Lagutskottets Utlåtande N:o 21 (Utlåtande 1909:LU21 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

N:o 21.

Ank. till Riked. kansli den 5 mars 1909, kl. 3 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 9 kap.
8 § strafflagen m. m.

Uti en inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad
motion, n.o 157, hafva herrar Hjalmar Branting, Herm. Lindqvist, Värner
Rydén, A. C. Lindblad, F. W. Thorsson, Viktor Larsson, Bernh. Eriksson,
Nils Persson och A. J. Cliristiernson anfört följande:

»Ett af de domstolsutslag, som på senare tider drabbat det fria ordet,
har på nytt riktat uppmärksamheten på en strafflagsparagraf, hvars tillvaro
hitintills ej haft någon större räckvidd i det praktiska lifvet. Enligt
9 kap. 8 § strafflagen skall nämligen den, som talar eller skrifver smädligen
emot Rikets Ständer eller deras afdelningar eller utskott, dömas till
fängelse eller böter från och med femtio till och med ettusen riksdaler.
Med stöd af denna straffbestämmelse ha för ej så länge sedan böter ålagts
och har af rådsturåtten i Ronneby nyligen ådömts ett fängelsestraff af två
månader.

Inför vanlig rättslig uppfattning är det, såvidt kan dömas af tidningsreferaten,
visserligen svårt att förstå, huru detta lagrum, med den
grannlaga och försiktiga tolkning det gifvetvis kräfver, skulle skäligen
kunna vara tillämpligt i förevarande fall. Men den omständigheten, att
en sådan tolkning dock kunnat ske, är i och för sig en uppfordande anledning
till att taga under öfvervägande lagrummets lämplighet.

Enligt gällande svensk straffrätt eller rättare sagdt rättsuppfattning —
ty någon uttrycklig lag därom finnes icke — kan straff för ärekränkning
ifrågakomma endast när ärekränkningen kan anses riktad mot en viss
person eller individ. En kollektiv personlighet är abstrakt taget icke
Bill. till Likså. Prot. 1909. 7 Sami. 20 Häft. (N:o 21). 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

skyddad af strafflagen mot ärekränkning. Det ifrågavarande lagrummet
utgör således ett undantag från hvad som eljest anses såsom lag i landet,
och redan detta är eu anledning att draga dess berättigande i visst
tvifvelsmål.

Förmodligen grundar sig stadgandet på den uppfattningen, att Riksdagens
framskjutna plats i samhällsarbetet kräfver ett särskildt skydd mot
allt vanvördigt tal. Häremot kan dock å andra sidan invändas, att den
högt uppsatte och med maktmedel försedde behöfver taga mycket mindre
vid sig hvad folk säger än en ensam person, hvars existens mången gång
lätt kan skadas genom förtalet. Riksdagen i all synnerhet bör för egen
del godt kunna bevara sin myndighet och värdighet utan dylika skyddsåtgärder.
Från allmänhetens sida åter ställer det sig särdeles otryggt,
ifall eu straffbestämmelse sådan som denna skall vinna tillämpning, då
ju Riksdagens verksamhet måste vara ägnad att framkalla eu mängd olika
stämningar och blandade känslor, som ofta obetvingligt gifva sig luft på
olika sätt.

Säkerligen är det därför riktigast, att denna straffbestämmelse, hvars
tillämpning endast är ägnad att väcka allmän förargelse, alldeles utgår
ur lagen.

Skulle emellertid några afsevärda betänkligheter häremot möta, bör det
dock ej kunna förnekas, att Riksdagens värdighet och anseende ingalunda
äro betjänade med, att de olika åklagarne i landet hvar efter sin uppfattning
söka bedöma, om och i hvad mån Riksdagens ära blifvit trädd för nära.

Ifrågavarande förbrytelse är nämligen underkastad allmänt åtal. Men
äfven därutinnan föreligger här ett undantagsstadgande. Vanlig ärekränkning
får nämligen åtalas endast af målsägande eller på dennes angifvelse.
Äfven smädelse emot Konungen eller annan person af konungahuset, hvarför
9 kap. strafflagen jämväl stadgar särskildt straff, får ej åtalas af allmän
åklagare utan att Konungen därtill lof gifver. En konsekvens däraf, hvilken,
som sagdt, äfven har sakligt fog för sig, är, att enahanda åtal emot Rikets
Ständer eller deras afdelningar eller utskott ej må ske af allmän åklagare
utan att Rikets Ständer därtill lof gifva.

