Lagutskottets utlåtande N:o 23 (Utlåtande 1889:LU23 Lagutskottet)

Lagutskottets utlåtande N:o 23.

N:o 23.

Ant till Riksdagens kansli den 4 mars 1889, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring
i § 8 af afvittring sstadgan för Vesterbottens och Norrbottens
läns lappmarker den 30 maj 1873.

Från Andra Kammaren har lagutskottet fått emottaga en inom
nämnde kammare af herr A. Hygrell afgifven motion, n:o 162, så lydande: »I

§ 8 af afvittringsstadgan för Vesterbottens och Norrbottens
läns lappmarker den 30 maj 1873 stadgas, att egare af frälse- och
skattehemman och lägenheter ej må öfver den vid afvittring tilldelade
skogen ega vidsträcktare dispositionsrätt, än enligt § 1 af nådiga förordningen
den 29 juni 1866, angående dispositionsrätten öfver skogen
på vissa skattehemman, är egare af deri omförmälda hemman förunnad.
På grund af detta stadgande tillkommer hemmanets eller lägenhetens
innehafvare ej annan rätt öfver hemmanets skog, än att han derifrån
må dels, utan utsyning, till husbehof hemta nödigt virke och bränsle
och dels, efter utsyning och stämpling af vederbörande skogstjenstemän,
fritt taga eller försälja hvad derutöfver kan, med bevarande för framtiden
af skogens bestånd, årligen afverkas.

Man skulle häraf kunna tro, att med de enskilda skogarnes inom
lappmarken vård och skötsel vore väl bestäldt, men så är ingalunda
förhållande^ Skogsmarkens ofantliga areal gör det omöjligt för den

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

fåtaliga jägeribetjeningen att skaffa sig noggrann kännedom om den
till hvart hemman hörande skog, helst som den i främsta rummet måste
egna sin uppmärksamhet åt de vidsträckta kronoparkernas vård och
skötsel. Utstämplingarna verkställas derför ofta så att säga på måfå å
de skogar, hvilka icke egarne låtit vederbörande revirförvaltare mot
särskild, ofta dryg ersättning uppskatta. Följden häraf blifver åter den,
att ung, i full växtkraft varande skog utstämplas, under det mogen och
öfvermogen lemnas qvar att bortruttna och förhindra återväxten. Att
stor förlust för skogsegarne härigenom uppkommer torde vara uppenbart.

På grund häraf och med anledning af framställningar, som i
dessa dagar blifvit till mig gjorda så väl från hela kommuner som från
ett stort antal hemmansegare inom lappmarken, får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för nästkommande Riksdag framlägga
förslag till ändring i ofvannämnda afvittringsstadgas 8 § i .syfte, att
den enskilde skogsegaren inom lappmarken må ega rätt att så väl till
husbehof som till afsalu fritt afverka af sin skog intill en viss minimidimension,
lika med eller, om så anses nödigt, något högre än den så
kallade Norrbottenslagens.»

Det förslag, som i motionen framställes, har, på sätt inhemtas af
bilagorna till Kongl. Maj:ts proposition till innevarande Riksdag angående
statsverkets tillstånd och behof, helt nyligen varit föremål för
Kongl. Maj:ts pröfning. Lagutskottet tillåter sig att ur statsrådsprotokollet
för den 12 sistlidne januari angående regleringen af sjunde kufvudtiteln
återgifva följande:

»Departementschefen föredrog härefter dels särskilda af ledamoten
af Riksdagens Andra Kammare, häradshöfdingen A. Hygrell med underdånig
skrift af den 24 maj nästlidet år till nådig pröfning öfverlemnade
petitioner från hemmansegare i Åsele, Fredrika, Lycksele, Örträsks,
Stensele och Sorsele socknar i Vesterbottens län, deruti anhållits, att
bestämmelserna i § 8 af gällande afvittringsstadga för lappmarkerna
den 30 maj 1873 om inskränkning i dispositionsrätten öfver hemmanen
vid afvittring tilldelad skog måtte upphäfvas och den för länets kustland
gällande förordningen angående åtgärder till förekommande af
öfverdrifven afverkning af ungskog i stället tillämpas för lappmarken,
men att, derest detta yrkande icke kunde bifallas, nu utgående utsyningsBih.
till Riksd. Prot. 1889. 7 Sami. 13 Haft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

afgifter måtte upphöra eller åtminstone nedsättas, dels ock en af Vesterbottens
läns landsting i underdånig skrifvelse den 1 sistlidne oktober
gjord framställning, att till nästkommande Riksdag måtte aflåtas nådig
proposition derom, att den s. k. Norrbottenslagen skulle tillämpas
jemväl i de delar af länets lappmarker, der afvittring försiggått och
vunnit fastställelse, med utstämplingstvångets upphäfvande för nämnda
delar af lappmarken;

öfver hvilka framställningar domänstyrelsen på grund af särskilda
nådiga remisser sig yttrat.

Departementschefen anförde vidare:

»I § 8 af afvittringsstadgan för Vesterbottens och Norrbottens
läns lappmarker den 30 maj 1873 stadgas, att egare af frälse- och
skattehemman och lägenheter ej må öfver den vid afvittring tilldelade
skogen eg a vidsträcktare dispositionsrätt, än eldigt § 1 af nådiga förordningen
den 29 juni 1866, angående dispositionsrätten öfver skogen
å vissa skattehemman, är egare af deri omförmälda hemman förunnad.
På grund af detta stadgande tillkommer hemmanets eller lägenhetens
egare ej annan rätt öfver hemmanets skog, än att han derifrån må
dels, utan utsyning, till husbehof hemta nödigt virke och bränsle och
dels, efter utsyning och stämpling af vederbörande skogstjenstemän,
fritt taga eller försälja hvad derutöfver kan, med bevarande för framtiden
af skogens bestånd, årligen afverkas.

