Lagutskottets Utlåtande N:o 23 (Utlåtande 1890:LU23 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

Ank. till Riksd. kansli den 3 Mars 1890, kl. 1 e. in

tf:o 23.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om utarbetande
af förslag till lag om samegandeskap i fast egendom.

Från Andra Kammaren har lagutskottet fått emottaga en inom
nämnda kammare af herr G. Nyström afgifven motion, n:o 198, så
lydande:

»Då genom arf eller gåfva eller på annat dylikt sätt flera personer
blifva gemensamma egare till en fastighet, inträda dessa delegare
till hvarandra i ett förhållande, hvilket, såsom erfarenheten visat, lätt alstrar
tvister och svårigheter af mångahanda art. Det är ej härvid som vid
bolag eller föreningar, att för den gemensamma förvaltningen och eventuelt
försäljningen af den gemensamma egendomen gälla stadgar eller
aftal, som gifva utslag i möjligen förekommande tvistefrågor. Icke heller
har man efter eget val ingått i först nämnda affärsförhållande; tvärt om
kanske mot sin vilja blifvit satt i denna ömtåliga beröring med personer,
som man annars skulle hafva undvikit. Bristande rättskänsla eller bristande
förstånd eller båda dessa brister i förening hos en eller flere af
meddelegarne kunna försätta de öfriga i ett läge, som ej är afundsvärd!.
De slitningar och tvister, som i sådant fall ej lära uteblifva, hafva till
en början den påföljden, att den gemensamma egendomens förvaltning
blir i mycket lidande, då hvar och en pockar på sin rätt, hvars gränser
gent emot de andra delegarnes icke på något sätt äro bestämda. I de
flesta fall inträder väl ett slags modus vivendi, nemligen derigenom, att
de undfallande, dock ej utan knot och missnöje, draga sig tillbaka, men
Bill. till Biksd. Prof. 1890. 7 Sami. 12 Höft. 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

exempel saknas ej, der regellösheten medfört snart sagdt upplösning af
hela förvaltningen. Går det nu illa med förvaltningen, är förhållandet
än sämre vid i fråga kommande försäljning. Det har inträffat, att, oaktadt
ett bevisligt öfverpris erbjudits, försäljningen icke kommit till stånd,
emedan egaren till en ringa bråkdel af ohållbara skäl eller af stridighet
motsatt sig uppgörelsen. De andra få nöja sig med eu sådan förlust. I
sin värsta form framträder missförhållandet, när en sådan orostiftare till
sist bjuder de öfriga sin andel till inlösen och dervid begär — och får
— ett särskildt tilläggspris just på grund af denna sin egenskap och
såsom följd af de öfrigas ifriga lust att blifva honom qvitt.

Jemföres en dylik art af samegandeskap med ett aktiebolag, befinnes
den märkliga motsatsen ega rum, att om i aktiebolaget minoriteten
är nästan rättslös, så är vid det först nämnda rättsförhållandet majoriteten
den part, som får finna sig i att se sin rätt och sitt bästa åsidosatta.

På landet finnes, som hvar man vet, ett hjelpmedel, nemligen laga
skifte, men detta är en både långsam och dyr och äfven i öfrigt stundom
otillfredsställande hjelp. I stad finnes ingen utväg att äfven i detta fall
få tillämpad regeln, att den skall hafva vitsord, som skifta vill. Stockholms
fastighetsegareförening har också å sammanträde sistlidet år uttalat
sin mening om behofvet af åtgärder till undanrödjande af ofvan beskrifna
missförhållande.

Att uttala mig om den lagstiftning, som kunde leda till det
åsyftade målet, ligger icke inom min befogenhet. Eu utredning i detta
afseende torde bäst erhållas genom Kongl. Maj:ts försorg.

Jag tillåter mig alltså vördsamt hemställa, att Riksdagen behagade
hos Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande af eu lag om sådant samegandeskap
i fastighet, som ej är ordnadt genom bolagsreglor, föreningsstadgar
eller på annat dylikt sätt.»

