Lagutskottets Utlåtande N:o 22 (Utlåtande 1909:LU22 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

]

N:o 22.

Ank. till Riksd. kansli den 6 mars 1909 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om upphäfvande
af 7 kap. 1 och 2 §§ strafflagen.

Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två
särskilda inom Andra Kammaren väckta motioner, den ena, n:o 156,
af herrar Hjalmar Br allting, A. J. Christiernson, Nils Persson, Herm.
Lindqvist, Värner Rydén, A. C. Lindblad, F. W. Thorsson, Viktor Larsson
och Bernh. Eriksson samt den andra, n:o 160, af herrar Karl Starbäck,
A. Thylander, Knut Kjellberg, Jakob Pettersson, K. G. Karlsson, Oskär
Berg, Fritliiof Söderberqh, Edvard Wavrinsky, Fr. Berglund, Bernt Wilson,
Fr. E. Ahlfvengren, J. G:son Crafoord, G. Kronlund, och A. Åkerman,
båda afseende upphäfvande af 1 och 2 §§ i 7 kap. strafflagen.

Uti den förstnämnda motionen anföres följande:

»Under det senast förflutna året ha strafflagens och tryckfrihetsförordningens
kvarstående bestämmelser om straff för s. k. religionsbrott åter
framdragits, efter att ha hvilat ganska stilla sedan åtalsperioden i slutet
på 1880-talet, då de ledande kretsarne trodde sig äfven i dessa lagparagrafer
finna ett godt och kraftigt vapen mot den börjande socialdemokratiska
arbetarrörelsen. Det initiativ, som togs af nuvarande justitieministern
genom ett åtal mot en tidningsskiss af ungefär likartad läggning
med Palmeers bekanta »Yttersta domen i Kråkvinkel» — hvilken mycket
riktigt på sin tid också åtalades för hädelse — ledde visserligen icke till
direkt påföljd, då juryn frikände, men synes ha uppmuntrat åklagaremyndigheterna
till liknande aktioner, hvilka redan i åtminstone två fall
ledt till fängelsedomar: i Kalmar för en utilistisk kritik af den s. k.
bibelguden, i Stockholm för ett angrepp på den af all modernare teologi
uppgiga, men i den obligatoriska skolundervisningen ännu kvarstående
dogmen om den s. k. obefläckade aflelsen. Och ännu flera hädelseåtal
äro under uppsegling.

Vid sådant förhållande kan man icke längre öfverlämna lagbestämmelserna
om »hädelse» och »gäckeri» att i stillhet föråldras tillsammans med

Bill. till Riksd. Prat. 1909. 7 Sami. 21 Höft. (N:o 22.) 1

Herr Brantings
m. fl.
motion.

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

det i tryckfrihetsförordningen kvarstående stadgandet om straff för »förnekelse))
af statsreligionens läror — ett i huset behållet laglik, som emellertid
icke tittat sedan 1888. *När straff åter börja ådömas för användande
af rätten att fritt och utan förbehåll och omsvep uttala sin mening
i religiösa ting, så måste de lagrum, som möjliggöra dylikt, efter vår
mening så fort ske kan upphäfvas.

Den principiella motiveringen för ett sådant yrkande synes icke
behöfva göras vidlyftig, så utdebatterad som den frågan är sedan flera
årtionden. Men en liten historisk återblick kanske bidrager att klargöra
ämnet.

»Hädelse» är ett begrepp på afskrifning. I äldre tider, då klasser
och folk utkämpade sina strider på lif och död under motsatta religiösa
fälttecken, t. ex. prostestantism kontra katolicism, blef följaktligen blotta
affallet från den »rätta» tron ett förräderibrott, för hvilket t. ex. i Sverige
1686 års kyrkolag stadgade landsförvisning och arflöshet. Uttryckligen
proklamerades också vid denna tid i eu kunglig skrifvelse, att »ingen
frihet vore tillåten mot den kristliga tron och läran». Att eu särskild
utmanande form för affall då skulle straffas än strängare var från dessa
utgångspunkter begripligt, och 1734 års lag hade också sin hädelseparagraf
formulerad, som följer:

»Hvilken, som af uppsåt med ord eller skrifter lastar eller smädar
Gud, hans heliga ord och sakramenten, miste lifvet. Sker det obetänkt
och af hastighet, och ångrar han sig, böte hundrade daler och afbedje
sitt brott offentligen i församlingen.»

På juridikens språk omtolkades denna af samhällsutvecklingens dåvarande
ståndpunkt betingade uppfattning så, att hädelse var ett
majestätsbrott mot gudomen själf, alltså hemfallet under det strängaste
straffet. Denna hädelseparagraf hade också den förnämliga platsen som
inledning till hela missgärningsbalken.

Utvecklingen gick emellertid sin gång. Borgareklassen trängde fram
till ökad maktställning i öppen kamp mot kyrkan, som knutit sina intressen
till det gamla feodala samhället. Att häfda den enskildes rätt äfven till
tanke- och samvetsfrihet blef ett naturligt led i den uppåtstigande samhällsklassens
hela historiska uppgift, och upplysningstidehvarfvets män,
en Voltaire och andra, använde i denna kamp med allt eftertryck också
hånets och satirens skarpt bitande vapen både mot kyrkan och dess
läror. Den nya andan, religionsfrihetens och toleransens, i motsats till

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

de kyrkliga anspråken på underkastelse under den enda sanna tron,
speglas hos oss bland annat i regeringsformens ryktbara § 16 med
dess sats, att Konungen bör »ingens samvete tvinga eller tvinga låta,
utan skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin religion», dock ännu
med den tänjbara inskränkningen att »allmän förargelse)) icke åstadkommes.

