Lagutskottets Utlåtande N:o 23 (Utlåtande 1892:LU24 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

önskan om införandet af den röstskala, som motionären med hänsyn allenast
till förhållandena inom en viss församling konstruerat.

Utskottet hemställer följaktligen,

att herr Fjällbäcks ifrågavarande motion icke må
af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 15 mars 1892.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Herrar O. Erickson och J. Anderson hafva begärt få här antecknadt,
att de icke deltagit i utskottets behandling af ifrågavarande motion.

N:o 24.

Ånk. till Eiksd. kansli den 15 mars 1892, kl. 2 e. in.,

Lagutskottets utlåtande, i ättledning af väckt motion om afskaffande
af jus patronatus.

Rörande patronatsrätten innehålla §§ 12, 13, 14, 15 och 16 af 19
kapitlet kyrkolagen följande bestämmelser:

§ 12: »Jus patronatus, som består uti den rättighet att utse, välja och
kalla en prestman till någon församling, liörer dem egentligen till, som det
förvärfvat hafva, l:o i ty, att antingen deras förfäder, eller de sjelfve, af
sin fasta egendom hafva gifvit jord och grund till, då kyrkan uppbyggdes.
2:o. Hörer det dem till, hvilkas föräldrar och förfäder, af egen bekostnad,
henne helt och hållet uppbygga, eller ock till en god del utvidga, såväl

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

som ock, der hon häfver varit ödelagd eller mycket förfallen, med någon
märklig upprättning och ansenlig bekostnad förfärdiga och förbättra låtit.
3:o. Jemväl dem,'' som hafva af egen jord gifvit prestgården och dess af
ålder tilliggande egor. Andra gåfvor, som lända till kyrkans tarf och
prydnad, såsom kläder, altartaflor, funtar, takläggning, hvitmening, etc.,
ändock de äro berömlige, räcka de likväl icke till att förvärfva en jus patronat^
i församlingen.»

§ 13: »Patroni rättighet måste icke förmängas med det, som biskopen

och kapitlet vid lediga lägenheter hafva att förordna. Patronus eger, som
sagdt är, att utse och kalla någon till prestlägenheten och föreställa honom
biskopen, hvilken ej bör en sådan ogilla, så framt densamme icke, sedan
han blifvit ordinerad, är märkligen i lärdom och lefverne förvärrad vorden.
Ogillas han, så vände patronus sina ögon på någon annan, som värdig är.
Men om valet är fallet på en värdig man, emot hvilken biskopen ej häfver
sådant jäf som sagdt är, så bör han sätta honom till den föreslagna lägenheten.
Om predikanten sitt embete försummar eller missbrukar, bör
patronus eller församlingen gifva sådant biskopen och kapitlet tillkänna:
men att sätta någon prestman alldeles, eller till viss tid, ifrån embetet,
der lian det förskyller, äro stycken som biskopen och kapitlet tillhöra,
med hvilka patronus ej häfver sig att befatta; icke heller med något annat,
som läran och prestembetets utförande angår. Den andra rättighet, som
patronus egnar, är denna, att hela församlingen är honom pligtig heder
samt förmån med bänkrum i kyrkan ibland åhörarne. Patronus skall ock
om kyrkan och församlingen sig vårda låta och deras rätt försvara emot
allt ingrepp och förfång; och der något uti kyrkobyggnaden förefaller att
göra af nyo, laga eller förbättra, skall allt sådant ske med patroni råd
och vetskap.»

§ 14: »Såsom jus patronat!^ på åtskilliga sätt kan och plägar förvärfvas,
som ofvan förmäldt är, så kan det ock hända, när uti en församling
finnas flere än en, som i bemälte rättighet lika delaktige äro, att misshällighet
om prestvalet dem emellan yppas; då gäller det val, som består
af flesta stämmor: men om stämmorna äro lika många, eller ock hvardera
af dem faller på sin, då skilje biskopen dem åt. Kommer tvist emellan
biskopen, å den ena, och patronum, å andra sidan, som i sämja ej kan
biläggas, så stånde det till Wårt utslag.»

§ 15: »Hvad de församlingar angår, deruti adelsmän äro, som fuller
icke i förinågo af sådane skäl, som bär ofvanföre äro upptecknade, hafva
jus patronatus förvärfvat, utan allenast efter privilegierna det jus ega; der
må icke desse senare detsamma föröfva, dem förra till mehn och förfång,
som intet allenast ega lika privilegier med dem, utan ock der ofvan uppå

Bill. till Jiikiil. Vrot. 1892. 7 Sami. IG Väft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

eu rättighet, som dem af deras förfäder är till arfs fallen, eller af dem
sjelfve förmedelst besvär och bekostnad förvärfvad.»

