Lagutskottets Utlåtande N:o 22 (Utlåtande 1906:LU22 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

fiss» 22.

Ank. till Rikad. kansli den 9 mars 1906, kl, 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om framläggande af förslag
till bestämmelser i syfte att betrygga en ordnad
hushållning med skog å viss enskild mark.

I en inom Första Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
n:o 6, anför herr Jonsson:

»Om än den i lag angående vård af enskildes skogar gällande bestämmelsen,
att afverkning ej må så bedrifvas, att skogens återväxt
uppenbarligen äfventyras, skulle komma att i sinom tid skärpas till något
större effektivitet, ligger det dock i sakens natur, att en sådan skärpning
aldrig kan komma därhän att tvinga den enskilde skogsägaren att införa
en på uthållig afkastning grundad, ordnad skogshushållning.

Andra sätt för att åtminstone nå det målet med en del af de enskildes
skogar måste därför uppsökas. Och på ett af dessa sätt har Kiksdagen
i sin skrifvelse n:o 166 till Kungl. Maj:t af den 19 maj 1904 anvisat
vägen genom att söka medelst lagstiftningen bringa den skogsmark,
som af åtskilliga korporationer kunde inköpas, i ordnad skogshushållning
under skogsstatens kontroll. Denna skrifvelse torde ock omfatta den rätt,
som enligt min mening en skogsvårds styrelse redan har att för tillgängBih.
till Likså. Urat, 1906. 7 Samt. 21 Höft. (N:o 22.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

liga medel inköpa samt i kultur bringa sköflad skogsmark för skogsvårdsdistriktets
räkning, vare sig nu annan kontroll öfver den framtida hushållningen
än den, samma styrelse hade att utöfva, skulle anses behöflig
eller ''ej. Det är nu visserligen godt och väl, om åtskillig skogsmark
genom dylika inköp kunde komma under en ordnad skogshushållning,
men af ännu större räckvidd och betydelse skulle det vara, om sköflad
skogsmark i den enskilde ägarens hand kunde bringas i kultur och ordnad
hushållning under därför verksam kontroll, ty därigenom, att de
penningar, som eljest ginge åt för inköp af skogsmark, här kunde användas
för kulturåtgärder, skulle minst dubbelt större areal skogsmark
kunna kultiveras och exempel till efterföljd småningom uppstå i snart
sagdt hvarje byalag.

Såsom bekant, hafva de flesta af landets skogsvårdsstyrelser i de inflytande
skogsvårdsafgifterna rätt betydande medel disponibla för utförande
af skogskulturen inom sina distrikt, men därvid gäller det att med dessa
kulturer kunna ernå ett godt och varaktigt resultat, som dock med nu
gällande lags mycket liberala bestämmelser rörande afverkningen icke är
möjligt annat än i de undantagsfall, där skogsmarkens ägare både är så
ekonomiskt situerad, att han kan och tillika vill genomföra en god hushållning
med den till säljbara dimensioner komna ståndskogen. För att
nu med hvad af dessa skogsvårdsmedel kan disponeras för kulturåtgärder
å sköflad skogsmark kunna åstadkomma så mycket som möjligt, lär väl
en skogsvårdsstyrelse beträffande sådan mark, som sköflats, efter det skogslagen
i fråga trädt i tillämpning, se till, att afverkaren eller markens
ägare, såvidt han ej saknar tillgångar, får hufvudsakligen bekosta markens
återställande i skogbärande skick, men beträffande återigen sådan mark,
som sköflats före den tiden, saknar skogsvårdsstyrelsen hvarje tvångsmedel
mot vederbörande för ett dylikt återställande af marken i fråga. Här måste
skogsvårdsstyrelsen således i de flesta fall vara beredd på att i hufvudsak
bekosta markens återställande i skogbärande skick, i den mån medlen
därtill förslå, men med uppenbar fara för att, så snart skogen ernått afsättningsbar
form, se resultatet af den bekostade kulturen väsentligen, ja,
kanske i hufvudsak spolieradt, ty mot detta är skogslagen alldeles för svag.
Icke heller kan en skogsvårdsstyrelse, genom att träffa särskildt aftal med
den sköflade markens ägare om att blott en på uthållig afkastning grundad
aftorkning får äga rum på ett sålunda i skogbärande skick återställdt
område, komma till ett bättre resultat, enär laga former, för att åt ett
sådant aftal få bindande kraft emot tredje man för annat än på sin höjd