Denna nya grundsats blef dock tills vidare väsentligen en tom skylt,
då under den nu följande reaktionsperioden de gamla lagbuden mot
religionsbrott både kvarstodo och tillämpades. Så åtalades t. ex. Geijer
år 1821 för förnekelse af treenighetsdogmen — hvilket han lifligt bestred
och reducerade till en ordstrid, en reträtt som ledde till hans frikännande —
och 1841 Lars Johan Hierta för att han utgifvit en öfversättning af Strauss’
»Jesu lif». Den gamla tolkningen af hädelse som majestätsbrott mot Gud
själf kunde dock i den nya miljön icke längre uppehållas. I dess ställe
kom en teori, som räknade ut, att hädelsen var straffbar som ett brott
mot samhället, då därigenom vördnaden för religionen undergräfdes. I
konsekvens härmed infördes i 1864 års strafflag följande nya hädelseparagraf
(kap. 7 § 1):

»Hvar, som hädar Gud eller lastar eller gäckar Guds heliga ord eller
sakramenten, dömes till straffarbete i högst två år. Sker det af obetänksamhet
eller lättsinnighet vare straffet fängelse i högst sex månader
eller böter.»

Straffsänkningen från lifsstraff till högst två års straffarbete är ju
betydlig, och någon motsvarighet till den gamla förnekelseparagrafen med
dess hot om landsförvisning upptogs icke alls. Icke desto mindre visade
sig snart, att den allmänna meningen fann äfven den nya hädelseparagrafen
otidsenligt sträng och vägrade att betrakta ett drastiskt eller gäckande
uttryck hos en motståndare till statskyrkans läror som ett brott mot samhället,
hvilket måste sonas med straffarbete. När August Strindberg 1884
åtalades för hädelse på grund af några indignerade ord mot den ortodoxa
nattvardsläran, gjorde sig denna stämning starkt gällande och inverkade
notoriskt på, att juryns utslag blef frikännande. Också fann sig regeringen
1887 föranlåten att föreslå en ny betydlig straffsänkning, hvarigenom
paragraferna i fråga fingo följande, ännu gällande lydelse:

Kap. 7 § 1. Hvar, som genom att häda Gud eller genom att lasta
eller gäcka Guds heliga ord eller sakramenten åstadkommer allmän förargelse,
straffas med fängelse i högst ett år eller böter.

§ 2. Gör man gäckeri af gudstjänsten, så att allmän förargelse
däraf kommer, straffas med böter eller fängelse i högst sex månader.

Denna ytterligare afskrifning, som helt utrensade straffarbetet för ett
brott, som intill 1864 års lag varit belagdt med dödsstraff, motiverades

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

af dåvarande justitieministern v. Steyern uttryckligen med hans intresse
för att få till stånd »tidsenliga och därför användbara straff för religionsbrott»
— ett tydligt erkännande af hur utvecklingen i åskådning fortgått
sedan 1684. Juridiken stod också nu, genom prof. Rudin, till tjänst med
ännu en ny teori: hädelsen är straffbar, därför att den »sårar den religiösa
känslan». Samhället har nu helt försvunnit som angripen part och kvar
står blott en förutsatt kränkning af ett förutsatt flertal samhällsmedlemmars
känslor. Det oliktänkande mindretalets känslor få naturligtvis reda sig
utan sådant skydd.

Vid frågans behandling i riksdagen visade sig emellertid den dåtida
vänstern fullkomligt genomskåda att mildringen vidtagits väsentligen för
att få lagen mera effektiv, och den utsikten lockade alldeles icke. Den
frireligiöse dr. E. Nyström sade rent ut att han hellre såg straffen för
hädelse så stränga, att de ej kunde tillämpas och uttryckte sin principiella
ställning så, att »den religion, som är medveten om att den är sann,
behöfver intet stöd af hotelser och böter, fängelse eller straffarbete». Äfven
hr Waldenström uttalade på den tiden starka betänkligheter mot
borgerliga straff i religiösa ting och fann det »i tusen fall svårt att säga»
hvar skillnaden går mellan gäckeri och satirisk kritik. Luther, påminde
han, har »hånat och smädat» andras tro som ingen annan, och alldeles
som professor Wicksell i dessa dagar frågade hr Waldenström hvad som menades
med »Guds heliga ord»; afsåg skyddet också t. ex. Bileams åsna?
År gäckeriet af den art att det väcker afsky, så har det icke gjort åhöraren
någon skada, fann han sig också böra erinra. Richard Gustafson å
sin sida framhöll hur »löjets gissel träffar hårdt» och manade till omsorg
om yttrandefriheten.

Hos de frireligiöse lefde vid denna tid ännu i friskt minne de
religionsförföljelse!- och trakasserier, för hvilka de från början varit utsatta:
dylika hågkomster höllo sinnet för klar religionsfrihet vaket. Bland det
fria ordets män hade dessa frågor nyligen ingående diskuterats. Publicistklubben
hade den 21 maj 1886 mot 3 röster uttalat som sin mening att
samtliga straffbestämmelser för s. k. religionsbrott borde helt och hållet
utgå. Nionde svenska publicistmötet i Stockholm i juli 1886 ställde sig
på samma ståndpunkt; bland mötets 185 deltagare anmälde sig blott 17
reservanter. Vänstersidans afböjande hållning i riksdagen 1887 till det
Steyernska förslaget var således uttryck för en redan då allmän mening i
för dessa frågor intresserade kretsar. I trots häraf dref högern förslaget
igenom, men den mängd åtal, hvartill den mildrade paragrafen omedelbart
användes, visade bäst att det funnits fog för vänsterns farhågor.

