Lagutskottets Utlåtande N:o 22 (Utlåtande 1887:LU22 - majjul Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

N:o 22.

Ank. till Riksd. kansli den 17 juni 1887, kl. 3 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af Kong!. Maj ds proposition
angående ändrade bestämmelser rörande varors kringförande
till försäljning.

Kong!. Maj:t har den 13 sistlidne maj till Riksdagen aflåtit en så
lydande proposition:

»I skrifvelse den 1 maj 1886 har Riksdagen med afseende å vissa
anmärkta olägenheter vid varors kringförande till försäljning, synnerligen då
sådant skedde genom ntländingar, anhållit att Kong! Maj:t täcktes bringa
denna vigtiga fråga under utredning samt, i fäll omständigheterna skulle
dertill föranleda, föreslå till olägenheternas afhjelpande förändringar i gällande
lagstiftning.

Sedan i anledning af Riksdagens berörda skrifvelse underdåniga yttranden
inhemtats från Kong! Maj:ts befallningshafvande i samtliga län, och
Sveriges allmänna handelsförening inkommit lund en skrift i ämnet, samt
Kongl. Maj:ts och Rikets kommerskollegium afgifvit underdånigt utlåtande,
har Kongl. Maj:t nu förehaft detta ärende och dervid ansett, att ny författning
angående näringsfriheten bör utfärdas, hvilken, med bibehållande i
öfrig! af nu gällande bestämmelser allenast med nödiga redaktionsförändringar,
må i nu ifrågavarande delar hufvudsakligen innehålla:

a) att den, som vill, sjelf eller genom annan, utom den ort, der han
är bosatt, kringföra varor till salu annorledes än å marknad (gårdfarihandel),
skall söka tillstånd dertill hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande i det län,
der han vill idka sådan handel, och dervid ej mindre förete betyg, att han
har god frejd, råder öfver sig och sin egendom samt i öfrig! gjort sig känd

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

för redbarhet och ordentlighet, än äfven uppgifva den eller de personer, han
vill till biträde i rörelsen begagna, samt angående dem aflemna enahanda
betyg, som nyss nämnts;

att. derest Kong!. Maj:ts befallningshafvande, med hänsyn till ortens
behof af dylik handel och de företedda betygens innehåll, finner skäl bevilja
det sökta tillståndet, i beslutet derom skall intagas föreskrift om den tid tillståndet
må gälla, hvilken tid ej må utsträckas öfver ett kalenderår, äfvensom
beskrifning å sökanden och hans biträden, på sätt för närvarande är
stadgadt; och skall Kong], Maj:ts befallningshafvande derjemte till polis- och
kommunalmyndigheternas efterrättelse ofördröjligen i länskungörelserna införa
fullständigt tillkännagifvande om det meddelade tillståndet äfvensom
nyssnämnda beskrifning;

att tillståndsresolutionen eller vederbörligen styrkt afskrift deraf skall
af den, som tillståndet undfått, och af hans biträden ständigt medföras vid
handelns utöfvande för att, på anfordran af hvem det vara må, uppvisas;
och

att meddeladt tillstånd må kunna af Kong!. Maj:ts befallningshafvande,
der skälig anledning dertill förekommer, återkallas; skolande sådan återkallelse,
som genast bör införas i länskungörelserna, dock ej träda i kraft,
förr än den, det gäller, derom erhållit underrättelse;

b) att hvad enligt mom. a) ifrågasatts icke skall utgöra hinder för
dem, som allenast med biträde af hustru och hemmavarande barn för afsalu
tillverka fabriks- och handtverksarbeten, eller för landtmän, som med biträde
af hustru, hemmavarande barn och lagstadda tjenstehjon till afsalu förfärdiga
de fabriks- och handtverksarbeten, hvilka, såsom föremål för husflit,
kunna af dem åstadkommas, att utan tillstånd afyttra sålunda tillverkade
varor; och

att likaledes hvar och en skall ega att, utan hinder af bestämmelserna
i mom. a), utan tillstånd till salu kringföra lifsförnödenheter, jordbruks- och
ladugårdsprodukter samt alster af inhemsk husslöjd;

c) att handlande, som vill utom den ort, han behörigen anmält sig till
handels idkande, å auktion eller under hand annorledes än å marknad afyttra
lager af handelsvaror (s. k. realisation), åligger derom göra skriftlig
anmälan hos Kongl, Maj:ts befallningshafvande i det län, der försäljningen
skäll ske, med uppgift om den eller de kommuner, hvarinom, och det antal
dagar, hvarunder han inom hvarje kommun ärnar försäljningen bedrifva,
samt bifoga ej mindre bevis, att han efter behörig anmälan inom riket idkar
handel, än äfven förteckning å varulagret, äfvensom erlägga den afgift Kongl.
Maj:ts befallningshafvande dervid bestämmer; skolande Kongl. Maj:ts befallningshafvande
om behörigt fullgörande häraf utfärda bevis, hvilket den hand -

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

lande är skyldig medföra och på anfodran uppvisa för polismyndigheten å
den ort, der försäljningen skall ega rum;

att berörda afgift må med hänsyn till varuförteckningens omfattning
och det tillärnade antalet försäljningsdagar af Kong!. Maj:ts befallningshafvande
bestämmas för hvarje kommun till belopp af minst 25 kronor och
högst 500 kronor; och

att afgiften skall ofördröjligen, efter det den blifvit erlagd, öfversändas
till vederbörande kommunalmyndighet, för att tillgodokomma den kommun,
hvarinom försäljningen skall ske;

d) att det icke må vara utländing, äfven om han undfått Kongl. Maj:ts
tillstånd att här i riket idka handel, tillätet att utom den ort, i afseende å
hvilken tillståndet gäller, sjelf eller genom annan annorledes än å marknad
idka försäljning af varor;

att utländing icke heller må användas såsom biträde vid dylik handel,
äfven om den bedrifves af svensk undersåte; och

att samtliga varor, som af utländing olofligen till salu hållas, skola
vara förverkade; samt

e) att af böter och förverkadt gods en tredjedel skall tillfalla kronan
samt två tredjedelar åklagaren med rätt för angifvare, der sådan finnes, till
hälften af åklagarens andel.

Då emellertid tillämpningen af de ifrågasatta nya bestämmelserna skulle
i åtskilliga afseenden komma att verka inskränkning i den hittills medgifna
näringsfriheten, vill Kongl. Maj:t, under åberopande af bilagda protokoll öfver
civilärenden för denna dag, härmed inhemta Riksdagens yttrande i ämnet.»

Denna proposition har af båda kamrarne blifvit hänvisad till lagutskottet;
och får utskottet härmed öfver densamma afgifva utlåtande, hvarvid
utskottet såsom bilaga fogat kommerskollegiets i ärendet infordrade yttrande.

Enligt andra stycket af mom. a) skulle Kongl. Maj:t,s befallningshafvande
vid pröfning af en persons ansökning om tillstånd att utom den ort,
der han är bosatt, kringföra varor till salu annorledes än å marknad, hafva
att taga hänsyn till ortens behof af dylik handel och de företedda betygens
innehåll. Vid en pröfning af sådan beskaffenhet som den här ifrågasatta
synes det emellertid utskottet ej lämpligt att så strängt begränsa vederbörande
myndighets pröfningsrätt, utan torde det med den föreslagna lagstiftningens
ändamål bäst öfverensstämma, att det lemnas öppet för myndigheten
att taga hänsyn till alla de omständigheter, som kunna på sakens bedömande
inverka. Utskottet anser derför, att i den författning, som i propositionen

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

afses, borde stadgas, att Kong!. Maj:ts befallningshafvande har att vid ansöknings
pröfning taga »hänsyn till de företedda betygens innehåll och i
öfrig! förekommande omständigheter».

