Lagutskottets Utlåtande N:o 22 (Utlåtande 1894:LU22 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

N:o 22.

Ank. till Riksd. kansli den 9 mars 1894, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställningar
rörande dels ändring af 20 § i förordningen angående
inteckning i fast egendom den 16 juni 1875 och dels
tillägg till 23 § i samma förordning.

Förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875
stadgar i 20 § såsom regel, att, om någon vill låta förnya inteckning, lian
skall hos den rätt, som beviljat inteckningen, i hufvudskrift uppvisa den
handling, hvarå inteckningen är beviljad. Dock medgifver samma §, att
inteckningshandlingen kan företes äfven inför annan underrätt, och stadgas
för sådant fall: »den rätt läte, då sådant sker, i sitt inteckningsprotokoll
korteligen intagas hvad handlingen innehåller med dag och årtal, då den
utgafs, af hvilken rätt inteckningen är beviljad, när och under hvilken § i
protokollet det skedde, och när inteckningen förnyades, om det skett», hvarefter
föreskrift meddelas dels att rätten skall å inteckningshandlingen teckna
bevis, att den varit företedd för vinnande af inteckningsförnyelse, dels ock
att sökanden skall inom den för förnyelse stadgade tid till inteckningsdomstolen
ingifva protokollet öfver uppvisandet.

I sin till innevarande riksdag afgifna, till lagutskottets behandling hänvisade
embetsberättelse för år 1893 hemställer justitieombudsmannen, att
Riksdagen måtte för sin del besluta, att nämnda lagrum skall erhålla följande
ändrade lydelse:

»Vill någon låta förnya inteckning; uppvise hos rätten i hufvudskrift
den handling, hvarå inteckningen är beviljad, och skrifve rätten inteckningsförnyelsen
därå. Stånde ock sökanden fritt att inför annan underrätt förete
inteckningshandlingen: den rätt läte, då sådant sker, i sitt inteckningsprotokoll
korteligen intagas hvad handlingen innehåller med dag och årtal,
då den utgafs, af hvilken rätt inteckningen är beviljad, när och under
hvilken § i protokollet det skedde, och när inteckningen förnyades, nedsattes
Uih. till Riksd. Prot. 1894. 7 Sami. 12 Höft. (N:is 22—23). 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

eller annorledes förändrades, om det skett; teckne ock bevis å handlingen,
att den varit företedd till vinnande af inteckningsförnyelse: sedan ingifve
sökanden protokollet deröfver till den rätt, som inteckningen beviljat, inom
tid som i 19 § sägs; och vare detta så gildt, som om handlingen der blifvit
företedd.»

Till stöd för den föreslagna ändringen anför justitieombudsmannen:

Redan enligt förordningen den 13 juli 1818 egde den, som ville söka
inteckningsförnyelse, att inför rätten i den ort, hvarest han bodde, förete
inteckningshandlingen för att, såsom orden lydde, i »dess inteckningsprotokoll
införas», hvarefter bevis öfver uppvisandet skulle till inteckningsdomstolen
ingifvas inom samma tid, som nu är stadgad. Dessa ord: »i dess inteckningsprotokoll
införas», blefvo emellertid af några domstolar så tolkade, att de
ansågos utgöra hinder för intecknings förnyelse, derest inteckningshandlingen icke
vid uppvisandet blifvit in extenso i inteckningsprotokollet införd, utan endast till
innehållet anmärkt. Med anledning häraf och då den uppvisade handlingens
beskrifvande i protokollet på sådant sätt, att densamma blefve fullt individualiserad,
borde vara för ändamålet tillfyllest, men, å andra sidan, till stöd för
dess fullständiga införande i protokollet kunde åberopas förordningens ordalag,
blef, på justitieombudsmannens framställning och i öfverensstämmelse med
hvad redan den äldre lagberedningen föreslagit, den ändring af ifrågavarande
lagstadgande vid riksdagen åren 1859—1860 antagen, som sedermera blef lag
genom förordningen den 9 april 1861 och hvarigenom i hufvudsak samma
föreskrifter lemnades angående inteckningshandlings uppvisande och anmärkande
i inteckningsprotokollet, hvilka sedermera inkommo i förordningen den
16 juni 1875.

