Lagutskottets Utlåtande N:o 23 (Utlåtande 1895:LU23 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

iiuVufh ''di*.df\j;vt -iffiii

V!''H>1 tf • • .i■. ''Ilo* d •[*! ^{Uöiu • ■* ''■•ifiab-r; m; i. iwi;•!.••

»»''.JijiV.n "''<h Uf. jiuvinl- *it v. -»biiiff luflj,•'',(.[ (ii) .(iji; • i ’ t'' ti.: , v J!

N:o 23.

■■T.*> i ''-‘f i >:(?;* 4 : >»< ./: b;n- . mr»*.f a é.m- . 11 * * '' «*’ It;! ;*!<« « r,; : ; ■; ,>■,

Ant. till Riksd. kansli den 14 mars 1895, kl. 6 e. m.

Utlåtande, i anledning af vackt motion om ändring af 58 § i
förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21
mars 1862.

I en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling hänvisad
motion, n:o 69, erinrar herr C. A. Kumlin, att han vid nästlidet
års riksdag gjort framställning i‘syfte, att staten skulle åläggas skyldighet
att till vederbörande kommun erlägga kommunalutskylder för sådana
fastigheter, som af staten innehades för bedrifvande af bruks- eller fabriksrörelse.
Oaktadt denna motion blifvit af lagutskottet afstyrka ville
motionären fästa Riksdagens uppmärksamhet på ett fall, der befrielse för
staten från erläggande af kommunalutskylder vore allt annat än billigt
och rättvist. Motionären åsyftade det i den vid sistlidne riksdag afgifna
motionen såsom exempel anförda Åkers krutbruk, beläget inom Åkers
socken af Södermanlands län. Enligt de af pastorsembetet lemnade uppgifterna
vore vid detta bruk mantalsskrifna icke mindre än 100 personer,
deraf 16 öfver 60 år gamla och 38 minderåriga barn. Faran för kommunen,
som vore jemförelsevis liten, att betungas af en dryg fattigvård vore
således redan för närvarande stor; och då kommunens inkomster minskades
derigenom att bruket inköpte énskilda fastigheter, blefve denna fara
ännu större. Att bruket skulle vara befriadt från kommunalutskylder vore
så mycket obilligare, som derstädes tillverkades krut icke allenast till allmänt
behof, utan jemväl till försäljning åt enskilde.

Lagutskottets Utlåtande N:o 23. 7

Särskildt ville motionären fästa uppmärksamheten på den utvidgning
af krutbruket, som sedan någon tid egde rum i och för tillverkning af
röksvagt krut. Då denna krutfabrikation vore långt farligare än den af
vanligt krut, och då i händelse af olycksfall — och sådana torde nog ej
komma att uteblifva — kommunen hade att draga försorg om dem, som
i brukets tjenst blifvit oförmögna att sig försörja, finge man ej förundra
sig, om kommunen i rättvisans och billighetens namn fordrade, att staten
måtte erlägga kommunalutskylder för denna sin fastighet.

De fördelar, som kommunen kunde draga af en dylik inrättning
genom de kommunalutskylder, som personalen hade att erlägga, äfvensom
den ökade omsättning, som genom anläggningarna måste blifva en följd,
kunde ingalunda uppväga de bördor, som bruksrörelsen ådroge kommunen.
Ty icke nog med att bruksrörelsen kunde verka ökning i fattigvårdstungan,
det kunde ock hända, att — då nu barnantalet i följd af brukspersonalens
ökning komme att stiga — kommunen ålades att upprätta
ännu en folkskola samt att vid densamma underhålla nödig lärarepersonal

För närvarande tillverkades för statens behof projektiler vid det inom
samma kommun belägna Åkers styckebruk. Om nu detta bruk öfverginge
i statens ego — och det läte ju tänka sig — skulle kommunen beröfvas
kommunalskatten jemväl för denna fastighet.

