Lagutskottets Utlåtande N:o 23 (Utlåtande 1892:LU23 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

N:o 23.

Ank. till Riksd. kansli den 15 mars 1892, kl. 2 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad
lydelse af § 5 mom. 1 i förordningen om kyrkostämma
m. in. i Stockholm den 20 november 1863.

Enligt § 5 af förordningen om kyrkostämma, kyrkoråd och skolråd
i Stockholm den 20 november 1863, beräknas rösträtt å kyrkostämma
i hufvudstaden sålunda, att en röst svarar mot hvarje fullt eller
börjadt åttatal af den röstande påförda bevillningskronor (riksdaler riksmynt),
dock så att ingen eget’ högre röstetal än 20. Mot bevillning till
och med 8 kronor (riksdaler) svarar alltså en röst, deröfver till och med
16 kronor två röster, deröfver till och med 24 kronor tre röster, o. s. v.
efter samma grund, dock att för bevillning utöfver 152 kronor beräknas
i intet fall mer än tjugu röster.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 155, hvilken blifvit
till lagutskottets behandling hänvisad, anmärker nu herr J. A. Fjällbäck,
huru som ofvan berörda röstgrund visserligen vore något bättre än den
vid de kommunala valen gällande samt i någon mån bättre tillgodosåge
de små rösternas rätt och intressen. Men den vore likväl i det afseendet

Lagutskottets Utlåtande N:o 23. 5

långt ifrån tillfredsställande, och dess största fel vore den fullständiga godtycklighet,
hvarmed gränsen blifvit bestämd så väl för det högsta röstetalet
som ock mellan de tjugu röstklasserna. Dervid fäste sig motionären
icke vid principfrågan, om någon rimlig grund funnits i våra ekonomiska
förhållanden att tillmäta åttatalet så stor betydelse eller att sätta
röstmaximum just vid tjugu röster. Afgörande vore här allenast den
praktiska synpunkten, huru denna röstskala verkade.

Dervid trädde det genast i dagen, att den delaktighet i vården af de
kyrkliga angelägenheterna, som förordningen otvifvelaktigt velat tillförsäkra
hvarje röstberättigad, vore i högsta grad ojemnt och godtyckligt
fördelad. Full likställighet rådde allenast mellan dem, som hade 20 röster
eller utgjorde bevillning med mer än 152 kronor, alltså för en fastighet
af minst 304,000 kronors värde eller inkomst till minst 15,200 kronors
belopp. För alla innehafvare af lägre röstetal gälde deremot förordningens
hufvudgrundsats, att rösträtten lämpas efter förmögenheten, utan annan
inskränkning, än att antalet röstklasser vore begränsadt till tjugu, mot ett
hundra på den kommunala röstskalan. Att denna inskränkning föga
gagnade de mindre bemedlade röstegande, till skydd för hvilkas rätt den
kommit till, vore emellertid icke svårt att inse. De små röstetalen dränktes
mellan de stora, alldeles som vid de kommunala valen, och deras innehafvare
aktade ej ens nödigt att deltaga i kyrkostämmor, på hvilkas resultat
de faktiskt ej kunde inverka det allra minsta, då tusentals små
röster kunde kullslås af ett hundratal stora. Detta hade ledt till, att medeltalet
röster på hvarje faktiskt röstande vid kyrkostämmor i hufvudstaden
vore minst tre eller fyra gånger högre än medeltalet röster på en
hvar af de på papperet röstberättigade. Särdeles betecknande vore förhållandet
i Stockholms nionde rote eller vestra delen af Hedvig Eleonora
(Östermalms) församling, som med sin stora mängd af både rike och fattige
röstegande erbjöde ett godt tillfälle att bedöma ställningen i allmänhet.
Antoge man, för att erhålla en öfverblick af det hela, att alla utöfvade
sin rösträtt, och att de lägre röstklasserna som en man förenade sig
mot de högre, så skulle i denna rote de sju lägsta röstklasserna eller innehafvarne
af 1 till 7 röster, tillsammans ega ett antal af 6,254 röster, medan
de tretton högsta röstklasserna, med 8 till 20 röster på hvar man,
skulle förfogat öfver ett röstetal af 6,041. -Jemvigtspunkten skulle alltså
här ligga vid sjelfva öfvergången från 7 till 8 röster, eller vid 56 kronors
bevillning, alltså hos dem, som egde fastighet till ] 12,000 kronors värde eller
inkomst till 5,600 kronors belopp, eller, med andra ord, de, som erlade
mer än 56 kronors bevillning, kunde, i fall de förenade sig, uppväga samtliga
dem, som erlade mindre belopp.

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

En röstskala, som på det sättet undertryckte de små rösterna, kunde
ej gerna sägas motsvara ens de mest blygsamma anspråk på rättvisa eller
billighet. Då man icke kunde hoppas att ännu få personlighetsprincipen
erkänd på detta område, borde åtminstone en röst-skala införas, som vore
så fri för godtycke som möjligt och så troget som möjligt, ej blott till
namnet utan i verkligheten, hölle medelvägen mellan personlighetens och
förmögenhetens olika röstgrunder.