Genom nådigt bref den 18 september 1874 stadgades, att godtgörelse
för sådan utsyning, hvarom nyss blifvit nämndt, skulle till förrättningsmannen
tills vidare utgå med 10 öre för hvarje vid förrättningen
utsynadt bjelk- och sågtimmerträd och med enahanda belopp för
hvart fjerde lass af annat utsynadt virke, hvilket stadgande förmedelst
nådiga brefvet den 26 maj 1882 på det sätt ändrades, att synekostnaden
för träd om SO centimeter och derutöfver i genomskärning vid
brösthöjd skulle beräknas till 10 öre och för träd af mindre storlek
till 5 öre. Dessa belopp skola likväl, der antalet utsynade träd vid
syneförrättningen öfverstiger 1,000 stycken, för Överskjutande antalet
utgå endast med hälften eller 5 och 2,5 öre för trädet.

Till stöd för de underdåniga framställningarne om upphäfvande
af nu lagstadgade inskränkning i dispositionsrätten öfver skogen å
hemman i lappmarken har hufvudsakligen anförts, att hemmansegarne,
stälda i beroende af skogstjenstemännen, hindrades att på ett rationelt
och för sig förmånligt sätt handhafva sin skog samt att de nu bestämda
utsyningsafgifterna vore betungande och utgjorde en orättvis
beskattning.

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

Domänstyrelsen tiar i ärendet inhemtat yttranden från vederbörande
skogstjenstemän samt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Vesterbottens län. Förstnämnde tjenstemän hafva hufvudsakligen
anfört, att nu gällande bestämmelser om dispositionsrätten öfver skogen,
såsom varande enda medlet för skogarnes bevarande, varit och
fortfarande vore af behofvet högeligen påkallade; att afverkningsrätten
till flertalet hemmansskogar i lappmarken innehades dels på grund af
eganderätt, dels på grund af afverkningskontrakt utaf sågverksbolag
och trävaruhandlare, hvilka disponerade 9121/12s mantal eller nära tre
fjerdedelar utaf i Lycksele, Örträsks, Stensele och Sorsele socknar befintliga
131 61/64 mantal med afverkningsbar skog försedda hemman
äfvensom hälften af befintliga hemman i Dorotea och Fredrika socknar,
tredjedelen af hemmanen i Asele socken samt ej obetydlig del af hemmanen
i Vilhelmina socken, oberäknad! i sist nämnda fyra socknar träffade
aftal om afverkningsrätt å viss tid; att då det i anseende till
dryga forslings- och flottningskostnader icke lönade sig att från lappmarkerna
utföra skogseffekter af mindre dimensioner än de i den s. k.
Norrbottenslagen till skeppning eller sågning medgifna och all afsättlig
skog utan hinder af denna lag alltså skulle kunna afverkas och
utdrifvas, det vore uppenbart, att nämnda lag saknade betydelse för
skyddande af lappmarkens skogar; samt att den åsyftade förändringen
i lagstiftningen skulle medföra orättvisa och förlust för alla dem, som
under förutsättning af i lag begränsad afverkningsrätt på viss tid sålt
sina skogar, hvilkas värde vid aftalets slut måste blifva betydligt mindre,
om de under afverkningstiden innehafts med fri dispositionsrätt,
än om de endast efter utsyning fått anlitas, hvaremot afverkningsrättsinnehafvarne
eller sågverksbolagen skulle tillskyndas en helt säkert till
millioner uppgående vinst.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterbottens län har
ansett det med skäl kunna ifrågasättas, huruvida hemmansegarne, hvilka
petitionerat i en sak, hvaraf andra skulle draga egentliga fördelen,
kunde anses mogna för den frihet uti dispositionsrätten till skogen,
som de påyrkade, då erfarenheten hittills visat, att en stor del af dem,
utan att skaffa sig kännedom om skogens värde, snart sagdt besinningslös!
och för en hel mansålder afyttra! sina först nyligen vid afvittringen
erhållna skogstillgångar. Vid första påseendet förefölle det visserligen
tilltalande, att hela länet finge lika skogslagstiftning, men denna
likformighet hade en mycket olika verkan, i det att i kustlandet, der
tillgången å gröfre skog vore obetydlig, skogsafverkningen i allmänhet
minskats, hvaremot inom lappmarken, som egde sparad timmerskog,

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

hvilken genom denna lag ej kunde skyddas, fritt spelrum skulle lemnas
åt en snabbt tilltagande afverkning, i synnerhet å skogar, som
försålts på viss tid. Då det framstälda förslaget skulle leda till den
långsamt växande skogens förstörande och dermed till lappmarkens
undergång, har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande hemstält, att
detsamma måtte lemnas helt och hållet utan afseende.

