Lagutskottets Utlåtande N:o 23

Utlåtande 1897:LU23

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

1

N:0 23.

Ank. till Biksd. kansli den 9 mars 1897, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg till kongl.

förklaringen den 9 juni 1893 angående förbud mot
öppnande till salu å sabbatstid af bod, der tobak
eller hvad deraf är förf är dig adt, hålles till salu.

Uti 7 kap. 3 § strafflagen stadgas: Idkar någon å sön- eller högtidsdag,
emellan klockan sex om morgonen och klockan nio om aftonen, handtverk
eller annat arbete, som uppskof tåla kan, straffes med böter, högst
tjugo riksdaler, utan det sker till egen eller annans nödtorft. Lag samma
vare, om kramlåda eller annan dylik bod å sådan sabbatstid till salu öppnas.

I öfverensstämmelse med ett af 1893 års Riksdag fattadt beslut utfärdades
den 9 juni nämnda år af Kongl. Maj:t förklaring öfver ifrågavarande
lagrum af innehåll, att med det deri stadgade förbud mot öppnande
till salu å sabbatstid af kramlåda eller annan dylik bod afsåges jemväl bod,
der tobak eller hvad deraf vore förfärdigadt, bölles till salu.

Uti en inom Första Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 16, har nu herr Ljungberg hemstält, att i berörda förklaring
det tillägg måtte göras, att den försäljning af tobak och annat mera
å sabbatstid, som nu är förbjuden i kramlåda eller anuan bod, icke heller
Bih. till Biksd. Frot. 1897. 7 Sami. 17 Käft. (N:o 23)

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

må under sådan tid ega rum å vägar, gator, torg eller andra försäljningsställen.

Till stöd för motionen anföres bland annat:

Derest uti ifrågavarande lagförklaring efter ordet bod tillagts orden
»eller annat försäljningsställe», så hade det med förbudet mot söndagsförsäljningen
af cigarrer med mera dylikt afsedda ändamål kunnat uppnås och
bodegarnes intressen ej förnärmats. Nu åter begagnade sig kaféer och förlustelseställen
af denna lucka i författningen och af cigarrbodarnes stängning
till att sön- och helgdagar göra sig en större skörd; och en liflig
handel med denna vara öppnades på torg och gator på sön- och helgdagar
af både äldre och yngre personer, äfven nära vid kyrkorna under gudstjensten.
Det kunde icke för någon, som ville se lagstiftningens andemening
respekterad, vara annat än smärtsamt och obehagligt att se ett så
uppenbart gyckel bedrifvas med det välmenta, men illa affattade stadgandet
i 1893 års kongl. förklaring; och då man torde kunna om söndagarne på
sommaren blott på sträckan emellan Djurgårdsbron och Bellmansro räkna
mer än 30 portativa cigarrbutiker, kunde det icke förundra, att dessa försäljare
sjelfva funne den nya lagen löjlig — hvilket icke borde kunna sägas
om någon lag — samt att de skattebetalande cigarrhandlarne i denna efterlåtenhet
såge en orättvisa.

Mot bifall till motionärens förslag träda, enligt utskottets uppfattning,
såväl formella som sakliga skäl hindrande i vägen. Hvad den formella
sidan af förslaget vidkommer, torde det ej böra ifrågakomma att under
form af lagförklaring antaga en lagbestämmelse, som i sig innebär utsträckning
af ett stadgandes tillämplighet till ett område, hvilket det icke torde
hafva varit lagstiftarens mening att under stadgandet inrymma. Helt annorlunda
var förhållandet med den öfver strafflagens 7 kap. 3 § redan
utfärdade förklaringen. Denna afsåg nemligen endast att uttryckligen förbjuda
ett förfarande, som i strid med stadgandets andemening uppkommit
och vunnit allmännelighet.

Utskottet kan i allt fall icke anse det vara lämpligt att, såsom motionären
afsett, förbjuda all försäljning af tobaksvaror å sön- och helgdagar,
så länge andra njutningsmedel få å sådana dagar hållas till salu.

Allmänt kändt torde vara, att läskedrycker, frukter, sötsaker och annat
dylikt i ganska stor omfattning under sabbatstid kringföras till försäljning

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

3

eller hållas till salu å gator och andra offentliga platser; och i kaféer och
schweizerier pågår flerestädes utskänkning hela söndagen med undantag af
de tider, då gudstjenst hålles.

Ett beslut af Riksdagen i motionens syfte skulle vid sådant förhållande
kunna tydas så, att Riksdagen ansåge tobak som ett långt mer farligt
njutningsmedel än t. ex. spirituösa, och att bruket af tobak vore helt
och hållet förkastligt.

Med stöd af hvad ofvan anförts, hemställer alltså utskottet,

att herr Ljungbergs ifrågavarande motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 mars 1897.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herr F. Andersson har begärt få antecknadt, att han icke inom
utskottet deltagit i behandlingen af detta ärende.