Den röstskala, som närmast uppfylde dessa anspråk, vore en sådan,
som åt hvarje röstberättigad gåfve rösträtt, icke i direkt förhållande till
beloppet af hans bevillning, utan efter qvadratroten af bevillningen. Denna
utgjorde nemligen medeltalet emellan det röstetal, som svarade mot antalet
bevillningskronor, och talet 1, som betecknade röstetalet efter hufvudtalsgrund.
Den, som t. ex. erlade 16 kronor i bevillning, skulle på detta
sätt erhålla 4 röster (för närvarande inom kommunen 16, vid kyrkostämma
2); emot 64 kronors bevillning svarade 8 röster (nu inom kommunen 64,
vid kyrkostämma 8); mot 144 kronors bevillning svarade 12 röster (nu i
kommunen 100, vid kyrkostämma 18). Bråktalet af röster, beräknade på detta
sätt, skulle förhöjas till närmaste hela tal, liksom nu vid den kommunala
röstberäkningen vore fallet. Den nuvarande röstskalan vid kyrkostämma
stannade vid ett maximum af 20 röster; men då detta röstetal enligt den
föreslagna skalan endast skulle öfverskridas af på sin höjd ett hälft dussin
röstegande i hvarje församling, saknades anledning att på denna skala bestämma
ett dylikt maximum, utan kunde samma beräkningsgrund alltigenom
följdriktigt och utan begränsning tillämpas. Fördelarne häraf vore
uppenbara. Den stigande skala, hvarefter rösträtten beräknades, vore så
jemnt afvägd, som gerna vore tänkbart-. Den större förmögenhetens inflytande
ökades visserligen alltjemt, men icke i så orimlig proportion som
nu, då nästan all magten vore lagd i händerna på de store fastighetsegarne
och kapitalisterna. Ännu en gång torde påminnas, att för närvarande
svarade vid kyrkostämma 16 kronors bevillning mot två röster,
men 144 kronors bevillning mot aderton röster, medan röstetalet enligt
motionärens förslag i förra fallet blefve fyra och i det senare tolf.
Ett antal af tjugu röster uppnåddes för närvarande, då bevillningen
öfverskrede 152 kronor, men enligt förslaget först då den öfverskrede 361
kronor.

I Östermalms nionde rote skulle, såsom nyss nämndes, om alla röstande
ur de lägre röstklasserna förenade sig mot de högre, jemvigtspunkten falla
ungefär vid 56 kronors bevillning. Enligt förslaget skulle den sänkas till
36 kronor (eller något lägre), svarande mot 72,000 kronors fastighetsvärde
eller 3,600 kronors inkomst. De sex första röstklasserna enligt förslaget

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

förfogade nemligen der öfver 7,558 röster, medan röstetalet för samtliga
högre klasser endast uppginge till 7,327.

Motionären har låtit såsom bilagor till motionen aftrycka tvenne tabeller,
de der utvisa, den ena förhållandet mellan röstetal och bevillning
så väl enligt den nu gällande som den af motionären föreslagna röstskalan
samt den andra det antal personer, som eldigt hvardera röstskalan innehade
ett visst röstetal och det sammanlagda antal röster, som tillkomme
dem, allt inom förenämnda rote, och till hvilka tabeller utskottet härmed
tillåter sig hänvisa.

Motionären föreslår nu:

»att Riksdagen ville för sin del besluta följande ändrade lydelse af
§ 5 mom. 1 i kong! förordningen den 20 november 1863 om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm:

Rösträttigheten å kyrkostämma beräknas efter den bevillning, som
den röstberättigade för fastighet, arbete eller kapital, enligt bevillningsförordningens
II artikel, till staten erlägger, sålunda, att bevillningsbelopp,
icke öfverstigande en riksdaler riksmynt, gifver åt röstberättigad person
en röst, bevillning öfver en riksdaler till och med fyra riksdaler två röster,
deröfver till och med nio riksdaler tre röster, deröfver till och med sexton
riksdaler fyra röster, deröfver till och med tjugufem riksdaler fem röster
och på lika sätt vidare, så att den höjning af bevillningen, som berättigar
till ny röst, för hvarje gång ökas med två riksdaler.»

Utskottet — som tillåter sig den anmärkning, att med den förordade
röstskalans antagande syftemålet med motionen icke synes komma att i
någon mera afsevärd mån befordras — vill i hufvudsak erinra derom, att
de säregna förhållanden, som i förevarande hänseende påkallat en undantagslagstiftning
för hufvudstadens kyrkoförsamlingar, torde i samma lagstiftning
blifvit till fullo beaktade och att det vid sådant förhållande
ingalunda vore följdrigtigt eller med full rättvisa förenligt att med bibehållande
af de för rikets öfriga kyrkokommuner gällande rösträttsbestämmelser
oförändrade ytterligare skärpa den väsentliga olikhet, som
i förevarande afseende förefinnes mellan dessa och hufvudstadens församlingar.
Utskottet kan icke heller medgifva, att den föreslagna förändringen
skulle vara af något verkligt behof påkallad, helst bland hufvudstadens
befolkning icke, så vidt utskottet har sig bekant, försports någon allmännare

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

önskan om införandet af den röstskala, som motionären med hänsyn allenast
till förhållandena inom en viss församling konstruerat.

Utskottet hemställer följaktligen,

att herr Fjällbäcks ifrågavarande motion icke må
af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 15 mars 1892.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Herrar O. Erickson och J. Anderson hafva begärt få här antecknadt,
att de icke deltagit i utskottets behandling af ifrågavarande motion.

N:o 24.

Ånk. till Eiksd. kansli den 15 mars 1892, kl. 2 e. in.,

Lagutskottets utlåtande, i ättledning af väckt motion om afskaffande
af jus patronatus.

Rörande patronatsrätten innehålla §§ 12, 13, 14, 15 och 16 af 19
kapitlet kyrkolagen följande bestämmelser:

§ 12: »Jus patronatus, som består uti den rättighet att utse, välja och
kalla en prestman till någon församling, liörer dem egentligen till, som det
förvärfvat hafva, l:o i ty, att antingen deras förfäder, eller de sjelfve, af
sin fasta egendom hafva gifvit jord och grund till, då kyrkan uppbyggdes.
2:o. Hörer det dem till, hvilkas föräldrar och förfäder, af egen bekostnad,
henne helt och hållet uppbygga, eller ock till en god del utvidga, såväl