Såsom motionären påvisat, förekomma ej sällan fall, då lagbestämmelser
i sådant syfte, som i motionen afses, visat sig vara af ett
verkligt behof påkallade. Detta förhållande har ock, hvad stadsfastighet
angår, redan blifvit af Riksdagen uppmärksammadt. Riksdagen aflat
nemligen den 26 april 1882 till Konungen en skrifvelse, n:o 31, deruti
Riksdagen anhöll, att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida, på de i
utlåtandet angifna eller andra grunder, särskilda lagbestämmelser kunde
meddelas angående de rättsförhållanden, som uppstå genom samegendom

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

i stadsfastighet, samt beträffande delning af sådan fastighet, och derefter
till Riksdagen öfverlemna det lagförslag i ämnet, hvartill omständigheterna
kunde föranleda. Yisserligen var denna skrifvelse närmast föranledd af
en motion, som hufvudsakligen afsåg de genom bildandet af s. k. bostadsföreningar
och dermed likartade förbindelser uppkommande rättsförhållanden;
men med den formulering, som Riksdagens framställning i enlighet
med lagutskottets förslag erhöll, synes man icke kunna hysa någon tvekan
derom, att densamma afser äfven de förhållanden, som i förevarande
motion beröras.

Riksdagens omförmälda skrifvelse öfverlemnades enligt Kongl. Maj:ts
beslut den 23 januari 1885 till komitén för lagstiftning angående stadsplaners
genomförande med uppdrag åt komitén att i anledning af skrifvelsen
afgifva utlåtande äfvensom utarbeta de lagförslag i ämnet, hvilka
kunde anses af behofvet påkallade. Enligt hvad justitieombudsmannens
embetsberättelse till innevarande Riksdag utvisar, har komitén ännu icke
i anledning af skrifvelsen afgifvit utlåtande. Emellertid hafva, på sätt
utskottet sålunda visat, i fråga om samegendom i stadsfastighet sådana
åtgärder blifvit vidtagna, att motionens syfte i detta afseende vunnits,
hvadan Riksdagen för närvarande synes sakna anledning att göra någon
förnyad framställning i ämnet.

Beträffande fastigheter å landet synes man kunna göra en skilnad
mellan sådana, å hvilka skiftesstadgans bestämmelser äro tillämpliga, och
sådana, med hvilka detta icke kan anses vara förhållandet. Om af någon
anledning samäganderätt uppstår i eu jordbruksfastighet, hvilken lämpligen
kan i enlighet med skiftesstadgans föreskrifter delas, förefinnes icke någon
svårighet att få egendomsgemenskapen upplöst, så snart någon af delegarne
påkallar sådan åtgärd. Vidare finnes i 12 kap. 7 § ärfdabalken anvisad
en utväg till upplösande af en genom arf uppkommen sameganderätt i
sätesgård eller annan jord, som ej kan väl delas eller klyfvas, i det att
detta lagrum tillerkänner den, som större delen eger, rätt att efter laga
värdering lösa de andra ut.

Om deremot fastigheten är sådan, att skiftesstadgans bestämmelser
ej äro väl tillämpliga på densamma, och ej heller stadgandet i 12 kap.
7 § ärfdabalken kan komma till användning, finnes ingen utväg att annorlunda
än genom frivillig öfverenskommelse ordna den gemensamma
förvaltningen eller få sameganderätten upplöst. Såsom exempel på sådana
fastigheter må anföras bruksanläggningar, qvarnar och industriella inrättningar
af flere slag samt fastigheter, som hafva en väsentlig del af sitt

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

värde i byggnadstomten eller åbyggnaden, såsom fallet är med lägenheter
inom tätare bebyggda samhällen på landet. Det sista slaget af fastigheter
är i förevarande afseende närmast att jemföra med fastigheter i stad. I
fråga om alla de nyss uppräknade arterna af landsfastigheter torde bestämmelser
i nu ifrågavarande syfte vara lika väl behöfliga som beträffande
stadsfastigheter.

