat, handtverk eller annan handtering, som icke idkas
i så stor omfattning eller under sådana förhållanden i öfrigt, att handtverket
eller handteringen skäligen må anses för fabrik.

De föreskrifter i nådiga förordningen den 18 november 1881, hvilka
afse minderårigas användande i sådant handtverk eller sådan handtering,
hvarom nyss är nämndt, skola fortfarande äga tillämpning; och då, enligt
denna förordnings § 8, hälsovårds- eller kommunalnämnd äger besluta,
huruvida i fråga om tillsynen å minderårigas användande i arbete, handtverk
eller handtering må anses såsom fabrik, torde det fortfarande få anses
i första hand tillkomma dessa myndigheter att bestämma gränsskillnaden
emellan giltighetsområdena för 1881 års förordning och lagen den 17
oktober 1900.

Särskilt med hänsyn till föreskrifterna i sistnämnda författning
måste det emellertid numera anses synnerligen angeläget, att bestämmandet
af berörda gränsskillnad äger rum efter allmänt antagna grunder. Flera
af yrkesinspektörerna hafva äfven i sina nu förevarande berättelser uttalat,
att en allmänt gällande gräns borde uti nu omförmälda hänseende fastställas.

Redan innan yrkesinspektörernas tjänsteberättelser för år 1901 till
kollegium inkommit, har kollegium ägnat denna fråga sin uppmärksamhet
och från yrkesinspektörerna infordrat särskilda yttranden i ärendet. Af
dessa yttranden framgår emellertid, att beträffande grunderna för bestämmandet
af ifrågavarande gränsskillnad åsikterna äro bland inspektörerna
delade. Såsom förutsättning för att en rörelse skulle anses för fabrik har
sålunda angifvits: af sju inspektörer, att rörelsen drefves med mekanisk
motor; af fem inspektörer, att i rörelsen användes ångpanna, hvari ånga
frambragtes till ett tryck, som med mera än en half kg. per kv.-cm. öfverstege
atmosfärens; af likaledes fem inspektörer, att ett större antal än tio
arbetare sysselsattes uti för rörelsen särskild! afsedd lokal; af två inspektörer,
att ett större antal än fem arbetare under sistnämnda förhållande
sysselsattes; af tre inspektörer, att i följd af tillverkningen damm eller
för hälsan skadliga gaser under arbetet utvecklades; samt af en inspektör,
att jämte det rörelsen drefves med motor minst fem arbetare under någon
del af året sysselsattes.

Dessutom hafva två inspektörer ansett såsom önskvärd!, att äfven
sådana arbetsställen, där arbetet uteslutande bedrefves med hustru och
hemmavarande barn, ansåges som fabriksinrättningar, när öfriga betingelser
härför förelåge.»

Sedan kollegium vidare omförmält af länsstyrelserna i Kronobergs

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

och Östergötlands län samt hälsovårdsnämnden i Norrköping gjorda och
allmänheten delgifna uttalanden rörande lämplig skillnad mellan handtverk
och fabriker, hvilka uttalanden beträffande handteringar, där motor icke
användes, äro af ganska olika innebörd, äfvensom redogjort för hithörande
bestämmelser i Norge, Danmark och Schweiz, fortsätter kollegium:

»Utan tvifvel möta — icke minst med hänsyn till den stora användning
hjälpmaskiner nu mera erhållit inom den s. k. mindre eller handtverksindustrien
— stora svårigheter att uppställa eu bestämd gräns emellan
fabrik och handtverk. Skall denna gräns, såsom för närvarande lärer
vara förhållandet, i hvarje särskilt fall i första hand bestämmas af hälsovårds-
eller kommunalnämnd, är, såsom ofvan redan blifvit sagdt, erforderligt,
att detta äger rum efter vissa allmänt antagna grunder.

Hvad då beträffar vinnandet af detta mål, föreställer sig kollegium,
att, innan en lagstiftningsåtgärd uti ifrågavarande syfte vidtages, försök
torde lämpligen böra göras att ernå målet därigenom, att, sedan, så vidt
möjligt, en enig åsikt i frågan åstadkommits bland yrkesinspektörerna,
denna åsikt genom yrkesinspektörernas försorg meddelas hälsovårds- och
kommunalnämnder äfvensom länsstyrelserna.»