Tillkomsten af stadgandena angående hvad som bör antecknas i den
rätts protokoll, der uppvisande af inteckningshandling för förnyelse vid annan
domstol eger rum, visar sålunda visserligen, att dermed afses, att inteckningshandlingen
icke behöfver i sin helhet i protokollet införas, men å andra
sidan lära dessa stadganden lika litet som det förut begagnade uttrycket »i
inteckningsprotokollet införas» med nödvändighet böra tolkas strängt efter
bokstafven. Enligt hvad jag inhemtat, förfares emellertid vid en och annan
domstol sålunda, att, då inteckningshandling der uppvisas för ifrågavarande
ändamål, anteckningarna i protokollet öfver uppvisandet städse inskränkas
till de förhållanden, som i 20 § af förordningen den 16 juni 1875 uttryckligen
nämnas, och således endast angifva, när och af hvilken rätt inteckningen
är beviljad, när och under hvilken § i protokollet det skedde och när
inteckningen förnyades, om det skett.

Om deremot inteckningen undergått förändring i afseende på förmånsrätten,
göres derom ej anteckning, och följaktligen kommer inteckningsdom -

Lagutskottets Utlåtande N:o 22■ 3

stolens protokoll öfver förnyelsen ej heller att innehålla något angående en
så vigtig förändring med inteckningen. Följden deraf måste blifva, att
gravationsbevis angående den intecknade fastigheten, utfärdadt med ledning
af de 10 sista årens inteckningsprotokoll, blir origtigt i afseende å en sådan
intecknings förmånsrätt, så vida nemligen förändringen i afseende å förmånsrätten
inträffat mer än 10 år före bevisets utfärdande.

Då det måste vara af synnerlig vigt, att hvarje förhållande, som kan
menligt inverka på fastighetskrediten, undanrödjes, anser justitieombudsmannen
ett stadgande vara behöfligt, som ålägger domstol, der inteckningshandling
uppvisas för ifrågavarande ändamål, att i protokollet göra anteckning
angående möjligen vidtagna förändringar i fråga om inteckningen.

Det kan invändas, att en anteckning i protokollet angående förändring
i afseende å förmånsrätten ligger utom området för frågan om inteckningsförnyelsen,
men denna invändning torde sakna annan befogenhet än den rent
formella och lärer derför icke böra tillmätas stor betydelse. Vigtigare är
utan tvifvel den anmärkning, som äfven kan göras, att jemväl vid inteckningsförnyelse
omedelbart vid inteckningsdomstolen, för hvilket fall föreskrift
saknas om hvad i protokollet bör antecknas, underlåtenhet att anteckna förändringar
i afseende å förmånsrätten kan medföra samma olägenheter, som
då inteckningen uppvisas vid annan domstol. Men dels torde i allmänhet i
sådant fall inteckningsdomstolen af omsorg att gifva sina inteckningsprotokoll
all den fullständighet, som deras vigt kräfver, manas att i protokollet intaga
alla de omständigheter angående inteckningen, som af handlingen utvisas,
och dels förefinnes i detta fäll ej samma fara för ofullständiga anteckningar,
som då en detaljerad föreskrift om hvad som skall antecknas kan åberopas
till stöd för uraktlåtenhet att anteckna annat än det föreskrifna.

