Lagutskottets Utlåtande N:o 22 (Utlåtande 1901:LU22 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

N:o 22.

Ank. till Riksd. kansli den 1 mars 1901 kl. 12 miad.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse
af 6 kap. 4 § strafflagen.

Uti en inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 84, anför herr D. Persson i Tällberg:

»Andra § i 6 kap. strafflagen lyder: ’I mål, som kroppsskada angå,
skall under skadeståndet räknas icke allenast läkarelön och annan kostnad,
utan äfven ersättning för hinder eller brist i den skadades näring, för
sveda och värk, så ock för lyte eller annat stadigvarande men, om sådant
blifvit honom tillfogad!’

I detta lagrum stadgas sålunda tydligt, att den, som är vållande
till annans kroppsskada, är skyldig att ersätta den skadade, förutom läkarelön
och annan kostnad, ersättning för hinder eller brist i den skadades
näring m. m., och detta utan afseende på den skadades ekonomiska ställning
eller huruvida han för sin och sin familjs utkomst är beroende af
det arbete, han personligen kan utföra, och oberoende af dens tillgångar,
som skadan föröfvat.

Att beloppet af en skadeersättning bör vara oberoende deraf, huruvida
den, som lidit skada, är mer eller mindre förmögen eller fattig, eller
huruvida den, som förorsakat skadan, kan anses hafva råd att godtgöra
densamma, är en i det allmänna rättsmedvetandet så djupt rotfast och
enligt min uppfattning så rigtig åsigt, att en motsatt åskådning måste
betraktas såsom rättsvidrig. Om t. ex. A olofligen förstörer eller afverkar

Bill. till Likså. Prof. 1901. 7 Sami. 17 Höft. (A'':o 22.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

■>

skog för B till 1,000 kronors värde, ocli B drager den förre inför rätta
för att få ersättning för skogen, men rätten resolverade så, att, enär A
vore i dåliga ekonomiska omständigheter och B deremot vore så välbergad,
att han kunde försörja sig och sin familj utan ersättning för skogen, pröfvades
rättvist att ogilla käromålet eller att på den grund bestämma skadeersättningen
till blott halfva beloppet af skogens värde, så skulle sådant
betraktas såsom en rättskränkning.

Och likväl finnes ett stadgande i 4 § af ofvan angifna kapitel i
strafflagen, som i sin tillämpning leder till stor likhet med ofvan fingerade
rättsfall.

Paragrafen i fråga har nemligen följande lydelse: ''Komma make
eller barn efter den, som dödad blifvit, att genom hans frånfälle sakna
nödigt underhåll; då skall dem, efter tv, med afseende å såväl den brottsliges
tillgångar, som andra omständigheter, skäligt pröfvas, tilläggas såsom
skadestånd hvad för makan eller barnen tarfvas till dess de sig eljest
försörja kunna; och må det skadestånd, efter omständigheterna, sättas att
utgå på en gång eller å särskilda tider.7

Häraf framgår, att det nästan uteslutande är parternas ekonomiska
förhållanden, som läggas till grund för bestämmandet af skadeersättningsbeloppets
storlek.

Mari har här frångått den annars i vår lag allmänt gällande grundsats,
att skadans värde skall vara normen för ersättningsbeloppet.

Enligt min åsigt borde dock icke i något fall olika ekonomiska förhållanden
få rubba den likhet inför lagen, hvilken bör vara alla medborgares
rätt och förmån.

Vid ett ytligt betraktande af de i 4 § tagna hänsyn till parternas
ekonomiska bärkraft, kan man visserligen tro sig finna humanitära motiv,
i det att den, som lidit skada och vore i stort behof af ersättning, finge
mera än en mindre behöfvande, likasom ock den, som skadan föröfvat och
hade god råd att ersätta densamma, borde betala mera. Men dels anser
jag en sådan princip från moralisk synpunkt vara origtig, och såsom jag
nyss anfört, rubbas derigenom likheten inför lagen; och vid jemförelse
mellan 2 och 4 §§ finner man, att én sådan humanitär grundsats icke
utgjort motiven vid dessa lagrums affattande, i ty att den icke förekommer
i 2 §; och dels — och deri ligger enligt min uppfattning grundfelet —
leder ett sådant tagande af hänsyn till parternas ekonomiska förhållanden
till den orimlighet från både moralisk och kriminel synpunkt, att den,
som föröfvat en större skada, dödat en person, kan slippa undan med
en mycket lägre ersättning än den, som föröfvat mindre sådan, skadat en
person.

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

Bjertast och oftast torde det mindre lämpliga uti nu anmärkta stadgande
framträda vid afgörandet af ersättning för ofrivilligt skadande eller
dödande af person, hvilket ej så sällan inträffar vid jernvägedrift.

I 2 § af lag angående ansvarighet för skada till följd af jern vägs
drift den 12 mars 1886 är föreskrifvet, att jernvägens innehafvare (när
han nemligen anses vållande till olyckan) skall utgifva skadestånd enligt
de i strafflagen stadgade grunder. Följden häraf har blifvit den, att den
familj, som genom olyckshändelse mistat sin familjeförsörjare, har fått ett
vida lägre ersättningsbelopp än den familj, hvars familjeförsörjare blott
blifvit skadad. Ty i förra fallet skall man enligt de i strafflagen stadgade
grunder pröfva, om familjen för sin utkomst är i behof af ersättning,
men i senare fallet skall ingen sådan pröfning ske; utan der är det skadans
art och beskaffenhet och icke förmögenhetsvilkor, som ligga till grund
för ersättningens bestämmande.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen för sin del måtte besluta att 4 § i 6 kap. strafflagen får
följande lydelse:

»Var den, som dödad blifvit, familjeförsörjare, då skall den brottslige
eller den, som till dödsfallet varit vållande, till familjen utgifva skadestånd
efter som skäligt pröfvas, och må detta skadestånd, efter omständigheterna,
sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.»