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

Sedan dess har yttrandefrihetens grundsats upptagits af ännu mycket
vidare lager af vårt svenska folk; den är en hufvudpunkt i all modern
demokratis program. Straff för uttalanden af individuella meningar i
religiösa ting, likgiltigt sedan om de formuleras mer eller mindre agressivt
mot andras meningar, är i verkligheten en kvarlefva från ett förgånget tidsskede,
då — för att tala med Viktor Rydberg — den »sublima läran om
kyrkans och bekännelsens enhet» var den härskande och någon individens
rätt i andliga ting öfver hufvud icke existerade. De argumenter, med
hvilka det kvarstående restprivilegiet för statskyrkans åskådning af extra
lagskydd mot närgånget anfallande granskning nu för tiden plägar motiveras,
uthärda i sina växlande och vikande former ingen allvarlig pröfning.
Hvarför skall t. ex. den religiösa känslan ensam ha rätt till lagens skydd,
men icke andra känslor, som dock kunna vara för den, som fylles däraf,
lika varma och djupa som religionen för den religiöse? Bör icke fosterlandskänslan,
det internationella freds- och broderskapsidealet och mycket
annat då också ha samma kraf på att af strafflagen skyddas för gäckande
och sårande kritik? Men i verkligheten blir hvarje likställighet i känsloskydd,
t. o. m. endast mellan olika religionsmeningar inbördes, praktiskt
outförbart; resultatet blir alltid, hur man vänder det, att majoritetens
meningar, de som sålunda stå starkast och minst skulle behöfva extra skydd,
bli de enda som få det, medan brutala och sårande utgjutelser mot minoriteternas
åskådning och känslor ofta väcka gillande som berömvärd nitälskan
i stället för att komma ifråga till bestraffning. De som såras af
ett anfall måste också besinna, att just den varmt öfvertygade motståndaren
lättast blir intolerant och hugger in utan att skona känslor, som han
anser hvila på falsk grund. Det är lärorikt, att den man, Voltaire, som
kanske gjort en större insats än något annan mot religionsförföljelser och
för toleransens sak, förde ett språk mot kyrkan och kristendomen, som
ofelbart skulle ha bragd i våra dagar åtskilliga af hans stridsskrifter i
denna stora, frigörande gärning under den ännu gällande svenska lagens
gäckeri- och hädelseparagrafer. Härom året utgafs hans »Candide» men
gick väl skyddad af sin författares stora namn — åtalet mot Tolstoys ord
var då ännu icke påtänkt — och dessutom vände sig boken icke särskilt
till en arbetarepublik, hvilket under 80-talets åtal tycktes anses som en
försvårande omständighet.

Liksom fritänkare af olika skiftningar måste i yttrandefrihetens namn
protestera emot hvarje inskränkning från lagens sida i debattens frihet i
religiösa ting, så måste just de uppriktigast kristet religiösa, hvilka af
Jesus af Nazareth format en idealbild af själfuppoffrande människokärlek,
pinsamt beröras af att till hans kärleksläras större ära den världsliga

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

makten skall inskrida med strafflagens hot. De måste ha svårt att tänka
sig Kristus med välbehag seende åtal för smädande angrepp mot den
kristna religionen; sådant kan anstå en maktlysten kyrka, men passar
som knytnäfven i ögat till hvad de anse ha varit Kristi kristendom.
I själfva verket finns härvidlag efter vår mening ingen annan hållbar
ståndpunkt än att ge samma rätt åt kolportören att opåtaldt sända
fritänkarne till den brinnande svafvelsjön och åt den utilistiska agitatorn
att måla »bibelguden» på väggen och piska honom, samma rätt åt eu
professor att formulera som han finner bäst, hvarför han finner legenden
om den öfvernaturliga afleden ej blott osann, utan upprörande för vår
tids moralbegrepp, och åt präster och församlingar i Småland att »bedja
sin Gud beskydda ’det mörkaste Smålands’ s. k. efterblifvenhet
äfvensom att de breda småländska folklagren måtte få vara förskonade
från landsplågan af helgerånare och moderna stigmän» (resolution från
Södra Unnaryds kyrko- och kommunalstämma 1906, riktad mot »prof,
Öhrvalls hädiska föredrag vid feriekursen i Växiö, lektor Petrinis anfall
mot kristendomsundervisningen samt den beryktade ''Gula faran’», som
det med direkt utpekning hette i en resolution från Hakarps kyrka).

Sedan frågan om fullständig eller kringskuren yttrandefrihet i religiösa
ting i vårt land diskuterades på 1880-talet, synas försvararna af
hädelseparagraferna — hvilka, i parentes sagdt, i länder som Frankrike
och Belgien länge sedan afförts ur lagarna — ha väsentligen retirerat
äfven från Rydinska linjen om straff för »sårande af känslor» för att i
stället framhäfva argumentet: staten bör straffa hädelsen i dess egenskap
af samhällsskadlig råhet. Sedan den 23 dennes är man emellertid
i tillfälle att gentemot denna teori, som ger statens straffväsende en
uppgift, som totalt öfverstiger dess krafter och som med verkligt gagn
endast kan utföras af en allt mera upplyst och sjelfständigt dömande
allmän mening, åberopa äfven ett uttalande från den nuvarande justitieministern,
då han yttrade i remissdebatten: »Jag delar i stort sedt den
uppfattning, som från allra liberalaste håll uttalas i dessa frågor och
som innerst torde ligga till grund för de protester och förkastelsedomar,
som nu för tiden uttalas öfver mig, den nämligen att förvildningen och
råheten i pressen icke kan stäf jas genom lagparagrafer och straffdomar.»
Blott af »svenska folkets i grund och botten sunda ande» väntade han
för sin personliga del ett bättre sakernas tillstånd än nu.

Efter ett sådant principiellt uttalande från det hållet torde det befinnas
rätt öfverflödigt att ingå i närmare kritik af det hela tiden ytterst
oklara ropandet från ett par mellanmän på straff i lagen för visad
»råhet» i det offentliga meningsutbytet om detta slags ämnen. Visst

Lagutskottets Utlåtande N:o 2.2. 7

är, att man bär skäl att se upp med dem som — för att tala med författaren
Henning v. Melsted i en broschyr »Hädelse» — »under sken
af att vilja vårda god ton och s. k. hyfsning söka slå ned på alla
misshagliga uttalanden, livilka anses kunna äfventyra det beståendes
grundvalar och undergräfva fördomarna. Säkert är, att kan en sanning
uttryckas träffande i en brutal form, inte äro vi så fina, att vi
inte kunna stå ut att höra den.»