§ 16: »Ingen adelsman, som ej eger sätesgård i en socken, må för de
landtboers skull, som han der häfver, tillmäta sig något jus patronatus:
men vid de sätesgårdar och konungsgods, som af Oss till en eller annan
kunna, under hvarjehanda vilkor, skänkte och förunte vara, eller af någon
för lön, under förpantning eller arrende besittas, och hafva tillförene egt
sådant jus patronatus; der förbehålle Wi oss, likmätigt såväl det som ofvan
omförmäldt är, som de för detta härom utgångne förordningar, att
göra och låta som Wi finna bäst och tjenligast.»

Slutligen stadgas i § 7 af adelige ''privilegierna den 16 oktober 1723: »Uti
de prestgäll och socknar, hvarest ridderskapet och adeln nu för tiden hafva,
hädanefter förvärfva kunna, eller lagligen bevisa sig före år 1680 verkligen
haft ett dem tillhörigt jus patronatus, antingen genom urminnes
häfd, eller förmåner, dem kyrkan åtnjutit, hafva de magt och frihet att
välja en kyrkoherde (hvarvid helst stiftets barn ihågkommas, när de äro
af lika skicklighet och meriter med andra utom stiftet), den vid behörig
examen både om lärdom och lefverne kan bestå, hvilken biskopen och
kapitlet ej inäga sedermera ogilla, utan honom, uppå patroni kallelse, deras
kollationsbref ovägerligen och utan uppehåll meddela. Men der någon
adelsman eger någon sätesgård i socknen, der häfver han magt och frihet,
att tillika med församlingen välja kyrkoherde, och hvar flere än en utaf
adeln uti ett gäll eller socken sätesgård ega, och de antingen sinsemellan,
eller insocknens invånare sig icke förlika och förena kunna, då skall biskopen
och konsistorium i samma stift hafva magt dem emellan skilja, så
att den af de föreslagne må blifva tagen till kyrkoherde, som dem synes
dertill bäst tjenlig och skicklig vara: dock ingen prestman församlingen
uppå trängas mot deras samtycke och goda vilja, vid laga ansvar till görandes,
emedan en olagligen tillsatt prest aldrig bör hafva inträde eller
njuta lön uti församlingen.»

Under erinran hurusom patron åt srätten numera vore att anse som en
föråldrad institution, hvilken skadligt inverkade på församlingslifvet, samt
att rättvisa och billighet ovilkorligen kräfde patronatsrättens afskaffande,
har nu herr Robert Petersson i en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets
behandling hänvisad motion, n:o 102, i nyss angifvet syfte hemstält,
»att Riksdagen för sin del behagade besluta, att It) kap. 12, 13,
14, 15 och 16 §§ kyrkolagen med alla dithörande författningar, bland

andra § 7 i de adelige privilegier af år 1723, skola upphöra att gälla».

1 jagutskottets Utlåtande N:o 24.

Enligt hvad utskottet kunnat utröna, funnos 1891 i vårt land 135
patronella pastorat, deraf 53 i Lunds stift. De vilkor och förmer, hvarunder
patronatsrätt utdelats, hafva vidare befunnits ganska olika. An har
dylik rätt tillerkänts enskilda personer såsom sådana, än tilldelats dem såsom
egare af vissa bestämda egendomar. An är patronatsrätten fullständig
och innefattar då rätt att utnämna ej blott kyrkoherde, utan äfven
kaplan, klockare, organist ock kyrkovaktare, än är densamma inskränkt
till förstnämnda befogenhet. Vidare utöfvas patronatsrätten än vid hvarje
inträffande ledighet, än alternerande med församlingen, annan patronus
eller Kongl. Magt. Slutligen finnas s. k. lukrativa jura patronatus, enligt
hvilka patronus eger att uppbära kyrkotionde mot skyldighet att bygga
och underhålla kyrka.