Då staten på landet egde bruks- och fabriksrörelse, vid hvars bedrifvande
faran för olyckshändelser vore mycket stor, och då, i fall olyckshändelse
inträffade, kommunen måste underhålla de skadade, vore det
billigt och rättvist, att kommunalskatt påfördes fastigheterna vid sådana
statens anläggningar. !■>•:'' , i ; .

På grund häraf hemställer motionären, att Riksdagen måtte i skrifvelse
anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring af § 58 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862, att för fastigheter vid staten tillhöriga,
lifsfarliga industriella anläggningar fyrktal skall med hänsyn till
kommunalutskylders utgörande påföras efter det belopp, som, derest bevillning
för nämnda fastigheter skulle enligt gällande bevillningsförordning
utgå, på grund af taxeringsvärdet svarar mot sådan bevillning.

I afseende å annan fastighet å landet, än jordbruksfastighet, gäller
regeln, att kommunalutskylder, enligt 57 § i förordningen om kommunal -

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

styrelse på landet den 21 mars 1862, derför utgöras endast om den är
taxerad till allmän bevillning. Hvad åter jordbruksfastighet å landet
angår, skola, jemlikt 58 § i nämnda förordning, kommunalutskylder erläggas
äfven för jordbruksfastighet, från hvilken allmän bevillning icke
utgår. <

I tredje stycket af sistnämnda paragraf stadgas nemligen: »För sådan
jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej erlägges, påföres fyrktal efter
det belopp, som, derest bevillning för densamma enligt Art. II i bevillningsstadgan
utgå skulle, på grund af taxeringsvärdet mot sådan bevillning
svarar.»

I det utlåtande, n:o 24, som lagutskottet vid 1894 års riksdag afgaf
i anledning af den af herr Kumlin vid nämnda riksdag väckta framställning,
yttrade utskottet bland annat följande: Den skilnad, som i fråga
om skyldighet för staten att erlägga utskylder till vederbörande kommun
gjorts mellan jordbruksfastighet och annan fastighet, finner utskottet vara
i princip rigtig. Af sådana industriella anläggningar, som i motionen
afses, draga nemligen kommunerna på mångahanda andra sätt än genom
direkta utskylder inkomst och fördel i öfrigt, hvilket ej i samma grad är
fallet i fråga om jordbruksfastigheter. Till bestyrkande häraf torde det
vara till fyllest att erinra om de utskylder, som den vid dylika anläggningar
anstälda personalen erlägger till kommunen, äfvensom den derstädes
ökade omsättning, som genom anläggningarna måste blifva en följd.

Motionens bifallande skulle för öfrigt, enligt hvad utskottet föreställer
sig, medföra följder af särdeles omfattande beskaffenhet. Om statens skyldighet
uti förevarande afseende utsträcktes till sådana å landet belägna
statens fastigheter, der för dess räkning bedrifves bruks- eller fabriksrörelse,
skulle nemligen med all säkerhet anspråk — grundade på lika
goda skäl som de af motionären anförda — komma att framställas om
dylik bestämmelse ej mindre från städernas sida, rörande de mångahanda
för statens räkning i dem bedrifna företag af industriel art, än äfven beträffande
den jernvägsdrift, som af staten utöfvas.

Utskottets i enlighet härmed affattade afstyrkande hemställan blef af
båda kamrarne bifallen.

I förevarande motion har det vid 1894 års riksdag af motionären
framstälda förslaget i ämnet blifvit inskränkt, så att fyrktal skulle komma
att påföras allenast sådana staten tillhöriga industriella anläggningar, hvilka
kunde betraktas såsom lifsfarliga. Genom en dylik inskränkning förringas
emellertid icke i någon mån giltigheten af de skäl, som af sistlidet ars
lagutskott blifvit anförda för afstyrkande af motionen.

Lagutskottets Utlåtande N:o 23. 9

Utskottet finner derför icke skäl att frånträda den ståndpunkt i
ämnet, som 1894 års lagutskott intagit, och hemställer följaktligen,

att herr Kumlins motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 14 mars 1895.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

liih. till Rikstl. Vrot. 1895. 7 Samt. 12 Höft.