För vinnande af rätt att idka sådan handelsrörelse, som i mom. c)
omförmäles, bör, enligt utskottets åsigt, fordras icke blott, såsom Kong!.
Maj:ts proposition innehåller, anmälan hos Kong! Maj:ts befallningshafvande,
utan ock, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad i mom. a) är föreslaget,
tillstånd af denna myndighet. Då nemligen denna art af handelsrörelse,
på sätt i Riksdagens uti propositionen åberopade skrifvelse framhållits, ofta
länder till betydligt förfång för ortens bofaste handlande och jemväl i öfrig!
icke väsentligen skiljer sig från den s. k. gårdfarihandel^ bör Kong! Maj:ts
befallningshafvande äfven i afseende härå ega att efter förekommande omständigheter
pröfva, huruvida en person bör tillåtas att idka dylik rörelse.

Enligt Kong!. Maj:ts proposition skulle för rättighet att utöfva handel
af sist omförmälda beskaffenhet erläggas en afgift, som Kong! Maj.ds befallningshafvande
skulle ega att med hänsyn till varuförteckningens omfattning
och det tillämnade antalet försäljningsdagar bestämma för hvarje kommun
till belopp af minst 25 kronor och högst 500 kronor, hvilken afgift
skulle tillfalla den kommun, der rörelsen utöfvades. Denna afgift är uppenbarligen
afsedd att utgöra en ersättning för den skatt, som bort af den
handlande till kommunen erläggas, derest hans rörelse kunnat derstädes beskattas.
I följd deraf synes ock bestämmandet af en sådan afgift icke
kunna annorlunda betraktas än som en beskattning. Vid sådant förhållande
lärer det icke vara med grundlagens bud öfverensstämmande, att Riksdagen
i den ordning, hvartill förevarande till lagutskottet hänvisade proposition
föranleder, ingår i pröfning af frågan, huruvida en sådan skatt bör påläggas,
utan föreställer sig utskottet att, derest Kong!. Maj:t anser sådan beskattning
nödig, framställning derom bör ske i annan ordning och i öfverensstämmelse
dermed af Riksdagen behandlas.

Då den i första stycket af mom. c) omförmälda varuförteckning egentligen
synes vara afsedd till ledning vid bestämmandet af den ifrågasatta afgiften,
torde någon föreskrift om ingifvande af dylik förteckning ej vara
erforderlig, såvida afgift i den af Kongl. Maj:t föreslagna form ej varder
stadgad.

På sätt kommerskollegiet i sitt detta utlåtande bilagda yttrande anmärkt,
följer af § 12 d) i gällande bevillningsförordning, att en handlande
är underkastad beskattning för inkomst af sin rörelse å hvarje ort, der rörelsen
eller någon hufvudsaklig gren deraf på mera sjelfständigt sätt eller i
afsevärd omfattning idkas; och torde på grund häraf jemväl rörelse af nu
ifrågavarande beskaffenhet i många fall komma att beskattas i den eller de

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

kommuner, der den utöfvas. Med afseende å sådana fall synes det, såsom
kommerskollegiet ock föreslagit, böra stadgas, att vid ansökning om tillstånd
till sådan handel jemväl skall fogas vederhäftig borgen för utskylder till
stat och kommun, hvilka kunna komma att för det år och inom det län,
ansökningen afser, sökanden påföras.

I öfrigt har utskottet icke funnit anledning till någon anmärkning i
afseende på Kongl. Maj:ts förevarande proposition, och får utskottet följaktligen
tillstyrka,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anmäla,
att vid granskning af förevarande framställning
Riksdagen endast funnit skäl till följande hemställanden:

1) att vid pröfning af ansökning om tillstånd till sådan
handel, som i mom. a) af propositionen afses, Kongl.
Maj:ts befallningshafvande skall ega taga hänsyn till de
företedda betygens innehåll och i öfrigt förekommande
omständigheter;

2) att för rättighet att idka sådan handel, som i mom. c)
omförmäles, skall erfordras tillstånd af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i det län, der försäljningen skall ske;
börande i fråga om dylikt tillstånd gälla i tillämpliga
delar samma föreskrifter, som innehållas i mom. a);

3) att vid ansökning om tillstånd till den i mom c) afsedda
rörelse skall fogas löftesskrift af minst två vederhäftige
personer, hvilka, en för båda och båda för en,
borga såsom för egen skuld för de utskylder till stat och
kommun, hvilka kunna komma att för det år och inom
det län, ansökningen afser, sökanden påföras; samt

4) att, derest Kongl. Maj:t skulle finna erforderligt att,
för ytterligare inskränkande af den handelsverksamhet,
som i mom. c) afses, särskilda afgifter varda ålagda densamma,
Kongl. Maj:t täcktes för sådant ändamål i proposition
till Riksdagen göra den framställning, som ärendets
beskaffenhet grundlagsenligt må föranleda.

Stockholm den 17 juni 1887.

På lagutskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

Reservationer:

af herr Bergström, med hvilken herrar Zachrison och Hultberg instämt:

»Hvad angår sådant kringförande af varor till salu annorledes än å
marknad, som i den kongl. propositionen benämnes gårdfarihandel, åberopar
jag det af mig den 8 september 1886 afgifna underdåniga embetsutlåtande
öfver Riksdagens i propositionen omförmälda skrifvelse af den 1 nästförutgående
maj. I nära öfverensstämmelse med hvad jag i åberopade utlåtande
anfört anser jag, att de olägenheter, hvilka af ifrågavarande handel härflyta,
lämpligen kunna och böra förebyggas genom lagbestämmelser i syftning dels,
att rättighet att för egen räkning idka sådan handel eller att som biträde
dervid användas uteslutande förbehålles svenske medborgare, dels ock att
det icke må göra till fyllest att anmäla sig och biträden till rättighetens
utöfning, utan att derutöfver erfordras vederbörande myndighets pröfning af
de anmäldes lämplighet derför. Denna pröfning bör, enligt min åsigt, tillkomma
Konungens befallningshafvande i det län. inom hvilket den, som vill
drifva ifrågavarande näringsyrke, är mantals- och skattskrifven. Utfaller
denna pröfning gynsamt, må han ega att inom det eller de län, han i sin
anmälan uppgifvit, utöfva yrket under den tid, han önskar och skall i anmälan
bestämma; dock att densamma icke må någon gång utsträckas öfver
sex månader. För min del anser jag derför att åt mom. a) bör gifvas
följande lydelse:

a) Den, som vill sjelf eller genom annan utom den ort, der han är
bosatt, kringföra varor till salu annorledes än ä marknad, skall derom hos
Konungens befallningshafvande i det län, inom hvilket han är mantals- och
skattskrifven, göra skriftlig anmälan och deri uppgifva ej mindre det eller
de län, inom hvilka han ämnar till salu utbjuda sina varor, äfvensom huru
lång tid, räknad från anmälans dag, han vill utöfva handelsrörelsen, hvilken
tid hvarje gång anmälan göres må af honom sjelf bestämmas, dock ej utöfver
sex månader, än äfven den eller de personer, han vill till biträde i rörelsen
begagna; skolande vid anmälan fogas så väl betyg, att han har god frejd,
råder öfver sig och sin egendom samt i öfrigt gjort sig känd för redbarhet
och ordentlighet, som ock enahanda intyg angående den eller de personer,
som nyss nämnts;

att, derest i anledning af sålunda gjord anmälan Konungens befallningshafvande
pröfvar deri uppgifna personer lämpliga att till salu kringföra
varor, i den resolution, som derom bör utfärdas, skall intagas beskrifning å
Bih. till Likså. Prot. 1887. MS. 7 Sami. 11 Höft. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

sökanden och hans biträden, på sätt för närvarande är stadgadt; så ock uttryckligt
förklarande, att de äro lagligen berättigade att inom det eller de
län och under den tid, som i anmälan uppgifvits, idka sådan rörelse, som
nyss är sagd; och

att den i nästföregående stycke omförmälda resolution eller vederbörligen
styrkt afskrift deråt skall af den, på hvars anmälan resolutionen meddelats,
och af hans biträden vid handelns utöfvande ständigt medföras för att, på
anfordran af hvem helst det vara må, uppvisas.