Det lärer nu enligt utskottets tanke icke kunna förnekas, att, på sätt
motionären erinrat, det från den kanoniska rätten ursprungligen härstammande
kyrkopatronatet blifvit en institution, som för en nutida rättsuppfattning
ter sig föråldrad och föga egnad att befrämja ett sundt församlingslif. I
vårt land införd under eu tid, då ofta nog hela församlingar lydde under
något der beläget herresäte och församlingsborna i allmänhet voro underlydande
till de store godsegarne, har berörda institution i mån af en fortgående
utjemning af förhållandena beträffande eganderätten till jord alltmera
undandragits det naturliga stöd, som en gången tids förhållanden
kunde skänka densamma. Skäl lära icke heller saknas för det missnöje,
som för närvarande temligen allmänt råder beträffande kyrkopatronatet
och dess utöfvande, och i hvarje fall ligger i sjelfva tillvaron af en dylik
företrädesrätt att kunna utan hänsyn till öfriga församlingsboars önskningar
ensam bestämma i fråga om valet af själasörjare ett frö till inisshälligheter
emellan såväl patronus och församlingen, som denna senare
och den af patronus utsedde presten, hvilket lagstiftaren bör låta sig angeläget
vara att så vidt möjligt undanrödja. Frågan bär icke heller af
lagstiftningen lemnats obeaktad. Sedan nemligen Rikets Ständer, i anledning
af eu vid 1853—54 årens riksdag väckt framställning i ämnet, i skrifvelse
den 18 oktober sistnämnda år anhållit, att Kongl. Maj:t ville låta
undersöka och derefter meddela ständerna framställning rörande de grunder,
på hvilka öfverenskommelser emellan innehafvare af patronatsrätt samt
Kongl. Maj:t och kronan jemte vederbörande församlingar måtte kunna
uppgöras om patronatsrättens upphörande, äfvensom då utländingar vunne
tillstånd att i riket besitta fast egendom, med hvilken sådan rätt vore förenad,
dervid fästa det vilkor, att samma rätt icke finge till dem öfvergå,
utfärdades den 23 november 1855 dels ett cirkulär, innefattande förständigande
för domkapitlen i riket att genom vederbörande presterskap under -

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

råtta de inom hvarje stift befintliga patronella församlingar, att de af dem,
som önskade patronatsrättens upphörande, skulle, efter föregången öfverläggning
med patronus angående vilkoren, hos Kongl. Maj:t derom göra
underdånig anmälan och tillika afgifva förslag till verkställande deraf, då
Kongl. Maj:t efter vederhörandes hörande ville beslut för hvarje särskildt
fall meddela, dels ock en kungörelse, hvarigenom stadgades, bland annat,
att då utländsk man erhölle nådig tillåtelse att i riket förvärfva och besitta
fast egendom, med hvilken jus patronatus vore förenad!, skulle kallelserätt
till ecklesiastika beställningar icke till honom öfvergå, utan förblifva
hvilandc, intill dess egendomen åter tillfallit svensk undersåte.

Frågan, som af den i anledning af Rikets Ständers skrifvelse den 18
juni 1866 och eu af 1868 års kyrkomöte gjord framställning tillsatta
komité för utarbetande, bland annat, af förslag till förändringar i då gällande
presterliga befordringslag lemnades helt och hållet å sido under förklaring
att patronatsrätten, sådan den faktiskt bestode och utöfvades, måste
anses vara af privaträttslig natur, hragtes vidare å bane vid 1870 års riksdag.
Vid nämnda riksdag förelåg nemligen till behandling en inom Andra
Kammaren väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om
utredning, på hvad sätt jus patronatus måtte kunna afskaffas och församlingarna
i dittills varande patronella pastorat berättigas att sjelfva välja
sina själasörjare. 1 afgifvet utlåtande erinrade dåvarande lagutskott, huru
som då patronatsrätten, hvilken i allmänhet förvärfvats genom enskildes
uppoffringar för kyrkorna eller församlingarna, i de flesta fall vore förenad
med besittningsrätten till viss egendom och sålunda stode i nära samband
med eganderätten, densamma icke heller kunde frånhändas dåvarande
innehafvare annorledes än på öfverenskommelsens väg. En sådan utväg
vore församlingarna redan anvisad genom ofvan berörda cirkulär, och då
ett mera lämpligt sätt för ändamålets vinnande icke stode att finna, ansåge
sig utskottet böra afstyrka bifall till ifrågavarande motion. Denna hemställan
blef utan nämnvärd meningsskiljaktighet af Riksdagen bifallen.

Sedan dess hvilade frågan, tills densamma, likväl under en annan
form, vid sistlidne riksdag återupptogs i en jemväl inom Andra Kammaren
väckt motion, deri under framhållande af den godtycklighet, som icke
sällan röjde sig i patronatsrättens utöfvande, påyrkades en skrifvelse till
Kongl. Maj:t i syfte att vinna skärpt tillsyn derå, att innehafvarne af
patronatsrätt stälde sig gällande föreskrifter till efterrättelse. Motionen,
som af kammaren remitterades till dess tillfälliga utskott n:o 1, blef emellertid
efter eu utförlig redogörelse för de i ämnet gällande bestämmelser,
till hvilken utskottet tillåter sig att hänvisa, af nämnda utskott i utlåtande
n:o 4 afstyrkt hufvudsakligen af det skäl, att rättelse i de af motionären

Lagutskollets Utlåtande N:o 24.

anmärkta missförhållanden syntes kunna ske utan Riksdagens medverkan,
allenast de utvägar, som gällande föreskrifter i sådant syfte erbjöde, tillräckligt
beaktades. Berörda utskotts i enlighet härmed gjorda hemställan
blef af kammaren bifallen.