Hvad justitieombudsmannen sålunda anfört finner utskottet ådagalägga
önskvärdheten deraf, att den af justitieombudsmannen föreslagna ändringen
vidtages; och får utskottet följaktligen hemställa,

l:o) att Riksdagen måtte för sin del besluta, att 20 §
i förordningen angående inteckning i fast egendom den
16 juni 1875 skall erhålla följande ändrade lydelse:

»Vill någon låta förnya inteckning; upp vise hos rätten i
hufvudskrift den handling, hvarå inteckningen är beviljad,
och skrifve rätten inteckningsförnyelsen derå. Stånde ock
sökanden fritt att inför annan underrätt förete inteckningshandlingen:
den rätt läte, då sådant sker, i sitt inteckningsprotokoll
korteligen intagas hvad handlingen innehåller

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

med dag och årtal då deri utgafs, af hvilken rätt inteckningen
är beviljad, när och under hvilken § i protokollet
det skedde, och när inteckningen förnyades, nedsattes eller
annorledes förändrades, om det skett; teckne ock bevis å
handlingen, att den varit företedd till vinnande af inteckningsförnyelse;
sedan ingifve sökanden protokollet deröfver
till den rätt, som inteckningen beviljat, inom tid som i
19 § sägs; och vare detta så gildt, som om handlingen
der hlifvit företedd.»

I sammanhang härmed har utskottet till behandling förehaft en af
justitieombudsmannen i hans ofvannämnda embetsberättelse gjord hemställan om
tillägg till 23 § i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16
juni 1875, sådan denna § lyder enligt förordningen den 6 oktober 1882.

Ganska länge, anför justitieombudsmannen, har uppmärksamheten varit
fäst på de många tillfällen till missbruk, som uppkomma i följd af det i nämnda
paragraf införda stadgande om rätt för ny egare till fastighet, som blifvit
efter utmätning såld å offentlig auktion eller under konkurs, i den ordning
konkurslagen bestämmer, att utan uppvisande af inteckningshandlingarna i
hufvudskrift erhålla dödning af inteckningarna för de fordringar, som antingen
alldeles icke eller endast till någon del kunnat af köpeskillingen gäldas.
I justitieombudsmannens berättelse till 1884 års Riksdag framhålles, hurusom
det händt, att inteckningar, som på grund af nyss anförda stadgande hlifvit
dödade, »sedermera i föreskrifven ordning förnyats, åter lefvat upp och användts
såsom säkerhet för penningeförsträckningar eller upplåtelser af nyttjanderätt
m. m.» samt att »hvarken lagstifning eller vedertaget rättsbruk erbjöde
någon fullt betryggande utväg att upptäcka och förhindra detta för
realkrediten särdeles vådliga missbruk». Justitieombudsmannen, som anvisade
några utvägar till undanrödjande af farorna af detta missbruk, slutade sitt
yttrande i ämnet på följande sätt: »Det återstår i allt fall många tillfällen
till svikligt förfarande med dessa inteckningar, som dödats, utan att hafva
varit företedda inför domstolen. Dessa kunna likväl förekommas genom iakttagande
af den försigtigheten att aldrig såsom säkerhet mottaga inteckningar,
hvilka icke åtföljas af gravationsbevis; men är den dödade inteckningen förnyad,
inflyter hon i gravationsbeviset, och emot bedrägeri med en slik handling
skyddar alltså icke den försigtighet, som nyss anbefaldes.» Uti hvad
dåvarande justitieombudsmannen sålunda anfört vill jag instämma, dock att
jag till det sista yttrandet, eller att man genom att fordra gravationsbevis

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

icke skulle vara skyddad mot bedrägeri med en dödad, men sedermera förnyad
inteckning, vill foga den inskränkning: så vida mer än 10 år förflutit
mellan inteckningens dödning och gravationsbevisets utfärdande; ty har dödningen
inträffat under de 10 år, som gravationsbeviset omfattar, måste densamma
vara deri omförmäld. Dessutom är att märka att, sedan dödningen
blifvit införd i inteckningsboken, kan upplysning derom vinnas af det utdrag
af samma bok, som skall vara tecknadt å protokollsutdrag angående inteckningens
förnyande, om sådan egt rum. Häri erbjuder sig sålunda en säkerhet
mot bedrägerier med de dödade, men sedermera förnyade inteckningarna.

