Lagutskottets Utlåtande N:o 22 (Utlåtande 1889:LU22 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

N:o 22.

Ank. till Kiksdagem kansli den 4 mars 1889, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt förslag om ändrad
lydelse af 15 kap. 3 § rättegångsbalken.

I justitieombudsmannens till innevarande Riksdag afgifna, af båda
kamrarne till lagutskottet hänvisade embetsberättelse framställes förslag
om sådan ändring af 15 kap. 3 § rättegångsbalken, hvarigenom
underdomare uttryckligen förbjudes att vara fullmägtig vid domstol,
deri han är ordförande eller ledamot, utom i de fall, då det är ledamot
i öfverrätt medgifvet. att der och vid underlydande rätt såsom
fullmägtig föra talan.

Till stöd för och närmare utveckling af detta förslag anför justitieombudsmannen: »Såsom

ofvan (sid. 103) närmare förmäles, bär under nästlidna år
ett stort antal embets- och tjenstemän hos mig angifvits till åtal, för
det de skulle innehafva bitjenster eller utöfva sakförareverksamhet.

Ehuru de sålunda angifne embets- och tjenstemännen med endast
ett par undantag icke, efter min uppfattning, handlat lagstridigt i angå
fria hänseendet, är det mig dock väl bekant, att såväl åtskillige af
desse som många andra, jemte sina af staten eller kommunen aflönade
tjenster, innehafva hvarjehanda befattningar och utföra uppdrag för enskilde
eller korporationer; och jag har derför bort taga under öfvervägande,
huruvida detta sysslande utom tjenstfri tagit sådan utsträckning
eller verkat så förlamande på intresset för och förmågan att sköta med
tjensten förenade åligganden, att dessa blifva åsidosatta eller vanvårdade,

Bill. till SiM. Prof. 1889. 7 Sund. 13 Haft. 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

och om i sådant fall lagstiftaren kan och bör inskrida för att råda bot
på detta samhällsonda.

Att mer än en af statens embets- och tjensteman åtager sig så
många eller så ansträngande befattningar och bestyr af mera eller
mindre enskild natur, att efter all sannolikhet tjensten deraf måste lida,
låter sig icke förneka. Men detta förhållande är, såvidt jag kunnat inhemta,
ingalunda allmänt och lärer för öfrig! icke kunna på lagstiftningens
väg alldeles förebyggas. I de under senare tiden för snart sagd!
alla statens civile embets- och tjenstemän faststälda löneregleringar är
i allmänhet stadgadt, att med tjensten icke får förenas annan tjenst på
rikets, riksdagens eller kommunens stat och ej heller annan tjenstebefattning,
med mindre den linnés icke vara hinderlig för fullgörande
af de till statstjensten hörande åligganden. I dessa bestämmelser, i
vederbörande förmäns noggranna öfvervakande af deras iakttagande och
i tjenstemännens egen pligtkänsla synas mig förefinnas så verksamma
garantier för statstjensternas behöriga upprätthållande, som öfver hufvud
kunna åstadkommas. Att genom lag än hårdare åtdraga de inskränkande
band, som redan äro statens embets- och tjenstemän i förevarande
afseende pålagda, skulle, efter min åsigt, vara ändamålslöst och
till och med kunna verka skadligt. Det måste alltid blifva fallet, att
den mera begåfvade, kunskapsrike och arbetsduglige tjenstemannen får
något öfver af den tid, som hel och hållen åtgår till tjenstens ordentliga
skötande för den, som icke höjer sig öfver det vanliga måttet af
skicklighet och arbetsförmåga. Äfven om man genom bestämmelser
skulle kunna alldeles förhindra denne lyckligare utrustade tjensteman,
för hvilken, äfven om han på det mest noggranna och tillfredsställande
sätt fullgör sina tjensteåligganden, öfverskott af tid kan uppstå, att använda
detta öfverskott å sådan verksamhet, hvari hans sakkunskap
och förmåga göra arbetet för honom sjelf lätt och för andra gagnande,
så tvingar man honom in på områden, der hans erfarenhet och insigter
äro till föga eller ingen nytta, men hans håg långt mera dragés från
tjensten och dess bestyr, såsom exempelvis industriella och kommersiella
företag, landtbruk och dylikt.