Det kan väl synas öfverflödigt att särskilt framhålla, men bör
dock till undvikande af mer eller mindre afsiktliga misstydningar ej
lämnas onämndt, att detta vårt yrkande på borttagande af otidsenliga
lagbestämmelser icke innebär från vår sida något som hälst gillande af
verklig råhet vare sig i religiösa debatter eller på andra områden.
Men just lagens ingripande mot ordets frihet, ja blotta tillvaron af
sådana stadganden som dessa förhindrar mången gång ett klart och
kraftigt uttryck af den opinion, som eljest skulle kunna inskrida hälsosamt
fostrande och tuktande mot oärlighet, illvilja, skenhelighet eller
intolerans i den offentliga diskussionen, liksom mot smakens försimpling
genom ett rått och pöbelmässigt språk, från hvilka motsatta håll
sedan dylika oarter månde framträda. Religionsbrottsparagrafernas
kvarstående endast fördröjer uppkomsten af en sådan sundt reglerande
opinion. Likaså bör kanske påpekas, att det befogade skyddet för
gudstjänst, hvars störande ju faller under fridsbrotten i strafflagens
kap. 11, på intet sätt beröres af här förordade yrkanden. Dessa afse
endast att i de religiösa meningsbrytningarna staten ändtligen må våga
förlita sig på sanningens och den bättre upplysningens egen segrande
kraft, våga afstå från att söka med klumpiga händer censurera och
hota med straff den ena parten af stridande, och i stället öfverlämnar
åt sina medborgare att själfva pröfva allt som bjudes och behålla en
hvar det efter hans förutsättningar bäst passande och tjänliga.

Det är alltså vår öfvertygelse, att tiden nu bör vara inne att helt
utplåna ur vår svenska lagstiftning de föråldrade, men icke längre
oskadliga stadgandena om s. k. religionsbrott. Själffallet böra då också
tryckfrihetsförordningens § 3 mom. 1—3 försvinna. Men då dessa äro
af grundlags natur och proceduren således i alla händelser tar sin tid,
synes det för ögonblicket nog att hemställa om ett principiellt afgörande
steg, som sedan, när det tagits, fullföljes, och att nu föreslå, att Riksdagen
måtte för sin del besluta att strafflagens kap. 7 §§ 1 och 2 om
straff för s. k. religionsbrott, måtte upphäfvas.»

Den af herr StarbäcJc in. fl. väckta motionen har följande lydelse:

»Enligt äldre tiders åskådning ansågos religionsbrotten vara riktade
direkt mot högsta väsendet själft såsom målsägande och förekommo i

Herr Starbäcks
m. fl.
motion.

Lagutskottets Utlåtande N;o 22.

lagarna under benämningen crimina lassse majestät^ divinse. Då lagstiftningen
utgick från denna synpunkt, är det gifvet, att straffet, som
betraktades såsom en nödvändig satisfaktion för blidkande af högsta
väsendet och för afvändande af dess vrede och hämnd, var utomordentligt
strängt. Alltifrån katolska tiden stadgades också lifsstraff för gudsförsmädelse.
I en författning från Gustaf II Adolfs tid finna vi ett
typiskt uttryck för denna åskådning; det heter nämligen där: »Hvilken
som försmädar Herrans namn, drucken eller nykter, och blifver därtill
förvunnen med tu vittnen, han skall döden do, utan all nåd. Gör någon
gäckeri och Apespel’ af gudstjänsten, bespottar Guds ord och de högvärdiga
heliga sakramenten och blifver därmed beslagen, han skall —.--

dömas till svärdet och executeras utan nåd». Under 1600-talet upprepades''
dessa eller likartade bestämmelser i flera författningar och bragtes
de ock i tillämpning i praktiken. Ännu på 1700-talet (år 1706) blef en
person för gudsförsmädelse, bestående däri, att han fällt vanvördig^
yttranden om altarets sakrament, dömd till det straff, att sedan högra
handen afhuggits samt tungan med en krok utdragits och afskurits,
han skulle mista hufvudet och å håle brännas.

I 1734 års missgärningsbalk är uppsåtlig hädelse ännu belagd med
dödsstraff. Efter 1734 torde dock sådant straff i praktiken aldrig hafva
tillämpats för detta brott. Huru djupt rotad den uppfattningen, att
hädelse utgjorde ett så svårt brott, att det borde sonas med lifvets förlust,
ännu vid 1700-talets slut var hos den stora allmänheten, framgår
däraf, att Gustaf III, som genomdref afskaffande af dödsstraffet för ett
flertal brott, icke föreslog något sådant i fråga om hädelsebrottet. I
andra länder sökte man under denna upplysningsfilosofiens tid komma
ifrån dödsstraffet för hädelse, utan att dock därigenom stöta massans
fördomar för hufvudet, genom att förklara hädelse såsom ett uttryck
för sinnesförvirring. Så stadgas i en strafflag från denna tid (Österrikiska
strafflagen af 1787), att hädare icke skulle undergå något straff
utan inspärras på dårhus.

I Sverige var dödsstraffet för hädelsebrott enligt lagen gällande ända
till år 1865, då vår nuvarande strafflag trädde i kraft. Redan år 1832
hade föreslagits afskaffande af denna barbariska straffbestämmelse, ehuru
utan framgång. Redan då framhölls, att den gamla, här ofvan angifna
uppfattningen af brottets karaktär öfverallt öfvergifvits och att grunden
för handlingens bestraffande icke läge i det omoraliska däri, hvilket ej
borde vara föremål för statens strafflagstiftning, utan i den kränkning
eller det sårande af den religiösa känslan, som hädelsen väckte hos andra.