I motionens syfte har en af Andra Kammarens ledamöter instämt.

Skadeståndsskyldigheten på grund af brott är i vår svenska lagstiftning
principielt och i regel inskränkt till af brottet direkt och omedelbart
härflytande skada. All sådan skada är den brottslige pligtig ersätta,
vare sig brottet skett med uppsåt eller af vållande, och för ersättningsbeloppets
bestämmande är skadans storlek ensamt afgörande utan afseende
å den lidandes eller brottslingens ekonomiska ställning i öfrigt.

I ett specielt fall har emellertid skadeståndspligten utsträckts äfven
till derivativ, medelbar skada, som af ett brott förorsakats. Detta fall afhandlas
just i den paragraf, 6: 4 strafflagen, hvari föreliggande motion
åsyftar ändring. Den här stadgade skadeståndsskyldigheten är dock ganska
väsentligt modifierad, dels derigenom att dess inträde är bundet vid förutsättningen,
att maka och barn efter den, som dödad blifvit, genom hans
frånfälle komma att sakna nödigt underhåll, dels ock så till vida, att
skadeersättningsbeloppet skall afpassas efter såväl den brottsliges tillgångar
som »andra omständigheter».

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

Motionärens ändringsförslag går nu i främsta rummet ut derpå att
upphäfva de sålunda gällande inskränkningarna uti skadeståndspligten efter
4 § och likställa denna i allo med den skadeståndsskyldighet, som gäller
i fråga om direkt skada. Derförutom innebär den af honom föreslagna
formuleringen ett utvidgande af paragrafens tillämplighet. För närvarande
är densamma begränsad till de fall, då den dödade efterlemnar maka och
barn; enligt motionärens formulering åter skulle skadeståndsskyldigheten
inträda äfven i andra fall, då den dödade kunde anses såsom familjeförsörjare.

Hvad detta sistnämnda förslag vidkommer, anser utskottet detsamma
hafva beaktansvärda skäl för sig. De ömmande omständigheter, som föranledt
lagstiftningen att tillerkänna maka och barn efter en dödad person
rätt att af brottslingen utbekomma skadeersättning, kunna i lika hög grad
vara till finnandes i fråga om andra personer, t. ex. föräldrar, som varit
för sin utkomst helt och hållet beroende af den dödade. Utskottet finner
således för sin del önskligt, att en utvidgning af paragrafens bestämmelse
i denna rigtning eger rum.

Hvad sedermera beträffar motionärens förslag att låta den i 4 §
stadgade skadeståndspligten inträda oafsedt huruvida den dödade personens
närmaste genom hans frånfälle komme att sakna nödigt underhåll
eller ej, vill utskottet visserligen erinra, att — just med afseende fästadt
å skadans egenskap af derivativ — hänsyn bör med skäl tagas till den
ekonomiska ställning, i hvilken den dödade personen efterlemnat de sina,
men å andra sidan synes den i gällande lag härutinnan uppstälda gränsen
vara alltför snäf för att som sig bör tillgodose de efterlefvandes intressen.
Aro t. ex. de efterlemnade tillgångarne så begränsade, att de nätt och
jemt förslå till att bestrida kostnaderna för makans och barnens uppehälle,
intill dess de sjelfva kunna sig försörja, förefaller det skäligen hårdt,
att dessa tillgångar skola för sådant ändamål tagas i anspråk och brottslingen,
äfven om han är i ekonomiskt synnerligen lyckligt lottad ställning,
gå helt och hållet fri från skyldighet att till makans och barnens
uppehälle bidraga. Utskottet håller före, att det lämpligen kunde öfverlemnas
åt domstolen att för hvarje särskildt fall bestämma, huruvida den
brottslige skulle vara pligtig att utgifva sådan ersättning, hvarom i 4 §
förmäles, äfvensom afpassa ersättningens belopp efter förhandenvarande
förhållanden.

I detta sistnämnda hänseende kan utskottet nemligen ej dela motionärens
uppfattning, att dylik skadeersättning skall bestämmas oberoende af
den brottsliges tillgångar, hvilket i åtskilliga fall skulle leda derhän, att
skadeersättningen blefve mindre än med tillämpning af nu gällande be -

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

stämmelser. Såsom förhållandena nu äro, har domstolen att taga hänsyn
ej blott till det förhållandet, att brottslingen eger högst ringa tillgångar,
utan jemväl till det fall, da hans ekonomiska ställning är särskildt gynsam.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af herr Perssons ifrågavarande
motion, ville i skrifvelse till Kongl Magt anhålla,
det täcktes Kongl. Maj:t taga i öfvervägande,
huruvida och i hvad mån utvidgning af den i 6 kap.
4 § strafflagen stadgade skadeståndspligten lämpligen
må kunna ega rum, samt för Riksdagen framlägga det
förslag till ändring af ifrågavarande paragraf, hvartill
förhållandena kunna gifva anledning.

Stockholm den 1 .mars 1901.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herr Hasselrot.

Herr Lemon har begärt fä antecknadt, att han icke deltagit i ärendets
behandling inom utskottet.