Denna senare konsekvens drager också den nya norska strafflagen.
Denna lag stadgar nämligen enligt 130 § straff, visserligen icke för ärekränkningar
i allmänhet, men för osanna beskyllningar mot offentlig
myndighet. Åtal får ej ske utan efter angifvelse, och därom stadgas bland
annat följande: Er fort) ry delsen före vet mod stortinget, nogen af dets afdelinger,
komitéer eller tjenestemsend Under paatale alene sted efter begj
aning af stortinget.

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

Af dessa skal torde man sålunda kunna med synnerligt fog förorda
åtminstone ett tillägg af enahanda innehåll till !) kap. 8 § strafflagen.

Möjligen kunde någon mot ett sådant tillägg vilja invända, att då
Eiksdagen ej är samlad hela året, skulle eu angifvelse till åtal mången
gång kunna afgifvas först lång tid efter det brottet blifvit begånget.
Denna invändning synes oss dock sakna afsevärd betydelse. Anses den
emellertid äga någon vikt, kan den förmenta olägenheten lätt afhjälpas
genom att angifvelserätten mellan riksdagarne öfverlämnas åt fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret, hvilka i andra frågor då företräda
Eiksdagen.

På grund af hvad sålunda anförts hemställes, att Riksdagen ville för
sin del besluta erforderlig lagändring i syfte, att i 9 kap. 8 § strafflagen
stadgade ansvar för smädelse i tal eller skrift mot Eiksdagen, dess afdelningar
eller utskott alldeles bortfaller, eller, om detta ej kan bifallas, åtminstone
ej får ifrågakomma annat än efter Riksdagens angifvelse till åtal.

Skulle hvad sålunda föreslagits anses behöfva i något afseende medföra
enahanda lagändring beträffande den i ofvannämnda lagrum jämväl
omförmälda straffbestämmelse för smädelse mot riksstyrelsen, så vilja vi
härmed äfven därom hafva framställt yrkande. Den närmare formuleringen
af förslaget torde af lagutskottet föreslås.»

Enligt gällande svensk rätt kan straff för smädelse af ett privaträttsligt
rättssubjekt endast ifrågakomma, när detta är en fysisk person. Har
åter smädelse begåtts mot ett offentligrättsligt rättssubjekt, ställer sig saken
olika i olika fall. Straff har sålunda stadgats för rättskränkning af ifrågavarande
beskaffenhet icke blott mot Konungen, medlem af det regerande
konungahuset, som inom riket åtnjuter kunglig eller furstlig värdighet,
främmande stats regent, medan han här i riket vistas, m. fl., utan äfven
mot den särskilda riksstyrelse, som i de fall grundlagen stadgar i Konungens
ställe för regeringen, samt mot Eiksdagen, dess afdelningar och utskott.
Att särskildt statsmaktens utöfvare i denna deras egenskap tillerkänts
staffrättsligt skydd icke blott mot våld utan äfven mot smädelse,
har uppenbarligen berott på, att ett starkt offentligt intresse ansetts fordra
ett särskildt sådant skydd. Denna omständighet, att det i främsta
rummet är ett offentligt och icke ett privat intresse, som kränkes, är också
granden till att nu ifrågavarande brott, där ej skäl af privaträttslig art
eller hänsyn till främmande makter ställa sig hindrande i vägen, utan
vidare höra under allmänt åtal.

Då motionärerna nu yrkat, att det straffskydd, som i förevarande af -

Ut skottets
yttrande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

seende tillerkänts Riksdagen, dess afdelningar ock utskott måtte borttagas,
och till stöd därför anfört, att detta skydd vore obehöfligt och till och med
ägnadt att väcka allmän förargelse, har utskottet för sin del icke kunnat
dela denna uppfattning. Enligt utskottets mening kan det nämligen icke
vara med en god samhällsordning öfverensstämmande, att smädliga yttranden
i tal eller skrift mot Riksdagen få opåtaldt äga rum. Smädelsen,
särskildt när den ofta upprepas, är i våra dagar ett vapen mot representationens
grundlagsenliga ställning, som i kraft ofta öfverträffar våldet.
Och då vår regeringsform i sin § 110 bestraffar såsom förräderi ett försök
till våldförande af Riksdagen, dess kamrar eller utskott, vore det föga
lämpligt att borttaga hvarje skydd för representationen mot smädaren.

