Lagutskottets Utlåtande N:o 22

Utlåtande 1897:LU22

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

1

N:o 22.

Ank. till Riksd. kansli den 5 mars 1897, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 47 §
i förordningen om landsting.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
n:o 3, anför herr Ljungman:

»Vid stiftandet af kommunallagarne erhöllo, i följd af ämnets nyhet
och de svårigheter, det erbjöd, flera af lagbuden en mindre tydlig affattning,
än önskligt var; och är ibland dessa mindre lyckligt affattade lagbud
tvifvelsutan att räkna landstingsförordningens 47 §. Såsom en följd af den
vid stiftandet befintliga ståndsrepresentationen blef nemligen i denna paragrafs
sista stycke införd en bestämmelse om en verklig skilnad mellan land och
stad, som icke hittills tillämpats eller kan väntas någonsin blifva tillämpad,
enär den är lika obehöflig som otidsenlig och var föråldrad redan vid första
framträdandet, under det att deremot nog tydliga bestämmelser icke gåfvos
för fall, som sedan lagens utfärdande förekommit och med hänsyn till hvilka
man måst hjelpa sig med en för allmänheten svårfattlig lagtolkning..

Sålunda har man t. ex. i Elfsborgs och G-efleborgs län för anskaffande
och underhåll af sjukvärdsanstalter indelat länen i skilda, områden, hvilka
hvart för sig fingo bekosta sin egen särskilda anstalt, under det att man i
Jemtlands, Yesterbottens och Norrbottens län för bidrag till jern vägsanläggningar
indelat länets kommuner i flera grupper med olika skattskyldighet för
hvarje grupp.

Då nu en sådan tillämpning af lagbudet i fråga som den, på hvilken
här anförts exempel, kan vara nödvändig för undvikande af uppenbar orättvisa,
Bill. till Rilcsd. JJrot. 1897. 7 Sami JO Häjt. (N:o 22.)

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

och då ett förtydligande af samma lagbud kan i väsentlig mån underlätta
en undertryckt minoritets sträfvande att söka och skalfa sig rätt gent emot
en majoritet, som icke vill taga nog hänsyn till hvad rättvisa och billighet
kräfva; så bör ett dylikt förtydligande äfven hringas till stånd, i synnerhet
som dess åstadkommande ej bör möta några större svårigheter.»

På grund häraf hemställer motionären, att Riksdagen måtte för sin
del besluta, att sista stycket i 47 § af förordningen om landsting den 21
mars 1862 skall erhålla följande lydelse:

Då fråga om grunden för afgifters uttaxering uppkommer, skall denna
fråga först afgöras. Framställes inom landsting påstående, att företag, hvarom
förslag blifvit väckt, år sådant, att länets kommuner för detsammas utförande
lämpligast böra indelas i skilda områden, som öfvertaga livar sin andel deraf,
eller är af den beskaffenhet, att endast några af länets kommuner af företaget
kunna hafva hufvudsaklig nytta och att för ty de öfriga kommunerna
må från bidrag till det företaget befrias eller med sådant bidrag i jemförelsevis
mindre mån betungas; då skall jemväl öfver sådan framställning beslutas,
innan hufvudfrågan till afgörande företages.

Såsom bilaga till motionen har herr Ljungman fogat en afskrift af
utaf honom, för egen del och såsom ombud för åtskilliga socknar i Göteborgs
och Bohus län, anförda underdåniga besvär öfver af länets landsting den 25
september 1896 fattade beslut att genom tecknande af aktier understödja
jernvägsanläggningar inom länet, uti Indika besvär yrkats de öfverklagade
beslutens upphäfvande på den grund, att vid deras fattande icke tagits
hänsyn dertill, att vissa delar af länet, hvilka enligt landstingets beslut
skulle komma att i lika hög grad som öfriga delar deraf betungas af kostnaderna
för jernvägsföretagens understödjande, komme att af de ifrågavarande
jernvägarne draga fördel i långt mindre grad än det öfriga länet.

