Lagutskottets Utlåtande N:o 22 (Utlåtande 1896:LU22 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

N:o 22.

Ank. till Riksd. kansli den 27 februari 1896, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
21 kap. 10 § byggningabalken.

1 en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling hänvisad
motion, n:o 135, hemställer herr O. G. Eriksson i Öfra Odensvi,

att Riksdagen måtte för sin del besluta, att 27 kap. 10 § byggningabalken
erhåller följande förändrade lydelse:

Då bonde — — — — — — — — — — — — —

dalers bot. Häfver han, då fardag inne är, foder öfver, skall han öfverlåta
detsamma åt jordegaren eller efterträdaren, mot en ersättning motsvarande
hälften af det i orten gångbara pris, och hvilken ersättning,
derest öfverenskommelse icke uppnås, bestämmes af tre gode män, hvilka
utses på sätt, som i lagen om skiljemän är stadgadt. Vare ock — —

det åter.

Till stöd för motionen anföres:

Ehuru en af motionären vid förlidet års riksdag väckt motion, n:o 4,
afseende sådan ändring af 27 kap. 10 § byggningabalken, att egare eller
tillträdande arrendator skulle förpligtas att lösa det foder, som afträdande
arrendator hade öfver vid fardag, af lagutskottet afstyrktes och icke ledde
till någon Riksdagens åtgärd, ville motionären ännu eu gång fästa Riksdagens
uppmärksamhet på bestämmelserna i åberopade lagrum, hvilken
enligt hans förmenande vore otydligt och ofullständigt.

I vår tid, då en rationel boskapsskötsel vore ett hufvudvilkor för
jordbruksnäringens rätta bedrifvande, vore fodertillgången vid eu egendom
af ganska stor betydelse, hvarför ock — då motionären fortfarande vore
af den åsigt, att det i de flesta fåll mötte stora svårigheter för en afträdande
arrendator att kunna nöjaktigt använda hela fodertillgången vid
den egendom, han måste afträda så tidigt på året soin den 14 mars, ty
Bill. till Riksd. Prat. 1896. 7 Sami. 12 Käft. (Nns 22, 29.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

det kunde ju dels vara brist på husrum för flera kreatur, och dessutom
kunde det ju hända, att arrendatorn saknade tillgångar att för sista året
inköpa flera kreatur än det antal, som, beräknadt för hela året, varit tillräckligt
för uppstillande af fodertillgången — motionären ansåge, att tillträdaren
borde vara skyldig att lemna ersättning för det foder, som funnes
öfver vid fardag och enligt åberopade lagrum icke finge af bole föras.

Den åsigt, motionären framhållit i förevarande hänseende, hade ock
i visst fall beaktats, hvilket framginge af Kongl. Maj:ts nådiga förordning
den 10 november 1882 angående förändrade grunder för förvaltningen af
kronans jordbruksdomäner, der det bland annat stadgades:

»23:o. För det trädesbruk samt den höstplöjning, gräsfrö- och höstsädessådd,
som afträdande arrendator, derest icke med tillträdaren annorlunda
öfverenskommes, är skyldig att året före egendomens afträdande
verkställa i enlighet med tillämpad växtföljd eller kontraktets härutinnan
meddelade bestämmelser, eger han af tillträdaren åtnjuta ersättning, som,
i händelse af tvist, bestämmes af tre gode män, af hvilka af- och tillträdare
välja hvar sin och den tredje utses af de sålunda valde eller, om
desse ej blifva om valet ense, af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet.

Arrendator vare pligtig att vid egendomens afträdande utan ersättning
tillhandahålla tillträdaren foder till visst belopp, som varder i arrendekontraktet
bestämdt. Det deröfver vid arrendets frånträdande å egendomen
befintliga förråd af hö och halm skall af arrendatorn öfverlåtas åt tillträdaren,
mot ersättning motsvarande hälften af det i orten gångbara pris
och hvilken ersättning, derest öfverenskommelse derom icke uppnås, bestämmes
af gode män i den ordning, som i nästföregående moment finnes
stadgad.»

Hvad som anfördes vid behandling af åberopade motion i Andra
Kammaren under förlidet års riksdag, syntes motionären konstatera, att
ifrågavarande lagbud vore otydligt och ofullständigt, och ehuru meningarna
kunde vara delade om rätta sättet för afhjelpande af denna brist, förefölle
det motionären, att Kongl. Maj:t, i hvad beträffade förvaltningen af kronans
jordbruksdomäner, lyckats lösa frågan på ett, mycket tillfredsställande sätt.

Föreliggande förslag, som enligt motionärens egen utsago skulle utgöra
i hufvudsak ett förnyande af hans vid sistlidna års riksdag väckta
motion i ämnet, företer dock flera skiljaktigheter mot det i sistnämnda
motion framstälda. Förutom det att, ersättningen för foder till afträdande
arrendator enligt nu föreliggande motion skall utgå med hälften af det i
orten gångbara pris, under det att densamma enligt motionärens förra för -

Lagutskottet» Utlåtande N:o 22.

slag skulle utgå med två tredjedelar af årets markegångspris, råder emellan
de båda förslagen den väsentliga olikhet, att det vid sistlidna års riksdag
afgifna förslag stadgar skyldighet för jordegare eller tillträdande arrendator
att till ofvannämnda ersättning lösa öfverblifvet foder, då deremot nu föreliggande
motion åsyftar stadgande om skyldighet för afträdande arrendator
att mot halfva värdet öfverlåta fodret. Den i afträdarens intresse ifrågasatta
bestämmelsen om jordegarens eller tillträdarens. åliggande att lösa
öfverblifvet foder har utbytts mot en föreskrift för afträdaren, att han skall
lemna fodret för visst pris. Föreskriften är, såsom motionären anger,
hemtad från förordningen den 10 november 1882, angående förändrade
grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner, och i de för
utarbetande af denna förordning tillsatte komiterades motivering säges
tydligen, att lösen behöfver ega rum endast om tillträdaren sådant önskar.

1895 års lagutskotts öfver motionärens då väckta förslag afgifna
utlåtande, hvilket rigtade sig hufvudsakligen mot det mindre rättvisa att
förpligta jordegare eller tillträdande arrendator att utan hänsyn till eget
behof lösa allt det foder, som afträdaren vid sitt afträde kunde vilja
aflemna, och utmynnade uti afstyrkande af bifall till den ifrågasatta lagändringen,
kan derför anses hafva tillämpning endast å motiven till nu
föreliggande förslag, men icke å sj elfva förslaget.

Men äfven detta förslag finner utskottet» sig förhindradt att tillstyrka.
Några skäl för en ändring i sådan rigtning af gällande lagrum hafva icke
anförts, och skall den innebära en inskränkning i afträdande arrendator
rätt att, förfoga öfver det öfverblifna fodret, medför den åtminstone icke
någon fördel för afträdaren.

Utskottet hemställer följaktligen,

att herr Erikssons ifrågavarande motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 27 februari 1896.

På lagutskottets vägnar:

E. VON KRUSENSTJERNA.

Reservation

af herrar P. G. Petersson och Redelius.