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

femtio år, nu saknas. Lika litet kan man hoppas, att en skogsvårdsstyrelse
genom spridandet af upplysning och kunskap om de fördelar, en
god skogshushållning medför, skall lyckas ernå ett godt resultat däraf,
gentemot alla de tillfällen, då vare sig föräldrar till ett af sina barn öfverlåta
sitt hemman eller efter föräldrarnas död ett af barnen köper hemmanet
eller detta eljest säljes till oskyld person, då i regel skogen tillgripes
för att få penningar till köpeskillingen.

Det måste därför vara en angelägenhet af vikt, att en lagstiftning
kommer till stånd, hvarigenom, där ett aftal träffats mellan en skogsvårdsstyrelse
och en ägare af sköflad skogsmark därom att, sedan efter eventuellt
skedd markberedning styrelsen i skogbärande skick återställt området
i fråga, ägaren å sin sida underkastar sig och kommande efterträdare
att vid verkande äfventyr följa den på uthållig afkastning grundade hushållningsplan,
som styrelsen för densamma bestämmer, detta aftal varder
bindande emot äfven tredje man för framtiden. Någon större svårighet
att åstadkomma en sådan lagstiftning och att finna form för det inskrifningsförfarande
med aftalet, som torde blifva nödigt, bör ej här möta, då
aftalet gäller en inskränkning i det fria förfogandet af ett skogsbestånd,
som åstadkommits med allmänna medel och höjt egendomens värde till
större säkerhet för eventuellt intecknad fordran, enär man ju icke bör
befara, att eu skogsvårdsstyrelse ej skall taga nödig hänsyn till en ekonomiskt
fördelaktig hushållniDgsplan vid bestämmandet af dess omloppstid,
hvadan de bestämmelser, som erfordras, torde kunna göras mera
generella.

Belysande för huruvida en skogsvårdsstyrelse bör ha utsikter att
kunna träffa sådana aftal, så långt medel för dess fullgörande finnas disponibla,
är en af länsjägmästaren för det skogsvårdsdistrikt, hvars styrelse
jag tillhör, mig lämnad approximativ uppskattning af skogens beskaffenhet
inom det länet. Enligt de intryck han under sina besök i ett stort antal
socknars skogar samt genom samtal med personer i olika orter erhållit,
anser han sig kunna antaga, att af länets i enskildes ägo till 1,484,952
hektar beräknade, till skogsbörd dugliga utmark 690,949 hektar utgöras
af kalafverkad eller eljest så sköflad mark, att återväxt därå icke utan
plantering eller sådd kan beräknas. Och att denna mörka skildring icke
torde vara öfverdrifven får ett visst stöd däraf, att en enda person salubjudit
7,000 hektar kalafverkad mark inom länet. Då nu medel för åstadkommande
af sådan kultur på allra högst ett par tusen hektar årligen
kunna disponeras, är det gifvet, att tillfällen till uppgörande af dylika

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

aftal icke böra saknas inom det distriktet. Och min tro är, att så skall
blifva fallet i de flesta skogsvårdsdistrikten, äfvensom att den bild af
skogarnas tillstånd, skogsvårdsstyrelserna komma att åskådliggöra, nog
varder i allmänhet mera mörk, än hvad man nu vill antaga. Ty med
skogsbeståndet har det under senaste 10 ä 15 åren gått fort utför, därför
att med dimensionernas nedgång i beståndet långt större antal träd än
förut måst tillgripas för att erhålla en viss kubikmassa.