Men, såsom af det föregående synes, är det icke blott sfafetjenstemän,
som hos mig angifvits för obehörigt innehafvande af »bitjensterr
och utöfvande af juridisk affärsverksamhet, utan äfven många af städernas.
Hvad beträffar denna senare kategori af tjenstemän, lärer det väl i allmänhet
tillkomma stadskommunerna, som antaga och aflöna sina tjenstemän,
att sjelfva bestämma, i hvad mån desse må innehafva andra befattningar
eller utöfva enskilda uppdrag. Att städerna lemna dem stor

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

frihet i detta afseende är lätt förklarligt. Många stadssamhällen kunna
icke så aflöna sina juridiska och administrativa tjensteman, att dugliga
sådana stå att påräkna, om dem vore förment att använda sina insigter
och sin för tjenstens bestridande ej erforderliga tid på annan lämplig
verksamhet; och stadsinvånarne måste dessutom helt naturligt finna sin
uträkning vid att i sina egne tjensteman hafva det sakkunniga och pålitliga
biträde i juridiska angelägenheter, som de annars ofta skulle
nödgas söka på långt aflägse håll. Denna stadskommunernas bestämmanderätt
är dock ingalunda obegränsad. Såvidt deras tjensteman tilllika
äro organ för statens dömande och förvaltande verksamhet, har
staten både rätt och pligt att söka förebygga, att de befatta sig med
något, som för tjenstens behöriga skötande är ^underligt eller för dess
anseende nedsättande. Och ur denna synpunkt anser jag lagstiftningen
böra inskrida för att stäfja ett oskick, som, förr icke ovanligt, nu torde
vara mera sällsynt, men i allt fall här och hvar förekommer och knappast
kan antagas försvinna af sig sjelft.

Efter hvad jag förut försport och under embetsresa nästlidna år
sjelf erfarit, finnas nemligen ännu rådmän, som låta bruka sig såsom
rättegångsfullmägtige vid don domstol, deri de äro ledamöter, handlägga
såsom domare det ena målet och utföra i det nästa ena partens
talan samt sätta sig i det tredje åter till doms. I den stad, der jag
fann detta ofog vara rådande — hvad angår den ene af de två rådmännen
i icke obetydlig utsträckning — tillsades borgmästaren att allvarligen
förehålla vederbörande det för en domare ovärdiga och nedsättande
i ett slikt uppträdande och att tillse, det de icke vidare dertill
gjorde sig skyldige, hvartill borgmästaren också utfäste sig; men
att ställa desse rådmän till ansvar för deras förfarande ansåg jag mig,
med nu gällande lagbestämmelser i ämnet, icke kunna. Dessa innehålla
nemligen icke något uttryckligt förbud för underdomare att uppträda
som rättegångsfullmägtig vid den domstol, han sjelf tillhör såsom
ordförande eller ledamot. Att emellertid en dylik verksamhet hindrar
vederbörande att fullgöra sina pligter som domare och i hög grad
skadar domstolens anseende samt derför bör så vidt möjligt genom lagens
bestämda bud förhindras, derom torde icke råda mer än en mening.

I 15 kap. 3 § rättegångsbalken, det enda lagrum i nu gällande
lag, som omhandlar förbud för annan att vara laga ombudsman, heter det:

»Ej må någor fullmägtig vara i den sak, dermed han sig befattat
i annan rätt såsom domare eller rättens betjent eller hos konungens
befallningshafvande å embetets vägnar: ej den, som förr varit fullmägtig
för vederdelomannen i samma mål: eller den, som sjelf under målsman

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

står: ej eller den, hvars fader eller svärfader, son eller mag, broder
eller svåger, i rätten domare sitter. Ej må någor ledamot i öfverrätten,
eller dess betjent, som årlig lön njuter, låta bruka sig till fullmägtig,
der, eller vid någon underrätt, som der under lyder: utan så är, att
han talar för skyldeman sin till och med syskonebarn, eller för omyndig,
den han är målsman före.»

Hvarken genom detta lagrum eller genom något annat stadgande
i lagen har uttryckligen förbjudits underdomare i en rätt att vid samma
rätt föra talan såsom fullmägtig.

Med afseende härpå yttrade äldre lagberedningen i motiven till sitt
förslag till civillag:

»Att den som är förordnad till domare i eu rätt vid samma rätt
förer talan såsom fullmägtig har man ansett äfven vara olämpligt och
lika stridande mot god ordning, som att ledamot i öfverrätt förer fullmägtigskap
derstädes eller vid underlydande domstol; och för att uttrycka
detta, har man gifvit början af 14 § en förändrad lydelse.»

Det är första stycket af 14 § 30 kap. rättegångsbalken i lagkomiténs
förslag till civillag, som här åsyftas. Detta stycke lyder i lagkomiténs
förslag sålunda:

»Ledamot i öfverrätt må hvarken i den rätt, eller vid någon rätt
som derunder lyder, fullmägtig vara»,

men borde enligt lagberedningens mening hafva följande affattning:

»Den, som i någon rätt till domare förorduad är, må ej i den rätt,
ej heller i rätt som derunder lyder, fullmägtigskap föra.»

Enär, såsom jag ofvan anfört, en lagbestämmelse i enlighet med
denna beredningens uppfattning visat sig vara af behofvet påkallad, och
då den fullständiga ombildningen af vårt rättegångsväsende säkerligen
ännu länge låter vänta på sig, tillåter jag mig föreslå, att Riksdagen,
utan att afbida denna genomgripande reform, redan nu för sin del besluter
en sådan förändring af 15 kap. 3 § rättegångsbalken i nu gällande
lag, hvarigenom underdomare uttryckligen förbjudes att vara fullmägtig
vid domstol, deri han är ordförande eller ledamot, utom i de
fall, då det är ledamot i öfverrätt medgifvet att der och vid underlydande
rätt såsom fullmägtig föra talan.

Ehuru visserligen endast sällan inträffat, att ordinarie ordförande i
rådstufvurätt uppträdt som rättegångsfullmägtig vid samma rätt, och
aldrig, såvidt mig är bekant, att häradshöfding vid ting inom sin domsaga
fört andras talan, bör naturligen åt det ifrågasatta stadgandet
gifvas en sådan lydelse, att det kommer att omfatta jemväl ordförande
i underrätt, då i afseende å dem i ännu högre grad gälla samma skäl,

Lagutskottets Utlåtande N:o 22. o

som tala för ett bestämdt förbud för ledamöter af underrätt i stad att
vid samma rätt uppträda såsom laga fullmägtige.

Deremot anser jag förbudet icke böra utsträckas till ledamöterna i
häradsrätt, d. v. s. nämndemännen, hvilket ej heller lagberedningen
synes afsett.

Vid såväl 1876 som 1881 års riksdag väcktes förslag om förbud
för ledamot i underrätt att inför samma rätt föra andras talan,
hvilka förslag hufvudsakligen och egentligen voro rigtade just mot
nämndemännen. I anledning af den vid förstnämnda års riksdag väckta
motionen i ämnet yttrade lagutskottet:

»I anledning af framställningen, som afser det gängse bruket, att
vid underdomstol å landet nämndeman, som tillhör samma domstol,
tillstädjes att vara fullmägtig, får utskottet å ena sidan erinra, att då
nämndeman, som varit ombud i en sak, icke eger att i pröfningen
deraf deltaga, samt nämndens mening icke på domsluten utöfvar något
inflytande i annat fall, än att den är enhällig och från domarens skiljaktig,
någon fara derför att nämndemän skulle på utgången af sine
hufvudmäns talan kunna till deras förmån obehörigen inverka, icke
torde förefinnas, så att det ifrågasatta förbudet, såvidt dermed afses att
undanrödja en sådan fara, icke synes kunna tillmätas någon synnerlig
vigt. Samma förbud skulle å andra sidan sannolikt medföra ganska
störa olägenheter, och det synes desto mindre lämpligt att förhindra
nämndemäns anlitande till biträde i egentliga rättstvister, som de med
hänsyn till den erfarenhet rörande sådana frågors behandling, nämnden
genom sitt deltagande i lagskipningen är i tillfälle i viss mån förvärfva,
torde vara dertill företrädesvis lämplige, samt, derest det ifrågasatta
förbudet blefve i lag stadgadt, menige man, vid bristande förmåga vid
rättegångars utförande, skulle, åtminstone intill dess ett advokatstånd
blefve inrättadt, göras i dessa angelägenheter beroende af sådane, ofta
nog mindre rättrådiga personel-, som gjort utöfvandet af advokatyrket
på landet till sitt liufvudsakliga näringsfång och af egen vinning ofta
förledas att snarare befrämja än förekomma obefogade rättegångar.»

Utskottets härpå grundade afstyrkande af förslaget antogs utan
diskussion af båda kamrarne. Äfven 1881 års lagutskott afstyrkte, på
grund hufvudsakligen af nyss anförda, af utskottet återgifna motivering,
den då framlagda motionen, och utskottets mening blef, sedan endast
motionären yttrat sig, af kamrarne godkänd.

I betraktande af de skäl, lagutskottet sålunda vid tvenne riksdagar
åberopat, men hufvudsakligen emedan nämndemännen onekligen ur de
synpunkter, hvarifrån mitt förslag utgått, såsom domare intaga en helt

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

annan ställning än de, Indika jag med förslaget åsyftar, d. v. s. ordförande
i häradsrätt samt ordförande och ledamöter i rådstufvurätt, har
jag icke ansett mig böra ifrågasätta stadgande af förbud för nämndemän
att vid den rätt, de tillhöra, såsom fullmägtige biträda allmänheten.»

Lagutskottet delar i allo de af justitieombudsmannen sålunda uttalade
åsigter så väl i fråga om önskvärdheten af eu lagändring i omförmälda
syfte som rörande olämpligheten, åtminstone för närvarande,
af att utsträcka det ifrågasatta förbudet till nämndemän. I det förslag
till ändrad lydelse af 15 kap. 3 § rättegångsbalken, som utskottet
här nedan framlägger, har utskottet, med anslutning till hvad den
äldre lagberedningen föreslagit, begagnat uttrycket »den, som i någon
rätt till domare förordnad är», hviiket icke lärer kunna anses tillämpligt
på de valde nämndemännen.

Utskottet hemställer följaktligen,

att Riksdagen ville, i anledning af justitieombudsmannens
ifrågavarande framställning, för sin del antaga
följande

LAG

angående ändrad lydelse af 15 kap. 3 §
rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 15 kap 3 § rättegångsbalken
skall hafva följande ändrade lydelse:

Ej må någon fullmägtig vara i den sak, dermed
han sig befattat i annan rätt, såsom domare, eller
rättens betjent, eller hos Konungens befallningshafvande
å embetes vägnar: ej den, som förr varit fullmägtig
för vederdelomannen i samma mål: eller den,
som sjelf under målsman står: ej heller den, hvars
fader eller svärfader, son eller måg, broder eller
svåger, i rätten domare sitter. Den, som i någon rätt
till domare förordnad är, må ej vid den rätt, ej heller
vid någon rätt, som derunder lyder, låta bruka sig till

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

fullmägtig; ej heller må öfverrätts betjent, som årlig lön
njuter, vara fullmägtig der eller vid någon derunder lydande
rätt: dock vare domare eller öfverrätts betjent ej
förment att vid rätt, som nyss är sagd, tala för sin
skyldeman till och med syskonbarn, eller för omyndig,
den han är målsman för.

Stockholm deri 4 mars 1889.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.