Lagutskottet vill ingalunda bestrida, att i de fall, der innehafvare
af patronatsrätt uppenbarligen åsidosätter uppfyllandet af författningsenliga
skyldigheter, rättelse härutinnan icke skulle stå att vinna på
laglig väg. Denna omständighet bör emellertid enligt utskottets förmenande
icke verka derhän, att då, enligt hvad utskottet ofvan antydt,
det ingrepp i de kyrkliga kommunernas sjelfständighet, som patronatsrätten,
äfven der den lojalt utöfvas, onekligen innebär, icke kan undgå
att öfva eu menlig inverkan på församlingslifvet eller vålla allehanda
olägenheter, för hvilkas afhjelpande gällande lag icke kan lemna hot, lagstiftaren
skulle vara förhindrad att, såvidt möjligt, gå till roten af det
onda. På sätt redan blifvit anfördt, är genom 1855 års cirkulär tillfälle
beredt vederbörande församlingar i patronella pastorat att efter öfverenskommelse
med innehafvarne af patronatsrätten få denna upphäfd, och lika
med lagutskottet vid 1870 års riksdag finner utskottet, att, då patronatsrätten
har en öfvervägande privaträttslig karakter, någon annan utväg för
uppnående af det mål, som utskottet i likhet med motionären finner eftersträfvansvärdt,
näppeligen kan anlitas än den, som genom berörda cirkulär
redan blifvit anvisad. Deremot håller utskottet före, att åtgärder både
kunna och böra vidtagas i syfte att göra det sålunda anvisade medlet
mera verksamt, än det hittills visat sig. Enligt hvad utskottet inhemtat,
är det endast ett fåtal församlingar — till 1887 års slut åtta — som
lyckats träffa uppgörelse med vederbörande patroni om patronatsrättens
upphäfvande. I ett par fall hafva försök visserligen gjorts, men strandat
på svårigheten att enas om vilkoren för öfverenskonnnelsen. Äfven om
det icke kan antagas, att 1855 års cirkulär råkat i glömska och en erinran
om dess tillvaro således redan ur denna synpunkt kunde vara önsklig,
antager utskottet, såsom nyss antyddes, möjligheten af åtgärder, hvarigenom
tillkomsten af eu giltig öfverenskommelse skulle kunna underlättas
och syftemålet med förevarande framställning sålunda i väsentlig mån
främjas. Utskottet föreställer sig t. ex. att domkapitlen lämpligen skulle
kunna förständigas att vid inträffande ledighet i patronella pastorat städse
infordra församlingens utlåtande huruvida densamma icke ville begagna
sig af den utväg ofta nämnda cirkulär anvisar för patronatsrättens afskaffande,
äfvensom att, der svårighet yppats att träffa godvillig öfverenskommelse
om vilkoren för eu dylik åtgärd, staten skulle kunna träda
emellan till svårighetens afhjelpande.

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

I enlighet med hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af ifrågavarande motion,
ville i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i
öfvervägande, om och i hvad mån de i cirkuläret den
23 november 1855 meddelade bestämmelser i fråga om
sättet för patronatsrättens afskaffande kunna göras mera
verksamma för främjande af syftet med nämnda cirkulär.

Stockholm den 15 mars 1892.

På lagutskottets vägvar:

AXEL BERGSTRÖM.

N:o 25.

Ank. till Riksd. kansli den 15 mars 1892, kl. 2 e. in.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrade
bestämmelser i fråga om den kommunala rösträtten på
landet.

Den ofta behandlade frågan om ändrade bestämmelser rörande den
kommunala rösträtten på landet har vid innevarande riksdag upptagits i
fyra särskilda motioner, hvilka af vederbörande kammare hänvisats till
lagutskottets handläggning. Dessa motioner hafva afgifvits, inom Första
Kammaren af herr Sjöar otia, n:o 12, samt inom Andra Kammaren af herrar
A. Göransson, n:o 38, Gunnar Eriksson, n:o 44, och Halvar Eriksson, n:o