På grund af hvad här ofvan blifvit i korthet anfördt, hemställer jag,
att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till de bestämmelser, hvarigenom, där på grund af aftal en ägare af
sköflad skogsmark, emot att en skogsvårdsstyrelse åtagit sig att i skogbärande
skick genom en eller annan åtgärd återförsätta den marken, förbundit
sig att följa de bestämmelser och anvisningar för en skoghushållning
med uthållig afkastning på dylikt område, styrelsen meddelar, att
en sådan inskränkning i det fria förfogandet må allt framgent varda bindande
emot vederbörande ägare eller innehafvare af den marken.»

Nödvändigheten för vårt land att, såvidt möjligt, i skogbärande skick
bevara den till skogsbörd lämpliga marken torde numera vara så allmänt
erkänd, att de till stöd därför anförda skäl ej behöfva vidare upprepas.
Själfva skogskap italet bör ej angripas, utan i stället så vårdas, att det
kan lämna dess ägare en bestående afkastning. Endast på sådant sätt
lärer möjlighet förefinnas att på världsmarknaden i längden bevara den
ställning, vårt land för närvarande där intager. Med afseende å statens
skogsmarker har också ofvanberörda hushållningsprineip genom lagstiftningen
numera kommit till full tillämpning, vid enskilde tillhörig till
skogsväxt tjänlig mark däremot icke på långt när i samma omfattning.
Hvarje sträfvande att i skogbärande skick bevara jämväl denna måste
därför anses vara värdt allvarligt beaktande, och ur denna synpunkt är
föreliggande framställning synnerligen behjärtansvärd.

Under det arbete, statsmakterna på senare tid nedlagt på lösningen
af frågan om åstadkommande i lagstiftningsväg af en god hushållning
med de skogar, som för närvarande tillhöra enskilde, har det framhållits
och allt klarare visat sig, att man med utsikt till framgång har egentligen två
hufvudsakligen olika vägar att beträda för målets vinnande: å ena sidan

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

skapande i största möjliga utsträckning af så kallade gemensamhetsskogar med
skogshushållning för uthållig afkastning, å andra sidan införande af bestämmelser,
afseende skärpt kontroll å hushållningen med enskildes skogar.

Förstnämnda väg har ock af Riksdagen redan blifvit anvisad. År
1904 aflat Riksdagen nämligen i sådant syfte tvenne skrivelser till Kungl.
Maj:t, i hvilka Riksdagen anhöll, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till de lagbestämmelser, som kunde
finnas erforderliga och lämpliga att bereda dels delägare i häradsallmänning
möjlighet att få med allmänningen för framtiden införlifva mark,
som blifvit för sådant ändamål inköpt, dels ock kommuner, korporationer,
byalag samt stiftelser och fonder, som afsåge allmänt ändamål, möjlighet
att genom inköp af skogsmark eller annorledes bilda, bibehålla och utvidga
gemensamhetsskogar. Det synes utskottet önskvärdt, att arbetet för vinnande
af ifrågavarande viktiga syftemål fortsattes på den sålunda anvisade
vägen. Med skapandet af dylika för lämplig skogshushållning afsedda
gemensamhetsskogar i allt vidare omfattning skulle säkerligen mycket
vinnas för skogsvården i vårt land, ej blott genom tillvaron öfver hufvud
af sådana skogskomplexer, utan äfven genom det goda exempel på rationell
skogsskötsel, befintligheten af sådana skogar öfverallt i landet skulle
erbjuda de kringboende enskilde skogsägarne. Motionären har ock förutsatt,
att skogsvårdsstyrelserna för närvarande skulle äga rätt att för skogsvårdsdistriktets
räkning med tillgängliga medel inköpa samt i kultur bringa
sköflad skogsmark. Befogenheten att inköpa mark kan måhända med
hänsyn till lydelsen af 4 § mom. a i gällande förordning angående skogsvårdsstyrelser
icke anses vara dessa tillerkänd, men det vore enligt utskottets
mening för skogshushållningen värdefullt, om sådan rätt blefve dem
tillagd och därigenom för vederbörande skogsvårdsdistrikt kunde skapas
ett ytterligare slag af gemensamhetsskogar.