Beträffande sådant kringförande af varor, som omförmäles i mom. c)
och deri benämnes realisation, anser jag högligen ömkligt, att i den blifvande
nya författningen angående näringsfriheten, så, vidt ske kan, uppdrages en
gräns mellan nämnda slag af handel och den s. k. gårdfarihandel!!.

I öfrigt håller jag, hvad angår mom. c), lika med utskottets flertal
före, att särskild beskattning å s. k. realisation, ålagd i den af Kongl. Maj:t
föreslagna ordning, icke må ifrågakomma, samt att rättighet att realisera
varor utom den ort, der den realiserande anmält sig till handels idkande,
bör göras beroende icke blott af vederbörlig anmälan, utan ock af erhållet
tillstånd af Konungens befallningshafvande i det län, der realisationen skall ske.
Enligt min mening bör alltså mom. c) erhålla följande lydelse:
c) Handlande, som vill utom den ort, der han behörigen anmält sig
till handels idkande, å auktion eller under hand annorledes än å marknad afyttra
lager af handelsvaror (s. k. realisation), åligger att om rättighet dertill
hos Konungens befallningshafvande i det län, der försäljningen skall ske,
göra skriftlig ansökan och deri uppgifva så väl den eller de kommuner, hvarinom,
och det antal dagar, hvarunder han inom hvarje kommun ämnar bedrifva
försäljningen som ock arten åt de varor, hvilka skola försäljas; äfvensom
att vid ansökningen foga betyg, att han efter behörig anmälan inom
riket idkar handel samt att han gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet;

att derest Konungens befallningshafvande med afseende å betygens
innehåll och i öfrigt förekommande omständigheter finner skäligt bifalla ansökningen,
den resolution, som i anledning deraf utfärdas, skall af sökanden
medföras och för polismyndigheten å den eller de orter, der försäljningen
skall ega rum, derförinnan uppvisas; samt

att Konungens befallningshafvande har att till vederbörande beskattningsmyndighet
eller myndigheter lemna specifika uppgifter angående alla
inom länet under nästförflutna året tillåtna varuförsäljningar af ifrågavarande
beskaffenhet.

Vid det i inom. d) ifrågasatta lagbud har jag icke att erinra annat,
än att i händelse någon mellan Sverige och främmande magt afslutad handels -

Lagutskottets Utlåtande N:o 22. 19

eller annan traktat föranleder undantag från lagbudet, sådant undantag ock
bör tillstädjas»;

af herrar Hasselrot och J. Anderson i Tenhult samt af herr H.
Andersson i Nöbbelöf, mot utskottets förslag i fråga om ställande af borgen
vid anmälan om realisation.

Heir Bokström har begärt få här anteeknadt, att han icke deltagit i
ärendets behandling inom utskottet.

Rättelse:

Uti lagutskottets utlåtande n:o 21,

sid. 11, rad. 1 uppifrån, står: minst fjorton dagar hålla

läs: minst fjorton dagar före uppbörden hålla

Bill. till Riksd. Prat. 1H87. B.

7 Sami.

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

TILL KONUNGEN.

T en den 6 inaj innevarande år till Eders Kongl. Maj:ts civildepartement
inkommen skrifvelse af den 1 i samma månad har Riksdagen anfört
följande:

»Ej mindre från handlande i åtskilliga af rikets städer och på landsbygden
än äfven från den stora allmänheten, synnerligen utom städerna,
hafva på senare tider klagomål försports öfver olägenheter, som sammanhänga
med den genom förordningen angående utvidgad näringsfrihet den
18 juni 1864 meddelade allmänna tillåtelse för hvar och en, som dertill
anmäler sig att under vissa vilkor kringföra och annorlunda än å marknad
till salu utbjuda varor. Erfarenheten har nemligen ådagalagt, att de
varor, som på sådant sätt kringföras, i allmänhet äro af en ytterst underhaltig
beskaffenhet, och att de personer, som utbjuda dem, icke tveka att,
för att bereda afsättning af sina varor, lemna bedrägliga uppgifter om
dessas värde.

Det stora flertalet bland befolkningen på landsbygden torde i allmänhet
sakna förmåga att bedöma halten af sådana uppgifter, synnerligen
då dessa synas vinna i trovärdighet genom det sken af god beskaffenhet,
som tillverkaren lätt kan gifva äfven åt de mest underhaltiga varor; och
i följd deraf är detta flertal ur stånd att skydda sig mot bedrägerier af
nämnda slag. Att genom åtal, sedan ett dylikt bedrägeri blifvit begånget,
befordra den skyldige till vederbörlig näpst, lärer ej heller vara så lätt
på grund af svårigheter dels att i fall af ifrågavarande art åstadkomma
erforderlig bevisning och dels att anträffa en kringvandrande krämare,
som efter en kort tids förlopp kan befinna sig i en helt annan del af
Bill. till Riksd. Prof.. 1887. B. 7 Sami 1

2 Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

riket än den, der bedrägeriet blifvit begånget, eller till äfventyra begifvit
sig ur landet.

De fleste af de näringsidkare, hvilkas verksamhet gifvit anledning till
de ofvan antydda klagomålen, torde nemligen vara af utländsk härkomst
och de varor, som af dem kringföras, s. k. utskottsvaror af främmande
tillverkning. I förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni
1864 meddelas visserligen bestämmelser, hvilka afse att underkasta sadana
utländske handlande eu strängare kontroll än de inhemske; men —
vare sig att dessa bestämmelser i och för sig äro otillräckliga för det
åsyftade ändamålet eller att de icke med erforderlig stränghet tillämpats
— uppenbart är att de under nuvarande förhållanden icke utgjort hinder
för uppkomsten af en rörelse, som, förutom de redan anmärkta
olägenheterna, jemväl medför stor skada för den redbara handelsverksamheten.

Ett ofog af nära likartad beskaffenhet med det, som sålunda bedrifves
af kringresande handelsmän, utöfvas också ofta pa det sätt, att en
handlande för kortare tid slår sig ned på en plats, vare sig i stad eller
å landet, och der, till stort förfång för ortens bofaste handlande och skada
för allmänheten, utsäljer en mängd mer eller mindre värdelöst kram vanligen
under benämning »realisation för en utländsk konkursmassas räkning»
eller dylikt. För den ofta ganska betydliga vinst, som hemtas af
en sådan försäljning, undgår vanligen försäljaren att erlägga någon skatt
till den kommun, inom hvilken försäljningen egt rum.