Med anledning af detta kommerskollegii uttalande ägde vid sammanträde
den 3 december 1902 mellan rikets yrkesinspektörer öfverläggning
rum rörande ifrågavarande ämne; och enade sig yrkesinspektörerna därom,
att till »industriellt yrke» i den betydelse, hvari dessa ord förekomma i
lagen den 17 oktober 1900, borde hänföras

»hvarje yrkesrörelse idkad såsom näring och drifven med motor eller
kreatursvandring, oberoende af antalet arbetare, som i rörelsen sysselsättas
utom deras resp. bostäder,

hvarje yrkesrörelse idkad såsom näring och där sådan ångpanna
brukas, att ånga däri alstras till ett tryck, som med mera än en half kg.
per kv.-cm. öfverstiger atmosfärens, oberoende af antalet arbetare, som i
rörelsen sysselsättas utom deras resp. bostäder, samt

hvarje annan yrkesrörelse idkad såsom näring och där på samma
arbetsplats antingen under bar himmel eller inom för ifrågavarande yrke
afsedda arbetslokaler minst tio (10) arbetare under någon tid af året samtidigt
sysselsättas.»

Under innevarande januari månad torde yrkesinspektörerna hafva
aflåtit skrivelser till Kungl. Maj:ts befallningshafvande med anhållan, att
dessa ville i utfärdade kungörelser meddela sin med yrkesinspektörernas
öfverensstämmande åsikt i fråga om de förhållanden, under hvilka ett
handtverk eller annan handtering bör anses såsom fabrik. Hvilka åtgärder

Lagutskottets Utlåtande K:o 23.

af Kungl. Maj:ts befallningshafvande dessa skrivelser må hafva föranleda
är mig emellertid icke bekant.

Otvifvelaktigt torde vara, att behof länge förelegat af en bestämmelse,
klargörande skillnaden mellan fabrik och handtverk, och detta behof
kommer att göra sig gällande i betydligt högre grad, sedan med detta års
ingång lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete
den 5 juli 1901 trädt i kraft. I denna lags 2 § stadgas nämligen skyldighet
för arbetsgivare att för skada af viss i lagen närmare angiven
beskaffenhet utgifva ersättning, därest arbetsgivaren såsom yrke utöfvar
exempelvis

grufdrift, sten- eller kalkbrytning, tegeltillverkning, bruksrörelse eller
annan verksamhet, som afser tillgodogörande eller förädling af mineralrikets
alster och ej är att anse såsom handtverk;

fabriksrörelse; samt

skeppsbyggeri-, bränneri-, bryggeri-, bageri-, slakteri-, mejeri- eller
kvarnrörelse, som idkas på sådant sätt och i sådan omfattning, att den
kan anses med fabriksrörelse jämförlig.

Det torde lätt inses, af hvilken vikt det är såväl för arbetsgivare
som arbetare att veta, om arbetsgifvarens yrke är sådant, att han är ersättningsskyldig
vid inträffande olycksfall eller icke. Arbetsgivaren kan,
om han vet sig vara underkastad dylik skyldighet, bedöma, huruvida han
bör taga försäkring för den risk han löper eller icke, och arbetaren behöfver
icke lita sig till den ovissa utgången af en rättegång för att i händelse
af olycksfall få sin rätt till ersättning fastslagen.

Den väg, yrkesinspektörerna beträdt för att vinna nödig klarhet i
detta hänseende, synes mig dock icke vara den riktiga. Förutsatt, att
samtliga länsstyrelser vilja biträda den mening, hvarom yrkesinspektörerna
enat sig — hvilket beträffande sista punkten af flera skäl synes mig
tvifvelaktigt — skulle en sålunda af yrkesinspektörer och länsstyrelser
godkänd tolkning af ofvanberörda kungl. förordning den 18 november 1881
samt lagarne den 10 maj 1889, den 17 oktober 1900 och den 5 juli 1901
icke hafva någon som helst bindande kraft. Säkerligen skulle den icke
kunna förekomma tvister i fråga om en närings inräknande bland de yrken,
där ersättningsskyldighet för olycksfall äger rum, och skulle vid en sådan
tvist det visa sig, att domstolarne icke fäste något afseende vid de administrativa
mjmdigheternas uttalanden, lärer den omständigheten, att dessas
auktoritet icke skulle vinna därå, vara af ringa betydelse vid jämförelse
med andra däraf uppkommande betänkliga följder.

Det riktiga sättet att uti förevarande hänseende vinna en högst nödig

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

klarhet synes mig vara, att de lagstiftande myndigheterna meddela erforderliga
bestämmelser, — — —.»

I herr Bergströms motion hafva herrar A. Hedin och E. Biesért
instämt.