Härmed är man inne på den uppfattning af hädelsen, som före -

•)

Lagutskottets Utlåtande N:o 22,

trädes i 1864 års strafflag1. Man har ansett, att staten liar ett bestämdt
intresse af att upprätthålla den religiösa tron och att därför hvarje afsättlig
kränkning af statens officiella religion bör, såsom innefattande
en kränkning af dess medborgares religiösa öfvertygelse, beläggas med
straff. Enligt ursprungliga lydelsen af sistnämnda strafflag bestraffades
hädelse med straffarbete, högst i 2 År. Endast i fall åt obetänksamhet
eller lättsinne kunde fängelse eller böter följa därå. Under de närmast
därefter följande decennierna ändrade sig emellertid uppfattningen af
brottet dithän, att domstolarna tyckas hafva dragit sig för lagrummets
tillämpande d. v. s. att ådöma straffarbete för hädelse. För att få till
stånd en mera effektiv lag, som icke stod i strid med allmänna rättsmedvetandet,
genomfördes vid 1887 års riksdag strafflindring för ifrågavarande
brott, i det straffarbetet borttogs och ett års fängelse stadgades
såsom maximum. I sammanhang därmed bortföll den särskilda straffskalan
för de fall, att brottet begåtts af obetänksamhet eller lättsinne,
hvaremot infördes stadgande därom, att åstadkommande af allmän förargelse
skulle vara en nödvändig förutsättning för straffs ådömande.

Afsikten med denna historiska redogörelse har varit att visa, huruledes
uppfattningen och bestraffandet åt religionsbrott under tidernas
lopp undergått genomgripande förändringar och brotten totalt ändrat
karaktär. Att öfverhufvud taget stadga straff för hädelse torde emellertid
endast vara en reminiscens af svunna tiders barbariska åskådning. Vi
se ju, huru straffen från ett ovillkorligt stadgande om lifvets förlust
alltmera mildrats i enlighet med rättsmedvetandets utveckling. Tiden
torde emellertid nu vara mogen för »brottets» borteliminerande ur strafflagen.
Få lagrum i vår strafflag torde vara så antikverade och så utdömda
af den upplysta allmänna meningen i landet som just bestämmelserna
om »hädelsebrottet».

I utlandets strafflagar af nyare datum finnas icke heller likartade
bestämmelser. Såsom af de moderna auktoriteterna å straffrättens område
framhålles, har man helt och hållet lämnat å sido handlingens
egenskap att innebära en kränkning af andras religiösa känslor och
gjort gällande, att straff bör drabba blott sådana handlingar, som innebära
kränkning eif statsmedborgarnes religiösa frihet. Denna princip är
i den moderna straffrätten allmänt erkänd såsom riktig, i ör öfrigt
framträder denna synpunkt fullt bestämdt redan i den franska strafilagen
af år 1810, Code pénal. En sådan begränsning af religionsbrottet
är strängt genomförd i Italiens nya strafflag af år 1889, och detta är
desto mera anmärkningsvärd^ som Italiens katolska befolkning till
största delen väl torde fanatiskt hålla fast vid kyrkans alla läror och

Bill. till Biksd. Prot. 1909. 7 Sami 21 H<ift. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

ceremonier. I denna lag upptages icke hädelse mot Gud bland religionsbrotten,
utan endast handlingar, som innebära ett störande eller
hindrande af den religiösa friheten. Hvarken i Norges nya strafflag
eller i det schweiziska strafflagsförslaget, som båda äro bland de nyaste
i Europa och äfven i vårt land pläga framhållas såsom mönster för
straffrättslig lagstiftning, förekommer hädelse mot Gud eller gäckeri
med Guds ord och sakramenten såsom en straffbar handling, såvida
man icke därigenom kränker andras religiösa trosfrihet.

Af straffrättsliga auktoriteter har den framstående kriminalisten
professor Jaakko Forsman i Helsingfors förklarat sig hylla den moderna
uppfattningen i frågan och uppträdt emot de nu gällande bestämmelsernas
bibehållande. Af våra svenska straffrättsteoretici har ingen, oss
veterligen, i tryck yttrat sig i ämnet.

Vid behandlingen af 1887 års lagförslag i ämnet åberopade lagutskottet
ett anförande i högsta domstolen, hvilket hänförde sig till det
då väckta förslaget att i lagen införa ett särskildt tillägg om gäckeri
med trosläran. Detta anförande var af följande lydelse:

»Först och främst är jag öfvertygad, att för hvarje gång lagbudet
tillämpades, kyrkan skulle blifva den mest lidande. Den usle smädaren,
den lättsinnige gycklaren skulle af alla åt otron hemfallna, af många
den fria forskningens vänner, med ett ord af ett stort antal elementer
i samhället, hvilka icke kunna alldeles lämnas ur räkningen, blifva
ansedd som en martyr, ehuru han enligt statens lag endast vore en
brottsling. Den dogm, med hvilken han gäckats, skulle blifva föremål
för en liflig och allmän, oftast ytlig diskussion i dagliga tidningar och
samkväm, en kritik, som, därest smädaren ej blifvit af den världsliga
makten straffad, icke hade blifvit så liflig, ja kanske i många fall helt
och hållet uteblifvit. Det skulle i de flesta fall vara att befara, att
denna diskussion, förd med större beräkning och varsamhet, än den
smädaren eller gycklaren användt, komme att innefatta uttalanden,
ostraffbara inför den borgerliga lagen, men hvilka hos de på dogmen
troende åstadkomme allvarligare, djupare och långvarigare förargelse än
själfva smädelsen eller gycklet, som endast för stunden förorsakat smärta
och afsky. Ett större affall från den ifrågasatta dogmen kunde häraf
blifva en följd, än om smädaren öfverlämnats åt föraktet, i stället för
att dragas inför värdslig domstol. Troslärans auktoritet snarare försvagas
än förstärkes genom användande af världsliga straffmedel.

Det ifrågasatta brottet är till sin karaktär mycket sväfvande. Gäckeriets
föremål är trosläran. Trosläran är människans uppfattning af
Gud och religionen samt därmed sammanhängande ting och förhållanden.

Lag lits kottets Utlåtande N:o 22.

Mon huru olika är icke människors och religionssamfunds uppfattning!
År det lämpligt, att en protestant straffas af den borgerliga lagen för
ett opassande yttrande rörande en katolsk dogm, mot hvilken reformationens
fader från predikstolen utslungat den heliga vredens ord? Äfven
själfva den ifrågavarande gärningen innebär i sig något sväfvande. Hvad
den ene benämner hån och smädelse, betraktas åter af den andre allenast
såsom ett opassande, ja kanske oskyldigt skämt. Mången torde vilja
antaga att med gäckeri rörande heliga ting afses ett med hån och smädelse
förenadt skämt. Af lagberedningens motiver framgår, att af lagberedningen
åsyftas äfven clet lättsinniga gycklet. I 1734 års lag
skildes på smädelse, såsom mera straffbar, äfven då den skedde af obetänksamhet,
och gäckeri, såsom mindre straffbart. I tider af uppjagad
fanatism kan lagen, till följd af sin sväfvande beskaffenhet, komma att
missbrukas.