Då numera nya handelsplatser hastigt uppväxa och bofasta handlande
finnas spridda öfverallt på landsbygden samt kommunikationerna
alltjemt lättas och förbättras, kan det slags handel, som här är i fråga,
icke i någon mån anses utgöra ett verkligt behof för allmänheten, och
man torde derför kunna antaga, att en skärpning af vilkoren för sådan
handelsrörelse eller åtminstone ett strängare handhafvande af nu gällande,
derå tillämpliga bestämmelser icke kan medföra någon skada för den allmänna
rörelsen.

Riksdagen, hos hvilken framställning i ämnet blifvit gjord, får derför,
med afseende å de ofvan anmärkta olägenheterna vid nu brukliga
sättet att till försäljning kringföra varor, synnerligen då detta sker genom
utländingar, anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes bringa denna vigtiga
fråga under utredning, samt, i fall omständigheterna skulle dertill föranleda,
föreslå, till dess afhjelpande, förändringar i gällande lagstiftning.»

Genom nådig remiss den 10 nästlidna november har Eders Kongl.

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

Maj:t, med öfverlemnande af de från dess befallningshafvande infordrade
och inkomna yttranden öfver Riksdagens berörda framställning, befalt
sitt och rikets kommerskollegium att i detta ärende afgifva underdånigt
utlåtande; och får kollegium denna nådiga befallning härmed fullgöra.

Den i Riksdagens ofvan intagna skrifvelse omförmälda klagan öfver
de olägenheter, Indika skulle härflyta af den genom förordningen den 18
juni 1864: meddelade allmänna tillåtelse för hvar och en, som dertill anmäler
sig, att under vissa vilkor kringföra och annorledes än å marknad
till salu utbjuda varor, har vunnit bekräftelse af flertalet af Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande, af Indika någre infordrat och insändt yttranden
af vederbörande magistrater, kronofogdar och kronolänsmän, samt kommunalmyndigheter,
handelsföreningar och enskilde handlande. Om sålunda
måste antagas, att denna klagan, åtminstone så vidt den afser förhållandet
inom vissa orter, icke saknar grund, lärer å andra sidan vara otvifvelaktigt,
hvad äfven af några länsstyrelser och andre, som i frågan sig
yttrat, uttryckligen medgifvits, att gällande stadganden i ämnet antingen
alldeles icke eller med erforderlig stränghet tillämpats, och för så vidt detta
varit förhållandet, är också gifvet, att de genom nådiga förordningen den
20 juni 1879 — åt hvilken förordnings innehåll Riksdagen synes icke
hafva egnat någon uppmärksamhet — vidtagna ändringar i 1864 års förordning,
med livilka åsyftades att inskränka den i fråga varande handelsrättigheten
genom uppställande af vissa vilkor för densammas utöfvande,
särskilt hvad utländingar anginge, icke kunnat visa den verkan, som
deraf varit att vänta, och att man sålunda icke får uteslutande betrakta
såsom brister i lagstiftningen hvad som åtminstone i viss mån måste tillskrifvas
underlåtenhet å deras sida, livilka det ålegat att vaka öfver eller
handhafva de antydda föreskrifterna. Väl må medgifvas, att ett sådant
öfvervakande eller handhafvande möter svårighet inom vissa delar af riket,
der ordningsmagten är för fåtalig i förhållande till tjenstedistriktens utsträckning
och område, äfvensom att ytterligare bestämmelser i ämnet
synas vara af nöden företrädesvis till vinnande af en säkrare kontroll å
efterlefnaden af gällande stadganden, men härvid får dock icke förbises,
att sådana bestämmelser, huru de än affattas, icke äro tillfyllestgörande,
såvida icke ordningsmagten med nit och allvar vinnlägger sig om deras
iakttagande.

Bland de åtgärder, som under den förevarande frågans behandling
föreslagits till hämmande af de nämnda olägenheterna, torde i främsta
rummet böra komma under öfvervägande det af flere länsstyrelser, dels

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

ovilkorligt, dels alternativt, påyrkade fullständiga upphäfvande af rättigheten
till varors kringförande annorledes än å marknad. Deremot har invändts,
att inom vissa orter allmänheten hade behof af att kunna förse
sig med varor, som inom dessa orter icke på annat sätt kunde erhållas,
och att dessutom genom ett sådant allmänt förbud många personer skulle
hindras från att bereda sig ett för dem behöfligt försörjningsmedel. Befogenheten
af denna invändning torde svårligen kunna bestridas, utom det att
en bestämmelse i det i fråga satta syftet skulle innefatta en betänklig
afvikelse från de grundsatser, som fått uttryck i den på nationalrepresentationens
eget initiativ tillkomna näringsförfattningen. Några länsstyrelser
hafva visserligen ansett ett förbud af nyss nämnda allmänna beskaffenhet
icke böra meddelas, utan inskränkas till att afse fabriks- och handelsvaror
af alla slag, eller också bestämmas sålunda, att derifrån undantoges lifsförnödenheter,
jordbruks- och slöjdalster samt handtverks- och fabriksarbeten
af inhemsk tillverkning, men det torde vara uppenbart, att icke någotdera
af dessa förslag skulle leda till det åsyftade målet, enär i förra fallet den
angifna begränsningen är allt för obestämd, och i det senare, för så vidt
genom antagande af ett sådant förslag skulle förekommas försäljning af
fabriks- och handtverksarbeten af utländsk tillverkning, varor af detta slag,
efter den för längre tid tillbaka upphörda stämplingen af svenska fabriksoch
handtverksalster icke kunna skiljas från slika varor af inhemsk tillverkning.
De nu angifna förslagen, ehvad med dem afsetts förbud antingen
mot varors kringförande till försäljning i allmänhet eller till sådan
försäljning af vissa slags varor, synas derför, såsom dels stridande mot en
numera antagen grundprincip i näringslagstiftningen, dels overkställbara
och sålunda ändamålslösa, icke förtjena vidare afseende.

Samtlige Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande och af dem äfven
de få, som förmält, att de öfverklagade olägenheterna icke i någon afsevärd
mån låtit sig förnimmas inom deras respektive län, hafva dock varit
ense derom, att en strängare kontroll å omkringresande handlande borde utöfvas,
ehuru de förslag, som af dem i sådant afseende afgifvits, äro från
hvarandra mer eller mindre afvikande. Beträffande den i fråga varande
handelsrättighetens utöfvande af svenska medborgare hafva flere länsstyrelser
ansett någon hufvudsaklig ändring af de i förordningarna den 18 juni
1864 och den 20 juni 1879 gifna stadganden icke böra ega rum, och att
förty denna rättighet skulle fortfarande, såsom hittils, kunna efter lagstadgad
anmälan få begagnas under vissa förutsättningar och vilkor. Andre
länsstyrelser hafva uttalat den åsigt, att sagda rättighets utöfvande borde göras

Bihang till Lagutskottets Utlåtande N:o 22. 5

beroende af länsstyrelses pröfning i hvarje särskild! fall, och sådan styrelse
sålunda bemyndigas att på grund af förekommande omständigheter bifalla
eller afslå ansökningar i ämnet. I fråga åter om den rättighet, som må
medgifvas utländing att till försäljning kringföra varor, har föreslagits dels
enahanda bestämmelser som gälla för svenskar, dels att, med bibehållande
af i detta afseende nu gällande föreskrifter, skärpta bestämmelser angående
kontroll å efterlefnaden af dessa stadganden och strängare påföljd för deras
öfverträdande borde stadgas, jemte det att utländings handelsrörelse
af detta slag borde underkastas eu särskild beskattning; hvaremot af några
länsstyrelser yrkats, att det icke må tillåtas utländing att, personligen eller
genom andra, vare sig å marknad eller annorledes, till salu kringföra varor
utom den ort, der han är bosatt.