Det stycke af 47 § i förordningen om landsting, deruti motionären
föreslår ändring, har följande lydelse:

»Då fråga om grunden för afgifters uttaxering uppkommer, skall denna
fråga först afgöras. Framställes inom landsting påstående, att företag, hvarom
förslag blifvit väckt, är af den beskaffenhet, att endast stad eller endast landsbygd
af företaget kan hafva hufvudsaklig nytta, och att förty i förra fallet
landsbygden och i det senare städerna, vare sig samfäldt eller en eller flera
bland dem, må från bidrag till det företaget befrias eller med sådant bidrag
i jemförelsevis mindre mån betungas; då skall jemväl öfver sådan framställning
beslutas, innan hufvudfrågan till afgörande företages.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

3

En motion, åsyftande, liksom den förevarande, en utsträckning af den
landsting nu tillkommande rätt att beträffande bidrag till vissa företag göra
skilnad mellan å ena sidan landsbygden och å andra sidan städerna eller vissa
af dem derhän, att landstinget skulle ega bestämma om sådan olikhet i bidrags
utgifvande jemväl beträffande de särskilda landskommunerna, väcktes
af herr Ljungman, äfven vid 1896 års riksdag. Den afstyrktes då af lagutskottet,
hvars hemställan bifölls af båda kamrarne.

Då motionären synes hysa den åsigt, att den af honom föreslagna ändringen
uti ifrågavarande §:s ordalydelse endast skulle innebära ett förty tingande
af redan nu gällande bestämmelser, vill utskottet, som icke delar
denna uppfattning, framhålla, att, enligt dess förmenande, i de fall, på hvilka
motionären anfört exempel, då landstingsheslut, hvarigenom vederbörande
landstingsområde blifvit med afseende på utgörandet af vissa afgifter fördeladt
i områden med olika eller särskild beskattning för vissa ändamål, blifvit
gällande, sådant berott derpå, att frågan om ett dylikt besluts öfverensstämmelse
med de i förordningen om landsting stadgade grunder icke genom besvär
dragits under vederbörande myndighets pröfning. I detta sammanhang
vill utskottet äfven nämna, att ofvan omförmälda, af motionären öfver ett
Göteborgs och Bohus läns landstings beslut anförda underdåniga besvär blifvit
af Kongl. Maj:t ogillade.

För öfrigt står utskottet i denna fråga på samma ståndpunkt som
lagutskottet vid sistförflutna riksdag. Utskottet anser således, att den af
motionären föreslagna förändringen ingalunda vore välbetänkt. Ty det bör
anses önskvärdt, att inom landsting, liksom inom andra folkrepresentationer,
ortsintressena träda tillbaka för det allmänna intresset, och det kan från
denna synpunkt ej vara lämpligt att i vidare mån, än redan tillåtet är, gifva
de olika ortsintressena ökad vigt gent emot länets gemensamma intressen.
Dermed skulle ock kunna vållas betänklig splittring bland landstingets ledamöter,
och frågorna skulle med långt större svårighet vinna en för länets
gemensamma bästa lycklig lösning. Förutom denna rent principiella betänklighet
vill utskottet äfven framhålla de praktiska svårigheterna vid och
olägenheterna af den ifrågasatta lagändringens tillämpning. J många fall
lärer det nemligen svårligen kunna ådagaläggas, att en ifrågasatt utgift icke
länder till någon fördel för en viss landtkommun, liksom det ej heller låter
sig göra att med någon säkerhet bedöma den olika graden af fördel för de
mänga landtkommunerna sins emellan af en dylik utgift. Fältet vore dermed
öppnadt för en mängd stridigheter och olika meningar inom landstinget, och
detta förhållande kunde ej annat än verka förlamande på den opartiska behandlingen
af föreliggande frågor.

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

Utskottet håller äfven före, att de af motionären påstådda olägenheterna
af nu gällande bestämmelser vid närmare eftersinnande icke kunna anses vara
af betydenhet. Äfven om en kommun i följd af nämnda bestämmelser
skulle komma att bidraga till en utgift, som icke vore af fördel för kommunen,
skall, åtminstone i många fall, denna olägenhet förr eller senare
uppvägas deraf, att landstingets öfriga kommuner få bidraga till utgifter,
som hufvudsakligen medföra nytta för förstnämnda kommun.

Af dessa skäl föranlåtes utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 5 mars 1897.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1897.