Såsom äfven nästlidet års lagutskott vid behandling af herr Bergströms
då väckta förslag om revision af lagen angående skydd mot yrkesfara den
10 maj 1889 jämte därmed sammanhängande författningar och bestämmelser
framhöll, äro sådana lagbestämmelser som de nu ifrågavarande
till sin natur mera än andra underkastade behofvet af förändring. Den
snabba utveckling och hastiga växling, som särskild! i våra dagar äro utmärkande
för näringslifvet, medföra nämligen, att jämväl de lagstadganden,
som afse att reglera ekonomiska företeelser, i allmänhet torde, för att vara
val lämpade efter förhållandena, jämförelsevis ofta behöfva undergå eu
mera eller mindre fullständig omarbetning. En liknande uppfattning har
gjort sig gällande i andra länder, såsom exempel hvarå det torde vara af
intresse att nämna, att den danska lagen om arbete i fabrik och därmed
likartad verksamhet samt offentlig tillsyn därå den 11 april 1901 föreskrifver,
att förslag till revision af lagen skall framläggas senast för den
lagtima riksdag, som sammanträder år 1910.

Den erfarenhet, som vunnits under tillämpningen af lagen angående
skydd mot yrkesfara, torde i allmänhet hafva varit tillfredsställande, och
frän alla håll lärer erkännas, att denna lag i många hänseenden medfört
gagneliga verkningar. Å andra sidan hafva helt naturligt anmärkningar
mot lagen icke saknats, och en allmän uppfattning torde numera vara, att
densamma är behäftad med vissa brister, hvilka, utan att beröra hufvudgrunderna
för lagen, dock föranleda, att dess syfte icke nås i den fulla
utsträckning, som vore önskvärd!. En sådan uppfattning har särskild!
frainträdt i yrkesinspektörernas berättelser. Uttalanden från kommerskollegium
synas ock gifva vid handen, att förändringar i vissa delar af lagen utgöra
ett behof, hvars uppfyllande icke bör länge undanskjutas, och inom Riksdagen
har krafvet på revision af lagens bestämmelser vunnit kraftigt understöd.

Äfven lagutskottet håller före, att tidpunkten för vidtagande af åtgärder
i sådan riktning nu torde vara inne. Visserligen är det ännu icke
särdeles många år lagen varit i tillämpning, men, såsom redan framhållits,
bör man icke i fråga om lagar af denna art förutsätta, att de under någon
längre tid skola kunna äga bestånd utan förändringar. Redan nu torde
ock finnas en ganska rik erfarenhet att lägga till grund för omarbetning

Lagutskottets Utlåtande N:u 23. 81

af sådana bestämmelser, livilka befunnits icke fullt motsvara sitt ändamål.
Herr Bergströms framställning synes utskottet visa, att särskild! på sista
tiden sådant material till en revision af lagen alltmera samlats och på
samma gång önskningarna i detta hänseende vunnit i styrka och berättigande.

Ehuru utskottet alltså anser sig böra biträda yrkandet om en revision
af förevarande bestämmelser, följer icke häraf, att utskottet känner sig
öfvertygadt om lämpligheten af alla de särskilda ändiångsförslag, som i
herr Bergströms motion innefattas. Sålunda finner utskottet, i likhet med
nästlidet års lagutskott, att ett lagstadgande, hvarigenom för vissa arbetare
föreskrefves en normaldräkt, skulle innebära ett alltför långt drifvet statsförmynderskap.
Otvifvelaktigt är det mycket önskvärd!, att såväl manliga
som kvinnliga arbetares klädedräkt bättre afpassas efter yrkets faror,
än nu i allmänhet sker, men detta mål bör man i utskottets tanke söka
vinna på frivillighetens väg. Yrkesinspektörerna kunna säkerligen härvid
uträtta mycket genom råd och upplysningar i förening med tillhandahållande
af lämpliga modeller.

Om något skall åtgöras till förebyggande af att vid ombyte af ägare
till industriell anläggning den nya ägaren kan komma att sakna kännedom
om förelägganden och andra meddelanden, som tidigare ägare mottagit
från yrkesinspektör, lärer detta dock knappast lämpligen kunna ske på det
sätt, att industriidkare finge sig ålagdt att bevara vissa handlingar. Snarare
kunde ifrågasättas, att vid industriella anläggningar skulle finnas diarier, där
yrkesinspektörerna i korthet antecknade de meddelanden, till hvilka de funne
anledning.

Förbud mot köp och försäljning af maskiner utan skyddsanordningar
torde icke gärna kunna meddelas, utan att undantag göres för det fall,
att den, som önskar köpa en maskin, förut innehar en fortfarande användbar
skyddsanordning från någon äldre maskin af samma slag.

Att, såsom yrkesinspektörernas berättelser synas utvisa, tillämpningen
af lagens bestämmelser ofta försvåras och fördröjes genom yrkesidkares
tredska, utgör ett beklagligt missförhållande, och utskottet behjärtar till
fullo önskvärdheten af att något måtte göras för undanrödjande af detsamma.
Den i sådant afseende ifi''ågasatta utvägen att gifva yrkesinspektörerna
befogenhet att meddela förelägganden vid äfventyr af straffpåföljd
synes dock utskottet möta allt för stora betänkligheter, och berörda
syfte kan därför enligt utskottets uppfattning icke nås, med mindre andra
medel i sådant hänseende stå att finna.