För egen del har domänstyrelsen erinrat derom, att, innan gällande
afvittringsstadga för lappmarkerna i Norrbottens och Vesterbottens
län af den 30 Maj 1873 utfärdades, Eders Kongl. Maj:t fann
godt höra Riksdagen med afseende å de bestämmelser i stadgans § 8,
som innefattade förut omförmälda inskränkningar i jordegarnes dispositionsrätt
öfver skogen å deras hemman och lägenheter, samt att i den
nådiga propositionen till Riksdagen såsom skäl för ifrågavarande bestämmelsers
införande i stadgan anfördes, att, af omsorgen för allmänt
och enskildt väl i sammanhang med afvittringen i lappmarkerna med
nödvändighet påkallades åtgärder för betryggande af skogens bestånd,
äfvensom att genom dylik åtgärds vidtagande ingens rätt förnärmades.
Myndigheterna och den norrländska skogskomitén hade upplyst, att
allmogen i de två nordligaste länen i allmänhet besinningslöst förfogade
med sin skog, öfverdrefve afverkningen eller uppläte den genom
skogsköp på andra, samt att i lappmarken mer än annorstädes vore
nödigt sätta en gräns för missbruket af enskildes skogsafverkningsrätt,
enär jordbrukets bestånd och landets utveckling eljest skulle äfventyras.
Vid utredning af lappmarksinnebyggarnes på äldre författningar grundade
rättigheter både derjemte framgått, att åboerna icke fått sig tillförsäkrad
någon rätt till erhållande af bestämda skogsområden eller
nyttjanderätt till skog utöfver husbehofvet. Enligt vid skattläggning
i lappmarkerna på grund af gammal häfd följd metod hade mantal och
ränta beräknats i förhållande endast till antalet kreatur, som vid lägenheten
utfodrades, utan afseende å något skogsområde vid lägenheten,
hvithet senare deremot enligt 1773 års metod tagits i beräkning vid
skattläggning i nedre landet. Ehuru på grund häraf afvittringen skulle
kunnat inskränkas till hemmanens inegor, såsom det säkraste och
enklaste sättet att undan förstörelse rädda lappmarkens skogar, ansågs
denna utväg icke lämplig, enär jordbruket i dessa trakter icke kunde
bestå utan understöd från skogen. Hufvudsakligen af detta skäl befans
skogsanslag derföre böra medgifvas hemmanen i lappmarkerna,
dervid dock särskild! betonades, att det vore på Eders Kongl. Maj:ts
godtfinnande beroende, att, derest de enskilde skulle erhålla oinskränkt
dispositionsrätt öfver skogen, skogsområdenas storlek borde bestämmas

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

så, att skadan af denna rätts befarade missbruk måtte inskränkas till
minsta möjliga omfång — en utväg, som påtagligen skulle vara för
de enskilde mindre fördelaktig, än om större områden dem tilldelades
med förbehåll, som ledde derhän, att af skogen väl finge tagas så
mycket, som utgjorde dess naturliga afkastning, men icke något derutöfver.

Dessa skäl, som Riksdagen år 1873 godkände och äfven senare,
nemligen åren 1878, 1880 och 1881, då motioner i enahanda syfte
som nu i fråga varande framställning väckts men afslagits, funnit ega
fortfarande giltighet, hade ej heller enligt domänstyrelsens åsigt genom
senare inträffade förhållanden rubbats eller förlorat sin kraft. Tvärtom
hade de upplysningar, skogstjenstemännen och Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande meddelat om de i lappmarkerna på senare tider
skedda skogsköp, hvilka numera erhållit den omfattning, att flertalet
af hemmansskogarne vore i andras händer än den jordbrukande allmogens,
bekräftat hvad myndigheterna 1873 befarade, och sålunda
gifvit ökad vigt åt hvad som då föranledde statsmagternas beslut. Så
framt det med hemmanens skogsanslag afsedda ändamål eller jordbrukets
understödjande genom en uthållig skogsuf kastning fortfarande
fasthölles, hvilket domänstyrelsen för sin del lika med Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande ansåge vara af stor betydelse, vore för den
skull nu mer än någonsin af behofvet påkalladt, att gällande skogslagstiftning
för lappmarken bibehölles oförändrad. Skulle emellertid,
oafsedt detta hemmansskogarnes hufvudändamål, desamma, betraktade
uteslutande ur affärssynpunkt, finnas böra frigifvas för afverkning, kunde
likväl, enligt hvad domänstyrelsen förmenade, ej utan att vigtiga intressen
äfventyrades det vilkor eftergifvas, som i motiven för § 8 i
afvittringsstadgan förknippades med en oinskränkt dispositionsrätt, nemligen
att skogsområdenas storlek skulle bestämmas så, att faran för
denna rätts missbruk måtte inskränkas till minsta möjliga omfång, i
hvilket afseende områdena måste i väsentlig mån minskas, hvaraf åter
följden blefve en ny afvittringsåtgärd, som, vare sig den skedde på
statsverkets eller enskildes bekostnad, komme att medföra dryga utgifter.

Med framhållande att petitionärernas framställning om det s. k.
utsyningstvångets olägenheter, enligt hvad skogstjenstemännen och
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande visat, vore öfverdrifven och
obefogad, då i betraktande toges skogarnes ofvan nämnda ändamål,
har domänstyrelsen tillkännagifvit, att, efter det den sedan 1884 på
pröfning beroende frågan om skogsstatens reglering blifvit afgjord,
hvilken reglering äfven berörde ordnandet af i fråga varande utsyningar

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

åt enskilde, det vore domänstyrelsens afsigt att såväl i förberörda som
i andra i samband dermed stående afseenden utfärda reglementariska
föreskrifter äfvensom att bos Eders Kongl. Maj:t föreslå en del ändringar
i nuvarande bestämmelser, bland annat dels i fråga om utsyningarnes
verkställande i lappmarkerna för 2 eller 3 år i sänder,
hvarigenom för resor mellan förrättningsställena skulle tagas i anspråk
mindre del af skogstjenstemännens tid, som då kunde användas till
noggrannare undersökning å skogen å hvarje förrättningsställe, dels
angående skogsinspektörs befogenhet att på ort och ställe meddela
föreskrifter eller vidtaga åtgärder för ändring i fråga om utsyningar
åt enskilde, som öfver dylik förrättning anmält missnöje, m. m.