På dessa och i öfrigt af motionären anförda skäl får utskottet
hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes låta i sammanhang med utarbetandet af
lagbestämmelser angående de rättsförhållanden, som
uppstå genom samegendom i stadsfastighet, utreda,
huruvida icke samma eller andra lagbestämmelser jemväl
må anses erforderliga rörande sameganderätt i sådan
fastighet på landet, derå skiftesstadgans föreskrifter
om delning icke äro väl tillämpliga, samt för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill omförmälda utredning
kan föranleda.

Stockholm den 3 mars 1890.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservation

af herr Bergström, med hvilken grefve Klingspor instämt:

»Utan att vilja med bestämdhet förneka, att en utförligare lagstiftning
än den befintliga angående samegendom och de deraf uppkommande
rättsförhållanden må vara behöflig eller åtminstone önsklig, tvekar jag icke
att påstå, att mångfaldiga rättsinstitut framför det ifrågavarande ega en
afgjord företrädesrätt att komma under legislativ behandling. Det egna
intresset lärer i allmänhet göra till fyllest för att förmå samegare till endrägt^
och kloka beslut både hvad angår förvaltning och afyttring af

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

föremålet för sameganderätten. I sådana undantagsfall, som motionären
omförmält, torde, om uppkommande tvistigheter mellan samegarne dragas
under domstols pröfning, den gällande lagstiftningen ock de till grund
för densamma liggande principer i förening med rättsanalogier ock allmänna
rättsgrundsatser icke lemna domaren rådvill, kuru kan kör rättvisligen
skilja mellan de tvistande. För min del känner jag icke till, att dylik
tvist vid domstol förekommit.

Den af motionären föreslagna ock af lagutskottet tillstyrkta lagstiftning
kar stor innekörd ock skulle kräfva lång tid ock mycket arkete.
Om, emot kvad jag anser tillrådligt, Riksdagen kifölle utskottets kemställan
ock Kongl. Maj:t med anledning deraf funne lämpligt att något i detta
ärende vidgöra, så torde det dock icke komma i fråga att åt nya lagberedningen
uppdraga utarbetande af det begärda lagförslaget. Beredningen
är nemligen för närvarande ock kommer antagligen under de nästinstundande
åren att vara sysselsatt med att utarbeta förslag till ombildning
af vår rättegångsordning, enligt min åsigt den vigtigaste ock nödvändigaste
af alla lagreformer, ock kar nyligen afslutat ock låtit till trycket
befordra förslag till lag angående bevisning inför rätta. Yid sådant förhållande
ock till följd af otillräckligheten af arbetskrafterna inom justitiedepartementet
komme säkerligen utarbetandet af ifrågasatta lagförslag att
uppdragas åt en särskild komité. Denna blefve kostsam ock hunne antagligen
icke att förr än efter förloppet af ett ock annat år af sluta
sitt arbete. Derefter skulle högsta domstolens granskning af komiténs
lagförslag vidtaga. Redan nu är denna domstols dyrbara tid i betänklig
utsträckning tagen i anspråk för granskning af lagförslag, till stort förfång
för den löpande lagskipningen. Möjligen blefve resultatet af så mycket
arbete intet. Jag erinrar mig nemligen, hurusom mycken tid ock mycket
arbete användts å förslaget till lag angående stadsplaner, men sådant
oaktadt hittills icke burit någon frukt. Icke blott grannlagenhet mot
regeringen utan ock klokheten bjuda att icke samtidigt påkalla lösningen
af allt för många ock allt för stora lagstiftningsuppgifter.

På dessa i korthet anförda skäl anser jag, att utskottet bort i
allo afstyrka bifall till motionen.»

Herrar von Baumgarten och Fröberg kafva begärt få kär antecknadt,
att de icke deltagit, herr von Baumgarten i detta ärendes behandling
ock herr Fröberg i dess slutliga handläggning inom utskottet.

Bill. till Biksd. Prot. 1890. 7 Samt. 12 Raft.