Vidkommande slutligen det sätt för handel af i fråga varande slag,
som plägar förekomma under benämning »realisation för utländsk konkursmassas
räkning» och dylikt, har i flera, af de inkomna yttrandena företrädesvis
framhållits nödvändigheten af vissa föreskrifter, hvarigenom denna
handelsrörelse belädes med skatt till staten och den eller de kommuner, der
den utöfvades. I sådant afseende har föreslagits, dels att skatten måtte
bestämmas att utgå med ett visst belopp eller icke understigande ett till
siffran angifvet belopp, dels att utskylder till stat och kommun för rörelsen
i försäljningsorten borde utgöras antingen efter viss i lag föreskrifven
procent af rörelsens nettobehållning, af auktionssumman eller af den tillfälliga
försäljningens hela belopp, hvilket således borde styrkas, eller ock
efter bestämmande af försäljningsortens taxerings- och pröfningsnämnder
i vanlig ordning, äfvensom att vederhäftig borgen för skattens eller ut*
skyldernas erläggande skulle ställas. Andra länsstyrelser hafva erinrat, att
bevillningsstadgan innhölle bestämmelser om beskattning för inkomst af rörelse
utom försäljningsorten, hvadan Riksdagens framställning i denna del af
ämnet ej borde föranleda någon åtgärd. I öfrigt hafva i fråga om vilkor
för rättigheten att bedrifva detta slag af handelsrörelse meningarna varit
delade så till vida, att några ansett densamma böra bero af särskildt tillstånd,
men andra deremot föreslagit, att försäljningen borde få ega rum
efter föregående anmälan hos magistrat eller polismyndighet i stad och
kronofogde eller kommunalmyndighet å landet. Särskildt har en befallningshafvande
tillstyrkt förbud mot sådan försäljning å annat ställe än i
stad och af andra än bofaste handlande, som drifva handel från öppen
salubod eller annat upplagsställe; varande af någre befallningshafvande,
på sätt i det föregående redan blifvit. antydt, ytterligare hemstäldt, att det

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

icke måtte medgifvas utländing att utom bosättningsorten idka tillfällig
försäljning af varor från handelsbod eller annat upplagsställe.

Till den nu lemnade öfversigten af hvad länsstyrelserna i ämnet hufvudsakligen
andragit torde böra läggas den af dem jemte andre, som deri
sig yttrat, nästan utan undantag framhållna erinran, att det nu varande
sättet för varors kringförande och särdeles dessas försäljande genom auktion
eller s. k. realisation i större omfattning utöfvade en högst menlig inverkan
på de bofaste handlandenas näringsfång och desses förmåga att kunna utgöra
skatter till staten och den kommun, der de vore bosatte; hvaremot de kringresande
handlandena förmenades gå frie från sådana utskylders erläggande
och sålunda i sjelfva verket drefve en rörelse, som vore inkomstbringande
i samma mån, som allmän och enskild rätt derigenom förnärmades eller
åtminstone icke i allmänhet vederbörligen tillgodosåges. Af hvad sålunda
blifvit anmärkt lärer böra dragas den slutsats, att gällande stadganden i
fråga såväl om vilkoren för rättigheten att idka denna handelsrörelse, som
sättet för densammas beskattande, antingen icke äro tillfyllestgörande i och
för sig eller att de, vid jemförandet af dem sins emellan, lida af någon
otydlighet eller brist, som möjliggör det öfverklagade missbruket. I hvad
mån detta är förhållandet torde det tillhöra kollegium att söka utreda
och i sammanhang dermed afgifva förslag till vidtagande af sådana ändringar
i omförmälda stadganden, att vederbörande myndigheter i orterna
sättas i tillfälle att handhafva och öfvervaka en behöring kontroll i antydda
hänseenden.

I § 9 mom. B af ofvan åberopade förordning angående utvidgad
näringsfrihet den 18 juni 1864 stadgades, att den, som ville, sjelf eller
genom annan, utom den ort, der han vore bosatt, kringföra varor till
salu annorledes än å marknad, skulle för rättigheten att idka sådan handel
vara skyldig att, efter de i mom. 1 och 2 bestämda grunder, anmäla
sig hos vederbörande i mantalsskrifningsorten och derjemte uppgifva den
eller de personer, han ville till biträde i rörelsen begagna, samt aflemna
betyg att sådan person vore välfrejdad och myndig. Genom den äfven
åberopade förordningen den 20 juni 1879, hvilken föranleddes af Riksdagens
skrifvelse den 15 maj 1878 angående kontroll deröfver, att utländske
handelsresande erlägga till stat och kommun deras rörelse fullt
motsvarande utgifter, erhöll nyss nämnda författningsrum det tillägg, att
den stadgade anmälan skulle ega rum för hvarje år, den i fråga varande
handelsrättighetens utöfvande afsåge, samt att utländing icke kunde till
biträde i sådan rörelse användas, utan så vore, att denne erhållit tillstånd

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

att sådan handel sjelf idka eller ock befallningshafvanden i den ort, der
handlanden vore bosatt, med hänseende till förekomna särskilda förhållanden
dertill lemnat sitt bifall, äfvensom att i det bevis, hvithet om fullgörandet
af sådan anmälan blefve utfärdadt, borde upptagas fullständig
beskrifning på utseendet jemte uppgift om åldern både af den person,
som handelsrätten tillkomme, och af den eller de personer, bvilka lian
egde såsom biträden använda. Med det anförda tillägget åsyftades, såsom
af dess innehåll framgår, att genom uppställande af ytterligare vilkor
för rättigheten att kringföra varor till försäljning, särskild! med hänsyn
till rättigheten för utländing att i sådan handelsrörelse användas, begränsa
eller närmare bestämma denna rättighet och dymedelst bereda vederbörande
polismyndigheter en lättad utväg att beifra öfverträdelser eller missbruk
af sagda rättighet. Af den utredning, som genom förut angifna
yttranden från olika landsdelar vunnits, måste antagas, att det antydda
syftemålet icke ernåtts och att de anförda stadgandena i följd deraf böra
undergå ändring. Då uppstår främst till besvarande den, såsom af det
föregående synes, på olika sätt bedömda frågan, huruvida för vinnande
af den ofta nämnda handelsrättigheten må erfordras anmälan i den ordning,
som genom mom. 1 och 2 i § 9 af 1864 års förordning bestämmes,
eller om denna rättighets utöfvande skall i hvarje särskild!, fall göras
beroende af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes pröfning och
bifall. I afseende derå har kollegium redan uttalat sin mening. I det
underdåniga utlåtande, kollegium den 31 december 1878 afgaf i anledning
af Riksdagens nyssnämnda skrifvelse, anfördes, att det syntes kollegium
nödigt att taga i öfvervägande om icke mom. 3 uti § 9 af förordningen
den 18 juni 1864, borde ungergå ändring, enär af ordalydelsen i
detta författningsruin måste följa, att den, som en gång anmält sig till
idkande af handel medelst varors kringförande till salu annorledes än å
marknad, derigenom vore för obegränsad tid berättigad att utöfva så beskaffad
handel, hvadan ock, då detta stadgande otvifvelaktigt egde ett
visst samband med frågan om begränsning af utländsk mans lika beskaffade
affärsverksamhet och då stadgandet dessutom i och för sig kunde
leda till missbruk samt det ur dessa synpunkter vore af vigt, att sådant
ärende handlades af en öfverordnad lokalmyndighet, kollegium ansåge sig
böra föreslå, att fråga om inländsk mans rättighet att utom den ort, der
han vore bosatt, sjelf eller genom annan kringföra och annorlunda än å
marknad till salu, utbjuda varor, borde likasom enahanda rättighet för
utländing, bero af pröfning och tillåtelse af öfverståthållareembetet el -

