Lagutskottets Utlåtande N:o 23

Utlåtande 1893:LU23

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

1

N:0 23.

Ank. till Riksd. kansli den 20 mars 1893, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af dels Kongl. Maj ds proposition,
dels ock väckta motioner rörande ändrad
lydelse af 4 och 11 §§ i förordningen angående patent
den 16 maj 1884.

Genom proposition den 10 nästlidne februari har Kongl. Maj:t, under
åberopande af ett propositionen bilagdt utdrag af protokollet öfver civilärenden
för nämnde dag, förklarat sig vilja inhemta Riksdagens yttrande
öfver följande

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse af 4 och 11 §§ af förordningen
angående patent den 16 maj 1884.

Härigenom förordnas, att 4 och 11 §§ af förordningen angående patent
den 16 maj 1884 skola erhålla följande ändrade lydelse:

4 §.

1 mom. Den, som vill erhålla patent, skall till patentmyndigheten ingifva
eller i betaldt bref insända skriftlig ansökan samt dervid foga
Bill. till Riksd. Prof. 1893. 7 Sami. 12 Höft. (N:o 23).

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

beskrifning i två exemplar öfver uppfinningen och

de ritningar, som erfordras för att tydliggöra beskrifningen, jemväl i
två exemplar, äfvensom, der sådant behöfves, modeller, varuprof och dylikt.

Ansökningen skall innehålla uppgift om sökandens namn, yrke och
postadress samt uppfinningens benämning.

Beskrifningen skall vara så tydlig och fullständig, att sakkunnig person
bör kunna med ledning deraf utöfva uppfinningen. Deri skall bestämdt
angifvas hvad sökanden anser vara det nya i uppfinningen.

År sökanden ej boende inom riket, foge han vid ansökningen jemväl
fullmagt för ett inom riket bosatt ombud att i allt hvad patentet angår
för honom svara.

Sökes patent å flera uppfinningar, varde särskilda ansökningshandlingar
för hvardera ingifna.

2 mom. Uppgifver sökanden annan såsom uppfinnare, skall sökanden
förete handling, som visar, att han är dennes rättsinnehafvare.

3 mom. Derjemte åligge sökanden att bifoga den i 11 § stadgade afgift
af tjugu kronor.

11 §•

Vid hvarje ansökning om patent inbetalas till patentmyndigheten,
efter ty i 4 § sägs, tjugu kronor.

För beviljadt patent, med undantag af tilläggspatent, erlägges derjemte
af patenthafvaren till patentmyndigheten en årlig afgift, utgörande för hvarje
af det andra, det tredje, det fjerde och det femte patentåret tjugufem kronor,
för hvarje af de fem följande åren femtio kronor och för hvarje af de
fem sista åren sjuttiofem kronor. Afgiften, som må i betaldt bref insändas,
skall för hvarje patentår erläggas före det årets början, vid påföljd att
afgiften för samma år höjes med en femtedel. Fullgöres ej sedermera inbetalning
af den förhöjda afgiften inom nittio dagar efter patentårets början,
vare det erhållna patentet förfallet.

Patenthafvare vare ej pligtig att utöfver nämnda afgifter vidkännas
kostnad för kungörelser om patentet eller för beskrifningens offentliggörande.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1894, dock att, om
patentansökning, som derförut till patentmyndigheten inkommit, men ej
blifvit slutligen afgjord, förfaller eller afslås, sökanden eger återbekomma
hälften af den afgift, han vid ansökningen betalt.

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

Ifrågavarande proposition afser allenast den ändring i nuvarande lydelsen
af nämnda lagrum, att beloppet af den afgift, som vid ansökning om
patent skall till patentmyndigheten inbetalas, nedsättes från nu stadgade,
50 kronor, till 20 kronor; dock med borttagande af nu gällande bestämmelse
att sökanden eger, om ansökningen förfaller eller afslås, återfå hälften.

Enahanda förändring har föreslagits i två särskilda, till utskottet jemväl
remitterade motioner, hvilka afgifvits, den ena inom Första Kammaren,
n:o 13, af herrar Tamm och Stridsberg samt den andra inom Andra Kammaren,
n:o 80, af herr Collander.

Såsom af det propositionen bilagda utdrag af statsrådsprotokollet framgår,
är densamma närmast föranledd af en till Kongl. Maj:t ingifven ansökan,
deruti svenska uppfinnareföreningen bland annat anhållit om vidtagande af
åtgärder för minskande af de kostnader, patentsökande hade att vidkännas
för erhållande af patent.

Till stöd för sitt förberörda förslag anförde uppfinnareföreningen, att
de afgifter, som en uppfinnare måste erlägga för att erhålla ett svenskt
patent och vidmagthålla detsamma under de 15 år, hvarunder förordningen
angående patent medgåfve patenträtt, uppginge till sammanlagdt 800 kronor,
hvilket belopp dock numera enligt kungörelsen den 16 oktober 1891, som
nedsatte stämpelafgiften från 25 till 10 kronor, minskats till 785 kronor.
Det vore icke lämpligt och välbetänkt att så tungt belasta uppfinnareverksamheten
i ett relativt så litet industriland som Sverige och derigenom
än ytterligare försvaga dess ställning i förhållande till andra länder. Icke
nog med att nämnda kostnad vore hög, utan den vore äfven delvis särdeles
olämpligt fördelad öfver patenttiden. Grenom att förlägga de lägsta årsafgifterna
till de första åren af patenttiden, då uppfinnaren i allmänhet icke
droge någon vinst af sitt patent, hade man visserligen åsyftat att bereda
honom en lättnad. Men denna lättnad komme honom icke till godo,
förrän han redan måst för patentets erhållande vidkännas en kostnad, som,
inbegripet stämpelafgiften, vore lika stor som kostnaden under ett af de
sista patentåren. Om vidare toges i betraktande, att uppfinnaren i bästa
fall först under de sista patentåren åtnjöte inkomster från en under en följd
af år tekniskt och kommersielt utarbetad uppfinning, men vid patentets
uttagande ännu icke haft någon som helst inkomst deraf, utan endast omkostnader,
så vore olämpligheten af den nuvarande kostnadsfördelningen