öfver hufvud lärer det emellertid icke vara erforderligt eller lämpligt
att på förhand fastslå, i hvilka afseende!! förevarande bestämmelser böra

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

blifva föremål för omarbetning, utan torde sådant säkrare och bättre framträda
vid den omsorgsfulla och sakkunniga pröfning, för hvilken nämnda
bestämmelser må komma att blifva föremål, om en revision af desamma
begäres. Någon rubbning af de hufvudsakliga grunder, på hvilka lagen
angående skydd mot yrkesfara hvilar-, har icke blifvit ifrågasatt, och anledning
till en dylik genomgripande åtgärd torde ej heller förefinnas,
utan lärer revisionen böra begränsas till ändring eller förtydligande af de
delar i lagen, som kunna befinnas mindre lämpliga eller ofullständiga.

En bland de viktigaste liksom ock svåraste frågor, som i herr Bergströms
motion upptagits, utgör spörsmålet, huru gränsen mellan fabrik
och handtverk lämpligen bör bestämmas i de mångskiftande och växlande
fall, då de kunna anses stå hvarandra nära. Såsom herr Bergström framhållit,
är denna fråga af betydelse ej blott med hänsyn till lagen angående
skydd mot yrkesfara, utan jämväl och lika mycket för lagen angående
minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke den
17 oktober 1900, och stå dessa författningar med hvarandra i det nära
samband, att de bestämmelser, som i berörda hänseende kunna komma
till stånd, icke gärna kunna erhålla tillämpning å den ena lagen, utan
att motsvarande föreskrifter blifva gällande i afseende å den andra.
Samma fråga har upptagits i den af herr Roos afgifna motionen, där det
ytterligare påvisas, hurusom behofvet af en bestämmelse, klargörande
skillnaden mellan fabrik och handtverk, kommer att göra sig kännbart i
ännu högre grad, sedan med innevarande år lagen angående ersättning
för skada till följd af olycksfall i arbete den 5 juli 1901 trädt i kraft.

I likhet med motionärerna finner utskottet uppenbart, att det för
vinnande af en enhetlig och riktig tillämpning af ifrågavarande lagar
vore i hög grad önskvärdt, att tydliga och, så vidt möjligt, allmängiltiga
grunder för angifvande af gränsen mellan fabriks- och handtverksrörelse
blefve i lag fastslagna. Särskildt kraftigt framträder detta behof med hänsyn
därtill, att det på grund af 8 § i förordningen angående minderårigas
användande i arbete vid fabrik, handtverk eller annan handtering den 18
november 1881 fortfarande lärer tillkomma hälsovårds- eller kommunalnämnd
att i förekommande fall afgöra, huruvida en handtering skall såsom
fabrik falla inom tillämpningsområdet för förstnämnda tvenne lagar eller
såsom handtverk vara därifrån utesluten. Måhända torde ock numera
finnas en så rik erfarenhet på förevarande område, att det skall låta sig
göra att för detsamma åstadkomma bestämmelser, hvilka, på samma gång
de lämpa sig för de härutinnan mycket växlande förhållandena, mera än
nu gällande stadganden kunna tjäna till en klarare uppfattning och säkrare

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

ledning ej blott för den allmänhet, som är däraf beroende, utan äfven
för de myndigheter, som hafva att dem tillämpa.

På sålunda anförda skäl får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med anledning af herrar Bergströms
och Roos’ förevarande motioner, måtte i skrifvelse till
Kungi. Maj:t anhålla, att Kung]. Maj:t, efter verkställd
granskning af lagen angående skydd mot yrkesfara den
10 maj 1889 och lagen angående minderårigas och
kvinnors användande till arbete i industriellt yrke den
17 oktober 1900 jämte andra med dem samband ägande
lagar och författningar, täcktes taga i öfvervägande, huruvida
vissa ändringar i eller tillägg till dessa lagar och
författningar må vara påkallade af förhållanden, som
framträdt vid deras tillämpning, särskildt i fråga om utstakande
af mera än nu bestämda gränser mellan fabriksmässig
drift och handtverksmässig näring, samt, därest
den verkställda granskningen anses därtill föranleda, för
Riksdagen framlägga förslag till de nya eller ändrade
bestämmelser, hvartill den verkställda granskningen finnes
gifva anledning.

Stockholm den 20 februari 1903.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELRÖR.

Bill. till Riksd. Prål. 1903. 7 Sand. IS Raft.