Beträffande • tillämpningen i lappmarkerna af den för ungskogens
skyddande i kustlandet gällande skogslag, biträder domänstyrelsen hvad
skogstjenstemännen och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande anfört.
Äfven om minimidimensionen för afverkningen bestämdes något
större, än som i nämnda lag stadgas, vore lappmarksskogarnes uppgift
af uthållig afkastning till understöd åt jordbruket derigenom icke skyddad.
Ur forstlig synpunkt syntes ock vara betänkligt, att skogarne
utan afseende å terrängförhållandena finge på sådant sätt afverkas. Vid
timmerblädning i synnerhet i lappmarkerna med deras kuperade, ofta förhärda
vindar utsatta lägen, måste, med hänsyn till såväl plantors som
redan uppväxt ungskogs trefnad och fortväxt, utgallringen rättas efter
lokala förhållanden, så att densamma blefve svagare i exponerade lägen,
starkare å skyddade lokaler med näringskraft^ jordmån. I all
''synnerhet skulle stora olägenheter af skogsafverkning utan iakttagande
häraf framträda i lappmarkens öfre trakter och tvifvelsutan föranleda
till skogsgränsens tillbakaskridande. Vid de undersökningar af skogsväxtligheten
och i samband dermed stående frågor, som under de senare
åren egt rum i de norra orterna under ledning af direktören vid
skogsinstitutet, hade bekräftats, att, förutom köldens och den korta
vegetationstidens ofördelaktiga inflytande på trädens fröproduktion och
derigenom på skogsföryngringen, i all synnerhet vindarne från fjellen
verkade menligt på skogsväxtligheten i lappmarken, samt att varsamhet
vid afverkning derför vore af nöden. Genom dessa undersökningar
vore ock konstateradt, att skogen växte mycket långsammare i de båda
nordligaste länen, isynnerhet i deras lappmarker, än i öfriga norrländska
län.

På grund af det anförda hemställer domänstyrelsen, att de underdåniga
framställningarne måtte lemnas utan afseende.

Med fästadt afseende å hvad i fråga om tillkomsten af lappmarks -

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

hemmanens skogsanslag blifvit erinradt, kan den rättsliga befogenheten
af statens åtgärd att föreskrifva vissa inskränkningar i hemmansegarnes
dispositionsrätt öfver skogen icke betviflas. Då hemmansegarne
icke egt någon på författningar eller skattläggningar grundad rätt att
komma i åtnjutande af visst skogsanslag, men sådant icke desto mindre
blifvit dem tilldeladt af det uttryckligen uttalade skäl, att jordbruket
i dessa trakter icke kunde bestå utan understöd från skogen,
har det icke allenast varit befogad t, utan jemväl af grunden för skogsanslagets
tilldelande med nödvändighet påkalladt, att föreskrifter meddelats
i syfte att förebygga, det icke genom skogens utödande ändamålet
med tilldelningen eller jordbrukets understödjande komme att för
framtiden förfelas. Men om sålunda yrkandet om det så kallade utstämplingstvångets
upphäfvande icke med fog kan grundas på den förmenta
orättvisa mot hemmansegarne i lappmarken, som skulle ligga i de lagstadgade
inskränkningarne i deras disposionsrätt öfver skogen, kan stöd
för samma yrkande ej heller hemtas från vunnen erfarenhet om inskränkningarnes
obehöflighet. Tvärtom synas mig de upplysningar, som af
vederbörande skogstjenstemän lemnats rörande det sätt, hvarpå en stor
de! af jordegarne i nu ifrågavarande socknar disponerat öfver de för
understödjande af deras jordbruk afsedda skogstillgångar, innebära
talande vittnesbörd derför, att statens kontroll öfver den enskilda
skogshushållningen i lappmarkssocknarne fortfarande är af behofvet
påkallad. Då, enligt hvad upplyst blifvit, afverkningsrätten till flertalet
hemmansskogar i lappmarken förvärfvats af sågverksbolag och trävarahandlande,
och jordbruket i dessa trakter sålunda kan sägas hafva
blifvit i motsvarande mån för en lång framtid beröfvadt det såsom
oundgängligt ansedda stödet af tillräcklig tillgång på skog, bör det
åtminstone ligga staten om hjerta! att tillse, att icke en återgång i en
framtid till bättre förhållanden i detta afseende omöjliggöras. Skulle
deremot, på sätt de enskilda petitionärerna äfvensom majoriteten inom
Vesterbottens läns landsting på}Tkat, med upphäfvande af de i § 8 af
gällande afvittringsstadga innefattade bestämmelser, afverkningsrätten
å lappmarksskogarna frigifvas — hvilket faktiskt blefve förhållandet,
äfven om, på sätt jemväl föreslagits, tillämpningen af den så kallade Norrbottenslagen
utsträcktes till lappmarken, då, enligt hvad de hörde myndigheterna
vitsordat, sistnämnde lag i dessa trakter komme att sakna
verklig betydelse — kan med eu till visshet gränsande sannolikhet
befaras, att de på afverkningsrätt upplåtna skogsområdena skola, då de
en gång till hemmanen återfalla, vara beröfvade så godt som all tillgång
på afverkningsbar skog. Mot den föreslagna lagstiftningsåtgär -

16 Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

den har ock en betydande minoritet inom landstinget inlagt en bestämd
gensaga.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, anser jag mig bäst tillgodose
lappmarkens intressen, då jag i underdånighet hemställer, att
de underdåniga framställningarne om ändring i gällande bestämmelser
angående inskränkning i dispositionsrätten öfver skogen å hemman och
lägenheter inom Vesterbottens läns lappmark icke må till någon Eders
Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda. Då, under förutsättning af bifall härtill,
statens skogstjenstemän fortfarande skulle ega skyldighet att å
enskildes skogar i lappmarken utstämpla virke till afsalu, kan det icke
annat än anses billigt, att kostnaden för detta skogstjenstemännens
besvärliga och tidsödande arbete framgent som hittills af skogsegarne
godtgöres, och jag saknar derföre anledning att förorda bifall till merbemälde
petitionärers alternativt gjorda yrkande om afskaffande af
utsyningsafgifterna. Deremot synes mig det af domänstyrelsen, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Norrbottens län, framstälda förslag om nedsättning till hälften
af utsyningsafgiften i trakter ofvanom fjellgränsen vara förtjent af all
uppmärksamhet, likasom äfven,, på sätt jemväl domänstyrelsen erinrat,
vissa ändringar i gällande bestämmelser rörande dispositionsrätten öfver
skogen torde kunna vidtagas i syfte att, utan äfventyrande af statskontrollens
verksamhet, minska de olägenheter som för jordegaren
alltid i någon mån måste vara förbundna med denna kontroll. Jag
torde framdeles, sedan frågan om lönereglering för skogsstaten hos
Riksdagen förevarit till behandling, komma i tillfälle att för de sålunda
ifrågasatta ändringarne få påkalla Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet.))