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

lätt insedd, och det vore påtagligt att det välvilliga syftet, att i början af
patenttiden göra uppfinnarens börda lättare, härigenom förfelats. Detta
blefve än mera fallet, om, såsom ofta vore förhållandet, en patentansöknings
behandling toge så lång tid, att patenthafvaren samtidigt med patentbrefvets
utlösning hade att erlägga en eller två årsafgifter. Ännu känbarare
blefve dessa första patentafgifter för de många uppfinnare, som för tilläggspatent
och nya uppfinningar ofta inom kort tid måste utbetala flere afgifter.
Att dessa dryga första patentafgifter rent af utestängde en massa obemedlade
uppfinnare från sökande af patent och derigenom minskade uppfinnareverksamheten
inom landet, vore tydligt.

I anledning af uppfinnareföreningens skrifvelse hafva utlåtanden infordrats
från patentbyrån, tekniska högskolan och kommerskollegium, och
hafva samtliga dessa myndigheter tillstyrkt, att den första vid patentansökningens
inlemnande utgående afgiften af femtio kronor nedsattes till
tjugu kronor, dock under förutsättning, att patentafgiften icke återbetalades,
i händelse ansökningen afsloges.

I en af t. f. chefen för patentbyrån till Kongl. Maj:t aflemnad promemoria
har slutligen meddelats att — för att utröna i hvad mån en nedsättning
i den nuvarande afgiften för erhållande af patent kunde, utan fara
för byråns ekonomi, genomföras från och med ingången af år 1894 —
inom byrån verkstälts en approximativ beräkning af byråns sannolika inkomster
och utgifter nämnda år, för den händelse den nu med 50 kronor
utgående afgiften vid sökande af patent nedsattes till 20 kronor. Enligt
denna beräkning skulle för år 1894 patentbyråns hela utgiftssumma utgöra
92,100 kronor, och skulle summan af dess inkomster för samma år, under
förutsättning att den ifrågavarande nedsättningen komme till stånd, uppgå
till 97,800 kronor och följaktligen öfverstiga utgifterna med 5,700 kronor.
En så väsentlig nedsättning i afgifterna, som den nu ifrågasatta, komme
nemligen, enligt hvad erfarenheten från andra länder visat, otvifvelaktigt
att medföra en betydlig ökning i ansökningarnas antal. Derest mot förmodan
de gjorda beräkningarna skulle visa sig i något afseende felaktiga,
kunde det dock i alla händelser icke blifva fråga om annat än en mindre
och tillfällig brist, till hvars täckande funnes att tillgå öfverskotten å byråns
inkomster under föregående år, hvilka öfverskott, med inräknande af det
för år 1892, uppginge till något öfver 102,000 kronor och som vid ingången
af år 1894 otvifvelaktigt ytterligare ökats med omkring 20,000 kronor.

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

Departementschefen anförde härefter, att genom hvad i ärendet förekommit
syntes vara ådagalagd såväl önskvärdheten af en minskning af den
afgift, som patentsökande hade att erlägga vid ansökningen, som ock möjligheten
att utan våda för patentbyråns ekonomi nedsätta denna afgift till det
af patentbyrån föreslagna belopp, hvadan departementschefen tillstyrkte
ändring i förenämda hänseende uti 4 och 11 §§ af förordningen angående
patent.

Till stöd för de i ämnet väckta motioner hafva motionärerna i hufvudsak
åberopat detsamma, som här ofvan blifvit anfördt.

Utskottet finner lika med Kongl. Maj:t och motionärerna den föreslagna
nedsättningen af patentkostnaderna behöflig och nyttig; men då
Riksdagen i anledning af Kongl. Maj:ts proposition vid 1884 års riksdag,
deri Kongl. Maj:t begärde Riksdagens yttrande i fråga om det propositionen
bilagda förslaget till förordning angående patent, icke inskränkte sig till afgifvande
af ett sålunda begärdt yttrande, utan fann förslaget vara af beskaffenhet
att Riksdagen derom borde fatta beslut och i följd deraf jemväl
för sin del antog detsamma med vissa ändringar, hvilka af Kongl. Maj:t
äfven godkändes, anser utskottet Riksdagen icke heller böra inskränka sig
till att afgifva ett yttrande i anledning af det nu framlagda förslaget till
ändring i samma författning.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af Kongl. Maj:ts ifrågavarande
proposition och de i ämnet väckta motioner,
ville för sin del antaga i ofvan intagna proposition framlagda
förslag till ändrad lydelse af 4 och 11 §§ af förordningen
angående patent den 16 maj 1884.

Stockholm den 20 mars 1893.

På lagutskottets vägnar:

L. Annerstedt.

Bill. till Riksd. Prof. 1893. 7 Sami. 12 Höft.