Sedan här i Sverige år 1860 afskaffats det världsliga straffet för
affall från statskyrkan och år 1864 antagits en strafflag, vid hvars författande
trosläran icke ansetts vara i behof af det skydd mot angrepp,
som den borgerliga kriminallagstiftningen kan erbjuda, skulle det innebära
ett tillbakagående att nu stadga borgerligt straff för sådana angrepp.
»

Detta yttrande torde äga full tillämplighet äfven å lagens nuvarande
affattning, ty med stadgande af straff för hädelse af Gud och för
gäckeri med Guds ord och sakramenten afses just, såsom 1887 års lagutskott
också påpekar, att skydda kyrkans troslära, hvadan det föreslagna
tillägget var fullständigt öfverflödigt, såsom redan i sak gällande.
Enbart af denna anledning afstyrktes det af lagutskottet och blef ej
heller antaget af Riksdagen.

En mycket viktig synpunkt vid profvande af föreliggande fråga är
den, att ifrågavarande lagrum, 7 kap. 1 och 2 §§ strafflagen, lämna
straffskydd allenast åt svenska statskyrkans troslära och gudstjänst. Alla
frikyrkliga samfunds troslära (till den del den icke sammanfaller med statskyrkans)
och gudstjänst äro prisgifna åt hädelsen och gäckeriet, då
straff därför ej är stadgadt. Detta är nu i strid mot alla andra länders
lagstiftning, där man ännu kvarstår på den äldre ståndpunkten och har
straff för hädelsebrott; i dessa länder afser nämligen straffbestämmelserna
såväl statskyrkans som öfriga till offentlig religionsutöfning berättigade
trossamfunds troslära och gudstjänst. Man har emellertid
icke någon enda gång från frikyrkligt håll hört anspråk framställas på
straffskyddets iitsträckande till jämväl deras trosbekännelse, och detta
torde väl bäst visa, att äfven statskyrkan bör kunna skydda sig utan

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

straffhot för angrepp på dess dogmer. Illa skulle det väl vara beställdt
med vår statskyrka, om den för sitt fortbestånd skulle anse det nödvändigt
att till skydd för sina dogmer vara omgärdad med en mur af straffbestämmelser
för dem, som dristade med hädelsens och gäckeriets vapen
anfalla dess trossatser. Fängelsestraff torde i vår tid icke längre vara
det rätta vapnet i en sådan strid på det andliga området. Man må
komma ihåg, att de personer, som gjort sig skyldiga till hädelse, ofta
varit ideellt anlagda människor, som handlat i det renaste uppsåt och
af fullaste öfvertygelse. Trossatser böra försvaras med andliga vapen;
att hota med världsliga straff kan icke, huru man än vänder saken,
betraktas annat än såsom en reminiscens af svunna dagars af vidskepelse
och fanatism födda kättareförföljelser mot olika tänkande. Att
det sunda rättsmedvetandet och den allmänna opinionen i stort sedt
numera hylla denna uppfattning torde vara ovedersägligt. För staten
kan det för öfrigt endast medföra skada att hafva en lag som strider
mot allmänna rättsuppfattningen i landet och som domstolarna kanske
en vacker dag anse så föråldrad, att de börja draga sig för att tillämpa
densamma. Vi hörde ju häromdagen chefen för justitiedepartementet
uttala, att sådant förekommer. Redan vid 1887 års riksdag gjorde dåvarande
chefen för detta departement vid behandlingen af hädelsebrottet
ett uttalande i sådan riktning. Han yttrade: »Staten är bättre betjänt
med lagar, som motsvara rättskänslans fordringar och därför utan''tvekan
kunna tillämpas, än med lagar, som äro så stränga, att både åklagare
och domare nästan tvingas att uppsöka utvägar att undgå deras
tillämpning.»

Nu kan man invända att, äfven om man hyllar den mera moderna
uppfattning af »brottets» karaktär, som här ofvan antydts, eller att
kränkningar af andras religiösa frihet böra bestraffas, så kunna ju lagrummen
icke utan vidare upphäfvas utan måste ersättas med andra af
angifvet innehåll. I detta afseende hafva vi emellertid redan bestämmelser
i 11 kap. strafflagen, där det i 2 och 3 §§ stadgas straff för
störande af eller åstadkommande af förargelse vid gudstjänst och sammankomst
för gemensam andaktsöfning. Härmed är ju, på sätt som
vederbör, straffskydd lämnadt för utöfvandet af religionen och detta afser
icke blott statskyrkan utan ock andra af staten erkända trossamfund.
Äfven i nyare strafflagar förekomma bestämmelser om offentligt förhånande
af andras tro eller trosbekännelse, men konsekvensen af den
nu rådande straffrättsliga åskådningen torde endast kräfva straff för
kränkning af offentlig religionsutöfning; det är väl just därigenom som

Lagutskottet* Utlåtande N:o 22. 13

den religiösa friheten kränkes. Några bestämmelser utötvor hvad 11
kap. i detta afseende innehåller äro sålunda obehöfliga.

På grund af hvad sålunda anförts, få vi härmed hemställa att
Riksdagen måtte för sin del besluta att 7 kap. §§ 1 och 2 strafflagen
skola upphäfvas.»