Såsom af chefens för finansdepartementet anförande i ämnet framgår,
hafva samtliga de sakkunniga myndigheter, som yttrat sig öfver
förslaget, afstyrkt bifall till detsamma. Äfven Konungens befallningshafvande
i Vesterbottens län, hvilken myndighet varit i tillfälle att
med uppmärksamhet följa ifrågavarande förhållanden, har yttrat sig i
samma rigtning. Utskottet bifogar vid detta utlåtande Konungens befallningshafvandes
omförmälda yttrande, äfvensom ett af kronofogden i
lappmarksfögderiet af Vesterbottens län afgifvet yttrande i ämnet.

Af hvad i ärendet förekommit anser sig lagutskottet kunna draga
den slutsats, att olägenheter såväl för de enskilde skogsegarne som

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

för lappmarkens ekonomiska utveckling verkligen uppkommit vid tilllämpningen
af ifrågavarande, uti § 8 afvittringsstadgan meddelade
föreskrift. Uppenbart synes vara, att antalet skogstjenstemän, hvilka
ega att verkställa utsyning och stämpling, är i förhållande till de
ofantliga sträckor af skogbevuxen mark, som tillhöra deras tjenstgöringsområden,
så ringa, att det knappt kan vara möjligt för dem att
efter rigtiga grunder fullgöra detta åliggande, åtminstone om icke behörigt
afseende fästes vid vederbörande jordegares eller innehafvares
uppgifter och anvisningar. I detta afseende må erinras, att Vesterbottens
läns lappmark är fördelad på 4 revir och Norrbottens läns
lappmark på 6 revir, förutom mindre delar af lappmarkerna, som ingå
i revir, hvilka egentligen tillhöra kustlandet. Eu följd af detta missförhållande
blir tydligen, att mogen, öfvermogen och skadad skog får
qvarstå, äfvensom vindfällen qvarligga på mera afsides belägna platser,
under det att på andra ställen träd utsynas, som kunnat och bort
ännu någon tid stå på tillväxt.

Oaktadt allt detta vågar lagutskottet dock icke tillstyrka det af
motionären framstälda förslaget. Utskottet har redan erinrat, att de
sakkunniga myndigheterna afstyrkt den hos Kongl. Maj:t gjorda framställningen;
och hvad Konungens befallningshafvande i Vesterbottens
län anfört, synes utskottet vara förtjent af den största uppmärksamhet.
Utskottet är för egen del öfvertygadt, att lappmarken för hela
sin tillvaro såsom bebyggd och delvis odlad landsdel är beroende af
skogens bestånd. En i gällande lagstiftning vidtagen ändring, hvarigenom
detta bragtes i fara, skulle följaktligen kunna blifva af den mest
ödesdigra betydelse, och detta icke blott för sjelfva lappmarken, utan
ock för angränsande områden.

Motionären har visserligen icke ifrågasatt annat, än att den s. k.
Norrbottenslagen, möjligen med något skärpta bestämmelser i fråga
om den afverkade skogens minimidimensioner, skulle blifva för lappmarkerna
gällande; men utskottet kan ej antaga, att härigenom ett för
det inre landets förhållanden tillräckligt skydd mot öfverdrifven afverkning
skulle vara gifvet. Det synes nemligen vara anledning att
befara, att de nuvarande egarne och innehafvarne af skogsmarken icke
skulle eg a nog urskilning och insigt om hvad för skogens bestånd erfordrades
för att utan skada för det allmänna begagna sig af eu sålunda
medgifven frihet, äfven om man får antaga, att god vilja i detta
afseende icke skulle saknas. För öfrigt må erinras om den svårighet,
som skulle uppstå vid öfvervakandet af lagens efterlefnad, i följd af
det förhållande, att en stor del af Vesterbottens lappmark, som moBih.
till Rihd. Prot. 1889. 1 Sami. 13 Häft. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

tionären ju närmast åsyftar, har sin flottled genom Vesternorrlands
län, der den s. k. Norrbottenslagen icke är gällande. Utskottet kan
ej heller underkänna giltigheten af den utaf vederbörande skogstjenstemän
gjorda anmärkning, att den åsyftade förändringen i lagstiftningen
skulle medföra orättvisa och förlust för alla dem, som under
förutsättning af i lag begränsad afverkningsrätt på viss tid sålt sina
skogar, hvilkas värde vid aftalets slut måste blifva betydligt mindre,
om de under afverkningstiden innehafts med fri dispositionsrätt, än om
de endast efter utsyning fått anlitas, hvaremot afverkningsrättsinnehafvarne
eller sågverksbolagen skulle tillskyndas en helt säkert till
millioner uppgående vinst.

Ehuru utskottet följaktligen icke kan godkänna den utväg till
de öfverklagade olägenheternas afhjelpande, som motionären föreslagit,
föreställer sig utskottet, att ändamålet bör kunna på annat sätt vinnas.