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

ler vederbörande länsstyrelse, i följd hvaraf sista punkten i § 2 borde
utgå, samt att, med hänsyn så väl till statens och kommunens som den
enskildes rätt i afseende å beskattning för dylik rörelse, en sådan tillåtelse
borde omfatta en viss tid icke öfverstigande ett år. Denna kollegii framställning
blef dock icke bifallen vid utfärdandet af 1879 års förordning,
såsom synes af det anförda innehållet af mom. 3 af § 9 i sagda förordning,
hvaremot hvad kollegium i sammanhang härmed hemstält vann
nådigt godkännande. De olägenheter och missbruk, hvilka med mer eller
mindre styrka af vederbörande länsstyrelser med färre undantag framhållits
såsom en följd af den i fråga varande ambulatoriska handelsverksamheten
lära få utgöra en tillräcklig grund för förnyandet af nyss berörda
framställning. Genom bifall dertill kunna de nämnda lokala myndigheterna
sättas i tillfälle att, som sig bör, egna en öfvervakande uppsigt
öfver sina underordnade, och samtliga dessa myndigheter skola då
sakna fog att, såsom nu, förebära, att lagstifningen icke bereder dem
möjlighet att hämma ett ondt, hvaröfver så väl de sjelfva som orternas
befolkning klaga. Men efter den erfarenhet, som i sakens nu varande
skick vunnits, synes till den nu föreslagna bestämmelsen böra läggas vtterligare
föreskrifter till beredande af kontroll ej mindre å denna handelsverksamhet
i och för sig, än ock derå, att denna verksamhet icke undgår
författningsenlig beskattning.

O O in

På grund af det nu anförda föreslår kollegium, att öfverståthållareembetet
eller länsstyrelse eger pröfva icke allenast om person, som söker
tillstånd att utom bosättningsorten kringföra varor till salu annorledes än
å marknad och, jemte det han visat sig vara i besittning af de egenskaper,
som enligt nu gällande stadganden utgöra vilkor för vinnande af
sådan rättighet, gittat ådagalägga, att han gjort sig känd för redbarhet
och ordentlighet, förty bör erhålla det sökta tillståndet, utan ock, derest
den sökande vill till biträde i rörelsen begagna annan person, om eu
sådan person på enahanda grunder och förutsättningar är lämplig att i
rörelsen användas, äfvensom att hvar och en, som söker att sjelf eller
genom annan få under löpande året idka handel, hvarom nu är fråga,
skall, med uppgift om den eller de orter, der han ärnar handeln utöfva,
till den myndighet, hos hvilken ansökningen göres, aflemna löftesskrift af
två vederhäftige personer, hvilka borga ej mindre för de böter och ersättningsbelopp,
som, i händelse den handlande eller hans biträde på Ostridigt
sätt under året utöfvat rörelsen, kunna varda dem ådömda, än äfven
för utskylder till stat och kommun, hvilka kunna varda handlanden för

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

samma år påförda å andra orter än der han är bosatt. Vidare synes
nödigt, att uti tillståndsresolutionen införes förklarande, att handlanden
icke är berättigad att idka sådan handel å annan ort än som i resolutionen
angifves, med erinran derjemte om påföljden af att handlanden
öfverskrider den honom beviljade näringsrättighet, äfvensom att det åligger
den myndighet, som gifvit resolutionen, att till efterrättelse för vederbörande
polis- och beskattningsmyndigheter genom kungörelse meddela
uppgift så väl om en hvar, som undfått tillåtelse att sådan rörelse utöfva,
som äfven å den eller de personer, honom tillåtits att till biträde i rörelsen
begagna.

Enligt innehållet af mom. 3 i § 9 är den, som vill på förenämnda
sätt idka handel, skyldig att för hvarje år, han ärnar handeln utöfva,
derom göra föreskrifven anmälan. Kollegium anser denna föreskrift böra
förtydligas eller bestämmas sålunda, att den tillåtelse, som på ansökning
i ämnet meddelas, skall omfatta endast ett kalenderår eller del deraf,
äfvensom att öfverståthållareembetets eller länsstyrelses sålunda vunna tillåtelse
icke berättigar den kringresande handlanden att utöfva verksamhet
utom vederbörande myndighets embetsområde; i följd hvaraf eu sådan
handlande, om han vill bedrifva sin handel utom Stockholms stad eller
det län, inom hvilket han är mantalskrifven, åligger att göra ansökning
derom hos vederbörande myndighet å den främmande orten, hvilken dervid
eger att pröfva ansökningen efter nu antydda grunder.

I betraktande af det i mom. 3 intagna stadgande, att utländing icke
kan användas till biträde i den meranämnda handelsrörelsen, utan så är,
att denne erhållit tillstånd att sådan handel idka eller ock Eders Kong!
Maj:ts befallningshafvande i den ort, der handlanden är bosatt, med hänseende
till förekomna särskilda omständigheter dertill lemnat sitt bifall,
och med hänsyn jemväl till hvad § 26 i 1879 års förordning innehåller
i fråga om rättighet för utländing att utom hans bosättningsort idka handel,
har kollegium icke kunnat undgå att egna särskild uppmärksamhet
åt den i Riksdagens skrifvelse och i de flesta deröfver afgifna yttranden
uttalade klagan öfver de olägenheter, som äro en följd af omkringresande
utländske handlandes sätt att gå till väga vid afyttrande inom orterna af
i allmänhet underhaltiga varor och de missbruk samt till och med bedrägerier,
hvartill de under denna sin verksamhet göra sig skyldige. Såsom
kollegium i det föregående antydt, lärer visserligen kunna antagas, att
vederbörande polismyndigheter flerstädes icke vidtagit de åtgärder, som
med stöd af nu gällande stadganden kunnat ega rum till förekommande
Bill. till Biksd. Urat. 1887. H. 7 Sami. 2

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

eller motverkande af sådana personers olagliga verksamhet, men, på sätt
kollegium äfven antydt, förefinnes åtminstone i vissa orter svårighet för
polismagten att xrnder nu varande förhållanden kunna verksamt ingripa
till motverkande af det öfverklagade onda. Om således utländing icke
bör, såsom flere af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillstyrkt, ovilkorligen
förbjudas att idka handel å annan ort än der han är bosatt,
synes åtminstone med den erfarenhet, som nu vunnits i detta hänseende,
en sådan rättighet böra honom förunnas endast efter särskild utredning af
förekommande omständigheter. Om denna åsigt godkännes af Eders Kongl.
Maj:t, skulle hvad förenäinnda författningsrum innehålla, beträffande tillåtelse
för utländing att såsom biträde åt svensk undersåte bedrifva en
sådan handelsverksamhet, kunna ändras så till vida, att utländing icke<får
till handelsbiträde användas utan så är, att han erhållit nådigt tillstånd
att här i riket idka handels- eller fabriksrörelse, handtverk eller annan
handtering, samt att fråga, om och huruvida utländing, som, i den ordning
§ 26 utstakar, undfått sådant nådigt tillstånd samt gjort sig känd
för redbarhet och ordentlighet, må medgifvas att utom bosättningsorten
kringföra varor till försäljning, skall, med iakttagande af enahanda vilkor
och bestämmelser, som gälla för inländsk mans behörighet i sådant afseende,
pröfvas af öfverståthållareembetet eller befallningshafvande!! i det
län, der han önskar handeln bedrifva.