Såsom af motionärernas framställning inhämtas, har förhånande och
gäckande af Gud sedan gammalt i svensk lag varit belagdt med straff,
bestämdt efter olika tiders olika uppfattning. År 1887, då hithörande
bestämmelser senast undergingo förändring, stadgades såsom förutsättning
för att gärningar, som omförmälas i nu ifrågavarande 1 och 2
§§ i 7 kap. strafflagen, skulle anses brottsliga, att desamma åstadkommit
allmän förargelse, hvarjämte straffmaximum för brott, hvarom förmäles
i 1 §, hädelse af Gud samt lastande eller gäckande af Guds ord
och sakramenten, ncdsattes från straffarbete till fängelse i högst ett år.
Dessa ändringar afsågo att bringa ifrågavarande stadganden i öfverensstämmelse
med då rådande uppfattning och rättsmedvetande. Nya lagberedningen
framhöll med afseende å det af beredningen afgifna förslaget
i ämnet, att det kriminellt straffvärda beträffande ifrågavarande
brott läge ej så mycket i det förakt eller den vanvördnad, hvarom
gärningen bure vittne, som fast mer i den fara för ett förslappande af
den religiösa känslan inom samhället, som gärningen medförde, och den
förargelse, den hos andra väckte.

I sammanhang med ifrågavarande stadganden angående religionsbrott
böra ses bestämmelserna i 11 kap. 1, 2 och 3 §§ strafflagen, som
stadga straff för den, som stör statskyrkans eller främmande, till offentlig
religionsutofning berättigad församlings gudstjänst eller annan sammankomst
för gemensam andaktsöfning.

Motionärerna hemställa nu, att 1 och 2 §§ i 7 kap. strafflagen
måtte upphäfvas. Den religiösa friheten vore nämligen vederbörligen
skyddad genom förenämnda bestämmelser i 11 kap. strafflagen, där
straffskydd lämnas för utöfvande af religionen. Att förgripelser
mot religionen endast på så sätt borde skyddas — framhålles i den
ena af motionerna — vore en i den modärna utländska straffrätten
såsom riktig allmänt erkänd princip. I utländska strafflagar förekomme
det visserligen, att äfven offentligt förhånande af andras tro och
trosbekännelse vore belagdt med straff, men — anföres vidare i samma
motion — konsekvenserna af den rådande straffrättsliga åskådningen
torde endast kräfva straff för kränkning af offentlig religionsutöfning.

Utskottets

yttrande.

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

Utskottet, som för sin del icke kunnat biträda denna motionärernas
mening, att den religiösa friheten skulle vara tillfredsställande skyddad
blott genom sist afsedda straffbestämmelser i 11 kap. strafflagen, vill
till en början häremot framhålla, att, såvidt utskottet kunnat finna, ett
så inskränkt straffskydd för religionen och dess fria utöfvande, som
ensamt där lämnas, icke finnes i någon af de europeiska kulturländernas
strafflagar, icke ens i den af motionärerna åberopade franska code pénale,
där de i 260—264 §§ meddelade straffbestämmelser i anförda
hänseende äro mer omfattande än nyss nämnda svenska. Hvad särskildt
angår de af sistnämnda motionärer i det förevarande afseendet
såsom mönster framställda länderna, nämligen Italien, Schweiz och
Norge, lämnar deras lagstiftning icke motionärerna det stöd, som
de förmena. Af 141 § i italienska strafflagen inhämtas, att den,
som af fientlighet mot någon af staten tillåten religion kränker den,
som bekänner sig till densamma, straffas med fängelse intill ett år och
böter från 100 till 3,000 frans. Det af motionärerna åberopade schweiziska
strafflagförslaget straffar med böter intill 5,000 francs eller med fängelse
den, som i ond afsikt offentligen uppenbart förhånar eller gör föraktlig
andras religiösa tro, samt den, som stör gudstjänst eller förhindrar
dess hållande. I norska strafflagens 142 § förekommer följande bestämmelse:
»Den som offentlig driver spof med eller forhaaner nogen
trosbekjendelse, hvis udövelse her i riget er tillstedet, eller som medvirker
hertil, straffes med böder eller med hefte eller fängsel indtil 6
maaneder». Beträffande öfriga utländska strafflagars ställning i denna
fråga, förekomma straffbestämmelser för hädelse mot Gud bland annat
i Finland, Tyskland, Österrike, England, Portugal och Nordamerika.
Hån och gäckeri af religionen eller religionsbekännelsen är belagdt med
straff utom i Norge äfven i Danmark, Finland, Tyskland, Österrike m. fl.
länder.

Af gällande positiv rätt kan utskottet alltså icke sluta sig till någon
sådan allmän straffrättslig åskådning angående ifrågavarande brott som
den, hvarom motionärerna tala. I hvarje fall kan utskottet icke finna,
att motionärerna anfört något skäl, hvarför just i vårt land den religiösa
uppfattningen borde åtnjuta ett så inskränkt straffskydd, som det,
hvilket skulle kvarstå efter ett godtagande af den af motionärerna
föreslagna lagändringen. Gentemot hvad motionärerna anföra om den
svenska statskyrkans behof eller beroende af ett sådant straffskydd,
hvarom här är fråga, vill utskottet anföra, att det enligt utskottets uppfattning
här icke är fråga om uppehållande eller stödjande af en viss
kult eller troslära såsom sådan, utan hvad man velat genom straffet träffa

Lagutskottet# Utlåtande N:n 22. 15

är det sårande af andras religiösa känsla och religiösa frid, som det råa
förlöjligandet och hätska förhånandet kan innebära. Då man i den ena
af motionerna gör gällande, att skyddet i fråga enligt gällande lag
endast i inskränkt mån skulle komma främmande trosbekännare till
godo, vill utskottet vidare häremot erinra, att dessa, när de kunna
komma i fråga att få rätt här i landet till offentlig religionsutöfning,
ju otvifvelaktigt skyddas af straffbestämmelsen om hädelse mot Gud.
Detta anmärktes äfven, då år 1887 fråga väcktes om införande i ifrågavarande
§§ om uttryckliga bestämmelser angående främmande trosbekännare.