Sålunda har domänstyrelsen uti sitt i ämnet afgifna utlåtande tillkännagifvit
sin afsigt att, efter det frågan om skogsstatens reglering
blifvit afgjord, hos Kongl. Maj:t föreslå en del ändringar i nuvarande
bestämmelser, bland annat dels i fråga om utsyningarnes verkställande
i lappmarkerna för 2 eller 3 år i sender, hvarigenom för resor mellan
förrättningsställena skulle tagas i anspråk mindre del af skogstjenstemännens
tid, som då kunde användas till noggrannare undersökning å
skogen å hvarje förrättningsställe, dels angående skogsinspektörs befogenhet
att på ort och ställe meddela föreskrifter eller vidtaga åtgärder
för ändring i fråga om utsyningar åt enskilde, som öfver dylik förrättning
anmält missnöje, m. m. Den kostnad, som utsyningen nu medför,
skulle, enligt utskottets tanke, kunna minskas genom nedsättning af
den derför bestämda afgiften, på sätt ock blifvit föreslaget i en inom
Första Kammaren af herr Cederberg afgifven motion, n:o 35, som
blifvit till statsutskottets behandling öfverlemnad. Vidare borde åt
egare eller innehafvare af den mark, hvarå utsyning skall ske, kunna
tillerkännas större inflytande på utsyningen vid anvisande af de trakter,
der sådan borde företrädesvis verkställas. Slutligen antager
utskottet, att sjelfva utsyningsförrättningarna möjligen skulle kunna
under vissa vilkor öfverlemnas åt kronojägarne, hvarigenom den nu
öfverklagade olägenheten af förrättningsmännens fåtalighet skulle
kunna i väsentlig mån afhjelpas; och vill utskottet i sammanhang härmed
erinra, att enligt det förslag till ny stat för skogsväsendet, som
af Kongl. Maj:t framlagts för innevarande Riksdag, kronojägarnes antal
skulle icke obetydligt ökas.

Af ofvan anförda skäl får lagutskottet hemställa,

Lagutskottets Uti tande N:o 23.

att Riksdagen måtte finna den ifrågasatta lagförändringen
icke "ra vidtagas, men, med anledning
af motionen, i skri velse anhålla, det täcktes Kongl.
Maj:t taga i öfverv ''gande, huru de olägenheter, som
för närvarande vid åda tillämpningen af § 8 i afvittringsstadgan
den 0 maj 1873, må kunna undanrödjas.

Stockholm den 4 mars 1889.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

Bilaga I till lagutskottets utlåtande n:o 33.

Till Konungen.

Sedan Eders Kongl. Maj:t genom nådig remiss den 6 nästlidne
juli infordrat kongl. domänstyrelsens utlåtande rörande en af ledamoten
af Riksdagens Andra Kammare, häradshöfdingen Aug. Hygrell gjord
underdånig framställning om ändring af den för Vesterbottens läns lappmarker
gällande skogslag, har bemälda styrelse ‘infordrat Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvandes yttrande i ämnet, hvilket Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande härhos får i underdånighet afgifva.

Till en början, och innan Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
inlåter sig på frågan om förändrad lagstiftning, tillåter sig Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande att meddela några allmänna upplysningar
om lappmarken och skogsförhållandena derstädes.

Vesterbottens läns lappmarker, belägna mellan 64 och 66 breddgraden,
hafva till följd af sitt nordliga läge samt den mängd af mossar
och myrtrakter, hvaraf landet är uppfyldt, en karg natur och ett hårdt
klimat, hvilket bäst visar sig af de der ofta förekommande mindre goda
och dåliga skördarne. Ännu har ej heller sädesodlingen derstädes
gjort så stora framsteg, att den är tillräcklig att helt och hållet föda
ortens befolkning, uppgående till ett antal af omkring 25,506 personer.

Lappmarkens största värde ligger för närvarande uti dess vidsträckta
skogar, af hvilka en stor del vid den nu i det närmaste afslutade
afvittringen tilldelats de enskilda hemmansinnehafvarne. Och
den inkomst, som dessa skogar med en förståndig hushållning kan
lemna, borde vara tillräcklig för att i förening med åkerbruk och bo -

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

skapsskötsel bereda befolkningen en i ekonomiskt afseende bekymmerfri
tillvaro.

För närvarande egas de åt enskilde upplåtna skogarne till omkring
hälften af den i lappmarken bosatta befolkningen och till andra hälften
af ett jemförelsevis obetydligt antal sågverksegare och virkesspekulanter,
oftast boende på andra orter. Dessutom hafva desse senare vetat att
för i allmänhet mycket låga pris förvärfva sig afverkningsrätt till en
mängd hemmans och byars skogar, på en tid af i allmänhet 50 år från
det afvittringen slutats; och innehålla de om afverkningen upprättade
kontrakten vanligen, att skog, som ej gifver timmer af 10 verktums
toppdiameter på 20 fots längd, icke får afverkas, samt att hemmansegarne
få använda skogen till husbehof och företrädesvis skola ega
rätt till den arbetsförtjenst, som uppstår genom skogens utverkning.

Uppenbart är, att sågverksegaren och lappmarksbefolkningen skola
hafva högst olika intressen. Det är ju naturligt, att de förra fästa den
hufvudsakliga vigten vid skogen, så att de, derest de äro tillräckligt
kapitalstarka, vilja spara den skog, som de besitta med full eganderätt,
hvaremot de önska att taga så mycket timmer, som möjligen kan erhållas
ur de skogar, till hvilka de endast ega afverkningsrätt.

Åt jordbruket och landets utveckling egna de på få undantag när
ej någon tanke. Då de äro köpmän, är deras hufvudmål att bringa
skogen till att gifva så hög afkastning som möjligt, och skogshandteringen
är för dem endast en affär. Sedan skogen är slut, egna de
ej någon vidare tanke åt landet, utan draga sina färde, sökande en ny
marknad.