I det redan till viss del anförda underdåniga utlåtandet den 31 december
1878 yttrade kollegium, att, derest Eders Kongl. Maj:t skulle
finna godt att bifalla kollegii förslag till ordnande af utländings handelsverksamhet
eller ett närmare bestämmande af vilkoren för densamma,
dermed föga eller intet skulle vara vunnet, derest icke påföljden af en
oberättigad sådan rörelse blefve tillräckligt allvarlig för att stäfja de missbruk,
som då så allmänt öfverklagades, och på vidare anfördt skål hemstälde
kollegium, att den antydda påföljden måtte, utom böter, bestämmas
till förlust af det gods eller de varor, som till salu utbjödes eller försåldes;
åberopande kollegium till stöd för detta förslag de grunder, som varit
afgörande vid bestämmande af enahanda påföljd i tullstadgan i fråga om
oloflig införsel af varor jemte andra då på senare tiden utfärdade författningar;
hvarjemte kollegium anmärkte, att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
framhållit en sådan ansvarspåföljd såsom oundgängligen nödig och af
lätt insedda orsaker den enda verksamma kontroll till förekommande eller
undanrödjande af den olaga handel, som, enligt hvad länsstyrelsernas yttranden
och öfriga upplysningar i ämnet gåfve vid handen, snart sagdt i

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

hela riket och synnerligast i vissa delar deraf till stor skada för landets
befolkning bedrefves. Denna kollegii hemställan fann Eders Kong! Maj:t
godt att bifalla endast så till vida, att, på sätt stadgas i § 31 af förordningen
den 20 juni 1879, jemte det den felande skulle vara förfallen till
böter enligt § 18, allmän åklagare egde att af olofligen till salu hållna
varor anhålla så mycket, som kunde anses erforderligt till säkerhet för
gäldande af de botes- och ersättningsbelopp, som kunde ådömas. Då emellertid
de i § 18 stadgade böter utgöra minst fem och högst femhundra kronor
samt de ersättningsbelopp, en sakfäld kan kännas skyldig att utgifva, svårligen
låta sig på förhand beräknas, torde i förekommande fall hos åklagare
uppstå tvekan eller villrådighet rörande omfånget af den honom sålunda
tillagda befogenhet och i följd deraf den med stadgandet åsyftade verkan
väsentligen förfelas. Kollegium finner sig derför ega fullgiltiga skäl att
förnya sin berörda hemställan med tillstyrkan derjemte, att den ifrågasatta
påföljden må utsträckas äfven till de fall, som omförmälas i § 18,
hvithet torde vara lämpligt och följdrigtigt äfven ur den synpunkten, att,
om inskickning eller förändring af den utländing nu medgifna rättighet
att till försäljning kringföra varor kommer att ega rum, försök att medelst
användande af svensk undersåte för utländsk mans räkning till utöfvande
af en sådan handelsverksamhet antagligen icke skola uteblifva.
Likaledes anser kollegium sig böra förnya sin i sagda utlåtande gjorda
hemställan, att allmän åklagare måtte tillerkännas två tredjedelar af ådömda
böter och af värdet af förbrutet gods, men åtei''stående tredjedelen tillfalla
kronan. Af åklagarens andel torde dock hälften böra tillkomma enskild
person, som angifvit förbrytelsen.

Vidkommande slutligen det slag af kringresandes handelsrörelse, som,
enligt hvad af handlingarna i detta ärende inhemtas, förekommer under
benämning af »realisation för utländsk konkursmassas räkning» eller dylikt,
och hvarigenom eller genom auktion afyttras varor i större omfattning,
torde, derest kollegii nu afgifna förslag till begränsning af den så
inländsk man som utländing medgifna rättighet att kringföra varor till
försäljning utom bosättningsorten varda godkända, några särskilda bestämmelser
till ordnande af den förenämnda handelsrörelsen icke vara erforderliga.
Att affatta slika bestämmelser så, att de icke mer eller mindre
komma i strid med hvad genom lag i fråga om försäljning af lös egendom
är vordet stadgadt, torde svårligen låta sig göras, och då, enlig sagda
förslag, en kringresande handlande icke skulle vara tillåtet att försälja
varor å annan ort, än som i vederbörande myndighets tillståndsresolution

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

uppgift, och innehållet af densamma skulle till efterrättelse för underordnade
myndigheter i orterna kungöras, bör kunna antagas, att dessa
blifva i tillfälle att fullgöra hvad på dem ankommer så väl i fråga om
beifrande af öfverträdelser *af den tillåtna handelsrätten, som äfven beträffande
beskattning af densamma, der den enligt vunnen tillåtelse bedrifves.

Att en handlande är underkastad beskattning för inkomst af rörelsen
å hvarje ort, der rörelsen eller någon hufvudsaklig gren deraf på
mera sjelfständigt sätt eller i afsevärd omfattning idkas, följer oförtydbart
af innehållet af § 12 d) i bevillningsstadgan; och då en handlande ställ,
vederhäftig borgen för erläggande af så väl allmänna som kommunala
utskylder, bör vederbörande kommun icke heller komma i saknad af den
afgift, en sådan handlande bör till kommun utgöra.

Derest Eders Kongl. Maj:t behagar godkänna hvad kollegium föreslagit
beträffande ändring af mom. 3 af § 9 i 1864 års förordning, sådan
den lyder enligt nådiga förordningen den 20 juni 1879, lärer ordningsföljden
af de särskilda momenten i sagda § böra ändras så till vida,
att nu varande mom. 4 betecknas med 3 och nu varande mom. 3 med 4;
och får kollegium, med iakttagande af hvad genom Kongl. kungörelsen
den 15 oktober 1880 blifvit förordnadt angående ändring i § 9 mom. 1
af förordningen den 18 juni 1864, slutligen sammanfatta sina i det föregående
gjorda hemställanden och förslag genom framläggande af följande
utkast till förändrad ordalydelse af här nedan angifna §§ i meranämnda
förordningar, nemligen:

»§ 2.

För rättigheten att idka grosshandel eller försälja varor i bod eller
från annat upplagsställe, eller att, med biträde af annan än hustru och
hemmavarande barn, till afsalu tillverka fabriks- och handtverksarbeten,
eller såsom yrke utöfva annan handtering, fördras såsom vilkor att hafva
god fräjd samt råda. öfver sig sjelf och sin egendom.

Vill någon utom den ort, der han är bosatt, sjelf eller genom annan
kringföra och annorledes än å marknad, till salu utbjuda varor, skall lian söka
tillåtelse dertill på sätt i § 0 mom. i stadgas.

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

§ 9-

Mom. 1. Den, som vill i stad eller under stad lydande köping idka
grosshandel eller försälja varor i bod eller från annat upplagsställe eller,
med biträde af annan än hustru och hemmavarande barn, till afsalu tillverka
fabriks- och handtverksarbeten, eller såsom yrke utöfva annan handtering,
skall skriftligen anmäla sig i Stockholm Tios öfver ståth&llareembetel
och i annan stad hos stadens magistrat eller, der sådan icke finnes, hos
vederbörande stadsstyrelse, och dervid aflemna det eller de betyg, som, på
grund af stadgandena i §§ 2, 4, 6 och 7, i hvart särskildt fall erfordras.

Öfver dem, som sålunda sig anmäla, föres särskild förteckning. Ingifna
betyg skola ock särskildt förvaras.