Slutligen vill utskottet framhålla, att utskottet lika med motionärerna
håller före, att den brutala råheten och det hänsynslösa gycklet
på det förevarande området lika som eljest främst böra bekämpas med
upplysningens och öfvertygelsens vapen. Framträder emellertid råheten
och hånet under för religiositeten och den religiösa känslan så sårande
former, att allmän förargelse däraf väckes, synes det utskottet, att
religionsfriheten blifvit kränkt, och att staten bör inskrida till skydd
för denna frihet.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 5 mars 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservationer

af herrar Widén, Lindhagen, Pettersson från Södertälge, Forsberg,
Karlsson, och Åkerman, hvilka yrkat,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motioner, måtte i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande för Riksdagen
af förslag till sådan ändring af strafflagen, att de i 7 kap. 1 och
2 §§ förekommande bestämmelserna om religionsbrott måtte borttagas och
ersättas med straffbestämmelser för kränkande ingrepp mot annans
religiösa frihet.

Lagutskottet.<? Utlåtande N:o 22.

Till stöd härför liar anförts:

af herr Widén, med hvilken herrar Pettersson från Södertälje och
Forsberg instämt:

»Redan vid antagandet af nu gällande straffbestämmelser för religionsbrott
framhölls, äfven från verkligt religiöst intresseradt håll, att
desamma icke motsvara den ställning, statens straffande myndighet bör
intaga till det religiösa lifvet och den religiösa friheten. Det synes
mig också, vid erfarenhetens vittnesbörd, obestridligt, att det förhållandet,
att ifrågavarande slags gärningar karakteriseras och bestraffas såsom
religionsbrott — principiellt oriktigt, som det äfven synes mig vara —
med den däraf följande strafftillämpningen icke kan undgå att genom
reaktionen häremot i ganska stor omfattning framkalla verkningar på
den religiösa uppfattningen och det religiösa lifvet i samhället alldeles
motsatta dem, som varit afsedda; straffbestämmelserna blifva för detta
lif, i stort sedt, till skada i stället för gagn.

En ändring härutinnan synes mig alltså nödig.

Men då en straffvärd kränkning af andra samhällsmedlemmars
religiösa frihet kan äga rum äfven på annat sätt, än genom störande
ingrepp i deras gudstjänst, anser jag, att de ifrågavarande bestämmelserna
i strafflagen icke kunna utan vidare borttagas. Utan, i likhet
med hvad som är fallet inom en del främmande lagstiftningar, synas
mig desamma böra ersättas med bestämmelser, som, i anslutning till de
i strafflagens 11 kap. nu förekommande stadgandena om religionsfridsbrott,
bereda en persons religiösa frihet det skydd för mot densamma
riktad kränkning genom hån eller smädelse, som samhället måste anses
pliktigt att lämna.

1 sammanhang härmed och såsom en följd häraf synes straffmaximum
böra nedsättas.»

och af herr Lindhagen:

»Religionsbrottens historia är kanske mer än de flesta företeelser
en mätare af kulturutvecklingen under olika tidsåldrar.

I de tider, då den religiösa öfvertygelsen begabbades och förföljdes
på alla sätt, var denna öfvertygelse liksom efterlefnaden af dess
sedeläror stark och äkta hos dess anhängare. Ur martyrernas blod
växte fram nya skaror af trosvittnen och offervilliga kommunister.

När de härskande emellertid ej längre kunde stå emot denna mäktiga
rörelse, öfvergingo de, såsom alltid plägar ske, själfva till densamma.
Därmed blef religionen officiell och därmed började också oundvikligt dess
förfall under ledning från de högre regionerna i samhället. Den offentliga
religionen blef mer eller mindre en bekännelse med läpparne, ett

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

skal utan kärna, en täckmantel, under hvilken de härskande och besittande
låt vara omedvetet dolde sin obenägenhet för kärleksbudet,
sitt kryperi för värdslig makt och sin begärlighet framför allt till lejonparten
af det timliga goda. Statskristendomen har varit och är fortfarande
kristendomens död i anda och sanning.

En särskild skapelse af denna omhvälfning var religionsbrotten.
Statsmakten släppte ej sina gamla vanor, därför att den blifvit kristnad,
utan fortsatte sina förföljelser nu i religionens namn mot olika tänkande
ofta på det grymmaste sätt.

Stadgandena i 7 kap. 1 och 2 §§ strafflagen beteckna i vår lagstiftning
ingenting annat än de sista slocknande resterna af dessa medeltidens
kättarebål. Äfven under sin nuvarande troskyldiga utformningdölja
de intet annat praktiskt innehåll än möjligheter till ett uppflammande
af glöden för att brännmärka andra öfvertygelser, när de rikta
sig mot de officiella trosdogmerna. Lagbudet är säkerligen skickadt
blott till att reta till motsägelser, skapa martyrer i smått och vidmakthålla
hyckleri.

Men ett dylikt previlegieradt straffrättsligt skydd för vissa öfvertygelser
verkar skadligt äfven i en annan riktning. Det är ett psykologiskt
rön, att ett sådant privilegiums väktare — de må nu framträda å
tjänstens vägnar eller af egen kallelse — gripas af en oemotståndlig
benägenhet att häda, lasta och gäcka hänsynslöst alla andra öfvertygelser,
som ej upptagits i den byråkratiska gemenskapen och därför ej
heller omhägnats af strafflagen.

Borttagandet ur strafflagen af religionsbrottens sista kvarlefvor är
således enligt min vissa öfvertygelse ett steg på vägen mot humanitet
och milda seder i samhället. Att det helt sammanfaller med Kristi
egen lära borde icke behöfva framhållas.

Hvad däremot ännu behöfver kvarstå, är straffskyddet för friheten
och således äfven för den religiösa friheten. Man må dock vid strafflagens
omarbetning i detta syfte noga aktgifva på att arbetet ärligt
begränsas till just detta, så att ej i de nya bestämmelserna glömmer
sig kvar något af hvad som bör komma bort.

På dessa principiella och praktiska skäl har jag förenat mig med
öfriga reservanter i ofvan nämnda yrkande».

Herrar Jansson, Ersson och grefve Hamilton hafva begärt få här
antecknadt, att de icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom
utskottet.

Bill. till Riksd. Prot. 1909. 7 Sami. 21 Häft.