Helt olika är förhållandet med den i landet boende befolkningen.
För denna är eller bör landets odling och utveckling vara hufvudsak,
och den inkomst, som skogen skänker, endast en hjelp i striden emot
de svårigheter, som odlaren i dessa nordliga nejder har att öfvervinna.
För denna befolkning är det af större vigt att hafva en, om ock
mindre, likväl jemn inkomst af skogen, eller med andra ord att skogen
icke afverkas mera, än som är förenligt med dess bestånd.

Enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes åsigt böra den i
lappmarken bosatta befolkningens intressen i främsta rummet skyddas,
för så vidt lappmarken skall hafva någon framtid för sig; och detta
desto hellre, som de vidsträckta kronoskogarne ensamt för sig synas
tillräckliga för vederbörande trävaruhandlandes spekulationer.

Den nuvarande lagstiftningen söker skydda skogen derigenom att
skog, utom till husbehof, endast får afverkas efter föregående utsyning
af skogstjensteman.

Lagutskottets Utlåtande N;o 23.

Häradshöfdingen Hygrells förslag, som grundar sig på framställningar
från eu mängd hemmansegare uti lappmarken, har åter till syfte
att borttaga så väl utsyningarna genom skogstjenstemännen som de
för utsyningarna bestämda ersättningarna, men sätter i stället förbud
för afverkning af virke till mindre dimensioner än de, som finnas föreskrifna
uti den för Vesterbottens läns kustland gällande kongl. förordningen
den 23 juni 1882 angående åtgärder till förekommande af
öfverdrifven afverkning af ungskog.

De skäl, som åberopas för den sökta förändringen, äro hufvudsakligen:
att utsyningarna icke ske på ett tillfredsställande sätt, i ty att
en stor mängd öfvermogna och skadade träd icke utsynas, utan få
qvarstå till dess de blifva förstörda; att då lappmarkens inbyggare
numera äro likstälda med rikets öfriga invånare i fråga om skyldigheter,
de jemväl böra komma i åtnjutande af samma rättigheter och
således äfven fri dispositionsrätt till skogen, samt att utsyningsafgifterna
äro särdeles betungande.

Tilläggas bör att vid de sammanträden, som förlidet års sommar
höllos af länsstyrelsen inom de olika lappmarkssocknarne rörande en
del ekonomiska frågor, ungefär enahanda yrkanden framstäldes, och
samma skäl åberopades af största delen af de vid sammanträdena närvarande
hemmansinnehafvare.

Onekligen förefaller den ifrågasatta ändringen af skogslagstiftningen
vid första påseendet tilltalande genom sin enkelhet och derigenom
att för hela länet lika bestämmelser skulle blifva gällande.

Denna likformighet skulle emellertid uti verkligheten leda till
mycket olika resultat, ty då den s. k. Norrbottenslagen inom
länets kustland, åtminstone beträffande de flesta af der belägna socknar,
föranledt dertill, att afverkningen, i brist på gröfre skog, i väsentlig
mån minskats, skulle inom lappmarker, der den gröfre skogen
är sparad, fritt spelrum lemnas åt en snabbt tilltagande afverkning af
alla träd utaf större dimensioner, särskildt från de skogar, hvilka försålts
på viss tid. Åtminstone finnas mycket stora skål för ett dylikt
antagande. Under de 25 sista åren har virkesutskeppningen i det närmaste
tredubblats, och de skogar inom södra Norrland och mellersta
Sverige, hvarifrån hufvudsakligaste delen af detta virke tagits, hafva
hårdt anlitats, särskildt hvad beträffar gröfre virke. Antagligt är då,
att ändå flere virkesspekulanter än de, som redan inköpt skogar i lappmarken,
komma att rigta sin uppmärksamhet dit; och med temlig visshet
torde få antagas, att de hemmansegare, som sålt sin skog på viss
afverkningstid, vid dess slut skulle se sina skogar beröfvade alla träd,

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

som jemlik! kontrakten finge afverkas, hvartill kommer att den årliga
arbetsförtjenst, som beräknats, genom förbehållet om företrädesrätt till
skogens utdrifning till följd af afverkningens påskyndande blifver af
kort varaktighet och, äfven den, långt före afverkningstidens slut kommer
att upphöra, hvarigenom hemmansinnehafvarne under en längre
följd af år icke få den ringaste inkomst af skogen. Enligt kontraktens
ordalydelse skulle väl detta synas rigtigt, men temligen säkert torde
väl vara, att åtminstone säljarne, då skogsköpen upprättades, icke tänkte
sig den frihet uti dispositionsrätten, som nu föreslagits, utan att samma
lagstiftning, som då gälde, fortfarande skulle ega bestånd.

Äfven en del andra rättsförhållanden, som uppstått under förutsättning
af skogens bibehållande, skulle komma att rubbas, såsom i fråga
om en del penningelån, till säkerhet hvarför inteckning beviljats, livilka
lån aldrig lemnats, om långifvaren kunnat förutse den stora minskningen
i fastigheternas värde genom den nu gällande, hemmanens skog
skyddande lagstiftningens upphörande. Enahanda skulle förhållandet
blifva i fråga om köp af hemman, till hvilka afverkningsrätten af skogen
sålts på viss tid.

På sätt förut nämnts, hafva ofvan omförmälda framställningar utgått
endast från hemmansinnehafvare uti lappmarken, hvaremot icke
någon sågverksegare deltagit uti dem, ehuru väl desse senare hafva
det egentliga intresset af afverkningens frigifvande.