Mom. 2. Vill någon å landet eller i köping, som af viss stad icke
är beroende, utöfva näringsyrke i det omfång, nästföregående mom. afser,
göres, med uppgift om den socken, der näringen skall utöfvas, anmälan
hos vår befallningshafvande i länet eller kronofogden i orten eller den
person, vår befallningshafvande, der omständigheterna så föranleda, för
visst mindre område förordnar att sådan anmälan emottaga: och iakttagés
dervid hvad i nämnda mom. för öfrigt föreskrifves.

Mom. 3. Kronofogde eller enligt mom. 2 särskildt förordnad person
skall, inom medlet af hvarje månad, till vederbörande länsstyrelse insända
ej mindre uppgift på den eller dem, som, på nu föreskrifvet sätt, under
nästföregående månaden anmält sig till idkande af något näringsyrke, än
ock de betyg, som för sådant ändamål aflemnats.

Mom. 4. Den, som vill sjelf eller genom annan utom den ort, der han
är bosatt, kringföra varor till salu annorledes än ä marknad, skall söka tilllåtelse
derhll hos öfver ståthallar eembetet eller vår befallningshafvande i det län,
inom hvilket han vill idka sådan handel,. Vid ansökning för vinnande af sådan
rättighet skall den sökande foga eg mindre betyg, att han har god fräjd,
''råder öfver sig sjelf och sin egendom, samt i öfrigt gjort sig känd för *redbarhet
och ordenlighet, än ock löftesskrift af minst två vederhåftige personer,
hvilka, en för båda och båda för en, borga såsom för egen skuld så väl för
de böter och ersättningsbelopp, som, i händelse den handlande eller hans biträde
på lagstridigt sätt under året utöfvat rörelsen, kunna varda dem ådömda, som
äfven för utskylder Ull stat och kommun, hvilka kunna komma att handlanden
för samma är påföras å andra orter än der han är bosatt. Den sökande
skall derjemte uppgifva den (dier de personer, han vill till biträde i rörelsen
begagna, och aflemna betyg, att sådan person är väl fräjdad och myndig-, kun -

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

nande dervid utländing icke begagnas, (utan så är, att denne, på sätt i § 26
stadgas, nnäfåitt vår nådiga tillåtelse att Tiar i riket idka handel eller annat
näring sy odal). År fråga om idkande af handeln inom ett lån, skall sökanden
tillika uppgifva den ort eller de orten• inom lånet, der lian vill rörelsen utöfva;
egande vederbörande myndighet icke att medgifva handelsrättens utsträckning
utom sitt embelsområde.

Finner öfverståthållareembetet eller Vår befallningshafvande skäligt ansökningen
bifalla, skall i den tillståndsresolution, som derom tv färdas och hvilken
må galla endast för ett kalenderår eller del deraf, intagas fullständig beskrifning
på utseendet jemte uppgift om åldern både af den person, hvilken handelsrätten
tillkommer, och af den eller de personer, hvilka han egen såsom biträden använda,
med förklarande derjemte, afl sökanden icke är berättigad alt utom den ort eller
de orter, som i ''resolutionen ang fras, kringföra varor till försäljning annorledes
än å marknad vid påföljd, som i § 18 sägs. Den myndighet, som gifvit
resolutionen, åligger dessutom att till efterrättelse för veder dör ande polis och beskattning
smyncligheter genom kungörelse meddela uppgift om en hvar, som undfått
tillåtelse att sådan rörelse utöfva, samt å den eller de personer, honom tilllåtits
att till biträde i rörelsen använda, äfvensom å den ort eller de orter, der
handeln får idkas.

Den, som undfått tillåtelse att, på sätt nu är sagclt, kringföra varor till försäljning
annorledes än å marknad, är skyldig att medföra den honom derom
meddelade tillståndsresolution och densamma vid påfordran förete.

§ 18-

Mom. 1. Den, som utan föregången anmälan, der sådan erfordras, och
iakttagande dervid af hvad här ofvan stadgadt är, idkar försäljning eller
tillverkning af varor eller eljest öfverskrider den näringsrättighet, denna
förordning i särskilda fall bestämmer, eller i öfrigt felar mot de i dessa
afseenden gifna föreskrifter, är förfallen till böter från och med fem till
och med femhundra riksdaler riksmynt.

Mom. 2. Har den, som, enligt § 9 mom. å, undfått tillåtelse att sjelf
etter genom annan kringföra varor till försäljning annorledes än å marknad,
hållit varor till salu utom den ort eller de orter, som i vederbörande embetsmyndighets
tillståndsresolution angifoits, etter använder lian titt biträde i rörelsen
annan person, än som i ''resolutionen finnes omför mudd, etter idkas sådan
försäljning af annan person, än som dertill förklarats berättigad, är hem
förfallen till böter jemlik! mom. 1, och skola de medförda varorna vara för -

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

verlcade och tagas i beslag af allmän åklagare, hvithet det dock åligger att,
om sådant beslag skall ega bestånd, åtal mot vederbörande ofördröjligen anställa
samt emellertid föga anstalt om del i beslag tagna godsets förvarande
gå lämpligt sätt, intill dess målet blifvit genom laga kraft-vunnet beslut afgjordt.

§ 23.

Af nu stadgade böter och värdet af för ver kadi gods skola en tredjedel
tillfalla kronan och två trejedelar åklagaren. Har beslag skett på grund af
angifvelse af enskild person, egen denne åtnjuta hälften af åklagarens andel.
Böterne förvandlas, der tillgång salmas, efter de grunder, som, i strafflagen
åro bestämda.

§ 26.

På särskild pröfning af Oss skall i hvarje fall bero, om utländsk man
eller qvinna må här i riket idka handels- eller fabriksrörelse, handtverk
eller annan handtering.

Ansökning derom, innefattande uppgift på den stad, köping eller ort
å landet der rörelsen eller handteringen idkas må, inlemnas i Stockholm
till öfverståthållareembetet och i andra orter till Vår befallningshafvande
med bifogande af:

a) betyg att den sökande är myndig och eger god fräjd,

samt

b) vederhäftig borgen eller annan säkerhet för utskylder till staten
och kommunen under tre år.

Sedan upplysningar om den sökande, der sådana finnas nödiga, äfvensom
vederbörandes underdåniga förklaringar blifvit infordrade, insänder
öfverståthållareembetet eller Vår befallningshafvande samtliga handlingarna,
åtföljda a£ eget utlåtande, till Vårt civildepartement.

Har utländing undfått nådig tillåtelse att här i riket idka handel eller
annat näringsyrlce, och önskar hem att utom den ort, der han är bosatt, sjelf
eller genom annan kringföra och annorledes än å marknad, till salu, tillbjuda
varor, skall hem ingifva ansökning derom till öfverståthållareembetet eller Vår
vederbörande befallningshafvande, som har att pröfva ansökningen i enlighet
med de i § 9 mom. å gifna bestämmelser samt dervid i ifrigt förfara på
sätt i nämnda författning srum, sägs.

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

§ 31.

Idkar utan i vederbörlig ordning erhållet tillstånd utländing handel
eller annat näringsyrke, eller öfverskrider han det tillstånd, honom meddelats,
eller i öfrigt felar mot de i denna förordning gifna föreskrifter, är
han förfallen till böter enligt § 18, att fördelas så, som i § 23 sägs.

Hållas varor olofligen till salu, skola de rara förverkade och tagas i beslag
af allmän åklagare, som. dervid har att vidare /förfara på sätt i § 18 finnes
stadgadt,»

De remitterade handlingarna återställas härhos, hvarjemte en fullständig
promemoria öfver desammas innehåll bifogas.

Stockholm den 21 december 1886.

Underdånigst,

C. FR. WjERN.

J. Sjöberg.

Ernst Gäntlter.

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET, 18 87.