Men det är icke endast de på ifrågavarande sätt dödade och sedermera
förnyade inteckningarna, som visat sig gifva anledning till bedrägerier.
Hvarje inteckning, som enligt de i 23 § gifna bestämmelser må dödas, utan
att inteckningshandlingen företes, kan, innan dödandet egt rum, utsläppas i
rörelsen, och den, som mottager en sådan handling, är urståndsatt att af
dess innehåll eller af gravationsbevis erhålla kännedom om inteckningens beskaffenhet.

Att på lagstiftningens väg, sä vidt möjligt, söka hindra de, enligt hvad
jag från skilda håll förnummit, allt mer vanliga missbruken af sådana inteckningshandlingar
lärer vara högeligen af behofvet påkalladt. Hvad som i
sådant afseende kan göras synes mig vara att tillse, att inteckningsprotokollen
och inteckningsboken (för stad fastighetsbokens inteckningsspalt) komma att
innehålla anmärkning angående de inteckningar, hvilka jemlikt de förut anförda
stadgandena kunna dödas, utan att inteckningshandlingarna företes. För
att ernå detta har jag trott föreskrift lämpligen böra meddelas derom, att
vid lagfart å sådant fång, som i 23 § afses, det skall åligga domstolen att
af lagfartssökanden fordra och i inteckningsprotokollet införa uppgifter angående
de inteckningar, som antingen alldeles icke eller endast till någon del
kunnat af köpeskillingen gäldas. Gravationsbevis angående den intecknade
egendomen komme då under en tid af 10 år efter anteckningen i inteckningsprotokollet
att innehålla upplysning om dessa inteckningars rätta värde, och
af de utdrag af inteckningsboken, som å protokollsutdrag i derefter förekommande
ärenden rörande nämnda inteckningar blefve tecknade, kunde samma
upplysning erhållas.

Justitieombudsmannen hemställer på dessa skäl, att Riksdagen ville för
sin del besluta ett så lydande tillägg till förordningen angående inteckning i
fast egendom den 16 juni 1875, hvilket tillägg kunde såsom ett andra mom.
fogas till 23 §:

»Då lagfart sökes å sådant fång, som i denna paragraf afses, vare
sökanden skyldig visa, om och i hvilken män köpeskillningen varit tillräcklig
till gäldande af i fastigheten intecknad fordran; och åligger det rätten

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

att i inteckningsprotokollet göra anteckning angående de inteckningar, hvilka
antingen alldeles icke eller endast till någon del kunnat af köpeskillingen
gäldas.»

Derjemte anmärker justitieombudsmannen, att derest detta förslag bäfver
lag, ett motsvarande stadgande erfordras i de af Konungen meddelade föreskrifter
angående inteckningsböckernas förande.

Såsom justitieombudsmannen anfört, torde det hafva inträffat, att inteckningar,
som enligt 23 § i förordningen angående inteckning i fast egendom,
blifvit efter anslag dödade, sedermera i föreskrifven ordning förnyats.
Vid inteckningsförnyelse anser sig nemligen i regel vederbörande domare
kunna åtnöja sig med att i fråga om tiden för inteckningens gällande kraft
undersöka den till förnyelse företedda handlingen med derå tecknade bevis
och någon förpligtelse för honom att i sådant afseende genomgå och granska
inteckningsprotokoll och inteckningsboken förefinnes icke stadgad i lag. Genom
den granskning, som sålunda åligger honom såsom en laglig förpligtelse, kan
en sådan kännedom icke vinnas i fråga om inteckning, som blifvit på ofvannämnda
sätt dödad, ty anteckning derom finnes icke å inteckningshandlingen.