Med skäl kan derför ifrågasättas, om jordegarne, hvilka först nyligen
fått sina hemmanslotter sig tilldelade, kunna anses mogna för den
frihet uti dispositionsrätten öfver skogen, som de påyrka, då erfarenheten
hittills visat, att en stor del af dem, utan att skaffa sig någon
kännedom om skogens värde, snart sagd! besinningslös! afyttra! den
från hemmanen under en mansålder, derigenom beröfvande hemmanen
den, såsom ofvan visats, högst behöfliga inkomsten af skogen. Deras
rop på likställighet med rikets öfrige invånare torde derför böra
förtjena föga afseende.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som icke har sig bekant
att några olagligheter vid utsyningarna begåtts af vederbörande skogstjenstemän,
antager väl att vid dessa förrättningar en del öfvermogna
och skadade träd fått qvarstå, men denna omständighet torde väl icke
få anses kräfva en så genomgripande förändring uti skogslagstift-ningen,
som nu fordrats.

Dock anser Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som icke
har något skäl att betvifla skogstjenstemännens inom länet redbarhet
och duglighet, sig böra i underdånighet hemställa, att utsyningarna

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

ordnas på annat sätt än för närvarande, så att de icke uteslutande
blifva beroende af skogstjenstemännens omdöme, utan att äfven skogarnes
egare lemnas tillfälle att sig yttra och få angifva de skogstrakter,
der de företrädesvis önska att erhålla virket afsynadt.

Påtagligt är nemligen att skogstjenstemännen, hvilka inom sina
vidsträckta revir hafva icke blott de enskildes utan äfven kronans
skogar att sköta, icke kunna medhinna att så noggrant som skogsegarne,
hvilka dagligen äro i tillfälle att se till sina skogar, taga
kännedom om deras beskaffenhet.

Likaledes anser Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande af vigt
att skogsegarne, derest de äro missnöjda med de verkstälda utsyningarna
erhålla tillfälle att lättare och hastigare än nu är fallet öfverklaga
dem.

I sådant afseende föreställer sig Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
att skogsinspektören skulle blifva en lämplig skiljedomare,
i synnerhet om han reste omkring uti lappmarken någon tid efter det
utsyningarna egt rum, hvarigenom tillfälle bereddes honom att på ort
och ställe taga kännedom om anmärkta oegentligheter.

Under åberopande af hvad Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
sålunda anfört, får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
underdånighet hemställa, att det framstälda förslaget lemnas helt och
hållet utan afseende, då Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande är
öfvertygad att, om förslaget bifölles, den långsamt växande skogen
fortare än man nu kan föreställa sig skulle blifva förstörd. Och med
skogarnes undergång är jemväl lappmarkens undergång gifven.

Då Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande redan den 1 nästlidne
september till kongl. domänstyrelsen afgifvit yttrande angående utsyningsafgifternas
borttagande, får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
nu åberopa berörda yttrande, hvaraf en afskrift härjemte i underdånighet
bifogas.

Landskansliet i Umeå den 6 oktober 1888.

Underdånigst
AXEL WÄ8TFELT.

C. O. de Frese.

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

Bilaga II till lagutskottets utlåtande n:o 23.

Afskrift.

Till Konungens Befallningshafvande i Umeå.

Med anledning af häradshöfding A. Hygrells bilagda underdåniga
framställning om ändring af den för Vesterbottens läns lappmark gällande
skogslag, får jag härmed afgifva infordradt yttrande. Under en
följd af år har stor missbelåtenhet här varit rådande icke blott med
den afgift, som drabbat jordegaren för utstämpling af träd, hvilka
tillåtits honom från egen afvittrad skog till salu afverka, utan äfven
med det sätt, hvarpå utstämplingen blifvit verkstäld. Att grundade
skäl till slik missbelåtenhet finnas, har jag allt för väl under mina
resor inom fögderiet erfarit. Ofta nog hafva utstämplingarna blifvit
verkstälda af ordinarie eller extra kronojägare, med revirförvaltaren
långt ifrån utstämplingsorten, och på ett om allt annat än noggrannhet
visande sätt, hvaraf ock följt, att för utdrifning mogen skog blifvit
qvarstående, men i full växtlighet varande sådan utstämplad. Hvilken,
egande kännedom om sådana förhållanden, kan undra på att missnöje
eger rum och att allmänt råder önskan att erhålla likadan rätt till
skogsafverkning, som i länets kustland är medgifven, hvarigenom ock
den nuvarande afgift, numera inom lappmarken uppgående till omkring
20,000 kronor per år, skulle försvinna. Sådan afverkningsrätt, som
nu är medgifven skogsegare å kustlandet, tror jag dock icke vara för
lappmarken gagnelig. Flertalet hemmansegare äro icke heller för
detta, utan önska endast rättighet att utan afgift och revirförvaltares
mellankomst få från sitt egande område till försäljning afverka sågtimmer,
som på 20 fots höjd innehar i toppändan en diameter af 10
verktum eller 8j decimaltum. Huruvida en sådan rättighet skulle förBih.
till Rilcsd. Prof. 1889. 7 Sami. 13 Höft. 4

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

orsaka omåttlig skogsåverkan till skada för landet, har jag för mig
icke klart; deremot anser jag, under förutsättning att utstämpling fortfarande
kommer att inom länets lappmark eg a rum, skäl vara att hitintills
varande 10 öres afgift försvinner, samt sådana föreskrifter för
revirförvaltaren utfärdas, att endast fullmogen skog måtte för afverkning
och försäljning utstämplas, men den i full växtlighet varande,
från utstämpling skonas — låt vara om ock derigenom för herrar revirförvaltare
mera besvär skulle uppstå och de nödgas för utstämpling
å byaskogar använda kanske dubbelt så lång tid, som hitintills gemenligen
åtgått.

Att revirförvaltarne af allmänna medel böra tillerkännas full ersättning
för ökadt arbete, torde en hvar finna billigt och rättvist.

Kronofogdekontoret i Lycksele den 24 september 1888.

N. J. GADD.

Vidimeras ex officio
C. O■ de Frese.

Stockholm, K. L. Beckman, 1889.