Lagutskottets Utlåtande N:o 23

Utlåtande 1901:LU23

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

1

N:o 23.

Ant till Riksd. kansli den 5 mars 1901, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kong!.

Maj:t angående bestämmelse om underrätts skyldighet att
vid ådömande af böter i utslaget fastställa det emot bötesbeloppet
svarande förvandlingsstraff.

Andra Kammaren har till lagutskottets handläggning öfverlemnat en
inom nämnda kammare af hers iV. Andersson i Pettersborg vackt motion,
n:o 55, af följande lydelse:

»På senare tiden har åtskilligt blifvit åtgjordt till lagarnes och rättsprocedurens
förenkling; det förefaller ganska märkvärdigt, att lagen om
böters förvandling står orubbad qvar med sina många och långa omvägar
med åtföljande mångskrifveri. Då en person af underrätt dömts
till böter och domen vunnit laga kraft, blir proceduren vanligen följande:
Rätten insänder bötesförteckningen till Konungens befallningshafvande,
derifrån den öfversändes till kronofogden, hvilken i sin tur öfversänder
den till länsmannen, som slutligen uppdrager åt fjerdingsmannen att affordra
den dömde böterna. Nu kan det hända, att denne vill och kan
betala bötesbeloppet, men i de flesta fall nekar han och saknar äfven utmätningsbara
tillgångar. Med fjerdingsmannens påskrift: »Saknar utmätningsbar
tillgång» vandrar så bötesförteckningen samma väg tillbaka till
kronofogden, som har att hos Konungens befallningshafvande anhålla om
böternas förvandling. Sedan sådan förvandling af Konungens befallningshafvande
verkstälts, hafva handlingarna att passera samma väg tillbaka
till fjerdingsmannen, som för andra gången affordrar den dömde bötesbeloppet.
Betalas icke heller denna gång, skall fjerdingsmannen vända
sig till länsmannen för erhållande af fångförpassning. Derefter kommer
den dömde att föras till fängelset, såvida han icke nu, såsom ofta händer,
beqvämar sig till att betala. Gör han det, har häri genom sin tredska

Bill. till Rilcsd Prål. 1901. 7 Sami. 13 Höft. (N:o 23J. 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

förorsakat kronobetjeningen och Konungens befallningshafvande mycket
onödigt besvär.

. Detta kan enligt min åsigt undvikas, om den rätt, som ådömer böterna,
också eger att utsätta det fängelsestraff, som vid bristande tillgång
hos den dömde följer på förseelsen i fråga.

På grund af det anförda får jag anhålla, att Riksdagen ville i skrifvelse
till Kong! Maj:t anhålla om framläggande af sådan förändring i gällande
lag, att underrätt, som ådömer böter, också måtte i utslaget fastställa
det fängelsestraff, hvilket följer på förseelsen, om den dömde saknar tillgångar
till böternas gäldande.»

Det är, efter utskottets uppfattning, oförnekligt, att det nuvarande
tillvägagångssättet för förvandling af böter i många fall föranleder onödig
omgång och långsamhet i straffexekutionen. Genom bestämmelsen, att
Konungens befallningshafvande i regel skall om sådan förvandling förordna,
kan det till och med inträffa, att en till böter dömd person helt
och hållet undslipper det honom ådömda straffet. Såsom förhållandena
nu äro, åtgår nemligen i de flesta fall afsevärdt lång tid för den skriftvexling
och de öfriga åtgärder, som måste föregå förvandlingsbeslutets
meddelande af Konungens befallningshafvande, och det kan sålunda
hända, att den bötesdömde, då förvandlingsbeslutet omsider skall bringas
till verkställighet, ej vidare står att anträffa. Olämpligheten af det nu
stadgade förfaringssättet är desto mera i ögonen fallande, som sjelfva
förvandlingsbeslutet ej innebär någon som helst svårighet, som påfordrar
särskild kompetens hos den, som skall dermed betros, utan utgör en
den allra enklaste tillämpning af de i 2 kap. 11 § strafflagen gifna detaljerade
bestämmelserna om storleken af de emot olika bötesbelopp svarande
förvandlingsstraff. Utskottet är således ense med motionären derom,
att en förändring af de bestående förhållandena härutinnan är af behofvet
påkallad.

Hvad motionären i sådant syfte föreslagit, kan utskottet emellertid
ej förorda. Genom ätt förpligta underrätterna att samtidigt med bötesådömandet
i utslaget utsätta det emot böterna svarande förvandlingsstraffet
skulle visserligen underrätternas besvär ej nämnvärdt ökas, men mot den
ifrågasatta förändringen möta i andra afseende!! betänkligheter. Först och
främst är det ur principiel synpunkt mindre egentligt att i regeln öfverflytta
förvandlingen af böter, hvilken till sin natur är en ren verkställighetsåtgärd
och just med hänsyn härtill genom 1864 års strafflag öfverlemnades
till Konungens befallningshafvande, från de verkställande till de

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

3

dömande myndigheterna. Åtgärden skulle ej heller städse leda till önskadt
resultat. I de ej sällan inträffande fall, då en person genom olika utslag
blefve fäld till böter, måste nemligen, derest utslagen samtidigt skulle
verkställas, justering ega rum i de af domstolen meddelade förvandlingsbeslut,
då ju för dessa fall sammanläggning af straffen enligt bestämmelserna
i strafflagens 4 kap. måste ega rum. Det blefve sålunda nödvändigt
att till särskild myndighet öfverlemna att om förvandlingen i dessa
fall förordna. Härtill kommer, att den af motionären föreslagna formen
för förvandlingsbesluts meddelande efter mångas uppfattning skulle medföra
en verklig skärpning af bötesstraffet, I den allmänna rättsåskådningen
är nemligen detta straff i alla afseenden väsentligt lindrigare och för den
dömde mindre nedsättande än fängelsestraffet. Skulle nu domstolen i det
utslag, hvarigenom böter ådömdes, tillika, låt vara endast såsom eventuel
påföljd, utsätta det fängelsestraff, hvartill vid bristande tillgång böterna
skulle förvandlas, komme detta att för den allmänna uppfattningen te sig
såsom ett likställande af de båda straffarterna, hvilket innebure stegring
af det med bötesstraffet förenade obehag.

Den utaf motionären åsyftade, enligt utskottets tanke önskvärda förenklingen
af den nuvarande proceduren för bötesförvandling kan sålunda
efter utskottets uppfattning ej vinnas genom förändring i den af motionären
angifna rigtningen, utan måste på helt annat sätt åvägabringas. Utskottet
saknar emellertid anledning att i frågans nuvarande läge derom ingå i
vidare utredning, då motionären begränsat sin hemställan till det direkta
ändringsförslag, han framlagt, och de åtgärder, som för ändamålets vinnande
kunna vara lämpliga, alltså falla utom motionens ram och utskottets
deraf inskränkta befogenhet att hos Riksdagen göra framställning i
ämnet.

Utskottet föranlåtes alltså hemställa,

att herr Anderssons ifrågavarande motion ej må af
Riksdagen bifallas.

Stockholm den 5 mars 1901.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.