Den omständighet, att någon vid uppvisandet inför domstol af en enligt
ifrågavarande lagrum dödad inteckning kan lyckas få densamma förnyad, bör
emellertid, enligt hvad utskottet föreställer sig, i allmänhet icke vara af beskaffenhet
att föranleda missbruk. Vid uppsättande af expeditionen rörande
förnyelsen måste nemligen ur inteckningsboken upplysning vinnas om inteckningens
dödning, och det lärer då icke vara domaren förmenadt att, till förebyggande
af handlingens begagnande i svikligt syfte, å densamma göra vederbörlig
anteckning. Såsom justitieombudsmannen anmärkt, kan man för öfrigt
genom att fordra gravationsbevis skydda sig mot bedrägeri med en på nämnda
sätt dödad men sedermera förnyad inteckning, så vidt dödningen inträffat under
de tio år gravationsbeviset omfattar, och skulle inteckningen hafva dödats
derförut, är det ändock i allmänhet lätt att skaffa sig kännedom om dödningen,
enär densamma, så vida den icke egt rum före inteckningsbokens uppläggande,
måste vara deri införd.

Om sålunda, enligt utskottets åsigt, bedrägeri med inteckningar, hvilka
dödats i enlighet med de i 23 § af förevarande förordning gifna föreskrifter
men derefter förnyats, ytterst sällan bör förekomma, lärer förhållandet icke
vara enahanda beträffande sådana inteckningar, som enligt nämnda lagrum
må dödas, men med hvilka dylik åtgärd ännu icke vidtagits. De kunna utsläppas
i rörelsen; och den, som mottager en dylik handling, är urståndsatt att
af gravationsbevis erhålla kännedom om det förhållande att inteckningen vid

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

fastighetens exekutiva försäljning icke kunnat af köpeskillingen gäldas. Af
dessa inteckningar torde dock de, hvilka vid den exekutiva försäljningen blifvis
delvis betäckta af köpeskillingen, icke gerna kunna gifva anledning till
missbruk, enär dessa inteckningar af vederbörande auktionsförrättare förses
med anteckning om detta förhållande. Hvad åter angår sådana inteckningar,
som alls icke guldits vid försäljningen, kunna de visserligen gifva anledning
till bedrägerier, och i dylika fall erbjuder inteckningslagen icke något skydd.
Yäl står det till buds för den, som vill skydda sig häremot att — på sätt
hos allmänna penningeinrättningar vanligen lärer förfaras — anskaffa bevis från
vederbörande utmätningsman och härigenom vinna upplysning, huru vida fastigheten
undergått exekutiv försäljning. Men då oaktadt denna utväg sistnämnda
slag af inteckningar visat sig gifva upphof till svek, vore det synnerligen
lämpligt, om genom något tillägg till inteckningslagen ytterligare hinder
deremot kunde uppställas.

Justitieombudsmannens förslag synes dock icke härutinnan vara tillfyllest.
Under den rymliga tid, som kan förflyta, innan köpare af exekutivt
försåld fastighet söker lagfart, skulle nemligen den, hvilken ville i bedrägligt
syfte använda inteckning, som icke guldits vid försäljningen, härför hafva
mer än tillräckligt rådrum. _

Slutligen vill utskottet erinra, att justitieombudsmannens förslag, derest
det upphöjdes till lag, komme att inverka på dens rätt, som å exekutiv auktion
inköpt en fastighet. Enligt nu gällande lag är nemligen denne, så vidt han
vid den i anledning af den exekutiva auktionen förrättade köpeskillingsliqvid
innehaft en i fastigheten intecknad fordringshandling, berättigad att ånyo
utgifva den med fortfarande inteckningsrätt, äfven om köpeskillingen icke förslagit
till inteckningens betäckande. Men af denna rättighet att åter utgifva
en dylik inteckning skulle köparen svårligen kunna begagna sig, derest i
inteckningsprotokollet och inteckningsboken komme att inflyta anteckning af
den art justitieombudsmannen föreslagit.

På grund af det anförda får utskottet hemställa,

2:o) att justitieombudsmannens framställning om tillägg
till 23 § i förordningen angående inteckning i fast egendom
den 16 juni 1875 icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 mars 1894.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.