Gentemot motionärernas alternativa yrkande om åtminstone sådan
lagändring, att ifrågavarande brott ej finge åtalas annat än efter angifvelse
af Riksdagen, vill utskottet, utöfver hvad ofvan nämnts, framhålla de
praktiska olägenheter, som hos oss skulle vara förenade med en dylik
anordning. Särskildt skulle det enligt utskottets uppfattning vara synnerligen
olämpligt att för frågan, om åtal på grund af smädelse af den ena
kammaren borde ske eller ej, medkammarens beslut skulle vara afgörande.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 5 mars 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

Reservationer:

Herr Zetterstrand har anfört:

Motionärernas yrkande, att det i 9 kap. 8 § strafflagen stadgade
ansvar för smädelse mot Riksdagen, dess afdelningar eller utskott skall
bortfalla, kan jag ej biträda. Ej heller anser jag lämpligt att åt Riksdagen
förbehålla rätten att bestämma om dylika åtals anställande. Då
det emellertid är af vikt, att åtal af ifrågavarande brott ej äga rum i
oträngdt mål eller utan ett föregående behörigt öfvervägande, samt den
nuvarande anordningen att åt de olika åklagarna i landet öfverlämna den
synnerligen grannlaga pröfningen, huruvida i speciella fall åtal bör ifrågakomma,
icke synes mig tillfredsställande, anser jag förändrade bestämmelser
uti ifrågavarande hänseende böra meddelas i syfte att åtalsrätten
måtte öfverlämnas åt någon central myndighet, hvilken med skäl kan anses
äga därför lämpliga förutsättningar, exempelvis Riksdagens justitieombudsman
eller tryckfrihetskommitterade.

Vid en förestående omarbetning af allmänna strafflagen, om ej förr,
synes denna fråga böra tagas under öfvervägande.

I anledning häraf får jag hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t hemställa, att förslag
till ändrade lagbestämmelser angående rätten till
åtal för smädelse mot Rikdagen, dess afdelningar eller
utskott, måtte utarbetas och för Riksdagen framläggas.

Herr Lindhagen, med hvilken herrar Pettersson och grefve Hamilton
i hufvudsak instämt, bar anfört:

På de skäl, som anförts i motionen, finner jag ifrågavarande straffbestämmelse
helst böra utgå ur lagen. Åtal i detta fall kommer alltid att
mer eller mindre rikta sig mot yttringar af politiskt missnöje, bvilket
allra minst kan vara tillrådligt eller gagneligt. Regeringen, kyrkomötet,
ämbetsverk, styrelser och öfverhufvud hvarje kollektiv personlighet är abstrakt
taget icke skyddad af strafflagen mot ärekränkning.

Bih. till Riksd. Prat. 1909. 7 Sami. 20 Höft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

Emellertid kan det, såom motionärerna ock framhållit, ifrågasättas att,
med bibehållande af straffbestämmelsen, låta åtal bero på angifvelse i en
eller annan form, som kan befinnas lämplig. Tilläfventyrs torde ett öfvervägande
samtidigt böra äga rum, huruvida enahanda lagängring bör ske
jämväl i fråga om smädelse mot riksstyrelsen. Yid sådant förhållande
och då ett arbete på en revision af strafflagen lärer vara omedelbart förestående,
torde frågan lämpligast i första hand öfverlämnas till Kung!.
Maj:ts öfvervägande.

Jag hemställer alltså:

att Eiksdagen i anledning af förevarande motion
ville hos Kungl. Maj:t anhålla om öfvervägande,
huruvida och på hvad sätt en ändring i 9 kap. 8 §
strafflagen kan komma till stånd i syfte att straff för
smädelse mot Eiksdagen, dess afdelningar eller utskott
bortfaller eller åtminstone ej må ifrågakomma annat
än efter angifvelse, samt framläggande för Eiksdagen
af det förslag, hvartill detta öfvervägande kan föranleda.

Herrar Widén, Jansson och Er sson hafva begärt få här antecknadt,
att de icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Stockholm 1909. O. L. Syanbscks Boktryckeri.