Lagutskottets Utlåtande N:o 22 (Utlåtande 1900:LU22 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

N:o 22.

Ank. till Riksd. kansli den 5 mars 1900) kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse
af § 33 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd den 21 mars 1862.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 72, anför herr A. Petersson i Påboda:

»Vid förlidet års riksdag väckte jag motion om ändrad lydelse af §
33 i förordningen om kyrkostämma m. in. i syfte att i denna förordning
få intagen en tydlig bestämmelse rörande kyrkorådens och skolrådens såväl
rättighet som skyldighet att utse kassaförvaltare. Denna motion dristar
jag härmed med någon ändring förnya, och må af motiveringen följande
återgifvas.

»År 1896 beslöt Riksdagen för sin del, att i kongl. förordningen om
kommunalstyrelse på landet den 11 mars 1862 skulle under § 56 intagas
följande nya stadgande: ''Kommunalnämnden utser för hvarje år inom sig
en kassaförvaltare’. Detta beslut godkändes af Kongl. Maj:t, hvadan förändringen
sedan 1897 är lag. Då en hvar ledamot i kommunalnämnden
gemensamt med de öfrige, enligt samma förordning, är ansvarig för de
medel nämnden har under sin förvaltning, var det endast rätt och billigt,
att med ansvarsskyldigheten förenades rätten att bestämma hvem ibland
dem som skulle handhafva medlen, och att en fullt tydlig bestämmelse
härom intogs i lagen.

I kongl. förordningen om kyrkostämma in. m. den 21 mars 1862
stadgas emellertid i § 33 för kyrko- och skolråd alldeles samma ansvars -

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

skyldighet i fråga om medel, livilka stå under dess förvaltning, som för
kommunalnämnd äro gällande, men någon bestämmelse rörande handhafvandet
eller förvaltningen af medlen finnes icke. I följd häraf har den
praxis äfven i detta fall naturligen utbildat sig, att ordföranden, här sjelfskrifven,
också blifvit den sjelfskrifne kassaförvaltaren. Äfven om man
icke med skäl kan påstå, att synnerligt afsevärda eller ofta upprepade
olägenheter härigenom uppstått — sådana exempel saknas likväl icke —
så kan det dock för de ansvarige ledamöterna stundom vara önskvärdt,
att kassan lägges i andra händer. Men äfven om så är förhållandet och
om än lagen icke lägger bestämdt hinder i vägen härför, är det tydligen
af grannlagenhetsskäl svårare att bryta med den häfdvunna seden, så länge
det tydliga stadgandet om val af kassaförvaltare saknas i lagen.»

Lagutskottet angaf som skäl för sin hemställan om afslag å motionen,
dels att kyrkoråd och skolråd redan nu vore oförhindrade att åt annan
än ordföranden uppdraga förvaltningen af de åt dem öfverlemnade kassorna,
och dels att det icke vore välbetänkt att i lag bestämma, att kassaförvaltaren
skulle, såsom i kommunalnämnd, nödvändigt utses bland ledamöterna
sj elfva.

Hvad beträffar rätten i förevarande afseende, har jag icke bestridt
densamma, men visst är, att frånvaron af hvai’je bestämmelse derom i
förordningen föranleder dertill, att i en mängd fall å landsbygden förvaltningen
af medlen icke uppdrages hvarken åt ordföranden eller annan
person, utan anses ordföranden, oafsedt allt slags bemyndigande, genom
tyst påbud sjelfskrifven att handhafva dem. Utskottet erkände också, att
det stundom möter svårigheter att begagna sig af rättigheten att utse
kassaförvaltare, enär en sådan åtgärd lätt komme att betraktas som ett''
uttryck af misstroende mot ordföranden. Genom en obligatorisk skyldighet
att hvarje år föredraga kassaförvaltningsfrågan minskas dessa svårigheter
i betydlig grad, en omständighet, som nog torde förtjena beaktande,
icke minst efter den allra senaste tidens händelser med uppdagade kassabrister
m. m. på skilda områden.

Hvad det senare af de ofvan omförmälda skälen mot förslaget angår,
skall dess betydelse gerna erkännas, i synnerhet som det i städerna ofta
torde vara lämpligast att välja kassaförvaltare utom kyrko- och skolråden.
Detta föranleder mig också till sådan ändring i förslaget, att förvaltningen
må kunna uppdragas åt person inom eller utom rådet.

Jag tillåter mig sålunda vördsamt föreslå, att Riksdagen ville för sin
del antaga följande

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

Lag

angående ändrad lydelse af § 33 i förordningen om kyrkostämma m. m.
den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att § 33 i förordningen om kyrkostämma m. in.
den 21 mars 1862 skall hafva följande ändrade lydelse:

§ 33. Kyrkoråd och skolråd utse för hvarje år inom eller utom sig
en kassaförvaltare.

En hvar ledamot af kyrkorådet eller skolrådet ansvarar gemensamt
med de öfriga för de medel, detsamma under sin förvaltning haft, äfvensom
för de säkerhetshandlingar, mot hvilkas antaglighet han icke till
protokollet gjort anmärkning. Denna ansvarighet fortfar, till dess förvaltningen
blifvit antingen af kyrkostämman eller, om klander anställes,
af vederbörlig domstol godkänd, eller ock till dess natt och år efter räkenskapernas
aflemnande förflutit, utan att klander i laga ordning blifvit
anstäldt.»

Enligt utskottets uppfattning är den uti förevarande motion ifrågasatta
lagändringen lämplig och välbetänkt. Visserligen måste kyrkoråden
och skolråden anses redan enligt gällande lagstiftning ega rätt att
sj elfva bestämma, hvilken person inom eller utom deras egen krets skall
handhafva den närmaste vården öfver de medel, som stå under kyrkooch
skolrådens förvaltning och för hvilka de särskilda rådens ledamöter
stå i gemensam ansvarighet, men saknaden af uttrycklig föreskrift om
skyldighet för kyrko- och skolråden att utse kassaförvaltare medför den
olägenheten, att ett begagnande af nämnda rätt lätt får sken af ett misstroendevotum
mot ordföranden i kyrko- eller skolrådet. Den af motionären
föreslagna anordningen är egnad att undanrödja eller åtminstone
väsentligt minska denna olägenhet och såmedelst tillförsäkra kyrko- och
skolråden större verklig frihet, än de nu eg a, att öfverlemna kassaförvaltningen
åt den person, de derför finna lämpligast.

Utskottet får alltså hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
ville för sin del antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af § 33 i förordningen om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars
1862.

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

Härigenom förordnas, att § 33 i förordningen om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars
1862 skall hafva följande ändrade lydelse:

Kyrkoråd och skolråd utse för hvarje år inom eller
utom sig en kassaförvaltare.

En hvar ledamot af kyrkorådet eller skolrådet ansvarar
gemensamt med de öfriga för de medel, detsamma
under sin förvaltning haft, äfvensom för de säkerhetshandlingar,
mot hvilkas antaglighet han icke till protokollet
gjort anmärkning. Denna ansvarighet fortfar,
till dess förvaltningen blifvit antingen af kyrkostämman
eller, om klander anställes, af vederbörlig domstol godkänd,
eller ock till dess natt och år efter räkenskapernas
aflemnande förflutit, utan att klander i laga ordning
blifvit anstäldt.

Stockholm den 5 mars 1900.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herr Leman har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i ärendets
behandling inom utskottet.