Äfven det andra medlet, skärpt kontroll å hushållningen med de enskildes
skogar, har blifvit anlitadt. En sådan skärpt kontroll afsågs med
1903 års lag angående vård af enskildes skogar. För vissa hemman i
Norrland och Dalarne gäller äfven, att skog till afsalu ej får tagas annat
än efter ^stämpling i mån detta kan med bevarande af skogens bestånd
medgifvas. — Vid 1903 års riksdag hemställde en motionär, att Riksdagen
ville för sin del antaga eller i skrifvelse till Kungl. Maj:t begära
framläggande af förslag till en lagstiftning, hvarigenom bolag och enskilda
personer, som ägde skogar af mera betydande omfattning, ålades att bruka
dessa enligt hushållningsplaner, som fastställts af vederbörande myndighet,

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

och jämväl andra förslag i samma riktning framkommo vid berörda riksdag.
Olika meningar yppade sig emellertid om lämpligheten af dylika
bestämmelser äfvensom angående deras räckvidd, med anledning hvaraf
förslaget, som bifölls allenast af Andra Kammaren, men afslogs af den Första,
tick förfalla, hvadan förfoganderätten öfver enskildes skogar i allmänhet ej
inskränkts i vidare mån än 1 § i lagen angående vård af enskildes skogar
gifver vid handen. Utskottet vill ej heller i detta sammanhang uttala sig
angående lämpligheten af en sådan lagstiftning som den nyss antydda.

Den nu i motionen föreslagna lagstiftningen utgör, så att säga, en
medelväg, hvarpå det åsyftade målet skulle vinnas. Vid bedömande af
denna lagstiftnings värde bör enligt utskottets förmenande i främsta rummet
tagas i öfvervägande, huruvida enskilde kunna antagas vara villiga
att ingå ifrågavarande aftal. Hittills vunnen erfarenhet kan icke
sägas ingifva stora förhoppningar i detta afseende. I skogskommitténs
betänkande anföres härom bland annat: »De åtgärder, som från statens,

landstingens och hushållningssällskapens sida vidtagits för den enskilda
skogsvårdens främjande, hade hittills visat sig i det stora hela föga verksamma
annat än i några få län», och, enligt hvad utskottet inhämtat,
hafva inom flere län hushållningssällskapen under lång tid utgifvit stora
summor för att uppmuntra den enskildes skogsskötsel genom kostnadsfri
hjälp vid skogens vård samt tillhandahållande kostnadsfritt af skogsfrö
till plantskolor och skogsplantor, utan att dessa sällskapens bemödanden
lämnat mera afsevärda spår efter sig. Och dock må härvid bemärkas,
att den enskilde skogsägaren för att komma i åtnjutande af nämnda förmåner
i regel icke haft andra förpliktelser med afseende å den planterade
eller besådda markens skydd än i vissa fall uppehållande af stängsel kring
densamma under viss tid till dess fredande från beteskreatur och dylikt.
Om således, trots dessa billiga villkor, på många håll beredvilligheten till
åtgärder för åstadkommande af uthållig skogsafkastning visat sig ringa, lärer
det knappast vara att förvänta, att intresset skulle ökas, därest markens
ägare dessutom för den lämnade hjälpen skulle nödgas ingå ett aftal, hvarigenom
han för sig och efterkommande ägare skulle i väsentlig mån
inskränka rätten att fritt förfoga öfver egendomen. Ordnandet af det ifrågasatta
inskrifningsförfarandet skulle måhända ock föranleda svårigheter och förvecklingar,
som icke stode i skäligt förhållande till de därigenom uppnådda
fördelarna. Med afseende härå och då beträdandet af den väg,
motionären anvisat, synes utskottet vara ägnadt att leda skogs vår dsstyrel -

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

serna bort från de verksammare och säkrare åtgärder för en förbättrad
skogsvård, som, enligt hvad ofvan anförts, borde bestå i skapandet för
vederbörande distrikt af gemensamhetsskogar med skogshushållning för
uthållig afkastning, hemställer utskottet,

att ifrågavarande motion ej må till någon Kiksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 mars 1906.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖOEONA.